Trots och envishet
Postat: 2009-07-01 15:20:16
Jag fick, som jag skrivit och gnällt om, förlängd provperiod på arbetet innan de beslutar om en anställning. Nu har jag inte varit där de tre dagar (mån-, tis- och onsdag) jag har varje vecka. Så här gör jag varje gång jag inte får min vilja igenom eller när jag anser att ingen lyssnar på vad det är jag säger. Jag totalvägrar trots att jag känner till möjliga konsekvenser av mitt handlande. Jag vet naturligtvis om vad som kan hända om jag gör så här, men jag anser att människor skall lära sig lyssna.
Min moder fråga mig häromdagen varför jag är så "jävla envis". Jag mår "lite" dåligt, men jag vägrar medicin och psykiatri för att jag tror jag klarar av det själv. Vilket jag naturligtvis inte gör, i snart 6 år har jag levt i ett mörker. Jag har valt att gå en svår och lång men utvecklande väg i mitt liv. Tyvärr pulvriserar jag mina förhoppningar om en bättre tid och en betydelsefull utbildning. Verkligheten har än en gång satt sina klor i mitt redan sönderskurna hjärta, jag antar att jag skall vara tacksam.
Jag har alltid haft tvångstankar och ett stort behov av att ha kontroll - på allt! Jag har förlorat den kontrollen, min vardag är förändrad och jag känner en mycket stor oro. Och när det inträffar isolerar jag mig och vägrar auktoritet. Jag blir sarkastisk och mycket nedlåtande. Jag växer mig över de som, en gång i tiden, haft inflytande och bryter ner min vrede till små snabba repliker. Jag släpper fokus och blir känslokall.
Att systematisk ta allting som det kommer? Provat, fungerar inte, för mycket förändringar hela tiden.
Att ta allting som det kommer och bara låta det falla på mig? Provat, skolan, oh yeah, I kicked it good.
Vad bör jag göra? Hur resonerar man med en åsna? Hur övertalar jag mig själv att målet är värt den mentala smärtan resan dit innebär?
Jag har ett önskemål. Radera mitt minne, men behåll den information jag fått via perception så jag inte blir helt förskräckt när jag vaknar.
Min moder fråga mig häromdagen varför jag är så "jävla envis". Jag mår "lite" dåligt, men jag vägrar medicin och psykiatri för att jag tror jag klarar av det själv. Vilket jag naturligtvis inte gör, i snart 6 år har jag levt i ett mörker. Jag har valt att gå en svår och lång men utvecklande väg i mitt liv. Tyvärr pulvriserar jag mina förhoppningar om en bättre tid och en betydelsefull utbildning. Verkligheten har än en gång satt sina klor i mitt redan sönderskurna hjärta, jag antar att jag skall vara tacksam.
Jag har alltid haft tvångstankar och ett stort behov av att ha kontroll - på allt! Jag har förlorat den kontrollen, min vardag är förändrad och jag känner en mycket stor oro. Och när det inträffar isolerar jag mig och vägrar auktoritet. Jag blir sarkastisk och mycket nedlåtande. Jag växer mig över de som, en gång i tiden, haft inflytande och bryter ner min vrede till små snabba repliker. Jag släpper fokus och blir känslokall.
Att systematisk ta allting som det kommer? Provat, fungerar inte, för mycket förändringar hela tiden.
Att ta allting som det kommer och bara låta det falla på mig? Provat, skolan, oh yeah, I kicked it good.
Vad bör jag göra? Hur resonerar man med en åsna? Hur övertalar jag mig själv att målet är värt den mentala smärtan resan dit innebär?
Jag har ett önskemål. Radera mitt minne, men behåll den information jag fått via perception så jag inte blir helt förskräckt när jag vaknar.