Vi (aspies) och evolutionen

Här postar du övriga inlägg relaterade till Asperger.

 Moderatorer: atoms, Alien

Vi (aspies) och evolutionen

Inläggav clivia » 2009-04-04 1:43:15

Jag sitter just nu att inhämtar information för en debattartikel som jag måste skriva i kursen jag går på. Debattartikeln har temat kärlek där en rad frågor fanns redan att välja bland för att debattera kring.

Jag valde frågan (egentligen frågorna): Vilka olika sorters kärlek finns det?
(Indirekt också den andra frågan: Vad är kärlek?)
De är båda stora frågor och jag måste argumentera min tes för svaren jag fann.

Min tes är att kärlek är en evolutionär fenomen. Som en del av det har människan i sin tur utvecklat kärlek till ett samlingsnamn för känslostyrda beteenden.
Vad har detta med AS att göra?
Jag skriver här för jag önskar väcka en "liten" frågeställning:
- Kan man känna kärlek eller kan kärlek, uppstå utan empati? Kan empati uppstå utan kärlek?

Som en del av den befintliga diagnoskriterierna för bland annat Asperger, hävdas och ifrågasätts förmågan till empati, ändå som flitigt debatterats även här på forumet, har många kommit fram till att det är och inger en aningen skev bild av hur det står till.
Det påstås ändock att det faktiskt finns de som har stor eller total avsaknad av empati.
I diskussionsmötet i Mars i Stockholm togs empatifrågan upp och många var överens om att många av oss med AS har på ett eller annat sätt bristande/annorlunda form av empati men att säga vi är empatilösa var det nog ingen som höll med.

Hur detta har med evolution att göra?
Om vi utgår från bilden att människan, homo sapiens, inte såg ut som vi gör idag, inte betedde sig som vi gör idag utan att vi var mer likt aporna, kanske även andra djur. Om vi utgår från ett mer animaliskt aspekt och aningen mer primitivt, skulle vi då ifrågasätta oss om vad djurisk kärlek är. Vi skulle kunna ifrågasätta empatin och huruvida det ens hade något att göra med kärlek.
Vi skulle kunna ifrågasätta vad som faktiskt är naturligt och intuitivt.
Utifrån det så undrar jag om våra så kallat diagnos, vårt så kallad handikapp egentligen är det, om det inte egentligen bara är en del av evolutionen i positiv benämning.
Senast redigerad av clivia 2011-05-04 18:46:50, redigerad totalt 2 gånger.
clivia
 
Inlägg: 1406
Anslöt: 2009-03-05
Ort: Lite här och där...

Inläggav Alien » 2009-04-04 1:54:10

Men menar du att det först fanns "djurisk kärlek" utan empati och sedan genom evolutionen blev "känslomässig kärlek" med empati. Om aspergare saknar empati så är de alltså kvar i ett mer primitivt stadium?

För övrigt anser jag att en aspergare kan känna kärlek men att empatin (inlevelsen) inte alltid fungerar gentemot en NT-partner. H-n ger därmed inte den bekräftelse som NT-partnern förväntar sig. Däremot kan h-n hjälpa när h-n förstår att det behövs.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 18:46:50, redigerad totalt 1 gång.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 46087
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Inläggav clivia » 2009-04-04 2:03:48

taget ur wikipedia om "empati" men kritiskt granskat källan: "Ordet empati härstammar från grekiskans empatheia och betyder där stark känsla eller passion. "

Vidare ur Svenska Akademiens ordbok betyder kärlek: "en stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".

I båda beskrivs starka känslor, känslor riktade till annat och känslor som inte förknippas med direkt ogillande.

Med "djuriskt kärlek" menar jag mer att primater kanske inte direkt känner dessa känslor på ett medvetet plan utan sker med intuitivt och är det inte så för en del av oss?
Är det inte det vi då kallar för empati?
Förr i tiden hade inte människan utvecklad hjärna för att ens förstå skillnaden, idag särskiljer vi det.
Är det verkligen skillnad?
Senast redigerad av clivia 2011-05-04 18:46:50, redigerad totalt 1 gång.
clivia
 
Inlägg: 1406
Anslöt: 2009-03-05
Ort: Lite här och där...

Inläggav Parvlon » 2009-04-04 12:51:16

Jag tror inga känslor är förbehållna människan. Däremot så har 'vi' alltid trott att vi är på toppen av allt levande, särskilt när det gäller känsloliv. Korkat att ta det för givet tycker jag. 'Djuriska egenskaper' tar förmodligen flera tusen år att bli av med och då tror jag människosläktet ligger syrt till. Det är äkta evolution d. :)
Senast redigerad av Parvlon 2011-05-04 18:46:50, redigerad totalt 1 gång.
Parvlon
Inaktiv
 
Inlägg: 14823
Anslöt: 2006-07-28
Ort: ∴ℜ∴Ψ∴ℜ∴

Inläggav Lime » 2009-04-04 14:09:29

Djur känner nog ingen kärlek i mänsklig bemärkelse, dock kan säkert högre arter ha vissa känslomässiga band till varandra, de parar sig för att de känner en drift att göra så och de känslomässiga banden gynnar avkommans överlevnad, för lägre arter är det helt instinktstyrt utan några som helst känslor och än mindre nån "kärlek", vare sig för sina parters eller för sin avkomma.

Tror att människans intelligens är en egenskap som avlats fram av den blinda evolutionen som alla andra egenskaper och i samband med denna växte förmågan att känna kärlek fram, för att stärka banden till gruppen, säkra reproduktionen och därigenom överlevnaden för arten som sådan.
Kärleken är en slags "förädling" av de primitivare känslor våra tidigaste förfäder kunde känna, för att våran hjärna blivit så mycket mer avancerad av den evolutionära trycket.
Vi är biologiska organismer som allt annat liv på detta klot och alla egenskaper som på något sätt gynnar överlevnad förs vidare.
I strikt biologisk mening är det vad allt går ut på för allt liv, överlevnad och lyckad reproduktion, låter nästan som en nazistisk valpamflett: Arten betyder allt , individen betyder intet.

Förmågan att känna kärlek har helt enkelt gett människan som art större chanser att överleva.
Senast redigerad av Lime 2011-05-04 18:46:50, redigerad totalt 1 gång.
Lime
 
Inlägg: 776
Anslöt: 2007-12-11
Ort: Sverige

Inläggav Parvlon » 2009-04-04 14:40:19

Lime, med 'större chanser att överleva', menar du då att vi själva lyckas utrota stora mängder andra arter helt själva, under den korta tid vi funnits så är jag beredd att hålla med,iaf kortsiktigt . Men isf förstår ja inte hur 'kärlek' evolutionärt kan vara en bra egenskap,det behövs mer än kemikalier,saker och människor i naturens kretslopp.
Senast redigerad av Parvlon 2011-05-04 18:46:50, redigerad totalt 1 gång.
Parvlon
Inaktiv
 
Inlägg: 14823
Anslöt: 2006-07-28
Ort: ∴ℜ∴Ψ∴ℜ∴

Inläggav lillmupp » 2009-04-16 21:30:54

Lime skrev: Djur känner nog ingen kärlek i mänsklig bemärkelse, dock kan säkert högre arter ha vissa känslomässiga band till varandra, de parar sig för att de känner en drift att göra så och de känslomässiga banden gynnar avkommans överlevnad, för lägre arter är det helt instinktstyrt utan några som helst känslor och än mindre nån "kärlek", vare sig för sina parters eller för sin avkomma.


Dessa dina påståenden är inte generellt korrekt.
Det finns exempel på djur som är som du beskriver.
Det finns gott om motexempel.
Det är en alltför långtgående slutsats att "kärlek" finns i "stigande" grad.
Det är problematiskt att att prata om "lägre arter" i en objektiv, generaliserad mening. Dvs utom all kontext.

Lime skrev:Tror att människans intelligens är en egenskap som avlats fram av den blinda evolutionen som alla andra egenskaper och i samband med denna växte förmågan att känna kärlek fram, för att stärka banden till gruppen, säkra reproduktionen och därigenom överlevnaden för arten som sådan.
Kärleken är en slags "förädling" av de primitivare känslor våra tidigaste förfäder kunde känna, för att våran hjärna blivit så mycket mer avancerad av den evolutionära trycket.

Om du menar att "kärlek" är ett slags bieffekt eller vidare konsekvens av "intellekt" har du nog fel. En intelligent observation är "låt oss para oss så att vi inte dör ut som grupp", en annan intelligent observation är "om vår stam dödar alla i grannstammen så tar inte maten slut för vår stam".
Båda observationerna och deras konsekvenser är befriade från "kärlek".

Ett mer positivt exempel är hur våra stora apor. som Chimpanser och Orangutanger. uppvisar prov på handlingar som är väl så fulla av "kärlek" som vad någon människa uppvisar. Men dessa underbara apor inte lika intelligenta som människan.

Om du menar att "kärlek" är en konsekvens av evolutionen, har du sannolikt helt rätt. Allt sker i våra hjärnor. Det vi kallar "kärlek" är en samling (förvisso komplicerade och facsinerande, men endast) neurokemiska reaktionsmönster som responser på en komplicerad uppsättnng stimuli.
Detta gör inte "kärlek" mindre underbart för den som förmår erfara detta.

Lime skrev:Vi är biologiska organismer som allt annat liv på detta klot och alla egenskaper som på något sätt gynnar överlevnad förs vidare.
I strikt biologisk mening är det vad allt går ut på för allt liv, överlevnad och lyckad reproduktion, låter nästan som en nazistisk valpamflett: Arten betyder allt , individen betyder intet.

Ja, roligare än så blir det nog inte. :? (Men jag ser inte vitsen med referensen till nazi..)

Lime skrev:Förmågan att känna kärlek har helt enkelt gett människan som art större chanser att överleva.

Detta är dock tveksamt. Det finns ett stort antal arter som inte visar upp något alls sådant som "kärlek" men fortfarande är väldigt framgångsrika som arter betraktat.

Eller ska jag förstå detta som att du menar att utan "kärlek" hade just arten människa inte funnits idag? Men inte heller det har så mycket belägg. Vi kunde ha varit lika hormon/feromonstyrda som t.ex. hundar men fortfarande haft vårt intellekt där intellektet kunde ha varit det som gjort att vi alltid handlat korrekt visavi vänner och fiender.
Senast redigerad av lillmupp 2011-05-04 18:46:50, redigerad totalt 1 gång.
lillmupp
 
Inlägg: 898
Anslöt: 2009-02-28
Ort: Cyberspace?

Inläggav nano » 2009-04-16 21:50:20

Kan kärlek vara lika med "yes-känsla" i olika styrkor?
Gilla, tycka om, bli kär i.
En liten skala jag tänkte upp just nu.
Personligen tycker jag mycket om att inse att andra är glada, det bästa är att då smittar det av sig på mig också och jag blir ännu gladare.
Det bästa jag upplevt har varit att vara kär i någon (en helgo mjuk tjej som jag minns alldeles utmärkt väl).

Intressant att tänka på är vad hjärnan kommer att kunna ge för känslor i framtiden med de kopplingar som görs.
Kanske vi kommer att addera nya sätt att uppfatta, förså och känna.
Kanske vi kommer att kunna bygga på hjärnan att klara saker vi inte ens förstår att man skulle kunna.
Senast redigerad av nano 2011-05-04 18:46:50, redigerad totalt 1 gång.
nano
 
Inlägg: 6161
Anslöt: 2008-06-20
Ort: /home/Jorden/Stockholm

Inläggav rdos » 2009-04-17 8:18:33

För mig verkar det som om instinkterna mer och mer tar över istället för kärleken. Man ska ju inte förledas att tro att one-night-stands och tillfälliga förbindelser är något annat än andra arters brunst och parningsritualer.

För övrigt så finns en hel del arter där man bildar par för livet, och i dessa arter skulle jag gissa att det finns lika mycket kärlek som i motsvarande relationer hos människor.

Slutsats: människan är inte unik. Speciellt inte på detta område, där det är uppenbart att aspergare har problem för att de inte är födda med NT-typiska parningsritualer.
Senast redigerad av rdos 2011-05-04 18:46:50, redigerad totalt 1 gång.
rdos
 
Inlägg: 14158
Anslöt: 2005-10-14
Ort: Eslöv

Inläggav nano » 2009-04-17 13:03:15

Hurdana tycker du NT parningsritualer är?

Själv har jag märkt att jag sitter fast i min kärlek till en viss person men tror den kan brytas om hon skulle säga stopp/nej/inte så intresserad tex.
Har också funderat på tanken att medvetet bryta och bara hoppa i säng med någon go tjej man träffar men det går liksom inte.

Tom mamma har föreslagit att jag kunde ta o prova ett antal olika tjejer o se vad jag tycker men det fungerar inte så för mig.
Hon vet iofs inte om min hemliga kärlek heller, bara några få känner till hon jag är intresserad av ordenkligt, och nu har jag börjat berätta om henne på vårt forum också :)
Senast redigerad av nano 2011-05-04 18:46:50, redigerad totalt 1 gång.
nano
 
Inlägg: 6161
Anslöt: 2008-06-20
Ort: /home/Jorden/Stockholm

Inläggav rdos » 2009-04-17 14:58:38

Tja, de har inte sådana där parningsritualer där man kärar ned sig i någon och väntar åratal på att det ska bli något iaf. :wink:

Parningsritualer de verkar ha är däremot att byta partner lika ofta som en annan byter strumpor. :roll:
Senast redigerad av rdos 2011-05-04 18:46:50, redigerad totalt 1 gång.
rdos
 
Inlägg: 14158
Anslöt: 2005-10-14
Ort: Eslöv

Inläggav nano » 2009-04-17 15:29:39

:D

Jo jag vet ett antal människor som gör just så, fast de flesta av dem verkar gilla att gå till sängs med många medmänniskor.
Det får de ju göra sålänge bägge vill göra det :)
Senast redigerad av nano 2011-05-04 18:46:50, redigerad totalt 1 gång.
nano
 
Inlägg: 6161
Anslöt: 2008-06-20
Ort: /home/Jorden/Stockholm

Inläggav lillmupp » 2009-04-17 22:44:59

Men.. att vara kåt och att vara kär och att hysa kärlek är ju tre olika saker.. fast det kan sammanfalla :)

De som ligger med många på kort tid ser nog själva sexet och späninngen i flirten som grejen.. men mycket kärlek är det ju inte..
Senast redigerad av lillmupp 2011-05-04 18:46:50, redigerad totalt 1 gång.
lillmupp
 
Inlägg: 898
Anslöt: 2009-02-28
Ort: Cyberspace?

Inläggav nano » 2009-04-17 22:53:38

Jo nog för att jag tror det jag med i de allra flesta fall men jag vill inte helt säga vad någon annan upplever och jag vet ju själv att jag kan uppleva glädje av/åt saker och andras upplevelser, komma i en sinnesstämning jag tycker om, så nog tror jag att man kan uppleva även kärlek för både flera personer och på kort tid efter varann eller samtidigt.
Men för just mig är inte det en väg jag känner att jag kan gå, det tar intuitivt emot o det är jag glad för.

Jag vet att jag kan komma i en sorts lätt extas över flera olika sorts kretsar och dessutom få mer härliga sinnesstämningar när jag listar ut olika sätt att kombinera dem.
nano
 
Inlägg: 6161
Anslöt: 2008-06-20
Ort: /home/Jorden/Stockholm

Återgå till Övriga Aspergerfrågor



Logga in