Hur upplever ni med AS era föräldrar?
Postat: 2017-05-03 23:15:10
Hej
Har nyligen fått min aspergerdiagnos och har tänkt mycket på hur mina föräldrar varit.
Jag tycker om dem båda även om deras sätt många gånger varit underliga och svåra att förstå, det har väl varit i samband med att jag fick min diagnos som även de fått upp ögonen för dem själva. Jag upplever att de aldrig varit elaka medvetet eller omedvetet. Det finns såklart föräldrar med asperger som fungerar utmärkt och gör ett bra jobb med sina barn, detta handlar om mina föräldrar. Det jag upplever och skriver om nu kan nog upplevas som mycket okänsligt och kanske mer än så, ber om ursäkt på förhand om föräldrar med asperger känner att texten blir jobbig på något sätt.
Jag är uppriktigt förbannad på mina föräldrar som valde att skaffa barn med de svårigheter de faktiskt hade. Jag är medveten om att jag kunde haft ett hemskare öde, betydligt värre och destruktivt, men ändå kan jag nästan få hatkänslor. Jag vet jag borde kanske vara mer tacksam. Det käns som om mina föräldrar totalt saknat självinsikt och att det är där det förmodligen felat, de har inte ens varit medvetna om att de upplevts på ett visst sätt. Frågan är om de någonsin reflekterat över att det ibland kan vara Dem som gjort fel i kontakten med omvärlden.
Så kan inte säga att jag fått någon vidare vägledning när det behövts utan det har jag fått lära mig själv. Ja, man kan nog säga att jag fått uppfostra mig själv samt lärt mig det jag vet kring socialt samspel, det är inte så himla lätt och det har dessutom lagt ett enormt ansvar på mig som barn. Det jag lärde mig om världen då som tonåring var inte en sann värld så som jag tror de flesta upplever den utan mer uppbyggd av mina föräldrars ideal om hur den borde vara. Jag har själv fått revidera om mycket jag lärt mig för att kunna platsa.
Finns det någon som kan relatera till detta?
Har nyligen fått min aspergerdiagnos och har tänkt mycket på hur mina föräldrar varit.
Jag tycker om dem båda även om deras sätt många gånger varit underliga och svåra att förstå, det har väl varit i samband med att jag fick min diagnos som även de fått upp ögonen för dem själva. Jag upplever att de aldrig varit elaka medvetet eller omedvetet. Det finns såklart föräldrar med asperger som fungerar utmärkt och gör ett bra jobb med sina barn, detta handlar om mina föräldrar. Det jag upplever och skriver om nu kan nog upplevas som mycket okänsligt och kanske mer än så, ber om ursäkt på förhand om föräldrar med asperger känner att texten blir jobbig på något sätt.
Jag är uppriktigt förbannad på mina föräldrar som valde att skaffa barn med de svårigheter de faktiskt hade. Jag är medveten om att jag kunde haft ett hemskare öde, betydligt värre och destruktivt, men ändå kan jag nästan få hatkänslor. Jag vet jag borde kanske vara mer tacksam. Det käns som om mina föräldrar totalt saknat självinsikt och att det är där det förmodligen felat, de har inte ens varit medvetna om att de upplevts på ett visst sätt. Frågan är om de någonsin reflekterat över att det ibland kan vara Dem som gjort fel i kontakten med omvärlden.
Så kan inte säga att jag fått någon vidare vägledning när det behövts utan det har jag fått lära mig själv. Ja, man kan nog säga att jag fått uppfostra mig själv samt lärt mig det jag vet kring socialt samspel, det är inte så himla lätt och det har dessutom lagt ett enormt ansvar på mig som barn. Det jag lärde mig om världen då som tonåring var inte en sann värld så som jag tror de flesta upplever den utan mer uppbyggd av mina föräldrars ideal om hur den borde vara. Jag har själv fått revidera om mycket jag lärt mig för att kunna platsa.
Finns det någon som kan relatera till detta?