Sida 1 av 1

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-07 15:08:17
av Lena999
Testar detta forum för några svar får man inte av BUP.
Jag söker tips på bra psykiatriker/läkare i Stockholm, city eller söderort som kan hjälpa barn med både ångest och asperger.

Min dotter 11 år, hemmasittare har fått diagnos Asperger och GAD (ångestsyndrom).

Den medicinska behandling hon får mot ångest är atarax. BUP vill inte skriva ut något annat, för de tycker att hon ska tränas i att utmanas sin ångest. LÄkaren säger att hon inte får skriva ut något annat, att hon inte uppfyller kriterierna. Mellanvården är inkopplad, men de håller på att kartlägga och jag tror tyvärr inte att det heller hjälper. Hennes ångest gör att hon slutat med sina intressen, vågar inte vara hemma ensam, har tappat tron på att hon kan gå till skolan. Hon vill gå, men ångesten är för stark. Till saken hör att hon bytte skola pga av en lärare i förra skolan "traumatiserade" henne. En lärare elakare än det vanliga utlöste ångesten. Och sen fick hon diagnos.

Nya skolan kan anpassa i skolan, men då måste hon vara där. Mellanvården ska hjälpa hemma, men kan inte hjälpa henne till skolan. Så hennes liv är reducerat till dålig självkänsla, tappat hoppet om en skolgång och att få nya kompisar. Hon sitter hemma i soffan eller ligger i sängen. Någon som har erfarenheter att dela med sig?



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Aspergare och vården.

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-07 15:37:19
av johan88
Skicka den här länken till de i skolan som gör motstånd mot att följa skollagen: http://attention-riks.se/npf/skolportal ... -utbranda/
Var dock beredd på att skolan förmodligen kommer påbörja psykologisk krigföring mot dig genom att göra en orosanmälan till socialtjänsten.
De kommer, om de inte redan gjort det, ta upp skolplikten med fortsatta hot om att anmäla dig som förälder.

Försök ignorera alla hot från skolan, det är du som känner din dotter bäst!

Läs gärna Elisabet von Zeipels bok "Inte bara Anna".

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-07 15:54:40
av Lena999
Hej!
Skolan är bättre än den vi flydde från. De är beredda att göra många anpassningar, men det är vägen mellan hemmet och skolan som inte fungerar, samt mycket i vardagen pga ångest.

Därför är det vården som måste hjälpa till, vi får inte riktigt den hjälp vi skulle behöva.

Vilken BUP-mottagning är bäst?
Finns det något annat sätt att få läkarhjälp än via BUP?

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-07 15:55:46
av antonius
Är bedrövligt hur de behandlat er, förstår vanmakten. Hade själv djup ångest i den åldern. Hoppas verkligen det kan lösa sig för er. Har inget bra råd, borde gå att få en "guvernant" så hon kan få lite undervisning i hemmet, men sådant existerar kanske inte längre... :-)Hug

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-07 16:25:27
av Liljan
Jag har inga bra tips, men låt henne inte sitta hemma. Bär henne till skolan om du måste. Det kommer få jättestora konsekvenser senare i livet om du bara låter henne sitta hemma. Även om hon inte lär sig något i skolan så lär du henne att det är okej att strunta i det om det är för jobbigt, då ökar risken att hon blir hemmasittande resten av livet. Sedan kommer ångesten för att gå till skolan bli värre ju längre hon stannar hemma.

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-07 16:47:46
av johan88
Det Liljan förespråkar kommer garanterat förstöra allt förtroende dottern har för dig. Tvångsåtgärder är aldrig en acceptabel lösning och får långt värre konsekvenser än att vara hemmasittare.
Min mamma gav till exempel upp med att försöka tvinga mig att göra läxorna, vilket brukade ta varje helg i anspråk, hade hon inte gjort det är det tveksamt om jag fortfarande hade varit vid liv.

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-07 18:07:00
av Flinta
johan88 skrev:Det Liljan förespråkar kommer garanterat förstöra allt förtroende dottern har för dig. Tvångsåtgärder är aldrig en acceptabel lösning och får långt värre konsekvenser än att vara hemmasittare.


Instämmer med Johan.

Tycker att det låter som en klok 11-åring som känner sina gränser, håller sig hemma för att hon VILL överleva och skydda sig mot ohälsa. Vissa menar att om barnet inte vill gå till skolan är det inte barnet det är fel på utan skolan. Att uttrycket "hemmasittare" fortfarande används är beklagligt.

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-07 18:38:23
av sugrövmanövern
Flinta skrev:Tycker att det låter som en klok 11-åring som känner sina gränser, håller sig hemma för att hon VILL överleva och skydda sig mot ohälsa.
Japp. Hade önskat att jag själv förstått det när jag var i den åldern. Att jag sagt ifrån på skarpen. Men stanna hemma utan att vara väldigt fysiskt sjuk fanns inte på kartan hemma hos mig.

Det fanns nog inte på kartan att barn kunde vara psyksjuka heller tror jag. Ingen misstänkte något. Att aldrig bli förskonad från terrorn av att hela tiden pusha sig över gränsen för vad ens mentala hälsa klarar har gett mig rätt svåra men i vuxen ålder med kronisk stress som aldrig kommer att försvinna.

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-07 20:08:05
av Flinta
sugrövmanövern skrev:
Flinta skrev:Tycker att det låter som en klok 11-åring som känner sina gränser, håller sig hemma för att hon VILL överleva och skydda sig mot ohälsa.
Japp. Hade önskat att jag själv förstått det när jag var i den åldern. Att jag sagt ifrån på skarpen. Men stanna hemma utan att vara väldigt fysiskt sjuk fanns inte på kartan hemma hos mig.

Det fanns nog inte på kartan att barn kunde vara psyksjuka heller tror jag. Ingen misstänkte något. Att aldrig bli förskonad från terrorn av att hela tiden pusha sig över gränsen för vad ens mentala hälsa klarar har gett mig rätt svåra men i vuxen ålder med kronisk stress som aldrig kommer att försvinna.


Exakt. Det kan resultera i svåra men. Långdragna saker eller saker som aldrig försvinner. Många verkar inte förstå det men det är inte konstigt eftersom de inte har personlig erfarenhet.

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-07 21:19:26
av LILITH_
Och PANS/PANDAS har uteslutits eftersom diagnos ställts?

Att tvinga barnet till saker låter absurt och förjävligt. Men motsatsen, att i varje jobbig, ångestframkallande situation ge efter och låta barnet "komma undan" triggar igång ångesten ännu starkare vid nästa liknande situation. Det är att låta barnet skapa ett fängelse åt sig själv.
Så ett visst mått av "tough love" tror jag på.

Har själv en dotter som ofta är rädd för saker, både riktiga som inbillade. Jag försöker att inte ge efter för hennes infall, även om det känns grymt ibland. Hon måste lära sig att klara av sin vardag och gör det också i det stora hela. Men då och då får hon stanna hemma från skolan en dag extra och vila ut.
För jag tror att återhämtning är superviktigt i sammanhanget. Ett ständigt påslaget stresscentra ger skadliga nivåer av stresshormoner i kroppen och ger säkert skador längre fram i livet.

Men det är endast genom att utsätta sig för det ångestframkallande som ångesten kan lindras och eventuellt, så småningom, försvinna helt. Att undvika ger motsatt resultat. Vilket är snällast?

Att tvingas medicinera bort ångesten tycker inte jag är ett bra alternativ alls, för barn inte minst. Det kan väl användas som en tillfällig krycka medan man jobbar med problemet.

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-07 21:50:49
av Flinta
LILITH_ skrev:
Men det är endast genom att utsätta sig för det ångestframkallande som ångesten kan lindras och eventuellt, så småningom, försvinna helt. Att undvika ger motsatt resultat. Vilket är snällast?


Att undvika kan även det göra att ångesten lindras. Exponering låter rätt och logiskt för många men jag upplever att det i viss mån är överskattat i behandlingar av ångest hos många aspergare. Blir extra tydligt när det kommer till social ångest då det inte handlar om social fobi.

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-07 22:20:03
av LILITH_
Flinta skrev:
Att undvika kan även det göra att ångesten lindras. Exponering låter rätt och logiskt för många men jag upplever att det i viss mån är överskattat i behandlingar av ångest hos många aspergare. Blir extra tydligt när det kommer till social ångest då det inte handlar om social fobi.

Undvikandet lindrar så klart ångesten men botar inte, tänker jag.
Social ångest utvecklas väl ofta till just social fobi, hos oss med AS, när man exponerats på fel sätt, blir traumatiserad osv. Det är ju där som vi vuxna kan och ska komma in och hjälpa till på olika sätt.

Utveckla gärna, det är ett viktigt ämne!

Är det helt hemskt att tänka sig att ett barn bör utsättas för sociala situationer för att utvecklas? Inte minst barn med AS. Det är jobbigt att växa upp och bli en fungerande vuxen, extrajobbigt för dem med AS. Men det bör ju ske! Vad är det för liv som väntar en annars?

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-08 3:04:43
av kiddie
Utsätts man för extrem "exponering" så kommer det leda till ett trauma. Exponering funkar enbart om man kan stanna i situationen till ångesten minskar. Det betyder, att man INTE kan bära en unge till skolan och typ kasta in henne. Däremot kanske man kan försöka med små steg som blir hanterbara. Blir man exponerad UTAN att ångesten går ner, då blir man ofta SÄMRE.

Sedan tror jag inte att ett ångestfyllt barn sitter och glassar hemma och tänker att Haha, jag bestämmer mår skitbra alla lyder mig. Har man ångest så har man ofta den hemma med! Fast inte lika mycket kanske.

Det är svårt att reparera ett dåligt självförtroende men jag tror på att tjata lite. Att försöka vara positiv. Påpeka ofta när barnet gör något bra. Någon har sagt att för varje elak sak man hör, måste man höra 100 positiva saker för att det ska bli jämvikt. Vet inte om det är sant, men låter obehagligt vettigt.

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-08 9:49:22
av Toblerone
sugrövmanövern skrev:
Flinta skrev:Tycker att det låter som en klok 11-åring som känner sina gränser, håller sig hemma för att hon VILL överleva och skydda sig mot ohälsa.
Japp. Hade önskat att jag själv förstått det när jag var i den åldern. Att jag sagt ifrån på skarpen. Men stanna hemma utan att vara väldigt fysiskt sjuk fanns inte på kartan hemma hos mig.

Det fanns nog inte på kartan att barn kunde vara psyksjuka heller tror jag. Ingen misstänkte något. Att aldrig bli förskonad från terrorn av att hela tiden pusha sig över gränsen för vad ens mentala hälsa klarar har gett mig rätt svåra men i vuxen ålder med kronisk stress som aldrig kommer att försvinna.


Men du vet inte hur det hade varit om du hade stannat hemma. Tyvärr så blir det oftast inte bra heller. Det blir ännu svårare att komma tillbaka. Jag jobbar ju själv med såna barn, dock inte i behandlingen, och min erfarenhet är att det som brukar funka bäst är att man hittar en lösning som barnet kan tänka sig kan fungera. Man får anpassa, kompromissa. Men det är inte bra att stanna hemma mer än några veckor. Vägen tillbaka är svårare.

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-08 11:38:02
av sugrövmanövern
Toblerone skrev:
sugrövmanövern skrev:
Flinta skrev:Tycker att det låter som en klok 11-åring som känner sina gränser, håller sig hemma för att hon VILL överleva och skydda sig mot ohälsa.
Japp. Hade önskat att jag själv förstått det när jag var i den åldern. Att jag sagt ifrån på skarpen. Men stanna hemma utan att vara väldigt fysiskt sjuk fanns inte på kartan hemma hos mig.

Det fanns nog inte på kartan att barn kunde vara psyksjuka heller tror jag. Ingen misstänkte något. Att aldrig bli förskonad från terrorn av att hela tiden pusha sig över gränsen för vad ens mentala hälsa klarar har gett mig rätt svåra men i vuxen ålder med kronisk stress som aldrig kommer att försvinna.


Men du vet inte hur det hade varit om du hade stannat hemma. Tyvärr så blir det oftast inte bra heller. Det blir ännu svårare att komma tillbaka. Jag jobbar ju själv med såna barn, dock inte i behandlingen, och min erfarenhet är att det som brukar funka bäst är att man hittar en lösning som barnet kan tänka sig kan fungera. Man får anpassa, kompromissa. Men det är inte bra att stanna hemma mer än några veckor. Vägen tillbaka är svårare.
När du säger sådär så känner jag mig som ett dumt barn som inte vill gå till skolan. Ett barn som ska hålla käften och lyda.

Önskar inte min värsta fiende att bli kvar i det stadiet evinnerligen. Att se entledigande som ett alternativ för de värst drabbade kommer jag fortsätta hävda är en tänkbar lösning.

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-08 14:04:49
av Toblerone
sugrövmanövern skrev:
Toblerone skrev:
sugrövmanövern skrev:Japp. Hade önskat att jag själv förstått det när jag var i den åldern. Att jag sagt ifrån på skarpen. Men stanna hemma utan att vara väldigt fysiskt sjuk fanns inte på kartan hemma hos mig.

Det fanns nog inte på kartan att barn kunde vara psyksjuka heller tror jag. Ingen misstänkte något. Att aldrig bli förskonad från terrorn av att hela tiden pusha sig över gränsen för vad ens mentala hälsa klarar har gett mig rätt svåra men i vuxen ålder med kronisk stress som aldrig kommer att försvinna.


Men du vet inte hur det hade varit om du hade stannat hemma. Tyvärr så blir det oftast inte bra heller. Det blir ännu svårare att komma tillbaka. Jag jobbar ju själv med såna barn, dock inte i behandlingen, och min erfarenhet är att det som brukar funka bäst är att man hittar en lösning som barnet kan tänka sig kan fungera. Man får anpassa, kompromissa. Men det är inte bra att stanna hemma mer än några veckor. Vägen tillbaka är svårare.
När du säger sådär så känner jag mig som ett dumt barn som inte vill gå till skolan. Ett barn som ska hålla käften och lyda.

Önskar inte min värsta fiende att bli kvar i det stadiet evinnerligen. Att se entledigande som ett alternativ för de värst drabbade kommer jag fortsätta hävda är en tänkbar lösning.


Nu har jag verkligen inte sagt något taskigt. Men du KAN ju inte veta hur det hade varit om du hade gjort annorlunda. Förresten så har jag varit i samma situation: Mådde jättedåligt, gick ändå i skolan och gjorde allt jag skulle. Och tillbringade sen många år med att må dåligt över att jag inte sa ifrån, tvärvägrade, stannade hemma? Och som ung vuxen tyckte jag också att jag borde ha stannat hemma. Sen på senare år - och när jag hade sett några som faktiskt gjort det - så har jag ändrat mig igen. Det är inte självklart att det blir bättre.

Dessutom förespråkar jag definitivt inte att man ska ha det som jag (och kanske också du) har haft det. Utan jag förespråkar att man ska lyssna på barnet och hitta en lösning som hen tycker funkar.

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-09 3:48:21
av Liljan
johan88 skrev:Det Liljan förespråkar kommer garanterat förstöra allt förtroende dottern har för dig. Tvångsåtgärder är aldrig en acceptabel lösning och får långt värre konsekvenser än att vara hemmasittare.
Min mamma gav till exempel upp med att försöka tvinga mig att göra läxorna, vilket brukade ta varje helg i anspråk, hade hon inte gjort det är det tveksamt om jag fortfarande hade varit vid liv.
sugrövmanövern skrev:
Flinta skrev:Tycker att det låter som en klok 11-åring som känner sina gränser, håller sig hemma för att hon VILL överleva och skydda sig mot ohälsa.
Japp. Hade önskat att jag själv förstått det när jag var i den åldern. Att jag sagt ifrån på skarpen. Men stanna hemma utan att vara väldigt fysiskt sjuk fanns inte på kartan hemma hos mig.

Det fanns nog inte på kartan att barn kunde vara psyksjuka heller tror jag. Ingen misstänkte något. Att aldrig bli förskonad från terrorn av att hela tiden pusha sig över gränsen för vad ens mentala hälsa klarar har gett mig rätt svåra men i vuxen ålder med kronisk stress som aldrig kommer att försvinna.

Så lösningen är alltså att hon ska sitta hemma resten av sitt liv och gå på bidrag? Enligt modern forskning så blir man inte friskare av att sitta hemma och rulla tummarna, tvärtom ångesten och depressionen blir oftast värre. Det är dessutom skolplikt i Sverige så hon måste gå till skolan. Hon kommer bli SJUKARE av att sitta hemma och hon är inte vuxen nog att fatta egna beslut. Man kan och bör inte undvika allt som känns svårt och jobbigt, man måste möta sina svårigheter och överkomma dem.

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-09 10:53:18
av johan88
Liljan skrev:Så lösningen är alltså att hon ska sitta hemma resten av sitt liv och gå på bidrag? Enligt modern forskning så blir man inte friskare av att sitta hemma och rulla tummarna, tvärtom ångesten och depressionen blir oftast värre. Det är dessutom skolplikt i Sverige så hon måste gå till skolan. Hon kommer bli SJUKARE av att sitta hemma och hon är inte vuxen nog att fatta egna beslut. Man kan och bör inte undvika allt som känns svårt och jobbigt, man måste möta sina svårigheter och överkomma dem.

Lösningen är att låta henne vila upp sig en tid utan yttre krav så att hon så småningom känner att hon orkar gå till skolan.
För att vara väldigt rak är jag rädd för att det förmodligen kommer leda till självskadebeteende att i dagsläget tvinga henne till skolan.

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-09 12:32:07
av sugrövmanövern
Liljan skrev:
johan88 skrev:Det Liljan förespråkar kommer garanterat förstöra allt förtroende dottern har för dig. Tvångsåtgärder är aldrig en acceptabel lösning och får långt värre konsekvenser än att vara hemmasittare.
Min mamma gav till exempel upp med att försöka tvinga mig att göra läxorna, vilket brukade ta varje helg i anspråk, hade hon inte gjort det är det tveksamt om jag fortfarande hade varit vid liv.
sugrövmanövern skrev:
Flinta skrev:Tycker att det låter som en klok 11-åring som känner sina gränser, håller sig hemma för att hon VILL överleva och skydda sig mot ohälsa.
Japp. Hade önskat att jag själv förstått det när jag var i den åldern. Att jag sagt ifrån på skarpen. Men stanna hemma utan att vara väldigt fysiskt sjuk fanns inte på kartan hemma hos mig.

Det fanns nog inte på kartan att barn kunde vara psyksjuka heller tror jag. Ingen misstänkte något. Att aldrig bli förskonad från terrorn av att hela tiden pusha sig över gränsen för vad ens mentala hälsa klarar har gett mig rätt svåra men i vuxen ålder med kronisk stress som aldrig kommer att försvinna.

Så lösningen är alltså att hon ska sitta hemma resten av sitt liv och gå på bidrag?
Ingen har presenterat någon livslång lösning. Men i nuläget, såsom hon mår skulle jag råda till att inte alls fokusera på tillbakagång till skolan. Det måste utredas vad hon mår dåligt över, i detalj. Hon måste komma sig till ett stabilare mentalt tillstånd och få vila upp sig. Det kan ta lång tid och det måste få ta tid isåfall. Det kan också gå fort, alla är olika.

Liljan skrev:Enligt modern forskning så blir man inte friskare av att sitta hemma och rulla tummarna, tvärtom ångesten och depressionen blir oftast värre.
Är flooding bättre?

Liljan skrev:Det är dessutom skolplikt i Sverige så hon måste gå till skolan.
Det är verkligen ett icke-argument.

Liljan skrev:Hon kommer bli SJUKARE av att sitta hemma och hon är inte vuxen nog att fatta egna beslut. Man kan och bör inte undvika allt som känns svårt och jobbigt, man måste möta sina svårigheter och överkomma dem.
Som sagt, att överösas med det som är jobbigt, är det bättre då?

Kan inte se någon som helst anledning till att hasta med att få flickan tillbaka i skolan. Var sak har sin tid och som hon mår nu enligt ts beskrivning låter det extremt olämpligt att blanda in plikter i hennes liv.

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-09 16:18:39
av Toblerone
Det behöver inte vara frågan om hon ska gå eller inte. Så gott som alla barn vill gå i skolan under rätt förutsättningar. Man måste anpassa tillräckligt bra så att det funkar. Kanske vill hon inte ha andra barn runt sig ett tag. Hon behöver säkert lite lugn och ro, men det kan man ordna och ändå fortsätta med skolgång. Lärarna kan också komma hem till att börja med. Vissa skolor är specialiserade på en sån problematik, har speciella "hemmasittare-program".

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-09 23:26:54
av kiddie
TS har sagt att den nya skolan inte har stöd nog.

Vad gör man då? Trollar fram det?

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-10 3:30:40
av Furienna
sugrövmanövern skrev:
Liljan skrev:Så lösningen är alltså att hon ska sitta hemma resten av sitt liv och gå på bidrag?
Ingen har presenterat någon livslång lösning. Men i nuläget, såsom hon mår skulle jag råda till att inte alls fokusera på tillbakagång till skolan. Det måste utredas vad hon mår dåligt över, i detalj. Hon måste komma sig till ett stabilare mentalt tillstånd och få vila upp sig. Det kan ta lång tid och det måste få ta tid isåfall. Det kan också gå fort, alla är olika.

Liljan skrev:Enligt modern forskning så blir man inte friskare av att sitta hemma och rulla tummarna, tvärtom ångesten och depressionen blir oftast värre.
Är flooding bättre?

Liljan skrev:Det är dessutom skolplikt i Sverige så hon måste gå till skolan.
Det är verkligen ett icke-argument.

Liljan skrev:Hon kommer bli SJUKARE av att sitta hemma och hon är inte vuxen nog att fatta egna beslut. Man kan och bör inte undvika allt som känns svårt och jobbigt, man måste möta sina svårigheter och överkomma dem.
Som sagt, att överösas med det som är jobbigt, är det bättre då?

Kan inte se någon som helst anledning till att hasta med att få flickan tillbaka i skolan. Var sak har sin tid och som hon mår nu enligt ts beskrivning låter det extremt olämpligt att blanda in plikter i hennes liv.

Jag måste nog hålla med Sugis här. Det behövs en utredning för att komma fram till exakt var problemet ligger, inte bara ett tvång på att flickan ska återvända till skolan omedelbart.

Asperger och ångest hos barn

InläggPostat: 2016-12-10 12:09:40
av Toblerone
kiddie skrev:TS har sagt att den nya skolan inte har stöd nog.

Vad gör man då? Trollar fram det?


Byta skola. Det finns specialskolor med små grupper, t.o.m. med enskild undervisning. Den här tjejen ska nog inte utsättas för undervisning i helklass.

Dessutom är det löjligt. Jag vet, för jag har jobbat både på vanlig skola och specialskola. Även vanliga skolor kan anställa en person, eller omorganisera och utse en befintlig person, för att bara jobba med den tjejen ett tag framöver. Så länge som det behövs. Sedan kan man ju försöka slussa tillbaka tjejen in i helklass. Fast det skulle jag egentligen inte rekommendera. Liten grupp, inte helklass.

Lena: Du skriver att ni bor i Stockholm. Det finns flera stycken skolor i Stockholmsområdet som jobbar just med den problematiken. Om är intresserad kan du skicka mig ett pm.