Föräldrar med Asperger – bra eller dåligt
Postat: 2012-10-20 18:20:08
Hej!
Personer med Asperger kan ha svårt att sätta sig in i andra människors känslor och tankar. De kan ha svårt att förstå varför andra personer känner som de gör, och kan ha svårt med kramar, beröring och att visa känslor. En kompis till mig hävdar att personer med Asperger är olämpliga som föräldrar, just därför att de inte kan tillfredsställa barnets känslomässiga behov.
Det här handlar alltså inte om att personer med Asperger inte klarar av att sköta och uppfostra ett barn. Barnet kan få en bra uppfostran med fasta regler och rutiner, bra mat, alla kläder och saker det behöver, hemmet kan vara välstädat etc. Det handlar just om den känslomässiga biten.
Alla med Asperger har så klart inte lika svårt med att visa känslor och förstå sitt barn. Är det nån som vill diskutera detta? Ni som har barn, är det svårt att förstå deras känslomässiga behov eller inte?
Det är ju en myt att vi med Asperger är känslokalla och inte kan förstå andras känslor. Men är förmågan att känna sympati, samma sak som att verkligen förstå vad en annan människa känner på djupet? Och att orka sätta barnen först, jämt.
Ni som har valt att inte ha barn, är det för att ni inte orkar sätta barnen främst, för att ni inte står ut med vaknätter eller inte klarar stoj och skrik? Eller är det något helt annat skäl?
Ni som har barn, funkar det bra eller är det väldigt tröttsamt och slitigt? Hur väl klarar ni av att tillfredsställa barnens känslomässiga behov? Är det jobbigt med föräldramöten på dagis och i skolan? Hur funkar det med allting som ska med till barnens alla aktiviteter, som gympapåse, matsäck och liknande?
Lilla Gumman
Personer med Asperger kan ha svårt att sätta sig in i andra människors känslor och tankar. De kan ha svårt att förstå varför andra personer känner som de gör, och kan ha svårt med kramar, beröring och att visa känslor. En kompis till mig hävdar att personer med Asperger är olämpliga som föräldrar, just därför att de inte kan tillfredsställa barnets känslomässiga behov.
Det här handlar alltså inte om att personer med Asperger inte klarar av att sköta och uppfostra ett barn. Barnet kan få en bra uppfostran med fasta regler och rutiner, bra mat, alla kläder och saker det behöver, hemmet kan vara välstädat etc. Det handlar just om den känslomässiga biten.
Alla med Asperger har så klart inte lika svårt med att visa känslor och förstå sitt barn. Är det nån som vill diskutera detta? Ni som har barn, är det svårt att förstå deras känslomässiga behov eller inte?
Det är ju en myt att vi med Asperger är känslokalla och inte kan förstå andras känslor. Men är förmågan att känna sympati, samma sak som att verkligen förstå vad en annan människa känner på djupet? Och att orka sätta barnen först, jämt.
Ni som har valt att inte ha barn, är det för att ni inte orkar sätta barnen främst, för att ni inte står ut med vaknätter eller inte klarar stoj och skrik? Eller är det något helt annat skäl?
Ni som har barn, funkar det bra eller är det väldigt tröttsamt och slitigt? Hur väl klarar ni av att tillfredsställa barnens känslomässiga behov? Är det jobbigt med föräldramöten på dagis och i skolan? Hur funkar det med allting som ska med till barnens alla aktiviteter, som gympapåse, matsäck och liknande?
Lilla Gumman