hustrun skrev:Hej
Jag är gift med en man som har asperger. Vi har två småbarn.
Livet är väldigt tufft just nu, då jag gör ALLT hemma.
Jag har inga problem med att min man "snöar in på olika saker eller att han inte vill göra något/träffa andra. Jag har t om överseende med att aldrig få några ömhetsbevis. Det som är jobbigt är alla hans utbrott. Att han skriker på barnen när de är i vägen för honom, hur han hela tiden klagar på mig och berättar hur jag ska göra allt och hur han ofta retas och säger till mig vilka svagheter jag har.
När jag väl gör något på egen hand (brukar simma en gång i månaden) är han alltid som ett åskmoln när jag kommer hem. Han kan inte se att jag blir gladare och orkar mer om jag får tid att motionera ibland.
Hur hanterar ni andra som är gifta med aspergare ert liv?
/ Hustrun
Nu tillhör jag ju inte kategorin "personer som är gifta med aspergare" då jag är jag snarare är en singelman med asperger själv. Men jag hoppas det är ok att jag kommer med lite reflektioner om din situation i alla fall.
Till att börja med tycker jag att du är helt fantastisk som tar på dig stor del av bördan i hemmet, vilket nog kan vara nödvändigt i viss mån i ett förhållande med någon som har svårt att komma igång med saker och få energin att räcka till vilket många aspergare har. Är ju inte alltid så lätt att kunna veta när man ska göra saker i hemmet eller att ens lägga märke till att det faktiskt behövs göras alla gånger heller. Tror tyvärr att det skulle ha blivit ungefär likadant för egen del om jag skaffade familj på just denna punkten vilket gör att jag är väldigt tveksam till om jag någonsin kommer vilja lägga den bördan med nästan hela familjeansvaret på någon annan, även om jag nu träffade en person jag verkligen gillade att leva tillsammans med.
Att du inte får "några ömhetsbevis" tycker jag är fruktansvärt och inte acceptabelt om det stämmer. Däremot är det ju natruligt och förståeligt om ömhetsbevisen inte sker på riktigt samma sätt. Det som jag tror eventuellt kan bli svårt för din man är att visa och upptäcka subtila kroppspråksignaler, komma ihåg att säga snälla saker regelbundet, vara romantisk och uppfiningsrik med trevliga överaskningar och en del annat. Självklart kan man göra romantiska saker ibland även om det inte kommer naturligt för en såklart, men då det troligen måste vara mycket mer genomtänkt och kanske är svårt att veta när och hur ofta sådant behövs genomföras eller vad "vanliga" människor faktiskt skulle uppskatta att man gör så blir det ju inte alls lika spontant, vältajmat eller lätt att få till det lika bra. Fast det viktiga som jag ser det är ju att din man faktiskt gör saker för din skull ibland eller visar att han gillar dig på något annat sätt istället även om det inte är på ett jätteuppenbart eller regelbundet sätt. I många fall kommer man ju på saker som den andre gör för en ibland som man faktiskt inte har reflekterat över så mycket innan. Du kan ju även troligen underlätta lite för honom om du förklarar för honom mer specifikt "hur" du vill att han visar ömhetstecken så att han vet vad du är ute efter då det är ganska svårt att lista ut sådant om man har svårigheter att tolka responsen man får på det man gör intuitivt.
Det låter inte bra att han skriker på barnen om det sker ofta, men beror det på överstimulans av ljud och andra sinnesintryck kanske? Många med diagnosen är ju väldigt intryckskänsliga och barn är ju inte direkt tysta och lugna av sig alltid. Hade jag själv bott i en familj hade jag nog behövt någon egen plats där jag kunde få vara ifred på samt en del tid jag kunde få spendera utan massa intryck omkring mig för att inte bli hyperstressad och lättirriterad.
Funderar på om han faktiskt "klagar" eller om han bara påpekar saker som han uppmärksammar. Många med diagnosen (inklusive mig själv) har ju problem i viss omfattning med att veta hur motparten kommer tolka det man säger. Jag skulle till exempel lätt lite obetänksamt kunna påpeka "Det var ju lite dammigt i hörnena, men annars jättefint!" eller något liknande om någon har städat riktigt bra men kanske inte varit så nitisk just på de områdena och faktiskt mena detta precis som jag sa det. Problemet blir väl att många skulle omtolka detta till "Du har städat slarvigt!" istället och inte ta det som en komplimang med ett lite enkelt detaljpåpekande som man tror är hjälpfullt inför framtiden.
Vet du varför han är som ett åskmoln när du kommer hem efter simningen? Även här kan det ju handla om att han inte fått vila huvudet från intryck på ett tag då han varit tvungen att ha hand om barnen helt själv
och därför är mer irriterad och stressad än vanligt? Fast självklart måste han väl förstå att det är viktigt för dig att få göra något för egen del ibland även om han kanske har svårt att visa det eller se på subtila saker att du mår bättre av det? Annars måste du ju försöka prata med honom om hur du känner det gällande denna biten om han inte greppar det automatiskt. Även du måste ju få ha ett liv som du trivs med.
Förlåt om det blev ett lite väl långt inlägg och inte riktigt den sort du efterfrågade, men jag hoppas att du hittar något som du kan ha nytta av i det på något sätt. Sådana här problem intresserar mig väldigt mycket eftersom jag själv är väldigt tveksam till om jag någonsin ska bli tillsammans med någon "vanlig" person utan egna besvär i och med allt detta som ofta blir problem och konflikter som man dessutom inte kan göra så mycket åt. Lycka till och hoppas allt löser sig för er på ett bra sätt!