Angående att skaffa barn som ensamstående man
Postat: 2023-04-03 22:49:42
Vilket tycker ni vore det bästa sättet att skaffa barn, som ensamstående man?
En möjlighet är att betala för att någon ska skaffa barn med en, kostar runt en halv miljon och då får man ensam vårdnad om barnet sen också. Och det har jag råd med, men vill helst inte ta hand om ett barn helt på egen hand. Men kan tänka mej det som ett alternativ om jag hinner komma upp i runt 50 år och fortfarande inte har barn. Dock så skulle jag föredra något annat alternativ, så att barnet istället kunde ärva de där pengarna eller att jag kunde spendera mer pengar på att ge barnet en bra uppväxt.
Annars så sånt där att man gifter sej med någon från ett fattigare land och att den flyttar hit, vet inte alls hur det fungerar men vet ju att det finns folk som gör så och att det väl finns webplatser för det. Men det vill jag nog helst också vänta med tills jag är runt 50 isåfall. Personen skulle ju förmodligen inte ha några känslor för mej, men jag skulle förmodligen inte ha några känslor för henne heller. Däremot lite begränsat eftersom att jag vill att barnet ska likna mej själv, så skulle främst gälla europeiska länder isåfall.
Problemet med de alternativen är möjligtvis att man skulle behöva resa utomlands, och jag har aldrig varit utomlands eller rest rent generellt, och är dessutom extremt flygrädd, så att resa någonstans ensam sådär skulle jag inte klara av.
Sen finns ju även möjligheten att skaffa barn tillsammans med någon, typ som när man är spermadonator fast att man tar hand om barnet tillsammans. Skulle nog kunna räcka med att personen såg ok ut, då. Vet dock inte riktigt hur man skulle hitta någon person för det, och känns som det skulle kunna bli krångligt ifall personen bodde för långt bort. Kanske skulle kunna fungera med avstånd ifall barnet åkte fram och tillbaka en gång i månaden, men en ettåring kan ju inte direkt åka tåg någonstans på egen hand så skulle bli rätt krångligt de första åren.
Vanlig spermadonation skulle i övrigt kunna vara ett alternativ om ingenting annat fungerade, då så skulle jag ju åtminstone ha haft ett barn, men det skulle inte alls ha varit samma sak eftersom jag inte skulle ha någon vårdnad om det eller någon kontakt, så även om jag senare nån gång hade träffat barnet så skulle det ha känts som en fullkomlig främling. Så det känns som det allra sämsta alternativet.
Att hitta någon som jag gillar tillräckligt mycket för att få känslor för och har bra personkemi med har jag närmast gett upp, och vore ju så klart en möjlighet att ingå i ett förhållande med någon jag inte hade några känslor för, och bo ihop och skaffa barn med henne, men har föreslagit det till ett par stycken som jag pratat med och de har inte varit intresserade. Att hitta någon som jag faktiskt blev förälskad i vore ju självklart det bästa, men det känns närmast omöjligt.
Adoption eller att ta hand om någon annans barn är jag helt ointresserad av.
Men hursomhelst, att ha barn och familj har alltid varit min största dröm, hade egentligen velat ha minst 3-4 stycken, och jag har riktigt bra gener med en lång rad positiva egenskaper, men min personlighet gör att jag inte passar särskilt bra ihop med andra. Till exempel så hade jag helst velat ha barn med någon som också hade ett par diagnoser, och de flesta brukar tänka tvärtom om den saken.
En möjlighet är att betala för att någon ska skaffa barn med en, kostar runt en halv miljon och då får man ensam vårdnad om barnet sen också. Och det har jag råd med, men vill helst inte ta hand om ett barn helt på egen hand. Men kan tänka mej det som ett alternativ om jag hinner komma upp i runt 50 år och fortfarande inte har barn. Dock så skulle jag föredra något annat alternativ, så att barnet istället kunde ärva de där pengarna eller att jag kunde spendera mer pengar på att ge barnet en bra uppväxt.
Annars så sånt där att man gifter sej med någon från ett fattigare land och att den flyttar hit, vet inte alls hur det fungerar men vet ju att det finns folk som gör så och att det väl finns webplatser för det. Men det vill jag nog helst också vänta med tills jag är runt 50 isåfall. Personen skulle ju förmodligen inte ha några känslor för mej, men jag skulle förmodligen inte ha några känslor för henne heller. Däremot lite begränsat eftersom att jag vill att barnet ska likna mej själv, så skulle främst gälla europeiska länder isåfall.
Problemet med de alternativen är möjligtvis att man skulle behöva resa utomlands, och jag har aldrig varit utomlands eller rest rent generellt, och är dessutom extremt flygrädd, så att resa någonstans ensam sådär skulle jag inte klara av.
Sen finns ju även möjligheten att skaffa barn tillsammans med någon, typ som när man är spermadonator fast att man tar hand om barnet tillsammans. Skulle nog kunna räcka med att personen såg ok ut, då. Vet dock inte riktigt hur man skulle hitta någon person för det, och känns som det skulle kunna bli krångligt ifall personen bodde för långt bort. Kanske skulle kunna fungera med avstånd ifall barnet åkte fram och tillbaka en gång i månaden, men en ettåring kan ju inte direkt åka tåg någonstans på egen hand så skulle bli rätt krångligt de första åren.
Vanlig spermadonation skulle i övrigt kunna vara ett alternativ om ingenting annat fungerade, då så skulle jag ju åtminstone ha haft ett barn, men det skulle inte alls ha varit samma sak eftersom jag inte skulle ha någon vårdnad om det eller någon kontakt, så även om jag senare nån gång hade träffat barnet så skulle det ha känts som en fullkomlig främling. Så det känns som det allra sämsta alternativet.
Att hitta någon som jag gillar tillräckligt mycket för att få känslor för och har bra personkemi med har jag närmast gett upp, och vore ju så klart en möjlighet att ingå i ett förhållande med någon jag inte hade några känslor för, och bo ihop och skaffa barn med henne, men har föreslagit det till ett par stycken som jag pratat med och de har inte varit intresserade. Att hitta någon som jag faktiskt blev förälskad i vore ju självklart det bästa, men det känns närmast omöjligt.
Adoption eller att ta hand om någon annans barn är jag helt ointresserad av.
Men hursomhelst, att ha barn och familj har alltid varit min största dröm, hade egentligen velat ha minst 3-4 stycken, och jag har riktigt bra gener med en lång rad positiva egenskaper, men min personlighet gör att jag inte passar särskilt bra ihop med andra. Till exempel så hade jag helst velat ha barn med någon som också hade ett par diagnoser, och de flesta brukar tänka tvärtom om den saken.