Föräldrar med diagnos, vad är era problemområden?
Postat: 2018-07-09 17:59:22
Jag har kikat runt på några rubriker i den här kategorin och såg att det verkade mest vara föräldrar med barn som har diagnos, alltså att barnet har en diagnos, inte föräldern. Jag har en dotter på 4 år, och vi har stora problem i våra interaktioner. Det måste väl vara fler här inne som upplever detta?
Exempelvis;
A vill inte borsta tänderna, fastän klockan är 18:15 och därmed dags att borsta tänderna. "Jo, nu är det dags att gå och borsta tänderna. Klockan är mycket. Kom nu." säger jag, reser mig från min plats och räcker ut handen åt henne.
"Nej, jag vill inte borsta tänderna, jag är inte trött." svarar då A och lägger armarna i kors över bröstet.
"Eh... Jo, nu är det dags, kom nu." försöker jag igen.
"Nej, vill inte!" säger A, lite högre än förra gången.
"Nähä, men du ska!" säger jag, lika högt.
Och sen är det igång igen. Hon har aldrig vunnit en sån här skrik-match, jag får henne alltid att borsta tänderna till slut. Men inte innan vi stått och skrikit "Jo!" och "Nej!" åt varandra i 5-10 min och jag oftast till slut ringer min mamma för att hon ska prata sans med ungen eftersom jag misslyckas. (Och jag vet att stå och skrika "Jo!" är inte att prata sans, men i dessa situationer förstår jag inte varför hon inte kan acceptera att hon bara ska. Tandborstning är något man bara ska göra.)
Vart får ni onödiga/upprepade konflikter med era barn? Hur löste ni dom?
Exempelvis;
A vill inte borsta tänderna, fastän klockan är 18:15 och därmed dags att borsta tänderna. "Jo, nu är det dags att gå och borsta tänderna. Klockan är mycket. Kom nu." säger jag, reser mig från min plats och räcker ut handen åt henne.
"Nej, jag vill inte borsta tänderna, jag är inte trött." svarar då A och lägger armarna i kors över bröstet.
"Eh... Jo, nu är det dags, kom nu." försöker jag igen.
"Nej, vill inte!" säger A, lite högre än förra gången.
"Nähä, men du ska!" säger jag, lika högt.
Och sen är det igång igen. Hon har aldrig vunnit en sån här skrik-match, jag får henne alltid att borsta tänderna till slut. Men inte innan vi stått och skrikit "Jo!" och "Nej!" åt varandra i 5-10 min och jag oftast till slut ringer min mamma för att hon ska prata sans med ungen eftersom jag misslyckas. (Och jag vet att stå och skrika "Jo!" är inte att prata sans, men i dessa situationer förstår jag inte varför hon inte kan acceptera att hon bara ska. Tandborstning är något man bara ska göra.)
Vart får ni onödiga/upprepade konflikter med era barn? Hur löste ni dom?