indra76 skrev:
Fast han har inte gjort något annat än skola och spela nu i 6 år och min bedömning är att han skulle kunna klara av ett lättare jobb, han går yrkesinriktat gymnasium, så om 1 år skulle han kunna vara på väg in i arbetslivet. Men hur ska han klara det klivet utan övning i socialt samspel, i någon mån. Han sitter inte ens med sin klass under luncherna för han tycker inte de är intressanta att vara med. Jag förstår honom, men vi försöker få honom i sin tur att förstå att det är sådana situationer som man kan behöva aktivt öva på för att klara av en arbetsplats.
Vad får dig att tro att han klarar av dem bättre om han övar? Det är inte min erfarenhet. Och jag är ändå hög fungerande Aspergare. Om man är helt ovan och inte vet hur man gör - visst, då kan man behöva öva. Annars är det fråga om att det är för jobbigt, att man inte klarar av ljud, stimulans, m.m. och då hjälper övning inte alls.
Då förväntas man ofta sitta och äta tillsammans med andra. Till och med hemma så avstår han ofta från att äta samtidigt som oss andra i familjen, så han är aktiv i sitt val att undvika sociala situationer. Tar man upp detta så säger han att han kan om han vill..., vilket tyvärr inte är fallet, dessutom så ska man ju då ha lärt sig när man bör vara social och kanske inte, också en övningssak.
Jag kan bara säga att det låter som att sonen har rätt och du har fel. Visst, man kan behöva viss träning för vissa sociala situationer, men det gäller inte att vara social OFTARE eller att ha lättare att sitta med andra och äta. Han HAR uppenbarligen svårt för det och det kommer aldrig att ändras. Det handlar om perceptionssvårigheter och de försvinner inte av övning. Lära sig när man bör vara social - visst. Men om han lär sig det i EN situation så kan han kanske inte överföra det till en annan situation. Och då är det inte till mycket nytta heller. Han kanske förstår att han måste lära sig på plats, i en situation. Så, i framtiden, om han får ett jobb, det är då han vill lära sig vad som gäller. Och i princip tänker han rätt där, med tanke på hans sätt att fungera. Han kommer då att behöva nån slags mentor på jobbet.
Min frustration grundar sig också i hans uttalade ovilja att göra någon annat än spela, han ser all annan aktivitet som att det inkräktar på hans liv mer eller mindre. Allt han gör utöver det han vill gör han för att andra tjatar och för att han måste, det säger han själv. Då lär han ju inte få ett jobb om han på frågan om varför han vill ha jobbet blir att han måste ju ha ett jobb alternativt för att pappa kräver det. Det är där vi är idag!
Nåja, jag har flera ungdomar inom autismspektrum som jag undervisar, som inte har kommit så långt. Dvs. de påstår fortfarande att de absolut inte behöver ha ett jobb i framtiden, att de inte behöver kunna engelska ("tänker inte resa utomlands"), inte behöver läsa svenska (kan redan svenska) eller så tror de att man kan hoppa över allt som man måste kunna i 9:an och sen bara fortsätta på gymnasiet. Jag har läst ett negativ exempel på jobbintervju med en elev som sa alla dessa saker, som jag nyss citerade. Och pojken förstod t.o.m. att personen som säger si och så inte kommer att få jobbet, men ändra på replikerna skulle han inte. Han skulle också säga så. Och då förstår han också att han inte kommer att få jobbet.
]Men min fråga kommer ju upp för att jag är less på detta tjat, men känner ambivalens över att helt sluta, för då känns det som att vi lämnar honom "vind-för-våg" och gör honom en björntjänst i och med det. Men jag vet inte, man sitter ju inte med facit förrän efteråt, men jag inser ju att risken kan bli som du upplevt själv.
Hur lång tid har han kvar i skolan? 1 1/2 år? Jag skulle inte riskera att han hoppar av. Det viktigaste är att han gör klart skolan. Om du nu skulle säga att huvudsaken är att han fixar skolan, det andra kan man träna på sedan också. Då kanske han inser det bättre, och tar i det när han är klar med skolan?