Ni med tonåriga aspisar
Postat: 2013-10-08 11:07:36
Hej,
min son har Asperger och ADD. Nu är han snart 15. Han är världens goaste kille men har naturligtvis problem. Han har anpassad skolgång och egen lärare som tagit sej an honom, det har varit en livräddare. Han går i 9.an nu.
Det som är jobbigt är att han blir väldigt stressad och irriterad när han skall iväg till skolan. Jag går ju med min 9 åriga dotter till skolan varje dag, hon har också Asperger med vissa fobier, kan alltså inte gå själv. Sonen har förmåga att fastna och dra ut på saker, och jag har tänkt att han borde ha fått hum nu i denna åldern att man behöver öka på farten lite, han hatar nämligen att vara sen.
Han är låg-energi, det har han varit hela livet, han har dåligt med ork, så han blir lätt utbränd och stressad.
Jag vet inte om han kommer att klara att gå i ett vanligt gymnasium. Det blir längre dagar, han måste åka långt (också det ett problem) och han klarar med näppe av de anpassade skoldagarna som slutar innan kl 12. Jag vet inte hur ni har gjort, och vilka svårigheter era barn har haft. Har någon provat gymnasieutbildning via internet?
Jag har också Asperger och hade många problem, men jag tycker jag var mer självständig än min son och hade inga problem att hoppa runt med kollektivtrafik tex. Jag tröttnade dock snabbt och förlorade orken. Livet gick bättre när jag gick ut i arbetslivet, det valde man ju själv, jag tog ströjobb, och längre fasta anställningar, ja vad som helst, inte var jag kräsen.
Min son behöver fortfarande fråga mej vilken jacka han ska ta på efter att jag gjort klart att "det är riktigt varmt ute". Det borde betyda den tunna vindjackan, men det är inte självklart för honom! Jag behöver stödja honom så han blir mer självständig, att ha koll på klockan på morgnarna, att lära sej att hantera stress, ja allt det som är en del av livet. Jag står dock, trots att jag är väldigt bra på att hjälpa mina barn och förstå dom tack vare min egen diagnos- något handfallen hur jag ska hantera min sons problematik.
Kanske måste jag inse att han har nått till den ork och förmåga han har? Jag inser ju att alla har individuella behov och svårigheter. Han kanske alltid kommer att ha det besvärligt med vissa saker? Man fastnar gärna, det är därför vi har varandra i detta forumet, för att ge tips och råd! Jag vore tacksam om ni kan dela era egna erfarenheter från ungdomen, eller kanske ang. era egna tonåringar.
Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som Aspergare.
min son har Asperger och ADD. Nu är han snart 15. Han är världens goaste kille men har naturligtvis problem. Han har anpassad skolgång och egen lärare som tagit sej an honom, det har varit en livräddare. Han går i 9.an nu.
Det som är jobbigt är att han blir väldigt stressad och irriterad när han skall iväg till skolan. Jag går ju med min 9 åriga dotter till skolan varje dag, hon har också Asperger med vissa fobier, kan alltså inte gå själv. Sonen har förmåga att fastna och dra ut på saker, och jag har tänkt att han borde ha fått hum nu i denna åldern att man behöver öka på farten lite, han hatar nämligen att vara sen.
Han är låg-energi, det har han varit hela livet, han har dåligt med ork, så han blir lätt utbränd och stressad.
Jag vet inte om han kommer att klara att gå i ett vanligt gymnasium. Det blir längre dagar, han måste åka långt (också det ett problem) och han klarar med näppe av de anpassade skoldagarna som slutar innan kl 12. Jag vet inte hur ni har gjort, och vilka svårigheter era barn har haft. Har någon provat gymnasieutbildning via internet?
Jag har också Asperger och hade många problem, men jag tycker jag var mer självständig än min son och hade inga problem att hoppa runt med kollektivtrafik tex. Jag tröttnade dock snabbt och förlorade orken. Livet gick bättre när jag gick ut i arbetslivet, det valde man ju själv, jag tog ströjobb, och längre fasta anställningar, ja vad som helst, inte var jag kräsen.
Min son behöver fortfarande fråga mej vilken jacka han ska ta på efter att jag gjort klart att "det är riktigt varmt ute". Det borde betyda den tunna vindjackan, men det är inte självklart för honom! Jag behöver stödja honom så han blir mer självständig, att ha koll på klockan på morgnarna, att lära sej att hantera stress, ja allt det som är en del av livet. Jag står dock, trots att jag är väldigt bra på att hjälpa mina barn och förstå dom tack vare min egen diagnos- något handfallen hur jag ska hantera min sons problematik.
Kanske måste jag inse att han har nått till den ork och förmåga han har? Jag inser ju att alla har individuella behov och svårigheter. Han kanske alltid kommer att ha det besvärligt med vissa saker? Man fastnar gärna, det är därför vi har varandra i detta forumet, för att ge tips och råd! Jag vore tacksam om ni kan dela era egna erfarenheter från ungdomen, eller kanske ang. era egna tonåringar.
Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som Aspergare.