Sjuåring m atypisk autism, fobi för toabesök, kissar på sig
Postat: 2017-09-17 23:23:53
Vi har en sjuåring med atypisk autism som oftast är hyfsat välmående och harmonisk, med små anpassningar i vardagen (klarade förskoleklass utan resurs, med bravur) men som nu mår jättedåligt på grund av orsaker utanför vår kontroll, som en stor omorganisation av hans skola.
När han är stressad förstärks hans tvångsproblematik - för ett par år sedan när han fick en lillasyster reagerade han genom att tvätta händerna 20 gånger om dagen, nu får han panik och våldsamma ångestladdade utbrott vid varje toabesök.
Det gör att vi föräldrar ställs inför vad som känns som helt omöjliga val. När vi märker att han behöver gå på toa uppmanar vi honom att gå, vi försöker distrahera och skapa incitament (han kan få spela på mobilen, ta en godisbit etc för att mota äckelkänslorna) men ofta fungerar inte det alls. Han förtränger behoven, tittar åt ett annat håll, byter samtalsämne, blir arg och irriterad om vi försöker påminna honom.
Till sist kan vi välja mellan att tvinga honom att gå på toa - då kissar han i toaletten och får sedan ett ångestladdat utbrott där han slår oss, spottar omkring sig och sparkar på saker i sin närhet - eller också kan han kissa på sig och gå runt med blöta byxor tills vi till sist tvingar av honom byxorna och tvättar av honom mot hans vilja, också under panik, ångest, hugg och slag. Det är som att han är så stressad att han inte begriper att han inte kan förtränga de naturliga behoven. "Det är bara ett problem eftersom ni märker det," säger han - som om kisset inte fanns där, på riktigt.
Kruxet nu är att ingenting fungerar, inga mutor, inga argument. Han lär sig inte. Han blir inte bättre. Jo, någon dag här och där, men sedan blir det sämre igen, utan att vi ser något tydligt mönster. Äcklet varierar med dagsformen, på ett sätt som är väldigt svårt att förutse eller förebygga för oss. Ibland är alla toaletterna i hemmet äckliga, ibland är en av toaletterna acceptabel, ibland funkar skolans toalett, ibland är även den äcklig. Allt kan vara lugnt, i timmar, så plötsligt får han äckelkänslor av tanken på att hans pyjamasärm KANSKE ett dygn tidigare varit i närheten av något äckligt - och så svartnar blicken och han vräker ner allt han ser från bordet eller sparkar i väggen eller slår oss föräldrar. Det går från noll till hundra på en sekund.
Om han har haft några toppenbra timmar kan han plötsligt klara av ett toabesök utan något utbrott, men det är långt ifrån säkert. Vi påminner vänligt, gång på gång på gång, pratar om hur kroppen fungerar, att man måste gå på toaletten etc, (om man inte är väldigt sjuk och får ha blöja). Vi försöker också prata om att det är något man bara gör, något som ingår i dealen att vara människa, att jag inte kan trolla bort hans naturliga behov. "Men det är DITT FEL. Du födde mig. Det är ditt fel att jag mår såhär dåligt," svarar han. Till sist får vi lyfta upp honom, ta av byxorna och sätta ned honom på toaletten, medan han slår och river oss.
Att bara låta honom kissa och bajsa i kläderna och lämna spår efter sig känns inte heller som ett alternativ. Dels eftersom, tja, det är ohygieniskt och resten av familjen inte vill sitta i soffor och stolar som är nerkissade, dels eftersom han själv lider av att gå runt med blöta kläder på sig.
I dag sa han också att han hellre skulle bryta benen av sig, hellre få cancer än att få utbrott. Jag önskar inget hellre än att kunna hjälpa honom. Men just i det här fallet begriper jag inte hur jag ska kunna kravanpassa - vi inrättar redan större delen av tillvaron efter hans krav och behov just nu - men de naturliga behoven kan vi ju inte trolla bort.
Så vad tusan gör man? Nu försöker jag varje gång med olika knep för att få honom att gå på toaletten av sig självt, men till sist stålsätter jag mig, tvingar honom att gå på toa och får under tiden utstå en panikslagen sjuårings fulla kraft. Det är oerhört påfrestande, främst för honom förstås, men för oss allihop.
Är det någon som har tips eller råd?
När han är stressad förstärks hans tvångsproblematik - för ett par år sedan när han fick en lillasyster reagerade han genom att tvätta händerna 20 gånger om dagen, nu får han panik och våldsamma ångestladdade utbrott vid varje toabesök.
Det gör att vi föräldrar ställs inför vad som känns som helt omöjliga val. När vi märker att han behöver gå på toa uppmanar vi honom att gå, vi försöker distrahera och skapa incitament (han kan få spela på mobilen, ta en godisbit etc för att mota äckelkänslorna) men ofta fungerar inte det alls. Han förtränger behoven, tittar åt ett annat håll, byter samtalsämne, blir arg och irriterad om vi försöker påminna honom.
Till sist kan vi välja mellan att tvinga honom att gå på toa - då kissar han i toaletten och får sedan ett ångestladdat utbrott där han slår oss, spottar omkring sig och sparkar på saker i sin närhet - eller också kan han kissa på sig och gå runt med blöta byxor tills vi till sist tvingar av honom byxorna och tvättar av honom mot hans vilja, också under panik, ångest, hugg och slag. Det är som att han är så stressad att han inte begriper att han inte kan förtränga de naturliga behoven. "Det är bara ett problem eftersom ni märker det," säger han - som om kisset inte fanns där, på riktigt.
Kruxet nu är att ingenting fungerar, inga mutor, inga argument. Han lär sig inte. Han blir inte bättre. Jo, någon dag här och där, men sedan blir det sämre igen, utan att vi ser något tydligt mönster. Äcklet varierar med dagsformen, på ett sätt som är väldigt svårt att förutse eller förebygga för oss. Ibland är alla toaletterna i hemmet äckliga, ibland är en av toaletterna acceptabel, ibland funkar skolans toalett, ibland är även den äcklig. Allt kan vara lugnt, i timmar, så plötsligt får han äckelkänslor av tanken på att hans pyjamasärm KANSKE ett dygn tidigare varit i närheten av något äckligt - och så svartnar blicken och han vräker ner allt han ser från bordet eller sparkar i väggen eller slår oss föräldrar. Det går från noll till hundra på en sekund.
Om han har haft några toppenbra timmar kan han plötsligt klara av ett toabesök utan något utbrott, men det är långt ifrån säkert. Vi påminner vänligt, gång på gång på gång, pratar om hur kroppen fungerar, att man måste gå på toaletten etc, (om man inte är väldigt sjuk och får ha blöja). Vi försöker också prata om att det är något man bara gör, något som ingår i dealen att vara människa, att jag inte kan trolla bort hans naturliga behov. "Men det är DITT FEL. Du födde mig. Det är ditt fel att jag mår såhär dåligt," svarar han. Till sist får vi lyfta upp honom, ta av byxorna och sätta ned honom på toaletten, medan han slår och river oss.
Att bara låta honom kissa och bajsa i kläderna och lämna spår efter sig känns inte heller som ett alternativ. Dels eftersom, tja, det är ohygieniskt och resten av familjen inte vill sitta i soffor och stolar som är nerkissade, dels eftersom han själv lider av att gå runt med blöta kläder på sig.
I dag sa han också att han hellre skulle bryta benen av sig, hellre få cancer än att få utbrott. Jag önskar inget hellre än att kunna hjälpa honom. Men just i det här fallet begriper jag inte hur jag ska kunna kravanpassa - vi inrättar redan större delen av tillvaron efter hans krav och behov just nu - men de naturliga behoven kan vi ju inte trolla bort.
Så vad tusan gör man? Nu försöker jag varje gång med olika knep för att få honom att gå på toaletten av sig självt, men till sist stålsätter jag mig, tvingar honom att gå på toa och får under tiden utstå en panikslagen sjuårings fulla kraft. Det är oerhört påfrestande, främst för honom förstås, men för oss allihop.
Är det någon som har tips eller råd?