Min pappa har aspergers o jag vill förstå hur jag kan hjälpa
Postat: 2011-10-06 10:22:06
Jag är 28 år och först nu har vi förstått att vår pappa har asbergers.
Jag har själv en rörig bakgrund av ätstörningar, depressioner, psykoser och panikångest i 10 års tid. . Min pappa har bidragit mycket till mina emotionella problem. Hans vredesutbrott som inte gick att förutse gjorde att jag och min lillebror levde i konstant rädsla. Hans oförmåga att förstå mina psykiska svårigheter har splittrat oss. Jag behövde hans stöd, förståelse och kärlek. Än idag anser pappa att de där åren bara var trams från min sida.
Idag lever jag ett lyckligt liv och är i harmoni med mig själv. Jag vill att vi ska "laga" vår familj. Bygga upp nya bilder av varandra, släppa det gamla och skapa tillit.
Om vi hade fått reda på att pappa faktiskt har en funktionsnedsättning så hade så många år av sorg och missförstånd kunnat undvikas. Jag kan släppa mycket av min gamla ilska och sorg nu när jag förstår varför pappa har gjort som han gjorde under vår uppväxt. Min pappa har oerhört svårt för detta, att sätta ord på känslor. Han minns konkreta händelser och frågar aldrig sig själv varför människor har agerat som de gjort. Pappa har ingen uppfattning om vad man kan kräva av ett barn. I hans värld är barn mer eller mindre korta men vuxna människor med dåligt språk, han förstår inte att man inte kan ställa samma krav på en 5åring som på en 12åring och en vuxen person. Vi har många situationer bakom oss som skapat rädsla, besvikelser, sorg, ilska och känsla av otillräcklighet. Jag vill att vi ska kunna gå vidare med vårt liv som familj och lämna skiten bakom oss. Min övertygelse är att man måste prata om det gamla. Få verbalisera känslorna för att kunna släppa dom. Tror att pappa också skulle läka och kunna lämna gamla händelser som han hakat upp sig på om vi samtalade. Det finns en kraft i att öppna sina gamla känslomässiga sår, sätta ord på dom och bli lyssnad till och mött med kärlek. Jag vill att pappa ska få berätta om sånt han minns, när jag har sårat honom(som barn), jag vill lyssna till honom, respektera att det är hans sanning han berättar om och ge honom kärlek under tiden. Bakåt i tiden har våra samtal resulterat i att jag har blivit arg och tyckt att han är dum i huvudet som inte vill lyssna o förstå. Idag inser jag att pappa inte har förmågan att ge mig det jag önskat hela min uppväxt och därför får jag inte bli arg på honom. Jag måste sätta mina "krav" på en nivå som han kan uppnå. Det har jag aldrig gjort tidigare och vi har båda blivit sårade.
Hur ska jag hjälpa min pappa genom detta? Trots asbergers så är jag övertygad om att han behöver förstå vår historia på sitt sätt. Få hjälp att sätta ord på det han upplevt och förstå sammanhanget.
Finns det samtalsmetoder/ terapimetoder som kan vara till hjälp?
I personalgrupper arbetar jag med NVC, non-violent-communication. En samtalsmetod som bygger på att visa varandra vad man känner och upplever och acceptera varandras bilder som sanningar. "när du gör så där så känner jag så här" "när du gör så, vad menar du då?" Inte döma eller kritisera varandras agerande, enbart tydliggöra vilken känsloreaktion som agerandet skapar.
Inser att jag måste anpassa mig till pappas nivå för att vi ska lyckas med det jag önskar, laga vår familj.
Mitt inlägg blev långt och förmodligen lite osammanhängande...
Tack till er som tagit er tid att läsa. Jag är tacksam för respons och tankar från er.
Mvh Milla
Moderator: Rättade felstavningen av aspergers i rubriken.
Jag har själv en rörig bakgrund av ätstörningar, depressioner, psykoser och panikångest i 10 års tid. . Min pappa har bidragit mycket till mina emotionella problem. Hans vredesutbrott som inte gick att förutse gjorde att jag och min lillebror levde i konstant rädsla. Hans oförmåga att förstå mina psykiska svårigheter har splittrat oss. Jag behövde hans stöd, förståelse och kärlek. Än idag anser pappa att de där åren bara var trams från min sida.
Idag lever jag ett lyckligt liv och är i harmoni med mig själv. Jag vill att vi ska "laga" vår familj. Bygga upp nya bilder av varandra, släppa det gamla och skapa tillit.
Om vi hade fått reda på att pappa faktiskt har en funktionsnedsättning så hade så många år av sorg och missförstånd kunnat undvikas. Jag kan släppa mycket av min gamla ilska och sorg nu när jag förstår varför pappa har gjort som han gjorde under vår uppväxt. Min pappa har oerhört svårt för detta, att sätta ord på känslor. Han minns konkreta händelser och frågar aldrig sig själv varför människor har agerat som de gjort. Pappa har ingen uppfattning om vad man kan kräva av ett barn. I hans värld är barn mer eller mindre korta men vuxna människor med dåligt språk, han förstår inte att man inte kan ställa samma krav på en 5åring som på en 12åring och en vuxen person. Vi har många situationer bakom oss som skapat rädsla, besvikelser, sorg, ilska och känsla av otillräcklighet. Jag vill att vi ska kunna gå vidare med vårt liv som familj och lämna skiten bakom oss. Min övertygelse är att man måste prata om det gamla. Få verbalisera känslorna för att kunna släppa dom. Tror att pappa också skulle läka och kunna lämna gamla händelser som han hakat upp sig på om vi samtalade. Det finns en kraft i att öppna sina gamla känslomässiga sår, sätta ord på dom och bli lyssnad till och mött med kärlek. Jag vill att pappa ska få berätta om sånt han minns, när jag har sårat honom(som barn), jag vill lyssna till honom, respektera att det är hans sanning han berättar om och ge honom kärlek under tiden. Bakåt i tiden har våra samtal resulterat i att jag har blivit arg och tyckt att han är dum i huvudet som inte vill lyssna o förstå. Idag inser jag att pappa inte har förmågan att ge mig det jag önskat hela min uppväxt och därför får jag inte bli arg på honom. Jag måste sätta mina "krav" på en nivå som han kan uppnå. Det har jag aldrig gjort tidigare och vi har båda blivit sårade.
Hur ska jag hjälpa min pappa genom detta? Trots asbergers så är jag övertygad om att han behöver förstå vår historia på sitt sätt. Få hjälp att sätta ord på det han upplevt och förstå sammanhanget.
Finns det samtalsmetoder/ terapimetoder som kan vara till hjälp?
I personalgrupper arbetar jag med NVC, non-violent-communication. En samtalsmetod som bygger på att visa varandra vad man känner och upplever och acceptera varandras bilder som sanningar. "när du gör så där så känner jag så här" "när du gör så, vad menar du då?" Inte döma eller kritisera varandras agerande, enbart tydliggöra vilken känsloreaktion som agerandet skapar.
Inser att jag måste anpassa mig till pappas nivå för att vi ska lyckas med det jag önskar, laga vår familj.
Mitt inlägg blev långt och förmodligen lite osammanhängande...
Tack till er som tagit er tid att läsa. Jag är tacksam för respons och tankar från er.
Mvh Milla
Moderator: Rättade felstavningen av aspergers i rubriken.