Sida 2 av 2

InläggPostat: 2010-05-25 16:54:58
av A
Laika!
Den här motorikmannen skulle jag gärna vilja veta vem det är och var han finns eftersom jag ofta har kontakt med personer med liknande motorikproblem som du hade.

InläggPostat: 2010-05-25 19:29:19
av alfapetsmamma
Det hör inte riktigt hit, men det känns som det ändå gör det... Jag läser en bok som är väldigt intressant just nu, och där talas om svårigheterna föräldrarna har att få gehör för tanken på utredning och diagnos, gällande allt från hörselfel till diabetes. Så du är inte ensam, liksom jag inte var det när jag kämpade för att få veta. Även om det ibland känns så.

Boken heter Föräldraskap och expertis: motsättningar kring handikappade barn, och är skriven av Malin Åkerström, som jag tror sysslar med sociologi.

Och folk med god vilja, empati men många blinda fläckar är tyvärr inte ovanligt. Det är bra att du kan se det bra hos denna. Det gör det nog lättare för henne att ta in att hon kanske saknar erforderlig kunskap på området.

InläggPostat: 2010-05-26 0:23:52
av Laika
A skrev:Laika!
Den här motorikmannen skulle jag gärna vilja veta vem det är och var han finns eftersom jag ofta har kontakt med personer med liknande motorikproblem som du hade.


Här finns motorikmannen: http://www.mti.m.se/

InläggPostat: 2010-10-05 22:18:39
av LILITH_
Oj!
Jag glömde visst uppdatera efter utvecklingssamtalet på förskolan. Men vi kom inte fram till så mycket mer konkret under samtalet med förskolepedagogen ändå, mer än att dottern är en fantastisk, talangfull och bestämd liten tjej. Pedagogen ville inte alls spekulera i autismfrågeställningen.

Idag hade vi utvecklingssamtal i skolan, hon går ju på 6-årsverksamheten nu, min lilla fröken.
Har hittils inte tagit upp mina tankar kring eventuell AS-problematik med de tre lärarna i hennes klass utan ville vänta och se hur det hela utvecklade sig utan några förutfattade meningar från något håll.

Kontentan av det hela är att det har gått väldigt bra för henne, över förväntan faktiskt!

Hon har hittat en ny bästa vän sedan bästisen från dagis börjat i en annan skola. Hon har flera vänner att leka med när inte nya bästisen är där men de är tydligen otroligt tajta och gör gärna precis allt ihop, dessa två töser.
Läraren beskrev henne som ganska tystlåten men när hon väl vill säga något så räcker hon upp handen och säger sitt med klar och tydlig röst (många är ju lite blyga och mumlar eller har svårt att reglera röststyrkan, men inte hon).
Hennes ordförråd är väldigt rikt för hennes ålder och hon är noga med att använda de rätta orden samt petnoga med uttalet.
Vi skrattade gott åt att hon rättat läraren när de var ute och gick (ett barn sade något om "man kan lägga bilen där", varpå läraren menade att det heter att "ställa bilen..." - " Det heter faktiskt att parkera bilen" sade dottern då.).

Lättkränkt enades vi också om och väldigt känslig för kritik. Hon vet precis vad hon vill och säger ifrån om något inte passar.
Samtidigt är hon ändå väldigt tyst och timid och syns inte så mycket, tar inte speciellt mycket plats i klassen förutom då hon blir direkt utfrågad eller de gångerna hon räcker upp handen för att hon verkligen har något att säga.

Inga som helst tecken på varken dyskalkyli, dyslexi eller koncentrationssvårigheter menade läraren, när vi kom in på det ämnet. Hon verkar vara väldigt vaken kring just ADHD-problematik, läraren - dels genom personlig erfarenhet inom familjen, dels genom fortbildning genom yrket och tyckte sig inte ha sett något som pekar ditåt varken hos min yngsta eller äldsta (som också hade henne till lärare för två år sedan).
Båda har lätt för att koncentrera sig och inga större problem med att slutföra uppgifter och att organisera sig, på den här nivån. (Vilket inte behöver betyda så mycket mer än att det just funkar på denna nivå, återstår att se hur de tacklar ökade krav osv. under de kommande åren.)

Hon ligger fortsatt långt före när det gäller läsandet och skrivandet, har inga problem med varken grov- eller finmotoriken, fungerar socialt adekvat både i gruppsammanhang som enskilt.

När det gäller eventuella autistiska drag hos henne, som jag fortfarande tycker mig se, så valde jag att avvakta med att berätta om dem för läraren.
Av de tre lärarna som jobbar i klassen kommer en även att bli deras klassföreståndare från ettan och uppåt.
Det känns som att det inte finns någon anledning till att ha för bråttom med att "stämpla" in henne i ett autismspektrumfack när hon för närvarande inte har några funktionshinder i den miljö hon befinner sig i.
Så fort jag märker att jämnvikten rubbas på något sätt, att påfrestningarna blir för stora, så kommer jag naturligtvis ompröva mitt beslut att avvakta.

Det jag är orolig för nu är att jag kanske missar när det börjar bli för jobbigt för henne.
Risken finns att trots att hon fortsätter att prestera och fungera utmärkt i skolan och på fritids så tar det för mycket av hennes resurser i anspråk vilket kan resultera i svårigheter på andra planhalvor.

Hemma är hon redan nu en ganska krävande liten fröken, väldigt envis och ganska manipulativ när hon upplever "överkrav" (vilket hon gör ganska lätt - borsta tänder, plocka upp efter sig, på- och avklädning mm. är saker hon ofta har svårt att orka med utan stort gnissel) och åker ofta upp och ner i humöret.

Samtidigt tolkar jag det mesta ovanstående som normalt krångelbeteende för en sexåring med hektiska skoldagar i den stojjiga, påfrestande miljön det ändå handlar om på en stor låg- och mellanstadieskola och inte som symtom på ohanterbar stress genererat av eventuella underliggande funktionshinder.

----------
Fasiken också!
Nu när jag skrivit ner det där sista så blir jag osäker igen!!!

Vad tror ni?

InläggPostat: 2010-10-06 0:20:39
av Alien
Jag tycker det verkar funka jättebra för henne, både med skolarbetet och kompisar.

När min dotter gick i skolan, så förväntade jag mig av någon anledning goda prestationer, men jag var pga mina egna erfarenheter orolig för mobbning och brist på kompisar. Har man bara kompisar så ordnar sig allt annat, var min inställning. Ju äldre hon blev, desto mindre lik mig blev hon, konstaterade jag med en lättnadens suck.

Sen var det ändå inte frid och fröjd, med tjejer och kompisar blir det lätt "två slår den tredje", dvs två har hemligheter och lekar ihop och den tredje får (ibland) inte vara med. Det ledde till många tårar. Och sen är det den förbannade rangordningen, som barn känner av senare i skolan.

Din dotter kan förstås trots allt ha AS el "drag av AS", men om det blir för mycket för henne kommer hon säkert att berätta det. Och du verkar inte vara den som skulle missa något sådant. Försök att njuta av att det fungerar bra just nu och ta tag i problemen om/när de uppkommer.

InläggPostat: 2010-10-10 14:02:09
av LILITH_
Du har nog rätt, ska inte oroa mig i onödan fast att det är svårt att låta bli.
Det där med rangordning och maktkamper av olika slag, utseendefixeringen som börjar redan i förskolan mm. är saker som är svåra att kontrollera.
Hur man än gör så kan man inte skydda barnen från allt ruttet. Och det kanske inte är meningen eller önskvärt heller men svårt att förlika sig med som förälder.

Tack för input!

InläggPostat: 2010-10-10 15:03:08
av Truly
Ja, usch, allt det här är svårt... både det som Alien tar upp som gäller barn rent allmänt, och det som Lilith tar upp som gäller barn med AS i synnerhet.

Jag känner igen oron (ingen oro för att hon eventuellt har AS, utan oron för att missa problem i skolan som hon inte berättar om). Jag ser också MÅNGA tecken på AS hos min dotter. Men tidigare på dagis och nu i skolan har de inte sagt något, så jag ligger lite lågt och håller ögonen öppna.

InläggPostat: 2010-10-12 8:26:26
av AAA
Det är intressant med barn, ungdomar och olika diagnoser. Vi har ta mig fasiken det mesta inom NPF i min och syrrans familjer (jag menar hennes sambo med omkrets nu samt min sambo med släkskap) men vi har OLIKA diagnoser förutom att vi gärna drar i oss för mycket alldeles för ofta. Överkonsumtionen har nästan samtliga (en kvar) besegrat, vilket är ett enormt framsteg för beroende och anhöriga. Kan vi bara bryta det i släktträdet så tycker jag det är fantastiskt (och det verkar lyckas).

Men det här med mixen av bipolär, OCD, ADHD, damp, AS och så vidare är rätt lustigt. Det är ju kriteriediagnoser och vi är verkligen olika personligheter, så det känns ganska riktigt när jag tänker efter. Å andra sidan tycker jag nya perspektiv och egenskaper kommer fram ju längre jag försöker få ordning på livet. Tror jag hade fått andra diagnoser idag än för fem år sedan, samma med till exempel min dotter.

Re: När är det dags att söka hjälp?

InläggPostat: 2011-03-30 14:08:33
av LILITH_
Som svar på min egen rubrik: Nu.

Har varit på ett första bedömningssamtal hos BUP samt påtalat mina misstankar om dotterns eventuella autismspektrumstörning hos hennes två klasslärare i den nya skolan (vi har nyligen flyttat).
Dessa två lärare, varav den ene sade sig tidigare ha arbetat med just autistiska barn under många år, kunde inte säga sig ha sett något autismrelaterat hos min dotter och båda stod följdaktligen som två frågetecken.
De lovade ändå fylla i tre yxiga bedömningsformulär från BUP som mest verkar vara gjorda för att fånga upp extremt avvikande barn med Kanners autism. :?

Det enda lärarna märkt av var att dottern ofta går iväg på egen hand efter att ha umgåtts eller jobbat i grupp med andra barn. Hon går alltså iväg innan uppgiften eller leken är slut och avlägsnar sig från de andra barnen.
Att hon vägrat att stanna kvar i skolan och flera morgnar velat följa med mig hem igen samt hennes reserverade sätt och svårigheter med att komma in i klassgemenskapen ses inte som autismdrag, enligt lärarna.
Ändå har dottern visat synliga tecken på ångest och haft svårt med ögonkontakt till och från. Inte heller svarar hon alltid på tilltal.
Själv har jag uppmärksammat både ovanstående ett flertal gånger under dessa få veckor i nya skolan samt en hel del annat, både gammalt och nytt.
Så nu är det dags att agera.

För att själv kunna ge en rättvis bild av dotterns egenheter kommer jag skriva till en bilaga till formulären där jag påpekar yxigheten och det orimliga i många av frågeställningarna. Samt där jag beskriver hennes "avvikelser" med egna ord.

Vad mer kan jag göra? Några tips?