AspergerForum

Försökte hitta en tråd med denna titel och denna inriktning, men det gick inte så bra så jag startar en egen.

Jag har en mamma med aspergers, och tänkte dela med mig av mina erfarenheter och eventuellt få tips på hur man kan hantera saken. Det finns gott om människor som berättar om sin egen diagnos, men inte tillräckligt många som berättar om sina föräldrar med diagnos.

Jag börjar.
Min mamma har som sagt aspergers och add, och fick diagnosen för mindre än ett år sedan.
När jag var liten var det många saker som skiljde min mamma från andra mammor.
Till exempel kramar.. sånt fick man sällan, ville man ha en fick man ge själv.
Om man berättade om något dåligt så fick mammas vanliga stenansikte glödande kol istället för ögon (vilket är i princip allt som ändras när hon blir arg) och pisksnärtar till ord.
Berättade man något roligt sa hon mest "jaha", utan att deltaga vidare eller fråga något mer.. om det inte råkade intressera henne eller hade med praktiska saker att göra (som sovsäckar vid utflykt).
Överlag fick man snarare känslan av att vara ett föremål eller småsyskon än barn... dvs man kände sig inte sedd och älskad alla gånger.

Och mer vad gäller oss barn, så är vi inte kategoriserade via ålder... utan kön. Tjejerna förväntas vara lika självständiga och mogna som vuxna oavsett om tjejen är 5 eller 25. Medan pojkarna blir bortskämda på ett eller annat sätt och får problem på grund av detta.

Detta är naturligtvis individuellt hur man är som person när man har asperger... och jag känner bara min mamma som har asperger. Men genomgripande är att det blir mer reptilliknande (som mamma själv sa en gång). Man tillgodoser de grundläggande behoven. Mat, kläder, uppfostran och hem.

Jag själv har varit arg och bitter på min mamma tills ganska nyligen då jag hittade en länk med andra som delade med sig av sina föräldra-erfarenheter... då förstod jag äntligen att det inte var jag som var dum eller oälskvärd... dom gör bara det dom tror är bäst som alla föräldrar.

Så om någon kan komma med feedback eller dela med sig av egna erfarenheter, gör gärna det - Inte bara för er själva, utan för andra som också har aspisföräldrar.

Det här är ett forum för aspergare mer än ett forum för anhöriga.

sårättså ks
o det är ju fler i världen än fjuttens mamma som har as

A: Det var ju det jag ville komma till.. att det finns fler än jag med aspisföräldrar men ingenstans för många att vända sig.

Krigarsjäl: Det vet jag, men det är svårt att hitta andra forum.. eller information överhuvudtaget för dom som inte har diagnos själva men föräldrar som har det.
Eller förresten, vadå inte anhöriga? Så föräldrar med barn som har aspergers räknas inte.. eller är det för att dom är vårdnadshavare som dom får särbehandling?

fjutten: Bry dig inte om de där inskränkta och ogina människorna A och KrigarSjäl. Naturligtvis kan du ta upp dina frågor här. Du talar om barn och föräldraskap, men för ovanlighetens skull från barnets perspektiv. Det finns mängder av föräldrar här som kan svara på dina frågor och säkert flera andra som liksom du har föräldrar med diagnosen Aspergers syndrom.

Så, kör hårt.

Jag är en förälder med AS (med ett barn som inte har AS och är vuxet nu).

Jag tror att föräldrar ofta automatiskt uppfostrar sina barn som de själva blivit uppfostrade. Men jag kom ihåg vad jag inte tyckte om i min barndom och försökte undvika det. Det är just när man varit missnöjd som man har anledning att fundera hur man ska göra i stället.

Därför läste jag många böcker om barns utveckling och barnuppfostran.

Det som var svårt för mig, var när hon var liten och krävde så mycket uppmärksamhet och underhållning. Jag har behov av att få vara ensam och läsa. Jag fattade inte hur beroende jag var av ensamhet förrän jag fick barn. Tack och lov fanns ju min man så vi turades om att ta hand om henne, antingen var jag med henne el så var min man med henne. Hur är din pappa, har du inte känt dig sedd och älskad av honom heller?

Din mor visste ju inte om sin diagnos och har därför inte medvetet kunnat kompensera för den. Har ni kunnat prata om din barndom nu när hon fått diagnos?

Jag är inte så varm och kramig av mig, men min dotter har iaf kunnat prata med mig om sina bekymmer och jag har alltid lyssnat.

Lakrits: Tack. Det känns bra med stöd.

Alien:
Jag har kunnat prata med min mamma när jag var 12 år och uppåt då jag kunnat föra vuxna diskussioner och hon förstod mig bättre.
Dock finns problemet att när man är yngre och agerar som ett barn så förstår hon inte. Teoretiskt förstår hon, men inte praktiskt.
Varför jag uppmärksammar dessa saker är för att jag ser samma saker upprepa sig med mina yngre syskon. Jag försökte i början förklara för henne hur man som barn såg på vissa saker samt fråga varför hon gjorde på ett visst sätt, men tror inte jag kan förklara på ett bra sätt vad jag menar så jag har slutat för mina nervers skull.

Min pappa fanns inte där när jag växte upp, visst fanns han i bakgrunden när han orkade, men det var sällan.

Sen har jag rent allmänt sett svårt att umgås med min familj.
Mina yngre syskon vill hela tiden ha uppmärksamhet och visa mig saker, min mamma säger sällan saker utan vandrar mest runt och småfixar i hemmet... dessa saker samtidigt som jag ser alla mönster upprepa sig bland alla i familjen (med mig inkluderat) gör att jag i möjligaste mån undviker att umgås med dem då det är för jobbigt, trots att jag faktiskt skulle vilja umgås.

fjutten:
Tycker du gör helt rätt o gå in på detta forum o skriva

Kan du förvarna om kramen, tex "nuuu, vill jag krama dig" eller bara "jag vill krama dig".
Något som förvarnar så det inte blir en överraskning.

Utgår från mig själv här, jag kan låsa mig om det bara kommer en kram utan att jag ser den komma.
Gillar nog kramar iofs.

Något annat jag gillar är djupa samtal

Lakrits

Accepterar inte att du kallar mig inskränkt och ogin, du borde veta bättre
Att du inte förstod ironin i mitt inlägg och till vem den var riktad är ingen ursäkt tycker jag.

Då föreslår jag att du nästa gång uttrycker dig tydligt. Jag markerade mot något jag uppfattade som stöd för Krigis avsnoppande inlägg. Om det nu var menat som ironiskt, så ber jag om ursäkt. Om du inte accepterar den ursäkten, som du påstår, så får du väl gå omkring och vara putt. Någon annan ursäkt blir det inte.

Det är ju fler i världen än fjuttens mamma som har AS, snälla A. Därför kanske man ska vara tydligare med subtil ironi på ett AS-forum, t.ex. med en lämplig smiley.

Jag blev också osäker på hur du menade.

Håller förstås med dig och Lakrits - välkommen fjutten! - och skulle själv kunna skriva en del om vilket helvete det kan vara att växa upp med föräldrar och förfäder som förmodligen var odiagnosticerade, ohjälpta, verktygslösa aspergare och andra NPF:are om jag orkade.

Zombie skrev:(...) förfäder som förmodligen var odiagnosticerade, ohjälpta, verktygslösa aspergare och andra NPF:are om jag orkade.

Verktygslösa förfäder? Paleolitisk infallsvinkel. Gillas

Ja, nog lärde de stackars mig att hugga i sten alltid.

Zombie skrev:Ja, nog lärde de stackars mig att hugga i sten alltid.

Och jag håller på att skaffa mig flint.

Även om Aspergerforum är ett forum tänkt mer för folk med AS än andra, som anhöriga eller proffs, så tycker jag absolut att andra som upplever sig ha skäl att komma hit för att säga nåt eller fråga nåt är välkomna, såväl anhöriga - barn eller vuxna eller mittemellan - som andra. Så länge man beter sig någorlunda anständigt iaf.

Så tycker jag. Välkommen hit, fjutten!

Instämmer med A-mamsen...

Som förälder med AS (men med föräldrar som är extremt NT) så tyckte jag att det var intressant att läsa ur barnets perspektiv, även om jag inte kan känna igen mig i din mammas föräldraskap.

Jag hoppas att du fortsätter att skriva, jag kommer definitivt att läsa.

Sorry allihopa, jag blev så sur på KS bara
Självklart är Fjutten välkommen! Har aldrig menat nåt annat.

Har själv och är uppväxt med as. Min mamma var visst kramgo trots as,jag kramar också barna,men däremot har jag inget bra barnasinne,typ kan ej leka överhuvudtaget. Fick höra att jag är som en gammal tant. Är misstänksam och saknar det där naiva barn har.

Kanske då har lätt o lära dig?
Antar att du snabbt lade märke till mönster?

Intressant tråd. Bra fjutten! Håller med Lakrits.

Jag har själv AS och ADHD och har föräldrar som förmodligen bär på diagnoserna utan att veta det själva (eller ja, min pappa är nog medveten om att han är ganska Aspig då han har bland annat sina (avgränsade) intressen).

För mig är det min pappa som är "aspig". Han har ingen diagnos men det finns en del som pekar mot det.

Är på detta forumet första gången idag, det känns fint att läsa, jag känner igen honom i så mycket. Tror min pappa skulle må väldigt bra av att vara här. Kanske kunde han få verktyg att jobba med och kanske kunde han känna sig mindre utanför - vilket jag tror att han ofta känner sig nu.

Jag har aldrig pratat med min pappa om hur jag ser på honom. Eller jo, om speciella delar eller händelser men inte om att jag tror att han kanske har ett handikapp. Det har känts svårt. Kanske jag kan lära mig något på det här forumet som gör det lättare att mötas. Jag tror det.

Välkommen hit och hoppas du hittar mer nyttigheter

Kul med det omvända perspektivet!