"En dag ska jag berätta om min mamma"
Postat: 2010-12-28 2:11:23
...Och den dagen har kommit.
Förlåt mig att det här blir långt, jag har faktiskt skrivit till ett annat forum men fick inget gensvar. Men det är ett ämne som jag är i stort behov av att ventilera. Kanske därför att jag aldrig, absolut aldrig ville vara som min mamma, men nu visar det sig att jag kan vara mera lik henne än jag någonsin trodde. Och jag är jätterädd att bli en mamma som hon.
Min mamma kan inte längre göra någon utredning eftersom hon inte längre är vid liv... Men jag misstänker starkt att hon hade AS.
Jag har väldigt blandade känslor när det gäller henne, det är hemskt att säga men jag hatade henne för det mesta. Men det är först nu jag kan förstå varför hon var som hon var. Och jag förstår att hon inte hade det lätt... Hon kände också hela livet, att ingen förstod henne, kände sig väldigt ensam med sina problem. Samtidigt har jag svårt att förlåta henne, kanske därför att hon själv aldrig ville erkänna, att hon gjorde något fel och gjorde illa mig på något sätt. Och även om det var så, så "fick jag bara acceptera det, för jag är vuxen och får själv ta ansvar för mitt liv, och hon hade fullt upp med sina egna problem"...
Jag upplevde henne alltid som en väldigt kylig och självcentrerad person. Man kände sig nästan skyldig till att man fanns... Hon sa själv att hon hade problem med att visa sina känslor. Men jag trodde egentligen aldrig att känslorna för mig fanns där inne... Jag har alltid hört ända sedan jag var liten, att hon inte tyckte om barn. Vad fan ska man tro när man är barn själv??... Jag har alltid hört hur svårt det var och hur ont det gjorde att födda mig och att de har gjort mig av misstag på fyllan... Hon rökte hela graviditeten, och hon mådde väldigt bra som gravid, bara man inte behövde födda och uppfostra sedan... Det fanns mycket som ett barn inte skulle ha hört, som jag fick höra varje dag. Att modersinstinkt det är bara skitsnack, på bokhyllan stod en bok synligt med titeln: "Barn svåra att älska"...
Och hon var alltid så stolt över att hon säger sanning och om någon känner sig obekväm med det, då är det den andras problem... Ville inte höra om, att det kunde såra någon... I själva verket var hon specialist på att trampa på folks ömma punkter. Sedan tyckte hon jättesynd om sig själv, att hon var ouppskattad och avvisad.
Det fanns ingenting som hon gjorde fel. Hon kunde inte säga att "det här förstår jag mig inte på", utan "det här är skitdåligt!!!" som om någon var skyldig henne till att hon inte tyckte om musiken, filmen, konsten, modet, maten, livsstilen, eller vad än det var... Hon var så full med förakt mot allt och alla som hon inte förstod och inte tyckte om... Hon som sa sig att inte kunna känna förakt... Allt som hon var missnöjd med var någon annans fel...
Hon själv var så duktig och påläst, de som inte höll måtta intellektuellt och intresserade sig för mer vardagliga saker var bara tråkiga... Men när hon själv hade någonting att säga, brydde hon sig inte om någon ville lyssna eller hängde med, bara pratade på. Lade knappt märke till att hon avbröt någon annan om någon redan pratade. När det till sist hände att hon förstod att ingen lyssnade, blev hon rasande.
Hon trivdes i sådana sammanhang, där hon kunde vara den vise rådgivaren när allt skedde på hennes villkor, men tålde inte när "guru-bubblan" spräcktes. Det var lika de enstaka gångerna hon skulle ha hjälp. Om det inte var på hennes villkor, var det inget värt.
Det var alltid skitigt i vårt hem. Och när jag säger skitigt, då betyder det verkligen skitigt. Ni kan bara föreställa er hur det kändes att inte kunna bjuda hem någon kompis, att få hjärtklappning när någon knackade på dörren, att inte ha några rena kläder på morgonen när man skulle gå till skolan... Jag började lära mig att sköta min hygien själv, först när jag kom upp i tonåren... Vems fel var det?... Såklart pappas. Visst kan jag hålla med till en viss del. Pappas ansvar var lika stort som mammas och det var han som var hemma på förmiddagen. Men hon valde att skita i att intressera sig om allt stod rätt till. Och hon visste hur pappa förhöll sig till sin egen hygien... Pappa var schizofren (fast det visste vi inte då). Pappa var udda. Men jag hade aldrig några tveksamheter om han älskade mig... Hans kärlek var ångestfylld och handikappad på många sätt och påverkade mig både bra och dåligt. Men jag kände mig 100 % trygg med honom. Han var (är) en ängslig människa som knappt klarade av vardagen. Men ändå gav han mig allt han hade...
Och när jag gick igenom terapier och förklarade för de hur min barndom var, sa han ångerfullt: "Förlåt mig, jag förstod inte...", medan mamma var bara jättesur att jag tordes skylla på henne...
När de skildes, fick jag välja vem jag skulle vara med. Jag var 11 då. Då valde jag att vara med mamma. Varför?... Ja, fast jag älskade pappa, så förstod jag, att han ensam inte skulle klara av det som det innebar att vara förälder... Och så höll jag ju på att bli kvinna och desperat saknade en förebild...
Vårt hem var självklart inte renare av att vi bodde utan pappa. Men det var fortfarande hans (och mitt) fel. Sedan han körde resten av våra grejer till oss när han behövde flytta, kunde vi aldrig igen få ordning på lägenheten. Och det var inte konstigt om inget kunde slängas... Jag blev vuxen och nu blev det plötsligt mitt ansvar att sköta om hemmet. Min mamma jobbade, jag var arbetslös. Ja, jag hade all tid i världen. Jag orkade inte prata om mina psykiska problem med henne. Och inte orkade jag ta tag i problemet som alltid hängde över vårt hem. Nu stod jag framför en skräp- och skithög som alltid fanns där och nu skulle jag plötsligt ta hand om det själv!... Visst var jag ilsken och förtvivlad. Tvångssyndromet åt upp det mesta av min tid, jag var specialist på att döda tid, det var jag. Men inte så att jag inte försökte...
Det hände då och då att vi la mycket arbete på för att kunna någon gång öppna dörren och släppa in någon, till exempel någon hantverkare när det var absolut nödvändigt... Då var det bara rengöring på ytan och flyttande från en hög till en annan och stoppande skrotgrejer runt hörnen så att de inte skulle synas.
Men när jag verkligen försökte ta tag i saken, vilket inte var lätt för mig, så fick jag bara skit för det. Det var först när jag flyttade hemifrån som jag förstod, att min mamma var en samlare. Inte så att hon köpte på sig grejer, men hon slängde aldrig någonting. I köket låg hela högar med smutsiga glasburkar som jag någon gång ibland slängde i smyg, och då visste jag att det skulle bli utskällning... Varje gång jag städade mitt rum var det: "vad är det du slänger?..." En gång bestämde jag mig att bli av med alla gamla trasor som inte längre kunde kallas för kläder. Samlade dem i en stor soppåse. När hon såg att jag var på väg till soptunnan, ställde hon sig framför dörren så att jag inte kunde komma ut och blev helt hysterisk. Då fick jag vänta ut henne tills hon gick och la sig för att slänga påsen...
Det var inte rent i vår lägenhet, men det värsta var i hennes rum. Det låg hela högar med skrot, gamla svart-vita tv-apparater, delar till gamla datorer som inte fanns kvar, gamla väskor, kläder, skor, gamla tidningar, gamla kvitton osv... Det var också mitt och alla möjliga omständigheters fel att hon inte kunde få ordning på det.
Hon krävde stöd av mig för att lösa problemet. "Hur tycker du att man skulle göra det här funktionellt?..." När jag sa, att jag inte hade en aning, blev hon irriterad att jag inte brydde mig. "Hur skulle du göra om det var ditt rum då?!..." "Då skulle jag börja med att slänga massor av skräp..." svarade jag. Sedan blev det bara bråk och något konstruktivt samtal var omöjligt.
Jag skulle kunna komma på många fler liknande historier.
Efter hennes död hittade jag planer på lägenheten, hur hon skulle kunna möblera och ställa alla saker och vet ni vad, allt skrot fanns med. Ingenting skulle bort!...
Hon dog bara 60 år gammal av spriden bröstcancer. Tragiskt men det vare inget ovanligt med det... om jag inte fick veta att hon väntade i 6 år ifrån upptäckten innan hon gick till doktorn!... En intelligent påläst kvinna som kunde mycket fakta och kunde sätta två plus två, som hade massa framtidsplaner!... Hur kunde hon tro, att det skulle lyckas???... Inte nog med det, hon gick inte med på att ta bort bröstet, så det blev bara strålning och cellgifter. Och tumören försvann, men hur mycket hjälpte det... Hon valde att tolka fakta på sitt sätt. När det började värka i skelettet och efter röntgenundersökningen fick hon på papper: "skadorna i...(här en lång lista) motsvarar cancerförändringar som spridit sig till skelettet"... så hängde hon upp sig på det här "motsvarar" och blev övertygad att det var hennes benskörhet som blev värre. Ända in i det sista när hon låg halv förlamad i sängen, och alla andra visste att det var slut, var hon bara förbannad att hon inte får rätt neurologisk behandling och ingen kollar upp vad som egentligen är fel med henne!... Det fanns ingen som hade orkat att säga det till henne rakt in i ansiktet: "Vad pratar du om?... Du håller ju på att dö i cancer!..." Och det var ingen som visste om någon verkligen borde göra det... Hon som älskade sanning och ärlighet över allt annat... Tyckte hon i alla fall... Och jag trodde alltid att hon skulle vilja veta...
Jag hann inte träffa henne innan hon dog, bokade flygbiljett några dagar för sent. Samtidigt kände jag tydligt när jag pratade med henne på telefon, att hon inte ville ha mig där... När jag var hos henne två månader tidigare för att hjälpa henne, såg jag att jag inte kunde hjälpa henne mer, för hon inte riktigt ville ta emot den hjälp jag kunde ge... Som vanligt...
Nu när hon är död, vill jag inte längre minnas det dåliga... Men samtidigt behöver jag plocka fram det för att göra upp med det förflutna och ta avsked på riktigt...
Och jag vill kunna lära mig av hennes misstag, hur man inte ska bli även om man är annorlunda och "har sina egna problem"...
Tack, om någon har orkat läsa.
Jag vill jättegärna ta del av andras erfarenheter med närstående vuxna med AS.
Förlåt mig att det här blir långt, jag har faktiskt skrivit till ett annat forum men fick inget gensvar. Men det är ett ämne som jag är i stort behov av att ventilera. Kanske därför att jag aldrig, absolut aldrig ville vara som min mamma, men nu visar det sig att jag kan vara mera lik henne än jag någonsin trodde. Och jag är jätterädd att bli en mamma som hon.
Min mamma kan inte längre göra någon utredning eftersom hon inte längre är vid liv... Men jag misstänker starkt att hon hade AS.
Jag har väldigt blandade känslor när det gäller henne, det är hemskt att säga men jag hatade henne för det mesta. Men det är först nu jag kan förstå varför hon var som hon var. Och jag förstår att hon inte hade det lätt... Hon kände också hela livet, att ingen förstod henne, kände sig väldigt ensam med sina problem. Samtidigt har jag svårt att förlåta henne, kanske därför att hon själv aldrig ville erkänna, att hon gjorde något fel och gjorde illa mig på något sätt. Och även om det var så, så "fick jag bara acceptera det, för jag är vuxen och får själv ta ansvar för mitt liv, och hon hade fullt upp med sina egna problem"...
Jag upplevde henne alltid som en väldigt kylig och självcentrerad person. Man kände sig nästan skyldig till att man fanns... Hon sa själv att hon hade problem med att visa sina känslor. Men jag trodde egentligen aldrig att känslorna för mig fanns där inne... Jag har alltid hört ända sedan jag var liten, att hon inte tyckte om barn. Vad fan ska man tro när man är barn själv??... Jag har alltid hört hur svårt det var och hur ont det gjorde att födda mig och att de har gjort mig av misstag på fyllan... Hon rökte hela graviditeten, och hon mådde väldigt bra som gravid, bara man inte behövde födda och uppfostra sedan... Det fanns mycket som ett barn inte skulle ha hört, som jag fick höra varje dag. Att modersinstinkt det är bara skitsnack, på bokhyllan stod en bok synligt med titeln: "Barn svåra att älska"...
Och hon var alltid så stolt över att hon säger sanning och om någon känner sig obekväm med det, då är det den andras problem... Ville inte höra om, att det kunde såra någon... I själva verket var hon specialist på att trampa på folks ömma punkter. Sedan tyckte hon jättesynd om sig själv, att hon var ouppskattad och avvisad.
Det fanns ingenting som hon gjorde fel. Hon kunde inte säga att "det här förstår jag mig inte på", utan "det här är skitdåligt!!!" som om någon var skyldig henne till att hon inte tyckte om musiken, filmen, konsten, modet, maten, livsstilen, eller vad än det var... Hon var så full med förakt mot allt och alla som hon inte förstod och inte tyckte om... Hon som sa sig att inte kunna känna förakt... Allt som hon var missnöjd med var någon annans fel...
Hon själv var så duktig och påläst, de som inte höll måtta intellektuellt och intresserade sig för mer vardagliga saker var bara tråkiga... Men när hon själv hade någonting att säga, brydde hon sig inte om någon ville lyssna eller hängde med, bara pratade på. Lade knappt märke till att hon avbröt någon annan om någon redan pratade. När det till sist hände att hon förstod att ingen lyssnade, blev hon rasande.
Hon trivdes i sådana sammanhang, där hon kunde vara den vise rådgivaren när allt skedde på hennes villkor, men tålde inte när "guru-bubblan" spräcktes. Det var lika de enstaka gångerna hon skulle ha hjälp. Om det inte var på hennes villkor, var det inget värt.
Det var alltid skitigt i vårt hem. Och när jag säger skitigt, då betyder det verkligen skitigt. Ni kan bara föreställa er hur det kändes att inte kunna bjuda hem någon kompis, att få hjärtklappning när någon knackade på dörren, att inte ha några rena kläder på morgonen när man skulle gå till skolan... Jag började lära mig att sköta min hygien själv, först när jag kom upp i tonåren... Vems fel var det?... Såklart pappas. Visst kan jag hålla med till en viss del. Pappas ansvar var lika stort som mammas och det var han som var hemma på förmiddagen. Men hon valde att skita i att intressera sig om allt stod rätt till. Och hon visste hur pappa förhöll sig till sin egen hygien... Pappa var schizofren (fast det visste vi inte då). Pappa var udda. Men jag hade aldrig några tveksamheter om han älskade mig... Hans kärlek var ångestfylld och handikappad på många sätt och påverkade mig både bra och dåligt. Men jag kände mig 100 % trygg med honom. Han var (är) en ängslig människa som knappt klarade av vardagen. Men ändå gav han mig allt han hade...
Och när jag gick igenom terapier och förklarade för de hur min barndom var, sa han ångerfullt: "Förlåt mig, jag förstod inte...", medan mamma var bara jättesur att jag tordes skylla på henne...
När de skildes, fick jag välja vem jag skulle vara med. Jag var 11 då. Då valde jag att vara med mamma. Varför?... Ja, fast jag älskade pappa, så förstod jag, att han ensam inte skulle klara av det som det innebar att vara förälder... Och så höll jag ju på att bli kvinna och desperat saknade en förebild...
Vårt hem var självklart inte renare av att vi bodde utan pappa. Men det var fortfarande hans (och mitt) fel. Sedan han körde resten av våra grejer till oss när han behövde flytta, kunde vi aldrig igen få ordning på lägenheten. Och det var inte konstigt om inget kunde slängas... Jag blev vuxen och nu blev det plötsligt mitt ansvar att sköta om hemmet. Min mamma jobbade, jag var arbetslös. Ja, jag hade all tid i världen. Jag orkade inte prata om mina psykiska problem med henne. Och inte orkade jag ta tag i problemet som alltid hängde över vårt hem. Nu stod jag framför en skräp- och skithög som alltid fanns där och nu skulle jag plötsligt ta hand om det själv!... Visst var jag ilsken och förtvivlad. Tvångssyndromet åt upp det mesta av min tid, jag var specialist på att döda tid, det var jag. Men inte så att jag inte försökte...
Det hände då och då att vi la mycket arbete på för att kunna någon gång öppna dörren och släppa in någon, till exempel någon hantverkare när det var absolut nödvändigt... Då var det bara rengöring på ytan och flyttande från en hög till en annan och stoppande skrotgrejer runt hörnen så att de inte skulle synas.
Men när jag verkligen försökte ta tag i saken, vilket inte var lätt för mig, så fick jag bara skit för det. Det var först när jag flyttade hemifrån som jag förstod, att min mamma var en samlare. Inte så att hon köpte på sig grejer, men hon slängde aldrig någonting. I köket låg hela högar med smutsiga glasburkar som jag någon gång ibland slängde i smyg, och då visste jag att det skulle bli utskällning... Varje gång jag städade mitt rum var det: "vad är det du slänger?..." En gång bestämde jag mig att bli av med alla gamla trasor som inte längre kunde kallas för kläder. Samlade dem i en stor soppåse. När hon såg att jag var på väg till soptunnan, ställde hon sig framför dörren så att jag inte kunde komma ut och blev helt hysterisk. Då fick jag vänta ut henne tills hon gick och la sig för att slänga påsen...
Det var inte rent i vår lägenhet, men det värsta var i hennes rum. Det låg hela högar med skrot, gamla svart-vita tv-apparater, delar till gamla datorer som inte fanns kvar, gamla väskor, kläder, skor, gamla tidningar, gamla kvitton osv... Det var också mitt och alla möjliga omständigheters fel att hon inte kunde få ordning på det.
Hon krävde stöd av mig för att lösa problemet. "Hur tycker du att man skulle göra det här funktionellt?..." När jag sa, att jag inte hade en aning, blev hon irriterad att jag inte brydde mig. "Hur skulle du göra om det var ditt rum då?!..." "Då skulle jag börja med att slänga massor av skräp..." svarade jag. Sedan blev det bara bråk och något konstruktivt samtal var omöjligt.
Jag skulle kunna komma på många fler liknande historier.
Efter hennes död hittade jag planer på lägenheten, hur hon skulle kunna möblera och ställa alla saker och vet ni vad, allt skrot fanns med. Ingenting skulle bort!...
Hon dog bara 60 år gammal av spriden bröstcancer. Tragiskt men det vare inget ovanligt med det... om jag inte fick veta att hon väntade i 6 år ifrån upptäckten innan hon gick till doktorn!... En intelligent påläst kvinna som kunde mycket fakta och kunde sätta två plus två, som hade massa framtidsplaner!... Hur kunde hon tro, att det skulle lyckas???... Inte nog med det, hon gick inte med på att ta bort bröstet, så det blev bara strålning och cellgifter. Och tumören försvann, men hur mycket hjälpte det... Hon valde att tolka fakta på sitt sätt. När det började värka i skelettet och efter röntgenundersökningen fick hon på papper: "skadorna i...(här en lång lista) motsvarar cancerförändringar som spridit sig till skelettet"... så hängde hon upp sig på det här "motsvarar" och blev övertygad att det var hennes benskörhet som blev värre. Ända in i det sista när hon låg halv förlamad i sängen, och alla andra visste att det var slut, var hon bara förbannad att hon inte får rätt neurologisk behandling och ingen kollar upp vad som egentligen är fel med henne!... Det fanns ingen som hade orkat att säga det till henne rakt in i ansiktet: "Vad pratar du om?... Du håller ju på att dö i cancer!..." Och det var ingen som visste om någon verkligen borde göra det... Hon som älskade sanning och ärlighet över allt annat... Tyckte hon i alla fall... Och jag trodde alltid att hon skulle vilja veta...
Jag hann inte träffa henne innan hon dog, bokade flygbiljett några dagar för sent. Samtidigt kände jag tydligt när jag pratade med henne på telefon, att hon inte ville ha mig där... När jag var hos henne två månader tidigare för att hjälpa henne, såg jag att jag inte kunde hjälpa henne mer, för hon inte riktigt ville ta emot den hjälp jag kunde ge... Som vanligt...
Nu när hon är död, vill jag inte längre minnas det dåliga... Men samtidigt behöver jag plocka fram det för att göra upp med det förflutna och ta avsked på riktigt...
Och jag vill kunna lära mig av hennes misstag, hur man inte ska bli även om man är annorlunda och "har sina egna problem"...
Tack, om någon har orkat läsa.
Jag vill jättegärna ta del av andras erfarenheter med närstående vuxna med AS.