Maggi skrev:På den tiden, du är några år yngre än mig, så behandlade man barn på ett lite okänsligt sätt, det var som att man inte trodde barn kände så stora känslor, dom är ju bara barn liksom, inte så noga! Det var tidsandan tror jag. Och föräldrarna hade fått en ännu "råare" uppfostran själva.
Iallafall mina...
Absolut. Det var en striktare uppfostran vi fick i vår generation. Den var ganska hård. Samtidigt vill jag nog inte påstå att den var så skadlig som vissa vill att den ska låta som. Min barndom var ändå trygg. Jag kände mig inte rädd och visste att det skulle bli mat och sådana saker, att man skulle få en och annan leksak.
Det jag faktiskt inte fattar är att mina föräldrar lyckades kliva in i den mer moderna eran och faktiskt acceptera mycket. Det var rena natta när de växte upp. Ingen av dem minns mycket från sin barndom, det var mycket som var väldigt hårt och kämpigt. Och man känner att de inte vill minnas heller. Ena förälderns syskon blev agad mycket i skolan för att han inte lyckades lära sig kristliga saker utantill. De gick i skolan på lördagar. Min ena förälder gick bara åtta år i skolan med två år engelska, men lyckades läsa upp sig efter det och få en bra utbildning och ett bra jobb. Det var relativt fattiga hem och båda mina föräldrar är högkänsliga, de fick verkligen tvinga sig in i roller som arbetare och föräldrar på ett sätt som både inte accepterade dem för vad de var och att det var alldeles för intensivt. De kämpade verkligen stenhårt båda två.
Sådant insåg jag inte när jag var i konflikt med dem som tonåring och kände att de ville "mörda" mig, de ville att alla skulle vara normala utåt, jag fick dissociationskänslor av att de försökte ta bort vad som var jag. Jag kände hur jag simmade i ett ingenting i en slags känsla av att bli galen. Jag hade utbrott även som tonåring. Ofta var det för att de försökte ändra mig, eller oxo för att de ändrade i omgivningen, pallade inte det heller. Jag kunde få kompletta psykbryt. Då sa de bara Sluta fjanta dig.
Lätt att tycka att de skulle veta bättre men hur skulle de det när de själva blivit behandlade mycket hårdare? Min ena förälder var mobbad i skolan och gjorde allt för att ändra sin personlighet så hen har en persona utåt som är genomtrevlig, och en för sig själv som är mer som hen är på riktigt. Den andra föräldern fick glatt anpassa sig till en utbildning hens mamma valt som inte alls passade, blev då blyg och tillbakadragen utåt och aggressiv mot familjen. Eftersom det som syntes utåt var viktigast, det tyckte båda mina föräldrar.
Själv kände jag mig övergiven av dem och tänkte som 13-åring att de bryr sig mer om främlingar än sin egen familj.
Som tonåring fick jag bara utbrott hemma så de hade ingen publik, men ändå tyckte de bara att jag skulle sluta fåna mig. Kunde ligga på golvet och skrika, det var ungefär samma sorts meltdowns som när jag var liten. Mina föräldrar oroade sig inte för att det skulle vara något fel. Tillvaron gick nog snabbt för dem så något sådant hann de säkert inte tänka.
Känns ändå bra att ha ett större perspektiv nu.
Som de själva blev behandlade slapp jag iallafall.