AspergerForum

Jag kan inte ha kvar vänner. Vet inte om jag någonsin träffat någon som jag skulle vilja kalla för riktig vän. En vän är väl någon man kan lita på, som man intresserar sig för och bryr sig om på ett ärligt sätt.
Någon man respekterar, lyssnar på och tycker är intressant. Eller hur?

Jag kan bry mig om folk i början, men det är lite som med förälskelser, det dör ut.
Jag litar numera inte på någon annan än mig själv.

De flesta människor (NT) ser jag ingen som helst mening med att umgås med. Och kom inte och säg att jag inte har försökt för det har jag gjort hundratals gånger.
Många finner märkligt nog mitt sällskap som "tillfredställande" eller "roligt" eller vad man kan kalla det.
Men själv får jag får aldrig något intellektuellt utbyte av jämnåriga.
Det kan kännas ganska bistert ibland.

För att förtydliga måste jag än en gång påpeka att jag menar sk NT..
Jag känner ingen med AS i den stad jag bor i.

Välkommen till klubben...

missbutterfly skrev:För att förtydliga måste jag än en gång påpeka att jag menar sk NT..
Jag känner ingen med AS i den stad jag bor i.

Är det en stor stad?

missbutterfly skrev:Jag kan inte ha kvar vänner. Vet inte om jag någonsin träffat någon som jag skulle vilja kalla för riktig vän. En vän är väl någon man kan lita på, som man intresserar sig för och bryr sig om på ett ärligt sätt.

Inte kunna ha kvar vänner? Det tror jag inte på. Ifall det inte hänt än, att du kunnat ha kvar en vän, så betyder det inte går, bara att det inte hänt än. Varken mer eller mindre. Vilket ju är tråkigt nog.

Ganesh skrev:

missbutterfly skrev:Jag kan inte ha kvar vänner. Vet inte om jag någonsin träffat någon som jag skulle vilja kalla för riktig vän. En vän är väl någon man kan lita på, som man intresserar sig för och bryr sig om på ett ärligt sätt.

Inte kunna ha kvar vänner? Det tror jag inte på. Ifall det inte hänt än, att du kunnat ha kvar en vän, så betyder det inte går, bara att det inte hänt än. Varken mer eller mindre. Vilket ju är tråkigt nog.

Jag har på något sätt tappat tilltron till andra människor på sistone. Folk jag tror är "kompisar" behandlar mig som skit så fort jag tar ner garden. Min familj är medvetet elaka och hänvisar detta till att jag inte förstår vad de säger för att jag har AS, men att jag måste lära mig att "anpassa mig". Faktumet att jag visst begriper vad de menar men ofta är av annan åsikt viftar de bara bort. Att lära sig vad jag menar (vilket inte alls är svårt eftersom jag alltid talar klarspråk) är tydligen en förkastlig idé, anser de..
Jag blir så trött på människor.

Jag får en känsla av att folk i min omgivning tror att jag är en idiot.

De gånger jag verkligen har behövt en vän har jag då haft någon till hands? Svar NEJ.
Men de jävlarna tror att jag alltid ska komma skuttande och förlåta all skit varje gång de har sina banala skitproblem (som jag förväntas låtsas bry mig om). Fyfan.

atoms skrev:

missbutterfly skrev:För att förtydliga måste jag än en gång påpeka att jag menar sk NT..
Jag känner ingen med AS i den stad jag bor i.

Är det en stor stad?

Det är en medelstor stad.

Hm... det måste ju ändå finnas någon där. Även om det är mindre sannolikt att födas i Sverige än att födas med AS så bör det ju finnas någon där.

Frågan är bara hur man tar reda på det... =/

(förlåt för ett ganska random inlägg, det riktiga som jag skrev försvann i en irriterande error vid postningen... jag ska försöka skriva om det)

Det funkar inte att anpassa bort sina aspergerdrag. Vad man kan göra är att hitta strategier för att hantera det sociala, "dechiffrera" det sociala spelet. Folk fattar inte vad det tar av tid och kraft att göra detta, hur mycket tankeverksamhet det ska till för att funka socialt.

Tomtenissa skrev:Hm... det måste ju ändå finnas någon där. Även om det är mindre sannolikt att födas i Sverige än att födas med AS så bör det ju finnas någon där.

Frågan är bara hur man tar reda på det... =/

Jag har samma problem själv, visst, jag känner till en del aspergare i mina trakter men de har jag inte mycket gemensamt med.
Det jag saknar är umgänge med aspergare som har 'koll på läget'.
Några lallande fån har jag inget intresse av att umgås med.

Jag har haft ett par jättebra vänner som jag av någon anledning själv valt bort. Nästan villkorslösa typer som anförtrott mig privata saker de inte tagit upp med någon annan.

Jag känner ingen jag kan lita på på något sätt riktigt. Jag har visst nästan alltid en djupare relation till någon än vad de har till mig. Eller jag är beredd att ha det. Men folk är svin.

Problemet för mig är att det smäller när folk bemöter mig idiotiskt.
När andra (förutom min dotters far) ska rätta mig i mitt sätt att uppfostra min dotter av anledningen "du som har AS förstår ju inte att du gör fel/ bemöter henne fel". Jag har strikta regler som jag försöker följa. Ruckar man på de grundläggande reglerna så vet ett barn till slut inte vad som gäller.

Det kan (som i det senaste exemplet från igår) vara att hon inte har ätit upp sin middag men då direkt efter kommer och frågar efter chips.
Det är inte ok för mig, men då fick jag ju en utskällning från samtliga vid bordet. "Vaddå på en Fredag får hon väl käka chips" och "Gud vad taskig du är! Då ska du inte heller dricka mer vin och du får ingen efterätt". (Det var mina briljanta och fantastiskt pedagogiska föräldrar vi var hemma hos på middag.)
Jag hade inte tänkt förbjuda min dotter att äta efterätt men jag tycker inte att man behöver käka chips direkt efter en (lämnad) måltid..
Nej, jag hade FEL enligt samtliga och det blev skrik och gap och hot.
Riktig j-la cirkus. Till slut fick jag lov att ge med mig. Eller rättare sagt; min bror gick och gav henne chips trots vad jag sagt.

Hans flickvän sade också att "Sådär behöver du väl inte säga till henne på en fredag". För mig spelar det ingen roll vilken veckodag det är -principer är principer, som sagt. Så fungerar det för mig (och min dotter). Jag blev så in i helvete förbannad att jag vänligen bad henne låta bli att lägga sig i angelägenheter som hon inte har med att göra. Den dagen hon själv blir förälder så kanske hon kan få lov att ha en talan och tills dess får hon bara så vänligt knipa igen.
(I a f när min dotter är närvarande i rummet.)
Ja, då började ju lilla prinsessan böla såklart. (Brorsans tjej)
Jag fick ju höra en hel harang om att jag är alldeles för burdus osv osv.."Är du dum i huvudet" frågade min pappa.
"Förstår du inte vad vi säger åt dig?"

Jag kan faktiskt inte på en enda punkt tycka att jag inte hade rätt att ta det beslut som jag tog. Är jag dum i huvudet för det?


Och jämnåriga sk "vänner" (eller vad man nu kan kalla dem) försöker ideligen utnyttja mig som om jag vore någon jourhavande psykolog man kan ringa in när man har problem. Men om jag har några så lyssnar de knappt..

Jävla människor

KrigarSjäl skrev:

Tomtenissa skrev:Hm... det måste ju ändå finnas någon där. Även om det är mindre sannolikt att födas i Sverige än att födas med AS så bör det ju finnas någon där.

Frågan är bara hur man tar reda på det... =/

Jag har samma problem själv, visst, jag känner till en del aspergare i mina trakter men de har jag inte mycket gemensamt med.
Det jag saknar är umgänge med aspergare som har 'koll på läget'.
Några lallande fån har jag inget intresse av att umgås med.

Jag har samma dilemma. Vi hade en Aspergergrupp med tre tjejer (jag och två till) här i stan, men de var inte riktigt min typ av människor.
Den ena var helt hispig (åt nog starka mediciner) och åkte in och ut på psyk hela tiden. Berättade vitt och brett att hon var mytoman och kunde dupera vem som helst. Blabla. Hon hade flottigt hår, smutsiga kläder och bokstavligen STANK svett.
Den andra var totalpassiv (men jag gillade henne bättre ändå). Väldigt snäll och trevlig tjej, men saknade det "go" (lite fart) som jag gärna vill ha hos någon jag ska umgås med regelbundet.

Oj oj oj!

Det låter som att dina föräldrar försöker idiotförklara dig trots att de borde känna dig bättre... herregud, att underminera en förälders auktoritet på det sättet är inte bra.

Och din brors tjej hade ju verkligen inget med saken att göra!

Du är verkligen inte dum i huvudet. Om du vill lära din dotter att äta på ett vettigt sätt så är det din ensak och inte hennes morföräldrars eller morbroders. Jovisst, de kan ju iofs få ha några synpunkter, men inte på det sättet och inte framför dottern eller broderns flickvän.

Och att hålla på att säga att DU inte ska äta efterrätt heller...

... har dina föräldrar några drag måntro?

EDIT: vänta lite! frågade din pappa dig om du var en idiot i samma rum som din dotter?!

Josef1 skrev:Jag har haft ett par jättebra vänner som jag av någon anledning själv valt bort. Nästan villkorslösa typer som anförtrott mig privata saker de inte tagit upp med någon annan.

Folk anförtror gärna mig saker de inte talar om bland andra. Många uppskattar mina råd och synvinklar. Men jag tråkar ihop av att behöva hjälpa till med banala "problem" som inte av mig skulle ses som problem om jag själv drabbades av dem..

En annan aspekt på det hela är att NT aldrig ens kan sätta sig in i vad jag har för problem. De KAN alltså inte vara till hjälp. Kanske därför de i mina ögon är väldigt känslokalla.

Upplever du att det ens vore en idé att anförtro någon dina problem? Tror du att NT har kapacitet att förstå och hjälpa till att lösa saker som du ser som problem?..

Tomtenissa skrev:EDIT: vänta lite! frågade din pappa dig om du var en idiot i samma rum som din dotter?!

Yes

Eller rättare sagt "Är du dum i huvudet?" (I princip samma sak, i o f s.)

missbutterfly skrev:

Tomtenissa skrev:EDIT: vänta lite! frågade din pappa dig om du var en idiot i samma rum som din dotter?!

Yes

Eller rättare sagt "Är du dum i huvudet?" (I princip samma sak, i o f s.)

Åh men herregud... *helt mållös*

Det är du som uppfostrar och fostrar din dotter. Ingen annan. Och andra ska inte sabotera ditt sätt att göra det. Och framför allt inte underminera
ditt sätt att sköta ditt föräldraskap på. Inte dena föräldrar och inte nån annan.

Jag skickade ett mail till min bror och hans tjej idag. Var mest förbannade på dem. Mina föräldrar är ju som de är, men min bror ska inte bete sig sådär.
Så här skrev jag:

Ni måste förstå att man inte klampar in och säger åt en förälder hur man bör uppfostra sitt/sina barn när man själv inte ens är förälder. Uppfostran är ett område utomstående inte är tillåtna att klampa in på.
Jag tog oerhört illa vid mig av denna sammandrabbning igår och obefogade "uppläxningar" från höger och vänster. Försökte hålla minen igår men sådana här incidenter är ytterst förödande för min mentala hälsa.
Jag tycker att det är olyckligt att jag tvingas påpeka att jag faktiskt är en tänkande individ, med KÄNSLOR. För att jag inte har ett heltidsjobb etc. så gör det mig inte omyndig.
(Jag vet inte om ni kan tänkas tro det?)

Du och xxx hade ingen som helst rättighet att agera som ni gjorde igår.

missbutterfly skrev:En annan aspekt på det hela är att NT aldrig ens kan sätta sig in i vad jag har för problem. De KAN alltså inte vara till hjälp. Kanske därför de i mina ögon är väldigt känslokalla.

Upplever du att det ens vore en idé att anförtro någon dina problem? Tror du att NT har kapacitet att förstå och hjälpa till att lösa saker som du ser som problem?..

Du drar alla Nt:s över en kam. En del Nt: s är väldigt förstående och bra på att hjälpa till, andra inte. Liksom personer med As. och andra problem. Det handlar mycket om personlighet + vad man själv varit med om i livet. De som själv har sjukdom och/eller funktionshinder har ofta större förståelse men inte alltid. Det beror på personlighet, livserfarenhet, förmågan att förstå, motivationen, intresset, egna måendet, mm. Mår man själv dåligt har man sällan ork att hjälpa någon annan.

missbutterfly skrev:Jag skickade ett mail till min bror och hans tjej idag. Var mest förbannade på dem. Mina föräldrar är ju som de är, men min bror ska inte bete sig sådär.
Så här skrev jag:

Ni måste förstå att man inte klampar in och säger åt en förälder hur man bör uppfostra sitt/sina barn när man själv inte ens är förälder. Uppfostran är ett område utomstående inte är tillåtna att klampa in på.
Jag tog oerhört illa vid mig av denna sammandrabbning igår och obefogade "uppläxningar" från höger och vänster. Försökte hålla minen igår men sådana här incidenter är ytterst förödande för min mentala hälsa.
Jag tycker att det är olyckligt att jag tvingas påpeka att jag faktiskt är en tänkande individ, med KÄNSLOR. För att jag inte har ett heltidsjobb etc. så gör det mig inte omyndig.
(Jag vet inte om ni kan tänkas tro det?)

Du och xxx hade ingen som helst rättighet att agera som ni gjorde igår.

Bra jobbat! Det lät där i det långa inlägget som att de verkligen inte tänkte på dig som en individ längre utan bara reagerade för att de tyckte allt var "fel". (Speciellt om man tänker på vad din pappa sa till dig, att din bror var den som hämtade chips utan att få det godkänt samt att flickvännen bestämde sig för att också kommentera helt i onödan.)

Usch och fy. Jag vet inte om det hjälper, men du har iaf stenhårt stöd från min sida.

EDIT: på tal om snacks efter maten. Mina föräldrar har också varit helt bestämda med att ifall man inte ätit upp (förutsatt att det är rimliga portioner såklart) får man inget snacks efter maten och måste vänta extra länge på efterrätten (om det är helg). Detta för att de tycker om en och inte vill att man ska bli beroende av socker och för att man ska lära sig att äta ordentlig mat innan det onyttigare/det som låter godare.

Det där låter infekterat som fasen. Personligen tycker jag i och för sig mycket väl att vem som helst har rätt att diskutera barnuppfostran med vem som helst - barn är inte föräldrarnas egendom - men det får vara någon måtta på på vilket sätt man gör det!

Ska man ha synpunkter på hur någon förälder uppfostrar sitt barn så tar man det enskilt om inte barnet utsätts för ett rent övergrepp rakt framför ens ögon. Att inte få äta chips betraktar jag inte som ett sådant övergrepp men det verkar nästan som om dina släktingar tycker det!

Tomtenissa skrev:Usch och fy. Jag vet inte om det hjälper, men du har iaf stenhårt stöd från min sida.

Tack så mycket. Det hjälper mer än man kanske kan tro. Det känns skönt att få bekräftat att det finns andra som kan se saker ur mitt perspektiv.