Bonusmamma som är tacksam för era erfarenheter av Asperger
Postat: 2017-08-29 12:33:49
Hej,
Jag hittade nyss hit och vore otroligt tacksam för era tips och åsikter! Jag har ingen erfarenhet tidigare av Aspberger, mer än att jag sett Bron (jag fattar att Sagas karaktär är ganska tillspetsad ), och jag har absolut ingen att prata med om detta.
Kort om bakgrunden
Jag är bonusmamma till en pojke som är 15 år (vi kan kalla honom Viktor). Viktor bor hos mig och min man varannan vecka, tillsammans med en biologisk syster (min mans dotter) och en bonussyster (min dotter). Vi har bott på detta sätt nu i ca 3 år. Innan dess bodde min man och hans barn tillsammans och jag och min dotter bodde tillsammans.
Viktor är extremt begåvad. Han går i nian nu och har alltid haft väldigt lätt för sig. Han behöver knappt anstränga sig men får ändå högsta betyg. Särskilt matte och naturämnen har han en särskild begåvning för men han har lätt för övriga ämnen också. Han är verkligen inget "problembarn" och jag är rädd att det är därför han hamnat lite under radarn. Hans syster har nämligen stora problem i skolan och har diagnostiserats med ADHD och dyslexi. Kontrasten mellan dessa två är mycket stor på det sättet.
Problemet för honom är att han har absolut inte en enda vän. Har aldrig haft en enda vän heller, säger hans pappa. Han är extremt ensam och sitter i princip hela sin vakna tid och tittar på youtube om inte hans pappa aktiverar honom med någonting annat (han har inte vänner på nätet heller tyvärr, vet att det annars är vanligt).
Han har lättare (om än inte lätt heller) att vara med vuxna eller med mycket yngre barn. Vi har som sagt bott tillsammans i tre år nu men han klarar fortfarande inte av att se mig i ögonen. Han viker undan med blicken, tittar upp i taket eller in i väggen eller vartsomhelst för att slippa möta min blick. Han klarar i princip bara av att se sina biologiska föräldrar i ögonen.
Han har också ett väldigt speciellt sätt. Vet inte hur jag ska beskriva det men han är väldigt annorlunda. Han kan inte riktigt ha ett "normalt" samtal. Samtalsämnet vid bordet kan kretsa kring ett ämne när han plötsligt apropå ingenting säger något som handlar om något helt annat och som därtill verkar vara som en fortsättning på ett samtal som har pågått inne i hans huvud, och kommentaren från honom förutsätter liksom att vi andra redan har hängt med i samtalet i hans huvud. Det är svårt att förklara men det låter ofta väldigt konstigt. Exempel: Samtalet kan handla om tex vad vi ska göra i helgen. Mitt i en pågående diskussion kan han då plötsligt säga "ja men det var ju fiskgratäng till lunch i skolan idag som var helt torr". Varpå hans pappa såklart uppmuntrande tar upp tråden om skolmat eller vad det kan vara, för att inte få Viktors kommentar att låta konstig. Det är kanske ett dåligt exempel men det är svårt att förklara. Sammanfattningsvis har han iaf extremt svårt att bara föra ett vanligt samtal på ett sätt som känns normalt och bekvämt.
Och så pratar han nästan uteslutande med sin pappa och tittar bara på honom. När min man är hemma följer han honom som en hund i spåren nästan vart han än går och om han råkar bli ensam med mig kvar vid ett matbord tex om hans pappa rest sig så dröjer det en sekund, sen har Viktor också studsat upp och lommat efter pappa.
Jag blir inte sårad eller så, jag ser ju att det är mest han som lider, men just därför känner jag att jag skulle vilja uppmärksamma hans pappa på att Viktor kanske faktiskt kan ha någon diagnos. Det finns en hel del ADHD på hans pappas sida. En syster och en kusin som nyligen fått diagnoser och vuxna med liknande symptom som inte har diagnoser med öppet säger sig ha den problematiken. Vet inte om detta han hänga ihop med Viktors problematik? Han är absolut inte utåtagerande. Han är tvärtom till synes väldigt välfungerande, går plikttroget till skolan och är alltid i tid, gör det han ska, spelar lydigt squash en gång i veckan för att hans pappa tycker att han borde, men vet inte vad killarna heter ens som han spelar med och han tar aldrig initiativ till någonting själv. Däremot är han mkt tekniskt intresserad och har iaf tidigare sysslat med experiment av olika slag. I och med att han blev tonåring verkar han ha slutat med det tyvärr och sitter i princip konstant med sin mobil och kollar på youtube-klipp.
Han är även en "bokstavstolkande" person. Han gör exakt vad en instruktion säger men har ingen fantasi att göra något därutöver, även om det (enligt mig) är helt uppenbart att instruktionen bara råkat utelämna en självklar del. Han har mycket svårt att se helhetsperspektiv utan fokuserar enormt på detaljerna. Han är oförmögen att se likheter i återkommande situationer, utan för honom är varje situation sas unik, även om situationen i princip kan vara identisk med en tidigare situation, så om den skiljer sig på en liten detalj, då är han oförmögen att dra ett samband mellan de nästan identiska situationerna. Ursäkta den omständliga beskrivningen men hoppas att ni fattar! Detta gör iaf att det är mkt svårt för honom att dra lärdom från vissa upplevda erfarenheter. Hans pappa liknar honom mkt i denna del så för honom är detta helt normalt. Hans pappa är däremot mkt social och har själv aldrig haft problem att skaffa och bibehålla vänner, varken som barn eller vuxen.
Pappan, alltså min man (som också är mkt begåvad och väldigt högpresterande) har försökt uppmuntra Viktor att försöka få vänner men Viktor säger bara att han är nöjd utan, att han gillar att vara ensam och gillar att bara vara hemma. Jag får känslan av att han alltid svarar sin pappa att "allt är bra" ungefär, för att inte oroa honom. Han har ibland bett pappan sluta tjata om det där med vänner och då har han blivit lämnad ifred. Jag tror inte alls att "allt är bra" och att han mår bra. Jag tror dock att han dels har mkt svårt att prata om hur han känner (hans pappa har iaf sådana stora svårigheter) och dels inte vill oroa sin pappa. Men jag lider med honom. Jag tror inte på detta att han inte vill ha vänner. Min uppfattning (som är ganska alldaglig tror jag) är att nästan alla vill ha vänner. Särskilt när man går i nian! Jag vill så gärna kunna hjälpa men jag är typ den sista Viktor skulle prata med.
Snälla, hjälp! Vad tror ni? Låter det som att han kan ha Aspberger? Låter det som något annat eller är han bara en helt vanlig tonåring som bara aldrig haft en vän? Om ni tror på Aspberger eller liknande; vad bör jag göra?
Hur ska jag prata om mina misstankar med hans pappa? Jag vill inte klampa in och uppfattas som dömande eller okänslig. Ofta uppstår missförstånd mellan mig och Viktors pappa, som leder till bråk (vi tänker på diametralt olika sätt) och jag vill för allt i världen undvika bråk om detta. Det vore ju helt kontraproduktivt, syftet är ju att Viktor ska få hjälp.
Ursäkta ett jättelångt inlägg men jag vore sååå tacksam för era åsikter här!
Tack igen,
SagaTova
Moderator: Rättade stavningen av Asperger i rubriken.
Jag hittade nyss hit och vore otroligt tacksam för era tips och åsikter! Jag har ingen erfarenhet tidigare av Aspberger, mer än att jag sett Bron (jag fattar att Sagas karaktär är ganska tillspetsad ), och jag har absolut ingen att prata med om detta.
Kort om bakgrunden
Jag är bonusmamma till en pojke som är 15 år (vi kan kalla honom Viktor). Viktor bor hos mig och min man varannan vecka, tillsammans med en biologisk syster (min mans dotter) och en bonussyster (min dotter). Vi har bott på detta sätt nu i ca 3 år. Innan dess bodde min man och hans barn tillsammans och jag och min dotter bodde tillsammans.
Viktor är extremt begåvad. Han går i nian nu och har alltid haft väldigt lätt för sig. Han behöver knappt anstränga sig men får ändå högsta betyg. Särskilt matte och naturämnen har han en särskild begåvning för men han har lätt för övriga ämnen också. Han är verkligen inget "problembarn" och jag är rädd att det är därför han hamnat lite under radarn. Hans syster har nämligen stora problem i skolan och har diagnostiserats med ADHD och dyslexi. Kontrasten mellan dessa två är mycket stor på det sättet.
Problemet för honom är att han har absolut inte en enda vän. Har aldrig haft en enda vän heller, säger hans pappa. Han är extremt ensam och sitter i princip hela sin vakna tid och tittar på youtube om inte hans pappa aktiverar honom med någonting annat (han har inte vänner på nätet heller tyvärr, vet att det annars är vanligt).
Han har lättare (om än inte lätt heller) att vara med vuxna eller med mycket yngre barn. Vi har som sagt bott tillsammans i tre år nu men han klarar fortfarande inte av att se mig i ögonen. Han viker undan med blicken, tittar upp i taket eller in i väggen eller vartsomhelst för att slippa möta min blick. Han klarar i princip bara av att se sina biologiska föräldrar i ögonen.
Han har också ett väldigt speciellt sätt. Vet inte hur jag ska beskriva det men han är väldigt annorlunda. Han kan inte riktigt ha ett "normalt" samtal. Samtalsämnet vid bordet kan kretsa kring ett ämne när han plötsligt apropå ingenting säger något som handlar om något helt annat och som därtill verkar vara som en fortsättning på ett samtal som har pågått inne i hans huvud, och kommentaren från honom förutsätter liksom att vi andra redan har hängt med i samtalet i hans huvud. Det är svårt att förklara men det låter ofta väldigt konstigt. Exempel: Samtalet kan handla om tex vad vi ska göra i helgen. Mitt i en pågående diskussion kan han då plötsligt säga "ja men det var ju fiskgratäng till lunch i skolan idag som var helt torr". Varpå hans pappa såklart uppmuntrande tar upp tråden om skolmat eller vad det kan vara, för att inte få Viktors kommentar att låta konstig. Det är kanske ett dåligt exempel men det är svårt att förklara. Sammanfattningsvis har han iaf extremt svårt att bara föra ett vanligt samtal på ett sätt som känns normalt och bekvämt.
Och så pratar han nästan uteslutande med sin pappa och tittar bara på honom. När min man är hemma följer han honom som en hund i spåren nästan vart han än går och om han råkar bli ensam med mig kvar vid ett matbord tex om hans pappa rest sig så dröjer det en sekund, sen har Viktor också studsat upp och lommat efter pappa.
Jag blir inte sårad eller så, jag ser ju att det är mest han som lider, men just därför känner jag att jag skulle vilja uppmärksamma hans pappa på att Viktor kanske faktiskt kan ha någon diagnos. Det finns en hel del ADHD på hans pappas sida. En syster och en kusin som nyligen fått diagnoser och vuxna med liknande symptom som inte har diagnoser med öppet säger sig ha den problematiken. Vet inte om detta han hänga ihop med Viktors problematik? Han är absolut inte utåtagerande. Han är tvärtom till synes väldigt välfungerande, går plikttroget till skolan och är alltid i tid, gör det han ska, spelar lydigt squash en gång i veckan för att hans pappa tycker att han borde, men vet inte vad killarna heter ens som han spelar med och han tar aldrig initiativ till någonting själv. Däremot är han mkt tekniskt intresserad och har iaf tidigare sysslat med experiment av olika slag. I och med att han blev tonåring verkar han ha slutat med det tyvärr och sitter i princip konstant med sin mobil och kollar på youtube-klipp.
Han är även en "bokstavstolkande" person. Han gör exakt vad en instruktion säger men har ingen fantasi att göra något därutöver, även om det (enligt mig) är helt uppenbart att instruktionen bara råkat utelämna en självklar del. Han har mycket svårt att se helhetsperspektiv utan fokuserar enormt på detaljerna. Han är oförmögen att se likheter i återkommande situationer, utan för honom är varje situation sas unik, även om situationen i princip kan vara identisk med en tidigare situation, så om den skiljer sig på en liten detalj, då är han oförmögen att dra ett samband mellan de nästan identiska situationerna. Ursäkta den omständliga beskrivningen men hoppas att ni fattar! Detta gör iaf att det är mkt svårt för honom att dra lärdom från vissa upplevda erfarenheter. Hans pappa liknar honom mkt i denna del så för honom är detta helt normalt. Hans pappa är däremot mkt social och har själv aldrig haft problem att skaffa och bibehålla vänner, varken som barn eller vuxen.
Pappan, alltså min man (som också är mkt begåvad och väldigt högpresterande) har försökt uppmuntra Viktor att försöka få vänner men Viktor säger bara att han är nöjd utan, att han gillar att vara ensam och gillar att bara vara hemma. Jag får känslan av att han alltid svarar sin pappa att "allt är bra" ungefär, för att inte oroa honom. Han har ibland bett pappan sluta tjata om det där med vänner och då har han blivit lämnad ifred. Jag tror inte alls att "allt är bra" och att han mår bra. Jag tror dock att han dels har mkt svårt att prata om hur han känner (hans pappa har iaf sådana stora svårigheter) och dels inte vill oroa sin pappa. Men jag lider med honom. Jag tror inte på detta att han inte vill ha vänner. Min uppfattning (som är ganska alldaglig tror jag) är att nästan alla vill ha vänner. Särskilt när man går i nian! Jag vill så gärna kunna hjälpa men jag är typ den sista Viktor skulle prata med.
Snälla, hjälp! Vad tror ni? Låter det som att han kan ha Aspberger? Låter det som något annat eller är han bara en helt vanlig tonåring som bara aldrig haft en vän? Om ni tror på Aspberger eller liknande; vad bör jag göra?
Hur ska jag prata om mina misstankar med hans pappa? Jag vill inte klampa in och uppfattas som dömande eller okänslig. Ofta uppstår missförstånd mellan mig och Viktors pappa, som leder till bråk (vi tänker på diametralt olika sätt) och jag vill för allt i världen undvika bråk om detta. Det vore ju helt kontraproduktivt, syftet är ju att Viktor ska få hjälp.
Ursäkta ett jättelångt inlägg men jag vore sååå tacksam för era åsikter här!
Tack igen,
SagaTova
Moderator: Rättade stavningen av Asperger i rubriken.