Att inte ta allt så allvarligt?
Postat: 2020-11-10 8:27:55
Hej!
Våran 10-åring med diagnostiserad autism/asperger tar alltid allting väldigt allvarligt och tar åt sig för precis allt. Detta gör att han upplevs svår att umgås med av kompisarna, och han blir mer och mer ensam för varje år. Från att som litet barn haft jättelätt och högt självförtroende i att skaffa kompisar, till en försiktig och tillbakadragen nästan lite bitter kille.
Han har en trygg uppväxt, det går bra i skolan, och han tränar simning på fritiden, så han borde ha en relativt bra självkänsla och trygghet. Han är dock medveten om att han är usel på bollsporter och andra lagsporter.
Vi pratar mycket om att när någon säger något dumt, härmar en eller gör sig lustig över en, så måste man kunna släppa det direkt som det aldrig hänt. Kan man säga något fyndigt tillbaka är det bra, men tjafsa inte om det och visa inte om du blir arg eller ledsen. Man måste stå ut, till en viss gräns.
Detta fungerar inte, han kan känna sig utanför och vara deppig och tar åt sig på precis allt och tycker andra är dumma. Han ser inte sin egen del eller att man måste anpassa sig till vad andra vill eller har för intressen. Han tar alltså allt personligt och hårt. Småsaker som han borde klara av att låta gå obemärkt förbi.
Så egentligen två frågor, hur ska vi få honom att ta situationer med en klackspark? Hur ska vi hjälpa honom med att se sin egen del i utanförskapet genom att han behöver anpassa sig till de han vill vara med och stå ut med att göra saker som han inte tycker är jätteroliga och prata om saker som han inte tycker ör jätteintressanta, det vill säga att prata om annat än dataspel.
Han har också svårt att släppa när andra gör fel, fast det inte rör honom, till exempel om någon inte gjort läxan i skolan. Släpp det lixom.
Har ni några tips om hur vi kan hjälpa honom?
Våran 10-åring med diagnostiserad autism/asperger tar alltid allting väldigt allvarligt och tar åt sig för precis allt. Detta gör att han upplevs svår att umgås med av kompisarna, och han blir mer och mer ensam för varje år. Från att som litet barn haft jättelätt och högt självförtroende i att skaffa kompisar, till en försiktig och tillbakadragen nästan lite bitter kille.
Han har en trygg uppväxt, det går bra i skolan, och han tränar simning på fritiden, så han borde ha en relativt bra självkänsla och trygghet. Han är dock medveten om att han är usel på bollsporter och andra lagsporter.
Vi pratar mycket om att när någon säger något dumt, härmar en eller gör sig lustig över en, så måste man kunna släppa det direkt som det aldrig hänt. Kan man säga något fyndigt tillbaka är det bra, men tjafsa inte om det och visa inte om du blir arg eller ledsen. Man måste stå ut, till en viss gräns.
Detta fungerar inte, han kan känna sig utanför och vara deppig och tar åt sig på precis allt och tycker andra är dumma. Han ser inte sin egen del eller att man måste anpassa sig till vad andra vill eller har för intressen. Han tar alltså allt personligt och hårt. Småsaker som han borde klara av att låta gå obemärkt förbi.
Så egentligen två frågor, hur ska vi få honom att ta situationer med en klackspark? Hur ska vi hjälpa honom med att se sin egen del i utanförskapet genom att han behöver anpassa sig till de han vill vara med och stå ut med att göra saker som han inte tycker är jätteroliga och prata om saker som han inte tycker ör jätteintressanta, det vill säga att prata om annat än dataspel.
Han har också svårt att släppa när andra gör fel, fast det inte rör honom, till exempel om någon inte gjort läxan i skolan. Släpp det lixom.
Har ni några tips om hur vi kan hjälpa honom?