Tufft att vara förälder
Postat: 2012-09-13 13:53:08
Jag är mamma till två barn; snart 10 och snart 14 år gamla. Sonen har ADHD med i huvudsak uppmärksamhetsstörning, relativt nydiagnostiserat. Dottern har också alltid haft svårigheter åt NPF-hållet, men vi har inte gjort något åt det, för vi har varit osäkra på om det skulle göra mer skada än nytta med en diagnos, för hon verkade ha så lindriga problem.
Men nu har vi kommit till en punkt där det inte går längre.
Hon orkar inte vara social, drar sig undan kompisarna, är deprimerad, känner sig som om ingen av klasskamraterna bryr sig om hon är med eller om hon försvinner i skolan. Hon är inte mobbad, men känner sig inte heller uppskattad. Hon vet inte ens vem hon är säger hon, för hon bara spelar en roll hela tiden för att passa in och det tar på krafterna.
Nu efter skolresa som varade i en vecka och en förkylning dessutom, så verkar hon inte kunna återhämta sig. Det bara går åt fel håll.
Idag har jag ringt skolkuratorn och skolpsykologen. Skolkuratorn skulle prata med min dotter och skolpsykologen bad mig att kontakta klassföreståndaren, så att vi får ha ett möte om situationen så snart som möjligt. Nu börjar karusellen om från början känner jag. Vart ska man få all styrka ifrån som man behöver!?!?!
Jag har själv fått diagnosen autismliknande tillstånd, fast om jag verkligen skulle haft den är tveksamt, för jag åt Lamotrigin under utredningen och var inte riktigt mig själv. ADHD med i huvudsak uppmärksamhetsstörning och autistiska drag är väl närmare sanningen i dagsläget. Jag äter Concerta nu och utan det hade jag definitivt inte klarat av allt kaos omkring mig som blivit på sistone.
Hade jag vetat att jag hade NPF hade jag aldrig skaffat barn känner jag just nu. Fan vad elak jag är som fört vidare de här djävla svårigheterna till nästa generation. Jag hatar att se hur de lider av sina svårigheter, som de fått från mig. Fan vilken fin present att ge sina barn...
Men nu har vi kommit till en punkt där det inte går längre.
Hon orkar inte vara social, drar sig undan kompisarna, är deprimerad, känner sig som om ingen av klasskamraterna bryr sig om hon är med eller om hon försvinner i skolan. Hon är inte mobbad, men känner sig inte heller uppskattad. Hon vet inte ens vem hon är säger hon, för hon bara spelar en roll hela tiden för att passa in och det tar på krafterna.
Nu efter skolresa som varade i en vecka och en förkylning dessutom, så verkar hon inte kunna återhämta sig. Det bara går åt fel håll.
Idag har jag ringt skolkuratorn och skolpsykologen. Skolkuratorn skulle prata med min dotter och skolpsykologen bad mig att kontakta klassföreståndaren, så att vi får ha ett möte om situationen så snart som möjligt. Nu börjar karusellen om från början känner jag. Vart ska man få all styrka ifrån som man behöver!?!?!
Jag har själv fått diagnosen autismliknande tillstånd, fast om jag verkligen skulle haft den är tveksamt, för jag åt Lamotrigin under utredningen och var inte riktigt mig själv. ADHD med i huvudsak uppmärksamhetsstörning och autistiska drag är väl närmare sanningen i dagsläget. Jag äter Concerta nu och utan det hade jag definitivt inte klarat av allt kaos omkring mig som blivit på sistone.
Hade jag vetat att jag hade NPF hade jag aldrig skaffat barn känner jag just nu. Fan vad elak jag är som fört vidare de här djävla svårigheterna till nästa generation. Jag hatar att se hur de lider av sina svårigheter, som de fått från mig. Fan vilken fin present att ge sina barn...