Att få barn då man har Asperger
Postat: 2017-05-28 14:16:59Hej forumet!
Jag är ny här då jag precis avslutat min utredning efter många års väntan, fick ADHD diagnos för 4 år sedan och de andra blev klara för en vecka sedan ca.
Jag är 31 år gammal och har ADHD och AST(Asperger) och lätt OCD. Lutade åt att de ville sätta Narcissistisk personlighetsstörning på mig för att jag är väldigt högfungerande och min Asperger har jag blivit väldigt bra på att gömma för många för att jag väldigt hög begåvning och på så sätt klarat det mesta i skolan och så ändå när jag var yngre. Sen är ett av mina riktigt nördiga intressen just psykologi och då främst funktionshinder av olika slag och beteendevetenskap. Så mina sociala förmågor är väldigt bra, skillnaden skulle jag vilja påstå är att jag hela tiden måste koncentrera mig på att läsa av situationer och människor. Det kommer inte naturligt.
Ber om ursäkt för det långa introt men kändes som att jag skulle presentera mig lite då det är mitt första inlägg.
Nu är det så att jag kommer bli pappa, det är planerat och vi är jätteglada. Men något som faktiskt uppkommit som jag inte tänkt på tidigare är hur det kommer gå? Jag är på snudd livrädd just nu för att jag är orolig att jag kommer vara för strikt men också att jag kommer bli väldigt trött psykiskt för att barn kan vara väldigt oförutsägbara.
I början kanske det kommer gå lättare, men jag tänker mer på när barnet börjar gå och prata. Sen är jag väldigt ljudkänslig så jag tänker att barnskrik och så kommer bli jobbigt.
Jag har 4 yngre syskon jag har växt upp med och jag kan inte påstå att jag tyckt att det har varit jobbigt men det var också rätt längesedan. Men andras barn har jag väldigt svårt för.
Nu har min sambos syster en två åring som är super hyperaktiv och får äta godis hela tiden så han är som en liten Duracellkanin, och jag tyckte att det var lite jobbigt när han var så men då vi var barnvakt åt honom så fick han inte äta något godis och var väldigt lugn.
Jag kanske oroar mig och tänker för mycket, min sambo är övertygad om att jag kommer bli en underbar pappa. Och hennes systerson och jag klickade direkt. Han sov i min famn första dagen jag träffade honom, ville kramas och vara med när jag lagade mat och är en väldigt fin pojke.
Är det några pappor eller mammor är med liknande problematik som jag som kan ge lite tips? Tänker jag för mycket? Kommer det bli tufft? Att bli förälder är väl alltid tufft, men kanske jobbigare för oss?
Tack på förhand // Ecce
Jag är ny här då jag precis avslutat min utredning efter många års väntan, fick ADHD diagnos för 4 år sedan och de andra blev klara för en vecka sedan ca.
Jag är 31 år gammal och har ADHD och AST(Asperger) och lätt OCD. Lutade åt att de ville sätta Narcissistisk personlighetsstörning på mig för att jag är väldigt högfungerande och min Asperger har jag blivit väldigt bra på att gömma för många för att jag väldigt hög begåvning och på så sätt klarat det mesta i skolan och så ändå när jag var yngre. Sen är ett av mina riktigt nördiga intressen just psykologi och då främst funktionshinder av olika slag och beteendevetenskap. Så mina sociala förmågor är väldigt bra, skillnaden skulle jag vilja påstå är att jag hela tiden måste koncentrera mig på att läsa av situationer och människor. Det kommer inte naturligt.
Ber om ursäkt för det långa introt men kändes som att jag skulle presentera mig lite då det är mitt första inlägg.
Nu är det så att jag kommer bli pappa, det är planerat och vi är jätteglada. Men något som faktiskt uppkommit som jag inte tänkt på tidigare är hur det kommer gå? Jag är på snudd livrädd just nu för att jag är orolig att jag kommer vara för strikt men också att jag kommer bli väldigt trött psykiskt för att barn kan vara väldigt oförutsägbara.
I början kanske det kommer gå lättare, men jag tänker mer på när barnet börjar gå och prata. Sen är jag väldigt ljudkänslig så jag tänker att barnskrik och så kommer bli jobbigt.
Jag har 4 yngre syskon jag har växt upp med och jag kan inte påstå att jag tyckt att det har varit jobbigt men det var också rätt längesedan. Men andras barn har jag väldigt svårt för.
Nu har min sambos syster en två åring som är super hyperaktiv och får äta godis hela tiden så han är som en liten Duracellkanin, och jag tyckte att det var lite jobbigt när han var så men då vi var barnvakt åt honom så fick han inte äta något godis och var väldigt lugn.
Jag kanske oroar mig och tänker för mycket, min sambo är övertygad om att jag kommer bli en underbar pappa. Och hennes systerson och jag klickade direkt. Han sov i min famn första dagen jag träffade honom, ville kramas och vara med när jag lagade mat och är en väldigt fin pojke.
Är det några pappor eller mammor är med liknande problematik som jag som kan ge lite tips? Tänker jag för mycket? Kommer det bli tufft? Att bli förälder är väl alltid tufft, men kanske jobbigare för oss?
Tack på förhand // Ecce
