Stor belastning, vuxna barn och allt annat
Postat: 2018-10-28 11:19:10
Jag har alltid tänkt att det blir bättre när barnen är vuxna. Jag har kämpat med arbetslivet, samtidigt som jag har haft mycket runt barnen, plus att mitt ex då hade depression. Har tre barn, varav två har ADHD. Äldste sonen har svår problematik och det har varit mycket kämpigt - mitt ex orkade inte med det, hans depression började då, när det var som värst. Dottern blev diagnostiserad väldigt sent, hade en kris under tonåren med ätstörning.
När det äntligen ljusnade runt dottern och jag var glad över att hon repat sig, gått klart skolan och studerat, hade äldste sonen förstås behov av stöd (han har fortfarande inte gått gymnasiet, har problem med mycket övervikt, men har jobb) och yngre sonen fick en depression (det ligger i hans pappas släkt, farmor har också) och han verkade inte komma någon vart med studierna och kan inte riktigt bestämma sig vad han ska göra, äldste sonen funderar på att flytta tillbaka till Stockholm, byta jobb och bo hos oss. Och nu ringer dottern och är helt hysterisk. Hon klarar inte att skriva uppsatsen nu, och säger bara att hon MÅSTE HA hjälp. Vi kom överens om att hon tar studieuppehåll, hon ska prata med studiehandledare. Jag satte med henne en hel eftermiddag och försökte hjälpa henne få ordning på det, men det gick uppenbarligen inte.
Det blir inte bättre av att min man både jobbar för mycket och har tre styvbarn (hans första frus barn) som alla krånglar ännu mer än mina barn. Och han är också snäll och hjälpsam och kan ju inte lämna dem i sticket.
Och jag har i flera år varit ganska utbränd. Jag jobbar, men jag klarar inte alltid det så bra. Jag glömmer saker och känner att jag inte gör mitt bästa.
Samtidigt vet jag precis hur det är att inte få hjälp. Jag hade inte sånt stöd av mina föräldrar och jag ville göra bättre med mina barn. Samtidigt tänker jag ibland: Jag klarade mig kanske just för att jag var tvungen att klara mig själv? Jag undrar om inte mina barn ibland litar för mycket på att de får hjälp? Är de lite för bortskämda? Jag ställde frågan inför min yngre son och han log lite och sa ja.
Hur ska jag göra för att inte köra slut på mig själv? Jag tror också att det blir värre av att jag inte gör ett bra jobb med något - varken jobbet eller barnen eller... för att allt är för mycket. Hur kan jag minska på stressen?
Frågan är hur jag gör för att inte bli utbränd
När det äntligen ljusnade runt dottern och jag var glad över att hon repat sig, gått klart skolan och studerat, hade äldste sonen förstås behov av stöd (han har fortfarande inte gått gymnasiet, har problem med mycket övervikt, men har jobb) och yngre sonen fick en depression (det ligger i hans pappas släkt, farmor har också) och han verkade inte komma någon vart med studierna och kan inte riktigt bestämma sig vad han ska göra, äldste sonen funderar på att flytta tillbaka till Stockholm, byta jobb och bo hos oss. Och nu ringer dottern och är helt hysterisk. Hon klarar inte att skriva uppsatsen nu, och säger bara att hon MÅSTE HA hjälp. Vi kom överens om att hon tar studieuppehåll, hon ska prata med studiehandledare. Jag satte med henne en hel eftermiddag och försökte hjälpa henne få ordning på det, men det gick uppenbarligen inte.
Det blir inte bättre av att min man både jobbar för mycket och har tre styvbarn (hans första frus barn) som alla krånglar ännu mer än mina barn. Och han är också snäll och hjälpsam och kan ju inte lämna dem i sticket.
Och jag har i flera år varit ganska utbränd. Jag jobbar, men jag klarar inte alltid det så bra. Jag glömmer saker och känner att jag inte gör mitt bästa.
Samtidigt vet jag precis hur det är att inte få hjälp. Jag hade inte sånt stöd av mina föräldrar och jag ville göra bättre med mina barn. Samtidigt tänker jag ibland: Jag klarade mig kanske just för att jag var tvungen att klara mig själv? Jag undrar om inte mina barn ibland litar för mycket på att de får hjälp? Är de lite för bortskämda? Jag ställde frågan inför min yngre son och han log lite och sa ja.
Hur ska jag göra för att inte köra slut på mig själv? Jag tror också att det blir värre av att jag inte gör ett bra jobb med något - varken jobbet eller barnen eller... för att allt är för mycket. Hur kan jag minska på stressen?
Frågan är hur jag gör för att inte bli utbränd