Diagnos eller inte? (12-årig son)
Postat: 2012-09-30 18:00:17
Jag har börjat inse att min tolvårige son har drag av asperger, även om han kanske inte skulle uppfylla alla kriterier för en diagnos. Många typiska karaktärsdrag tycker jag ändå att han har. Bl a har han haft särintressen som han hållit fast vid ett i taget, haft svårt att hänga med i lekar om de inte följer fasta regler, har svårt att kommunicera med jämnåriga eftersom han tolkar det som sägs bokstavligt och liksom inte förstår de sociala koderna. Därför har han haft svårt att hänga med sina jämnåriga när de träffas och hittar på saker, utan missar chanserna. Oftast går han hem och är för sig själv och verkar egentligen trivas ganska bra med det men jag oroar mig mycket för honom.
Det som oroar mig är att han missar så mycket socialt och att han är så oföretagsam. Samtidigt som jag gärna vill hjälpa honom så vill jag ju inte lägga på honom en problematik som han inte själv tycker att han har. I skolan fungerar han bra än så länge fast tidigare, i årkurs 3 i hans förra skola, satte pedagogerna upp ett åtgärdsprogram för att få in honom mer i de andras lekar. Det gav inget resultat och med facit på hand hade det varit klokt att vända sig till BUP. När det gäller skolämnena är han jämnt begåvad och det sociala livet har han mestadels där med ett fåtal kompisar. De konfliker som kan uppstå handlar om hur lekens regler ska tolkas. Han kan bli väldigt upprörd om han känner sig missförstådd men det verkar inte ses som ett stort problem.
Så min första fråga är:
Är det bra att försöka utreda och eventuellt få en diagnos om man inte har uppenbara problem i det vardagliga livet? Jag är rädd att inse längre fram att vi borde gjort något i god tid.
Min andra fråga är:
Om det är hos mig problemet ligger (eftersom jag oroar mig så mycket), kan jag som förälder vända mig någonstans för att få hjälp med hur jag bäst hjälper mitt barn med problem?
Moderator Alien: Kompletterade rubriken.
Det som oroar mig är att han missar så mycket socialt och att han är så oföretagsam. Samtidigt som jag gärna vill hjälpa honom så vill jag ju inte lägga på honom en problematik som han inte själv tycker att han har. I skolan fungerar han bra än så länge fast tidigare, i årkurs 3 i hans förra skola, satte pedagogerna upp ett åtgärdsprogram för att få in honom mer i de andras lekar. Det gav inget resultat och med facit på hand hade det varit klokt att vända sig till BUP. När det gäller skolämnena är han jämnt begåvad och det sociala livet har han mestadels där med ett fåtal kompisar. De konfliker som kan uppstå handlar om hur lekens regler ska tolkas. Han kan bli väldigt upprörd om han känner sig missförstådd men det verkar inte ses som ett stort problem.
Så min första fråga är:
Är det bra att försöka utreda och eventuellt få en diagnos om man inte har uppenbara problem i det vardagliga livet? Jag är rädd att inse längre fram att vi borde gjort något i god tid.
Min andra fråga är:
Om det är hos mig problemet ligger (eftersom jag oroar mig så mycket), kan jag som förälder vända mig någonstans för att få hjälp med hur jag bäst hjälper mitt barn med problem?
Moderator Alien: Kompletterade rubriken.