Choklad skrev:Mamasnest skrev:Eftersom min dotter faktiskt har papper på sin höga intelligens borde ju skolan kunna göra upp en plan för henne. Eller är det att vara för optimistisk?
Jag tror faktiskt du kan hitta info på mensas hemsida om särbegåvade barn och deras rätt till att göra någon slags plan om hon ligger före och sånt.
Det är nog en bra idé.
Min erfarenhet från när min son utreddes, var att INGET GJORDES när rektor upplystes om att han hade extremt hög IQ (de talade om att 2 på tusen ligger på samma nivå - då). Utredningsteamet i min kommun gav heller ingen diagnos, eftersom "han har aspergerprofil, men som en äldre aspergare, så han verkar kunna kompensera lite och då ger vi ingen diagnos än".
De skulle utreda igen senast 2009, men det glömdes bort. Han fick förtur förra året, men har sedan dess väntat längre än ordinarie kö. Jag har inte pushat på, eftersom jag ändå hoppas att han ska slippa sjukförsäkringshelvete m.m. om han bara lyckas klara sig själv. Han är helt klart på gränsen (inte diagnosmässigt kanske, utan "klara sig själv-mässigt").
Ja, inte är det lätt. Just nu har vi ett helvete, och inga rättigheter eftersom ingen diagnos finns. Och jag är skeptisk till diagnos om det innebär att inga krav ställs (det finns en autist i klassen, och har får göra precis vad han vill - skita i skolarbete o.s.v., samt inget görs åt att han mobbas). Jag talade med en person på NPF-teamet som började gagga om att min son skulle vila från läxor och allt vad det var. Det tror jag är fel väg att gå - att ofrånkomligen halka efter rejält.
Då återkommer det till er: förbered förbered förbered så att ni inte hamnar i en situation där man lägger allt tillrätta för er dotter. Sådana som vi måste förberedas och hjälpas att klara oss själva, inte få så mycket stöd att vi blir helt beroende av det i alla situationer. OBS: ibland kanske det behövs, så det är viktigt att man känner sig fram. Kraven ska vara höga, men inte högre än att individen klarar dem. Tyvärr verkar kraven för låga nu för tiden, medan de på min tid, före man kände till AS, var för höga så att vi i många fall blev utbrända och fick depressioner och utmattningssjukdomar.
Stöd att hitta rätt utbildning för ett hållbart vidare liv där man har egenkontroll över ekonomi och arbete, är ovärderligt.
Jag inser att det kan låta som att jag bara gaggar. Det är inte lätt sådant här. Det har jag full förståelse för. Svårt att veta vad som är rätt och fel, diagnos eller ej, berätta eller ej, specialklass eller ej o.s.v. i all oändlighet.
Jag har förresten råkat ut för liknande som ni när jag berättat om min diagnos, och är därför mycket mer restriktiv med det nu. Lite trist, för man vill samtidigt ändå visa hur gruppen är. Det är inte alls bara de som syns i media som representerar den typiske aspergaren. Vi är så olika, och de flesta har ju inte alls de problem som leder till att en del begår brott som uppmärksammas t.ex.