Träff med enbart kvinnor?
Postat: 2009-03-07 15:13:54Hej, jag undrar om det skulle finnas intresse att ha ett träff med bara kvinnor?
Ja det är av helt egoistiska mål jag själv skulle önska en sådan.
Inte för jag är rädd för män eller svårt med dessa, tvärtom! Jag har så gott som enbart manliga vänner och bekanta.
Inte en endaste kvinnlig vän. Det gör mig ledsen ibland.
Tyvärr är jag så fruktansvärt rädd för kvinnor. Kanske för att jag aldrig lyckas ha en sådan vän av eget kön och det byggts på denna rädsla?
Det betyder inte att jag inte umgåts med kvinnor bara att jag har känt mig så obekväm till slut och dragit mig undan.
Det känns att andra kvinnor är dem och jag är jag som bara råkade vara född som kvinna.
Som "nördig" hamnar jag lätt i manliga kretsar eftersom mina hobbies är mansdominerade. Många jämnåriga kvinnor jag känner har kanske familj och barn. Eller kanske bara barn. Inte för det är ett hinder men jag har märkt ett viss fördom mot oss barnlösa. Då hamnar jag verkligen ännu mer som ett klass för sig, som ufo:t i hörnet.
Men det är inte att ha barn eller människor med barn som är problem utan allt det där som anses ha med kvinliga perspektiv, personligheter och tillhörigheter att göra.
Jag finner alltför ofta en del kvinnor jag stött på att samtalen oftar kretsat kring skvaller, smalltalks eller kanske rent av om ja, saker jag haft svårt att identifiera mig med. Men jag har försökt!
Men det dröjer inte länge förrän jag anses som "konstig" och inte som en tjej utan mer som en kille och där gick den kvinna-till-kvinna relationen över.
Jag vet inte om det är eller skulle bli annorlunda om Aspie-kvinnor träffas, jag kan inte heller låta bli att grubbla i tankegångar såsom "äsch det är bara mig det är fel på".
Ja det är av helt egoistiska mål jag själv skulle önska en sådan.
Inte för jag är rädd för män eller svårt med dessa, tvärtom! Jag har så gott som enbart manliga vänner och bekanta.
Inte en endaste kvinnlig vän. Det gör mig ledsen ibland.
Tyvärr är jag så fruktansvärt rädd för kvinnor. Kanske för att jag aldrig lyckas ha en sådan vän av eget kön och det byggts på denna rädsla?
Det betyder inte att jag inte umgåts med kvinnor bara att jag har känt mig så obekväm till slut och dragit mig undan.
Det känns att andra kvinnor är dem och jag är jag som bara råkade vara född som kvinna.
Som "nördig" hamnar jag lätt i manliga kretsar eftersom mina hobbies är mansdominerade. Många jämnåriga kvinnor jag känner har kanske familj och barn. Eller kanske bara barn. Inte för det är ett hinder men jag har märkt ett viss fördom mot oss barnlösa. Då hamnar jag verkligen ännu mer som ett klass för sig, som ufo:t i hörnet.
Men det är inte att ha barn eller människor med barn som är problem utan allt det där som anses ha med kvinliga perspektiv, personligheter och tillhörigheter att göra.
Jag finner alltför ofta en del kvinnor jag stött på att samtalen oftar kretsat kring skvaller, smalltalks eller kanske rent av om ja, saker jag haft svårt att identifiera mig med. Men jag har försökt!
Men det dröjer inte länge förrän jag anses som "konstig" och inte som en tjej utan mer som en kille och där gick den kvinna-till-kvinna relationen över.
Jag vet inte om det är eller skulle bli annorlunda om Aspie-kvinnor träffas, jag kan inte heller låta bli att grubbla i tankegångar såsom "äsch det är bara mig det är fel på".
