Kikarn skrev:Jag tror egentligen att massor av barn och unga utreds mer för att omgivningen har behovet än för att individen själv har det.
Fast ska man vara kategorisk där? Vad är att ha behov av det? Att själv kunna verbalisera att man skulle vilja ha en förklaring till varför man funkar som man gör och varför somligt blir svårt ihop med t ex omvärldens förväntningar? Individen, om det är ett barn eller tonåring, kan inte förväntas ha nån förståelse för att utredning och diagnos kan gagna den, det är nog på en för hög abstraktionsnivå för många (alldeles oavsett intelligensnivå alltså.)
Särskilt om man inte kan GARANTERA att det blir bättre i skolan när fröken får veta nåt som gör att hon förstår varför du tycker det är jobbigt med matsalen (ljudet, stimmet, ta mat med en sked som en massa har tagit med förut, whatever). Man kan ju bara
hoppas att nåt som förklarar att personen inte beter sig eljest med vilje, att den gör så gott den kan och har utifrån sin logik väldigt rimliga förklaringar till sitt sätt att vara kan hjälpa såväl individen och dess omgivning.
Man skulle ju vilja att alla, oavsett diagnos på npf eller personliga egenskaper utan medicinsk förklaringsmodell, skulle få vara sig själva och att alla alltid var förstående inför uddahet, men så är det nu en gång INTE, och då tänker iaf jag att utredning och diagnos är bättre i de fall där det finns fog för det.
Bara det att få veta att man inte är ensam om att t ex ha svårt med lusplockande (kittskapande prat utan egentlig substans) eller vissa matkonsistenser, och att man inte är knäpp för det, utan bara skapt på ett annat sätt, samt få veta att somligt kan jobbas med men annat är det bäst att bara förlika sig med, det tror jag är en sån lättnad för så många att det i sig är värt hela utredningsförfarandet och mer därtill.
Det betyder på intet vis att man inte kan lobba och jobba för större acceptans för alla från all.