AspergerForum

Igår hade jag samtal med barnens fröknar om hur det går för dom på förskolan.

Sonens gick inte som jag förväntat. Han är fyra år ganska precis.
Fröken sa att han verkar ointresserad av att leka med de andra barnen och helst drar sig undan och leker med tågbanan.
Hon sa att han kan vara med ibland, men blir uttråkad och går iväg efter en stund.

Utomhus leker han mer med andra barn, men helst av allt är han för sig själv i skogen sa hon. Hon sa också att han är väldigt försiktig med närhet som kramar och pussar.

Hon sa också något som jag tyckte var konstigt att hon ens nämnde, och det var att han "gick lustigt" ibland och hon undrade om vi lagt märke till det. Jag har sett att han går lustigt men det är när han är exalterad eller bara larvar sig. Så jag förstår inte varför hon nämnde det?

Nu över till det som förvånade mig: allting.
Hemma är han jättekramig och kontaktsökande. Han pratar mycket och vi brukar sitta och diskutera saker. Han brukar prata om sina kompisar på dagis, så jag trodde att han lekte mycket med de andra barnen.

Hemma leker han jämt och ständigt med sin storasyster. De leker inte så mycket med andra barn nån utav dom, så hur de är med andra barn vet jag ju inte riktigt (hon är fem).

Nu över till varför jag skriver i detta forum.
Jo det är för att jag själv har svårigheter i vardan som jag misstänkt kan vara asperger (eller aspergertendenser) , mest på grund av att jag har släktingar som fått diagnosen. Vi har mycket problematik i min släkt, men väldigt få har fått någon diagnos såvitt jag vet.
Jag har själv försökt söka för att få utredning och hjälp men inte lyckats på grund av rädslor och ångest.

Men nu gäller det ju inte mig själv utan mina barn.

Det jag vill ha hjälp och råd med är: Hur hanterar jag allt det här jag fick höra på dagis och mina tankar som kom efteråt?
Hur ska jag göra? Finns det några kontakter som jag borde ta?

Kanske ska tillägga att jag och pappan är skilda men har god kontakt.

Jag har ett råd som kanske inte hjälper dig direkt, men kan hjälpa till att hantera hur man tolkar och känner.

När skolpersonal upptäcker att ett barn är udda eller jobbigt eller på något sätt utmärker sig, så letar de gärna mer sådant. Och plötsligt blir helt eller ganska normala saker jättestora "uddaheter". För en förälder kan det bli skrämmande mycket, och svårt att hantera och veta vad man ska tro.

Det kan vara bra att tänka på, så att man är lite kritisk till hur man lyssnar på vad personalen säger.

Om du hamnar i en situation med utredning och annat, så är dessa förhoppningsvis kunnigare och mer professionella, så att de på ett balanserat sätt beskriver styrkor och svagheter, och vad "andra också gör ibland".

Tyvärr vet jag inte direkt hur jag ska råda dig att göra, andra här kanske vet bättre. Att ta kontakt med ett utredningsteam (eller om man går via BUP där du bor) om du vill utreda, är ju ett självklart råd, men kontakter för att hantera och diskutera kring det här utan att dra igång en utredning, gå till soc eller BUP, vet jag inte.

Ja, det ligger nog någonting i det du säger.
Jag gillar inte riktigt den här fröknen heller eftersom det inte är första gången hon kommer med såna här subtila påståenden som jag inte vet vad hon menar med. Det är som att hon har en misstanke utan att säga rakt ut vad det handlar om.

Nu går jag omkring och tänker på det här hela tiden och känner mig både orolig och glad över att vi ska byta dagis till hösten.

Jag hade exakt samma upplevelse med min son. Kände att de sågade honom och mig också, eftersom jag själv var ett annorlunda barn. Men de hade rätt, både han och jag har fått diagnos och utan dessa hade vi stått hjälplösa när kriserna började komma.

Svårigheterna blir större med åren, man behöver hjälp och kunskap.

Angelic,
vad sa dem till dig som fick dig att känna så?

Med tanke på vad AF skrev, tänkte jag att jag kanske kan missförstås. Jag menar inte att du inte ska ta signaler på allvar, utan bara att tänka på att de kan framställa saker på ett mycket negativt och uppblåst sätt, eller peka på helt vanliga egenheter och normala avvikelser, så att det känns som att allt är fel och att alla fel är fruktansvärt konstiga, totalfel, genanta o.s.v.

Så kanske behövs att man skaffar sig lite distans och ser "nyktert" på saken, samtidigt som du tar det på allvar.

Om jag hade varit som du hade jag nog velat veta vad förskolläraren menar med det hon säger. Jag hade frågat rakt ut om hon misstänker något funktionshinder.

Ja nånting måste jag ju göra i alla fall för JAG har inte märkt nånting märkligt alls med honom.

Jag tycker att du ska prata med personalen igen och fråga hur de har tänkt jobba i fortsättningen för att lösa problemet så att din son vill vara med de andra barnen.

Kanske finns det en specialpedagog som personalen kan ta kontakt med och som kan komma med förslag på hur personalen ska göra om de själva inte finner några lösningar?

Fråga också vad de menar med att din son går konstigt. Förhoppningsvis kanske de bara menade på att du ska kontrollera så att hans skor passar ordentligt och inte är för trånga. Bäst är nog ändå att fråga vad de menar istället för att börja grubbla för mycket över sånt där.

När jag pratar med min svägerska som är en hängiven förskolelärare om autism och asperger hos barnen så säger hon att förskolebarnen är för unga för att man ska märka ngnting och att det är först senare som problemen kommer. För mig betyder hennes kommentar att hon ignorerar signalerna och hänvisar gladeligen barnen vidare till ngn annan senare... gör mig upprörd! Din fröken ville hjälpa din son nu, vilket är berömvärt tycker jag.

Min kommentar om att hon är hängiven blir lite konstig i sammanhanget, men jag uppfattar henne som att hon brinner för sitt yrke men brister i just den här frågan, ville jag bara tillägga.

mondo beyondo
du har rätt, samtidigt har jag haft lite problem med just den här fröknen och jag har svårt att avgöra om hon bara har låga tankar om oss som föräldrar eller om det är nåt annat.

Vi har iaf fått en remiss skickad till BUP så att vi ska få prata med någon där.
Än så länge har ju min son inte haft några problem han har bara varit för sig själv. Jag känner igen det där från när jag själv var liten men även nu när jag är vuxen. Jag tycker det är betydligt trevligare att bara ha folk omkring mig än att behöva umgås med dem också.

redsonja skrev:Hon sa också att han är väldigt försiktig med närhet som kramar och pussar.

Vänta nu, vem fan pussas och kramas på dagis? Jag skulle snarare se det som oroväckande om ungarna gjorde det.

Xzirie skrev:

redsonja skrev:Hon sa också att han är väldigt försiktig med närhet som kramar och pussar.

Vänta nu, vem fan pussas och kramas på dagis? Jag skulle snarare se det som oroväckande om ungarna gjorde det.

Det är faktiskt rätt vanligt. Min äldsta son (autistisk) gjorde det inte och gillade det inte förrän han var drygt fyra och fick sin första riktiga kompis, men min yngre son, som inte verkar vara autistisk, kramas och pussas med de barn han gillar bäst och jag ser det en hel del bland de andra också. Små barn har inte samma gränser som äldre.