Berätta för 12-åring om diagnos
Postat: 2011-12-06 23:30:15
Jag skulle gärna vilja ha lite råd runt detta.
För att göra en lång historia kort så fick min son en diagnos vid 6 års ålder. Av olika skäl valde vi att inte berätta om själva diagnosen då och han frågade aldrig om varför vi gick till sjukhus/vårdcentral och träffade flera olika personer som pratade med honom. Sen har det "rullat på" och vi har dumt nog väntat och ju längre vi väntat desto svårare har det blivit. Men nu har jag insett att det inte går att vänta längre. Så hur gå till väga?
Lite mer basfakta om honom. Han har gått i en s.k. "liten klass" från F till 4an. Efter ett lärarbyte blev den klassen (barn med en blandad problematik, allt ifrån rena inlärningssvårigheter till grav ADHD och så min son då) väldigt orolig och min son mådde inte alls bra. Vi kontaktade skolan och efter en hel del bråk fick han ändå börja i vanlig klass. Först med assistent, men detta avvecklades efter ett par månader. Med lite extra stöd i matten och en förstående lärare så har det faktiskt fungerat riktigt bra och han beräknas nu i 6an klara alla ämnen med godkänt och ett par, tre stycken över godkänt. Det vardagssociala i klassen har gått allt bättre och han har nu några kamrater som han umgås med litegrann på rasterna. Men på fritiden är han fortfarande utan kompisar och olika fritidsaktiviter vi provat har inte funkat så bra. Han är ganska introvert och inte så lätt att kommunicera med. Det kräver ofta en "inkörningssträcka" för att få igång honom och han svarar som regel intetsägande eller undvikande på frågor om hur han mår eller hur han har det i skolan. Han har ibland nämnt att han nog är "lite konstig", men aldrig visat någon vilja att diskutera med mig (eller sin mamma eller farmor) om sin personlighet eller sina svårigheter.
Han är kanske inte nån väldigt typisk aspergare på alla plan. Han kräver t ex inte vissa sorts kläder, får utbrottt om saker ligger på fel plats eller kan inte äta saker för att de har en viss form eller färg. Han är inte heller klumpig, utan tvärtom snabb och smidig och väldigt duktig på att teckna, hålla på med modellera och sånt. Sånt som att komma upp på morgonen och komma iväg till skolan och så funkar också bra. Men hans sociala svårigheter och problem med att förstå andra människors tankeliv eller perspektiv känns väldigt typiska å andra sidan.
Vi har inte på flera år haft några kontakter med BUP eller något liknande, eftersom de problem som varit i skolan har lösts i det sammanhanget. Jag har därför inget sånt stöd och har heller inte tid att vänta ett halvår i nån kö känner jag. På Aspergercenter i Sthlm där jag bor kan man heller inte få något individuellt stöd normalt. Så givet denna situation som den är nu och oavsett hur dum jag/vi varit som väntat: Vad har ni för förslag/idéer om hur jag bör lägga upp samtalet med honom och hur tror ni att han kommer att reagera?
För att göra en lång historia kort så fick min son en diagnos vid 6 års ålder. Av olika skäl valde vi att inte berätta om själva diagnosen då och han frågade aldrig om varför vi gick till sjukhus/vårdcentral och träffade flera olika personer som pratade med honom. Sen har det "rullat på" och vi har dumt nog väntat och ju längre vi väntat desto svårare har det blivit. Men nu har jag insett att det inte går att vänta längre. Så hur gå till väga?
Lite mer basfakta om honom. Han har gått i en s.k. "liten klass" från F till 4an. Efter ett lärarbyte blev den klassen (barn med en blandad problematik, allt ifrån rena inlärningssvårigheter till grav ADHD och så min son då) väldigt orolig och min son mådde inte alls bra. Vi kontaktade skolan och efter en hel del bråk fick han ändå börja i vanlig klass. Först med assistent, men detta avvecklades efter ett par månader. Med lite extra stöd i matten och en förstående lärare så har det faktiskt fungerat riktigt bra och han beräknas nu i 6an klara alla ämnen med godkänt och ett par, tre stycken över godkänt. Det vardagssociala i klassen har gått allt bättre och han har nu några kamrater som han umgås med litegrann på rasterna. Men på fritiden är han fortfarande utan kompisar och olika fritidsaktiviter vi provat har inte funkat så bra. Han är ganska introvert och inte så lätt att kommunicera med. Det kräver ofta en "inkörningssträcka" för att få igång honom och han svarar som regel intetsägande eller undvikande på frågor om hur han mår eller hur han har det i skolan. Han har ibland nämnt att han nog är "lite konstig", men aldrig visat någon vilja att diskutera med mig (eller sin mamma eller farmor) om sin personlighet eller sina svårigheter.
Han är kanske inte nån väldigt typisk aspergare på alla plan. Han kräver t ex inte vissa sorts kläder, får utbrottt om saker ligger på fel plats eller kan inte äta saker för att de har en viss form eller färg. Han är inte heller klumpig, utan tvärtom snabb och smidig och väldigt duktig på att teckna, hålla på med modellera och sånt. Sånt som att komma upp på morgonen och komma iväg till skolan och så funkar också bra. Men hans sociala svårigheter och problem med att förstå andra människors tankeliv eller perspektiv känns väldigt typiska å andra sidan.
Vi har inte på flera år haft några kontakter med BUP eller något liknande, eftersom de problem som varit i skolan har lösts i det sammanhanget. Jag har därför inget sånt stöd och har heller inte tid att vänta ett halvår i nån kö känner jag. På Aspergercenter i Sthlm där jag bor kan man heller inte få något individuellt stöd normalt. Så givet denna situation som den är nu och oavsett hur dum jag/vi varit som väntat: Vad har ni för förslag/idéer om hur jag bör lägga upp samtalet med honom och hur tror ni att han kommer att reagera?