AspergerForum

SwordlessLink skrev:Nä, tycker inte man ska skaffa barn om man har AS.

Bara för att jag har AS behöver det inte betyda att jag är en sämre förälder. Den dagen min dotter föddes, föddes jag om på nytt. Innan var mina tankar mycket mer svarta, idag kan jag inte , får inte ha svarta tankar om självmord och liknande för nu har jag någon som behöver mig mer än någonsin.

Tycker att det är en fråga man alltid ska ställa sig innan man försöker få barn, klarar jag av detta? Oavsett diagnos. För vi med AS är ju inte en homogen grupp, med precis likadana svårigheter och styrkor.

Tror att man har bra förutsättningar bara genom att man tar sig tid att reflektera över sina mindre starka/bra sidor, det ökar chanserna att man kommer funka bra som förälder trots dessa, just eftersom man är medveten om dem.

Jag kan känna personligen att jag inte passar som den 4-barnsmamma som jag är varannan vecka (två bonusbarn). Jag blir ofta arg över småsaker, har ångest för det blir mycket omkring mig. Men jag kan samtidigt förklara för barnen att jag har svårt för vissa situationer (t.ex. när man ska iväg och ska få med sig alla saker) och då hoppas jag i alla fall att de förstår att det inte är fel på dem, jag blir stressad pga. min AS.

En annan aspekt av det hela är ju att man förhoppningsvis är två om att vilja bli förälder och att då den andre kan kompensera för de brister man själv har, precis som i alla förhållanden.

Jag tror att vissa med AS kan klara av att vara jättebra föräldrar, medan det kanske är svårare för andra.

Själv har jag tre barn, som alla föddes innan jag själv fick diagnos. Om jag hade vetat att jag hade AS så vet jag inte om jag hade vågat. Ett av mina barn har samma diagnos och jag har rejäla skuldkänslor. Det är inget roligt arv att ge till sitt barn.

Å andra sidan så tror jag faktiskt att jag är en rätt så bra förälder. Mina svårigheter handlar mycket om struktur och att hitta lagom tempo i tillvaron, och faktiskt har allt sånt blivit mycket lättare sen jag fick barn. Jag har svårt att själv "känna" när det är dags att äta, vila, ta det lugnt osv men barnen har "tvingat" mig att lära mig, och jag tror faktiskt att det kanske är en fördel att jag har barnen som "facit" istället för att försöka få dem att passa in i mitt eget liv (som jag tror att de flesta NT gör).

Gafsan skrev:Det är inget roligt arv att ge till sitt barn.

Det är dock fan så mycket lättare att kommunicera med ett barn med Aspergers eller autism än med ett barn som är NT. Det är en fördel om barnet har autism, anser jag. Annars blir det ju skitsvårt att förstå barnet.

Sheyen skrev:Det är dock fan så mycket lättare att kommunicera med ett barn med Aspergers eller autism än med ett barn som är NT. Det är en fördel om barnet har autism, anser jag. Annars blir det ju skitsvårt att förstå barnet.

Det är möjligt att det kan vara så. Men min erfarenhet är att ett spädbarn med autismspektrumproblem är svårare att förstå sig på än en NT-bebis, oavsett om man som vuxen själv har AS eller ej.

Gafsan skrev:

Sheyen skrev:Det är dock fan så mycket lättare att kommunicera med ett barn med Aspergers eller autism än med ett barn som är NT. Det är en fördel om barnet har autism, anser jag. Annars blir det ju skitsvårt att förstå barnet.

Det är möjligt att det kan vara så. Men min erfarenhet är att ett spädbarn med autismspektrumproblem är svårare att förstå sig på än en NT-bebis, oavsett om man som vuxen själv har AS eller ej.

Ok. Så har det aldrig varit för mig. Har diagnosen "autistiskt syndrom". Men jag kan bara utgå från mig själv...

Jag klarar inte av barn. Jag har aldrig haft viljan att skaffa barn. Känns bara jobbig o fel.

Det som är bra att jag vet vad jag inte vill o agerar efter det.

Sanningen är att en del skaffar barn för att 'det ska göras', eller omgivningen trycker, eller frun vill osv.

Det kan vara hemsk tragedi att vara oönskad barn, jag tror att det finns alldeles för många tragedier.

För mig det känns att det var aldrig meningen att jag ska ha barn, mitt liv har annan uppgift. Det känns så i hjärtat då följer jag budskapen.

Gafsan skrev:Men min erfarenhet är att ett spädbarn med autismspektrumproblem är svårare att förstå sig på än en NT-bebis, oavsett om man som vuxen själv har AS eller ej.

Du har tre barn, det går ju uppenbarligen inte att dra en slutsats utifrån det och tro att det är så för det mesta. Det är olika hur spädbarn är oavsett om det har npf eller inte, vissa har kolik och andra sover hela natten.

Jag var en ganska lätt bebis enligt mina föräldrar.

Uppenbarligen finns det människor med AS som är alldeles utmärkta föräldrar.

Men det finns en del saker som barn för med sig som man kanske ska tänka på i alla fall.
Ett barn innebär ständiga ändringar av dina planer.
Saker ligger inte längre där de ska ligga, och du hinner inte städa.
Ljud. Ett barns gnäll kan vara väldigt irriterande.
Prat, prat, prat... "mamma varför det", "mamma titta på mig", "MAAAMMMMAAAA TIIIITTTA DÅ!"

Jag älskar min dotter över allt annat, men jag orkade inte med att bo med henne när hon var liten. Varannan helg fungerade, för då kunde jag planera att inte ha några planer och orka över helgen. Sen fick jag sova på måndagen.

Jag tycker det är skitsvårt. Ett av mina barn har atypisk autism dessutom. Säkert mitt fel.

Choklad skrev:

Gafsan skrev:Men min erfarenhet är att ett spädbarn med autismspektrumproblem är svårare att förstå sig på än en NT-bebis, oavsett om man som vuxen själv har AS eller ej.

Du har tre barn, det går ju uppenbarligen inte att dra en slutsats utifrån det och tro att det är så för det mesta. Det är olika hur spädbarn är oavsett om det har npf eller inte, vissa har kolik och andra sover hela natten.

Jag var en ganska lätt bebis enligt mina föräldrar.

Jag tycker att jag var ganska tydlig i att det jag skrev var just min egen erfarenhet och inte resultatet av någon studie eller liknande.

Utifrån det som jag har läst verkar det vara vanligt att AS-bebisar antingen är av det svårtröstade, hyperaktiva slaget eller också ovanligt lite krävande barn. Vi med AS är sällan "lagom", tydligen inte ens som spädbarn.

Intressant tanke det där, om att AS-personligheten finns där märkbar redan i spädbarnsåldern. Jag var tydligen ett väldigt "enkelt" barn som liten spädis enligt min mamma.. hon står iofs i kö för utredning nu så det har kanske med det att göra...?

Jag älskar mina barn och att ha barn!
De är verkligen dem jag älskar!!
Riktiga "vänner" för livet.
Men visst är det ett stort ansvar och kräver mycket.
Jag är glad att jag inte är ensam förälder.
För mig är barn något av ett intresse också så kan ju bero på det med att jag upplever det som något mestadels positivt.
Har aldrig varit intresserad av en yrkeskarriär på det viset utan tyvärr mest upplevt och varit rädd för sådant jag mått dåligt av i arbetslivet.
Då har barnen och föräldrarollen blivit mitt kall istället.
Något jag vill viga mitt liv åt sas.

Ang ev ärftlighet av AS så misstänker jag starkt att vår son har det också och det är en utmaning.
Han är speciell och krävande.
Men jag förstår honom faktiskt varför han reagerar som han gör just för att jag kännt precis samma som barn!
Nu hjälper det inte alltid så att han inte kan förstå riktigt och inte kan acceptera vissa saker även om jag berättar jag jag förstår honom och varför saker är som de är.
Men tror ändå det är väldigt bra för både mig och honom att jag kan känna igen mig mycket i honom.
Själv upplevde jag att min mor aldrig varken kunde eller ville förstå.
Å andra sidan kanske det bara var i min värld...

Finns en massa NT personer som är usla föräldrar.

Min bästa kompis har ASD och ADHD och hon är fantastisk mamma.

Kalle Kus . underbart att föräldrarollen blivit ditt kall. fler i vårt samhälle behövde tänka så! samhället kräver ju dock att man lönearbetat utanför hemmet för att klara sej å dom vill också att alla barn från 1 års ålder är på dagis. sjukt.
alla barn passar faktiskt inte på dagis.det kan vara rent skadligt för en del . iallafall att börja i så tidig ålder.

det finns en organisation som heter HARO å som kämpar för att föräldrar ska kunna vara hemma med sina små om dom vill det å få lön för det. varje barn som är på dagis kostar samhället mycket pengar å varför skulle man inte kunna få del av de pengarna om man tar hand om sina barn hemma?
kärlek idag

Vad är egentligen en förälders främsta uppgift?
Du som funderar på att skaffa barn, svara dig själv på den frågan.
Sedan kommer frågan om du har tillräcklig självkännedom för att avgöra, om du tror att du går iland med den uppgiften eller inte.

Vad en bra förälder är och gör för sina barn finns det många olika åsikter om. Vilken är din åsikt om det? Kan du uppfylla det i verkliga livet trots AS?

Vår önskan att skaffa barn ligger djupt nedärvt i vårt biologiska arv och är en förutsättning för människans fortlevnad. Att försöka intellektualisera kring denna drift är svårt eftersom drivkraften, instinkten, att skaffa barn är så stark och ligger djupt ner i den gamla hjärnan. Men vi så kallade upplysta, utbildade och civiliserade människor får väl göra ett uppriktigt försök att TÄNKA lite!!! (det sista sagt lite på skämt och med en anings uppgivenhet).

Alexmamma skrev:Finns en massa NT personer som är usla föräldrar.

Min bästa kompis har ASD och ADHD och hon är fantastisk mamma.

Det har du nog rätt i...Jag är NT och väldig svårt att anpassa mig mina barn, då jag är mycket känslig för ljud och stress. Jag behöver att vara mycket ensam för att kunna funka som en fru och mamma annars går jag i sönder..Jag klarar inte laga mat med barnan, då jag MÅSTE vara ensam i kök.
Känner mig som en usla mamma, för att jag inte klarar att vara social med barnen, har konstant dålig samvethet...

Har inte läst hela tråden.

Jag tror absolut att man kan vara en bra förälder när man har Asperger men det är nog också väldigt olika från person till person - vissa klarar det bra andra inte. Man bör i vilket fall som helst tänka sig noga för och fundera över var i tillvaron man har sina svagheter och om det går ihop med föräldraskapet. Visst är barn en välsignelse men det finns också delar av föräldraskapet som jag tycker blir betydligt svårare om man har AS. För mig är det största problemet att orka med. Jag är beroende av regelbundenhet, sömn och lugn och ro för att inte bli överväldigad av stress och det går inte så bra ihop med barn som kräver mycket, är oföutsägbara, vaknar på natten och leker, låter och stojar (vilket de såklart ska få göra).

Jag har stor hjälp av förskolan och att använda mig av med mycket strikt struktur hemma. Jag undviker sociala sammanhang med andra föräldrar och låter istället min son få det på förskolan. Min son är en del hos mina föräldrar och det underlättar också. Vi kommer inte att skaffa mer än ett barn då det aldrig skulle funka med tanke på att jag inte kan hantera flera saker samtidigt.

Jag älskar mitt barn och ångrar inte att vi skaffade honom, såklart. Men ska jag generellt ge ett råd, så är det att tänka sig väldigt noga för och se till att det finns backup när man behöver avlastning.

maris skrev:Men ska jag generellt ge ett råd, så är det att tänka sig väldigt noga för och se till att det finns backup när man behöver avlastning.

Det är en klar fördel att ha anhöriga i närheten, det har inte vi och ja jag blev utbränd (det har inte bara att göra med barn utan på kombinationen väldigt krävande arbete/resor till jobbet/ osv).

En fördel är att man inte ränner runt på en massa aktiviteter som barnen inte orkar med egentligen, en nackdel är att man själv kanske inte riktigt orkar med de aktiviteter de vill hålla på med när de blir större.

Jag kan inte, som det i samhället idag förväntas, sköta barnen med vänsterhanden och sen ägna all min tid åt karriär och shopping. Om mina barn skulle ha gått heltid på dagis hade det blivit kaos, de orkar inte det och jag tycker det är galet att trycka ihop tjugofem ungar och tro att någon egentligen orkar det.

Sen gillar jag att de känns mer begåvade än vad jag är, de är jäkligt medvetna och den äldsta har börjat spela gitarr, något som jag inte har en susning om hur man gör. Känns som om världen blir bättre. Den känslan ger de mig.

Jag vill mer än gärna ha barn och likaså min sambo.
Däremot är det vi behöver just nu att vi ska förstå oss på mig ordentligt, jag ska må bättre psykiskt och att vi ska ha det stabilare ekonomiskt än vad vi har det idag.

Jag tror säkert att vi kommer bli fantastiska föräldrar, jag med min as och han som är NT. Jag har sömnsvårigheter och är mer van vid att inte kunna sova, om mitt barn inte kan sova så tär det inte lika mycket på mig. Min karl är duktigare på att laga mat och att ta hand om sociala kontakter. Jag tror vi kommer nog komplettera varandra och att min funktionsnedsättning behöver inte innebära för stora svårigheter.

Sen kommer säkerligen något av mina barn få npf svårigheter då jag, min syster och min far har det. Varken jag eller min far var svåra att ha och göra med som barn. Mångfalden älskade att sitta barnvakt åt mig då jag visste att när fångarna på fortet var slut så sprang jag till toan, borstade tänderna och la mig i sängen och väntade på nattning. Rutinbarn modell grov.
Däremot min syster är mer problematisk och jag är mer rädd för att mina barn kommer ha riktigt stora svårigheter där Allt är svårt och jobbigt hela tiden och kommer för alltid att vara det. Jag tror att sålänge jag får barn som inte kräver tillsyn 24/7 då går det utmärkt.

TriggerHippie skrev:Jag tycker det är skitsvårt. Ett av mina barn har atypisk autism dessutom. Säkert mitt fel.

Inte ditt fel!

Om en har betydande svårigheter, oavsett nedsättning, så bör en avstå från att skaffa barn. Annars borde samhället ingripa och förhindra det hela.

Har inga egna men jag ''kidnappar'' ibland andras som en ankmamma, tror att det finns i generna hos alla varelser att som ta hand om och vårda ngn, annars skulle ju arten utdö. Är väl ganska barnslig, jag är en sådan där som brukar hamna vid barnbordet på kräftskivor etc. Har mer gemensamt med de som är betydligt yngre eller supergamla.

De första tretton åren hade jag nog varit en bra föräldrar. Jag brukar kunna få barn att skratta eller få dem att lyssna på mig... Men därefter. Två saker stoppar mig. De finns en del gott med att ha asperger, men inte mycket, och jag vill inte föra nåt sånt här vidare. Och om barnet inte har asperger kommer jag till slut bara vara i vägen.