Toblerone skrev:Jag har problemet att jag egentligen skulle vilja knyta nya kontakter och det finns också folk i min närhet - kollegor, kvinnor i gympagruppen, osv. som jag skulle kunna intensifiera kontakten med. Problemet är bara att jag inte får till det.
Jag är inte helt säker på vad det är som orsakar mest problem. Jag pratar säkert antigen för lite eller för mycket eller vid fel tillfälle. Men jag tror också att jag ger att avvisande intryck. Jag minns att redan i skolan fick klasskamrater intrycket att jag inte ville ha kontakt. Det ville jag visst, men jag gav inte det intrycket uppenbarligen.
Och dessutom vågar jag inte riktigt heller och sabbar det omedvetet också. Jag försöker nu att titta lite mer på dem jag träffar, le och kanske prata nåt. Jag har t.ex. två, tre kollegor som jag skulle vilja mer som kompisar, men jag vet inte hur jag kommer dit.
Hej. Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Har också haft liknande kontaktproblem och blev också missförstådd av andra i närheten.
En sak jag har märkt funkar för mig är att låta relationerna utvecklas jätte långsamt. för mig tar det lång tid att känna mig trygg tillsammans med en ny person. Det kan ta flera år men efter en stund så kommer tryggheten och då kan jag umgås med den personen utan att bli ångest fylld och inte komma på något att säga. Tillslut blir det naturligt med just den människan men sedan måste jag alltid börja om med nya människor.
Ett tipps är att se om det finns några personer i de grupper du nämner som har extra lätt för kontakt. Några som har väldigt lätt för att prata och hålla igång samtalet och som verkar vara öppna och goda människor. Det har funkat väldigt bra för mig, att omge mig med människor som har lätt att ta kontakt då jag själv har svårt för det. Då behöver jag inte stå för att hålla igång samtalet själv utan jag kan flyta med i det den andra säger, lyssna, på så sätt lära känna och säga saker när jag väl kommer på något att säga. Men grejen blir att samtalet inte hänger på att jag ska prata utan på att den andre pratar och jag följer med. Därför tycker jag inte det går att prata för mycket egentligen. Jag själv trivs bra med personer som pratar mycket eftersom jag har supersvårt att komma på saker att säga.
En annan sak jag kommer att tänka på är att du har rätt att ta plats, precis som alla andra också har rätt att ta plats. Det går alltså inte att prata för mycket, jag vet att det finns folk som tycker att det går att prata för mycket men det tycker inte jag. Alla har ju lika stor rätt att framföra sig själva och platsen är inte begränsad. Det finns hur mycket plats som helst. Dock kan man själv uppleva att man inte tar den platsen man har rätt till och vill ta och där känner jag igen mig mycket.
En sak som jag brukar tänka är att om andra inte kan acceptera mig som jag är så länge jag inte skadar någon annan (vare sig jag pratar, mycket, lite eller inte alls) så är det inte jag som ska ändra på mig. Om jag vill prata mer men inte vågar så ska jag absolut försöka driva mig så att jag vågar men om jag inte vill eller om det är så att andra skulle tycka att jag skulle prata för mycket eller vid fel tillfälle så är det inte jag som ska behöva ändra på mig. Det är i så fall de andra som ska acceptera att alla funkar på olika vis. Det är i alla fall min uppfattning.
När du skriver att du tror att du ger intryck av att inte vilja ha kontakt fast att du vill det känner jag igen mig igen.
Eftersom det tar väldigt lång tid för mig att etablera en relation så var det länge sedan jag började etablera en ny relation med folk i min egen ålder (vuxna eller äldre personer är lättare tycker jag) men jag känner ändå igen mig.
När jag höll på att skaffa mig de kompisar jag har blivit trygg med nu upplevde jag precis samma sak som du beskriver. Jag ville ha kontakt men de andra trodde att jag inte ville ha det. När jag gick i grundskolan tyckte jag att det sociala var så svårt att jag föredrog att leka själv eller lyssna på vuxna som pratade men när jag blev tonåring blev jag mer intresserad av kontakt med andra. Jag hittade ett gäng tjejer som jag umgicks med i skolan men jag orkade inte alltid umgås utan behövde vila mycket och vara för mig själv. Då gick jag undan och jag trodde att alla behövde göra så. Jag förstod inte att de tog det som om jag inte ville vara med dem förrän min lärare sa det till mig på ett kvartsamtal. Då blev jag både sårad och helt paff. Jag är väldigt mån om att inte skada andra och därför blev jag ledsen när de andra trodde att jag inte ville vara med dem.
Jag kan även hamna i en väldigt opraktisk fas när jag försöker skaffa vänner och jag kallar den "dra-sig-undan-och-se-om-de-följer-efter-fasen." Den fasen är inte att rekommendera. Den inträffar ofta när jag blir för trött för att orka hålla uppe kontakten och jag drar mig undan och tänker att de andra kan följa efter.
senaste tiden har jag inte skapat några nya kompisrelationer men så hade jag det också när jag skaffade kompisar. Inte att rekommendera alltså. Dock ska man inte behöva umgås när en inte vill eller orkar och för att undvika missförstånd har jag upptäckt att det funkar bäst att vara öppen med att jag har asperger. Då har jag i alla fall försökt förklara att om jag tackar nej till att träffas ofta så handlar det inte om att jag inte vill utan om att jag antingen inte orkar eller om att frågan om träffen kom med för kort varsel.
Ett tipps som kanske kan fungera är alltså att berätta om kontaktproblemen och göra tydligt för de andra att det hela inte handlar om att du inte vill ha kontakt.
Ett annat tipps som jag har fått från en kvinna som heter Iris och som jag själv ska försöka med är att öva ansiktsuttryck. Man ställer sig framför spegeln och övar på hur man kan utrycka olika känslor med ansiktet så att det man säger ex blir mjukt och kärleksfullt om det är menat att vara det. Man övar tills man ser ut så som man vill se ut när man säger saken. Sedan blundar man och tänker genom hur man tänkte när man såg ut på det viset. Då blir man medveten om hur man ser ut när man säger olika saker och då ökar chansen att det man säger tas emot så som det var menat att komma ut.