AspergerForum

Hej.

kort info om hur jag har det nu och hur jag planerar ha det:

jag är 28.
jag har asperger adhd panikångest.

jag bor hos mina föräldrar just nu. funkar skitdåligt men jag söker lägenhet för fullt.

3:a i kön sist jag fick visning så kan inte vara allt för långt kvar.

min son är 3 år och bor hos sin mamma som bor nära i staden jag söker lägenhet.

Jag träffar som det är nu min son på eftermiddagar. går ut med honom själv och leker ute.

ibland hämntar och lämnar jag honom på dagis med.

jag är väldigt orolig osäker ångestladdad när jag är med min son. stress, snabba förändringar, svårt att läsa av honom / situationer som uppstår. tar musten ur mig. 1 och halv timme brukar vara vad jag klarar .

Jag vet inte hur det är att vara ensamstående mamma men min sons mamma får hjälp av både min och hennes mamma många timmar per dag. och varannan helg så tar hennes bröder/mamma hand om sonen . det var först snack om att en stödfamilj skulle kopplas in men min sons mamma ville sköta det själv och med stöd av familj. jag anar hans mamma har nån diagnos och hon har själv sagt hon kanske är på spektrumet till mig men inget mer har pratats om den saken sedan.

Jag fungerar olika bra olika dagar och beroende hur mycket egen tid jag fått. svänger rätt stort. Men det gör det klurigt att veta vem ska hämnta lämna och vem ska vara där på eftermiddagen.

Och sen så tycker mina föräldrar jag ska jobba också.

jag känner bara. 1 vad klarar jag av / vad är rimligt angående min son. 2 vad klarar jag av / är rimligt angående arbete. 3 Vad klarar jag av / vad är rimligt angående min egen vardag i min egen lägenhet.

Nu har jag försökt göra alla till mötes. men känner jag kommer gå sänder rätt snabbt . så har panik nu. har kontaktas arbetshandläggare via LSS. söker lägenhet och boendestöd. Och träffar min son så ofta det går. panikattacker är liksom mer eller mindre dagligen nu. jag är nästa van. så kan jag inte ha det. Jag funderar på vad som är rimligt och vad för stöd jag kan få.

jag vill ju jobba. klart man vill. jag vill vara pappa. klart jag vill. jag vill ha en egen vardag. såklart. men vad är rimligt utan att gå sönder.

jag vet att det är svårt för nån att svara på . mest jag själv som kan veta . men nåns tankar om detta. gärna nån som också är pappa med asperger. men svara vemsom som har nån tanke om det jag skrivit. tack!

ursäktar iförväg jag skriver som en kratta.

försök ta det lugnt vet att det är svårt, har själv panikångest & ADHD & utreds för AS bra att du kontaktar kunnigt folk du behöver prata av dig rejält, minska ångesten & få ut negativ energi...motionerar du kanske konstig fråga men en snabb prommenad kan göra under rensar tankarna

Börja i korta drag.
Ta grabben från dagis till dagen efter, prova på.
Utöka, 2-3 dagar, kanske en helg.

Jag ser inte riktigt någon fråga i ditt inlägg, mest hur du har det vilket är svårt att påpeka något om.

Får du någon hjälp mot din panikångest?

Om man är mycket stresskänslig måste man skala bort så mycket som möjligt. Din första prioritet är sonen, din andra egen vardag i egen lägenhet. Jobb tycker jag du ska säga att du måste vänta med, tills du vet att du klarar av det andra.

Tjena! Om du vill kan du skicka PM till mig, jag har kids och liknande diagnoser som dina Laters!

försökte PM:a dig men stod. "den valda användaren finns inte"

pappan skrev:försökte PM:a dig men stod. "den valda användaren finns inte"

Moderator: Om du använder PM-knappen som finns under den inlägget till den användare du vill skicka ett PM till så ska det fungera.

tack funkade nu

När jag läste rubriken tolkade jag tråden som att du är orolig att det är svårt att vara en bra pappa med aspergers. Min pappa har ingen diagnos, men aspergerdrag, och han har varit en alldeles utmärkt pappa. Lycka till!

Jag är mamma och har AS. Jag har det också kämpigt med sonen. Men jag bor ihop med sonens far som är NT. Jag har väl inga direkta råd att ge. Jag har boendestöd och kontaktperson. Jag och min man har delat upp sysslorna. Jag lämnar sonen på dagis, han hämtar sonen. Det är hämtningarna som är värst. Då är sonen trött och ibland blir det bråk. Jag är också väldigt stresskänslig. Blir lätt arg på sonen då jag är ensam med honom.

vallesmamma: Ja känner igen mig i att ha svårt att hantera bråk och konflikter som när man har en 3 årig son är ofta. anntingen så reagerar jag inte alls . eller så blir jag sur och förtvivlad.

liksom känns som att det jag är sämst på . konflikter, läsa av kroppsspråk signaler. ta initiativ, hantera förändringar. Allt det är det massor av när jag är med sonen. Jag blir tokig. Det tar sönder mitt självförtroende också. när han blir äldre blir det nog lättare.