Verk av Selma Lagerlöf som filmatiserats

Berätta om dina specialintressen och lär dig om andras.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Verk av Selma Lagerlöf som filmatiserats

Inläggav Alien » 2021-07-01 23:07:03

Selma var populär bland både folket och eliten. Hon fick nobelpriset i litteratur år 1909 och var den första kvinnan som fick det. Hon blev också medlem av Svenska Akademien 1914, även där den första kvinnan.

Det första verk som filmatiserades var Tösen från Stormyrtorpet.

Selma såg filmatiseringen av Ibsens Terje Vigen i Falun 1917 och blev troligen lika imponerad som den övriga publiken. Filmens regissör och huvudrollsinnehavare var Victor Sjöström. Filmen var den dyraste som bolaget Svenska Bio gjort men också den mest framgångsrika. Nu skulle de fortsätta att satsa på kvalitetsfilm. När Selma Lagerlöf fick förfrågan om rätten att filma Tösen från Stormyrtorpet svarade hon ja och begärde 2.000 kr i ersättning men ”endast för uppförande i Sverige”.

Novellen/kortromanen Tösen från Stormyrtorpet ingår i samlingen En saga om en saga och andra berättelser. Den inleds med en rättegångsscen. Den fattiga pigan Helga har stämt sin f d husbonde, en gift och betrodd man, för att få underhåll för sitt barn. Hon hävdar att han är far till hennes barn. Han nekar och är beredd att svära på bibeln att han är oskyldig.

Novellen blir som ett politiskt inlägg mot att mannen så lätt kunde svära sig fri från sitt faderskap och på så sätt svära sig fri från det underhåll modern och barnet hade rätt till.

Båda parterna ha kommit tillstädes och stå
bredvid varandra framför dombordet. Käranden
är mycket ung och ser alldeles förskrämd ut. Hon
gråter av blyghet och torkar mödosamt bort tårarna
med en sammanrullad näsduk, som hon inte tycks
förstå sig på att veckla ut. Hon bär svarta kläder,
som äro tämligen nya och oslitna, men de sitta så
illa, att man är frestad tro, att hon har lånat dem
för att kunna uppträda på ett anständigt sätt inför
domstolen.

Vad svaranden beträffar, ser man genast på
honom, att han är en burgen man. Han är en
fyrtio års karl och har ett käckt och raskt utseende.
Där han står inför domstolen, har han en mycket
god hållning. Det märks nog, att han inte tycker,
att det är något nöje att stå där, men han ser
heller inte det minsta besvärad ut.
https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfat ... a/28/etext

Redan av detta stycke ogillar man den självsäkre mannen och förstår att han är skyldig.

Den tiden kunde mannen komma undan allt ansvar och alla försörjningsplikter bara genom att svära sig fri. Allt ansvar och all skam lades på kvinnan.

I novellen/kortromanen får Helga inget arbete eftersom alla föraktar henne. Även hennes föräldrar är emot henne eftersom de tycker att hon dragit skam över dem också. Dessutom tvingas de nu att försörja både henne och barnet.

Den förtvivlade Helga gråter och tänker i sin ensamhet:

Den,
som var så dålig, att ingen människa ville ha något
att göra med henne, den kunde väl rakt inte ta
sig till något bättre än att dö.

Lagen ändrades år 1918. Kanske lagstiftarna påverkades av filmen?

Den nya lagstiftningen som trädde i kraft år 1918 ledde också till en kraftig ökning av antalet fastställda faderskap, vilket hade ett tydligt samband med att samtliga utomäktenskapliga barn nu skulle tilldelas en så kallad barnavårdsman för att se efter deras intressen under uppväxten, i vilket ingick att jaga rätt på barnafadern och kräva in underhåll från denne.
---
Efter att Lag om barn utom äktenskap införts det året kunde domstolen om viss bevisning förelåg välja att låta kvinnan bekräfta sin talan genom att svära en så kallad fyllnadsed på bibeln.
– Hon intygade då att hon haft samlag med den stämde mannen under en tid när barnet kunde ha blivit till. Som tidigare fanns också möjligheten att ålägga mannen så kallad värjemålsed, genom vilken han kunde svära sig fri, men i nästan samtliga fall där edgång blev aktuellt vid de tre häradsrätterna valdes kvinnan före mannen.

https://www.mynewsdesk.com/se/umea_univ ... et-1919627

Man kunde inte låta bägge parter svära eden, då skulle ju en vittna falskt.

Selma Lagerlöf hade själv omarbetat novellen för teatern år 1913. Nu skrev Victor Sjöström manus tillsammans med den mindre kända Ester Julin, skådespelerska, sekreterare och manusförfattare. Victor Sjöström reste till Falun och läste upp manuset för Selma Lagerlöf som var nöjd. Filmen spelades in under en sommarmånad i Dalarna. Sjöström var förstås regissör och huvudrollen spelades av Greta Almroth som fick sitt genombrott med denna film. Detta var på stumfilmstiden

Den 10 september hade filmen urpremiär på Röda Kvarn i Stockholm. Victor Sjöström ville förstås ha med Selma Lagerlöf på premiären men hon ville inte resa från Marstrand där hon hade semester. Först den till den 24 september i Göteborg kom Selma Lagerlöf. Hon var mycket nöjd och sade till Victor Sjöström: ”Det är inte film, det är ju ett stort skådespel.” Hon lovade att han skulle få göra en ny Lagerlöf-film.

Filmen Tösen från Stormyrtorpet slog alla rekord. Folk kom trots kristid och ransonering.

Just denna novell har filmats flerfaldiga gånger. 30 år senare filmades den åter i Sverige. Den har också filmats i Finland, Danmark, Turkiet och två gånger i Tyskland.

Berättelsen är förlaga till följande filmer:[1]
1917: Tösen från Stormyrtorpet, Sverige, regi Victor Sjöström
1935: Bataklı Damın Kızı, Aysel, Turkiet, regi Muhsin Ertuğrul
1935: Tösen från Stormyrtorpet (Das Mädchen vom Moorhof), Tyskland, regi Douglas Sirk
1940: Tösen från Stormyrtorpet (Suotorpan tyttö), Finland, regi Toivo Särkkä
1947: Tösen från Stormyrtorpet, Sverige, regi Gustaf Edgren
1952: Husmandstøsen, Danmark, regi Alice O'Fredericks
1958: Tösen från Stormyrtorpet (Das Mädchen vom Moorhof), Tyskland, regi Gustav Ucicky

https://sv.wikipedia.org/wiki/T%C3%B6se ... rmyrtorpet


Uppgifterna där ej annat anges kommer från boken Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna, skriven av Anna Nordlund, 2018.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 39275
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Verk av Selma Lagerlöf som filmatiserats

Inläggav Alien » 2021-07-02 1:16:54

Under nazitiden kom den första tyska filmatiseringen av Das Mädchen vom Moorhof. Filmbolaget var Ufa och regissör var Hans Detlef Sierck. Han hade en judisk hustru och de flydde till USA år 1939. Han ändrade då sitt namn till Douglas Sirk och fortsatte att arbeta som regissör i Hollywood.

Handlingen hade förflyttats till dagens Nordtyskland men följde i övrigt Sjöströms version. Das Mädchen vom Moorhof blev en succé och visades även i Frankrike, Itallien och USA. Det var förstås en ljudfilm, eftersom den hade premiär år 1935.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 39275
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Verk av Selma Lagerlöf som filmatiserats

Inläggav Alien » 2021-07-04 2:02:19

I slutet av år 1919 begärde Selma Lagerlöf att i framtiden få 10.000 kr för ett ”helaftonsstycke”. ”Det har ju visat sig, skriver hon, att mina arbeten ha stor dragningskraft på publiken”. Renoveringen av Mårbacka slukade pengar. Det skrevs kontrakt om minst en film per år i fem år. Under år 1919 blev det premiär för hela fyra filmer.

Jerusalem

År 1901 utkom Jerusalen I: I Dalarne och nästa år Jerusalem II: I det heliga landet. Den grundade sig på verkligheten. Några Nåsbönder påverkas av en karismatisk religiös ledare att lämna Dalarna för Jerusalem. Selma hade rest ända till Jerusalem och besökt The American Colony. Hon gjorde också ett kort besök i Nås i Dalarna. Hon hade föresatt sig att skriva något som skulle gå hem hos både den breda och den bildade publiken och hon lyckades. Böckerna fick bra kritik och sålde bra. Detta var ett modernt nationalepos. Förläggaren Karl Otto Bonnier sade att försäljningssiffrorna var ett enastående rekord för ny svensk litteratur. Boken skulle nu filmatiseras.

Sjöström skrev manuset i mars 1918 och fick det godkänt av författarinnan, som vanligt genom att fara hem till henne i Värmland och läsa upp det, och den 8 april köpte Svenska Bio filmrätten till såväl denna roman som "Herr Arnes penningar".

Inspelningen av filmen påbörjades i slutet av maj och fullföljdes under sommaren, större delen "på plats" i Dalarna. Stort arbete lades denna gång ner på såväl dekorationer som trickfilmning. För de förra svarade dekorationsmålaren Harry Dahlström som bl a svarade för det naivistiska paradiset och Ingmarssönernas himmelska boning i traditionsrik dalastil.
http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item ... 5#comments

Den första filmen baserades på prologen i Jerusalem och fick heta Ingmarssönerna. Av dessa ca 30 sidor gjorde Sjöström två filmer. I filmprogrammet intervjuades författaren. ”Förutom att betona sin belåtenhet med filmatiseringen framhöll hon möjligheterna att med det nya mediet sprida bokens innehåll till en bred publik: Det finns dock en massa människor som icke har råd att köpa böcker eller icke har träning nog att ur en bok få fram vad en mera van läsare får i behållning och för deras räkning menar dr Lagerlöf, har man anledning att glädja sig över att filmen finns.”

I Ingemarssönerna är Lill-Ingmar den manliga huvudpersonen. För att bli Stor-Ingmar räcker det inte med att hans far har dött. Han måste göra något stort, något beundransvärt. Människorna i bygden ser upp till Ingmarssönerna. Boken börjar med att Lill-Ingmar går och plöjer i vårsolen och samtidigt grubblar.

Det var en ung karl, som gick och plöjde sitt
träde en sommarmorgon. Solen sken ljuf-
ligt, gräset var vått af dagg, och luften var så frisk,
så att det kan inga ord beskrifva. Hästarna voro
smått yra af morgonluften och drogo fram plogen
som på lek. De hade en helt annan lunk än den
vanliga, karlen fick nära nog springa för att kunna
följa dem.
---
»Det var dumt, att jag kom in på de här tan-
karna,» sade han, »ty jag var så glad nyss. Men
tänk nu bara på den här enda saken. I fars tid
rättade sig alla grannarna efter honom i allt han
gjorde, samma morgon han började slåttern, började
de, och samma dag, som vi togo till med att plöja
trädet på Ingmarsgården, satte de plogen i jorden
hela dalen uppefter. Men nu har jag plöjt här i
ett par timmar redan, utan att någon börjat hvässa
en plogbill en gång.

»Jag tror, att jag styrt gården så väl som
någon, som hetat Ingmar Ingmarsson,» sade han.
»Jag har fått mer för mitt hö, jag, än far, och jag
nöjer mig ej med de små gräsgångna dikena, som
löpte genom åkern på hans tid. Och en sanning
är det, att jag inte far så illa fram med skogen
som far och bränner ned den till svedjeland.
»Det känns tungt mången gång,» sade karlen,
»det är inte alltid jag tar det så lätt som i dag.
När far och farfar lefde, då hette det, att Ing-
marerna hade lefvat så länge i världen, att de visste
hur vår Herre ville ha det, och folk rent af tiggde
dem, att de skulle regera öfver socknen. De satte
till både präst och klockare, de bestämde både när
älfven skulle rensas och hvar det skulle byggas
skolhus. Men mig frågar ingen till råds, och jag
har ingenting att bestämma öfver.
https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfat ... da/3/etext

Han tänker sig att ha skulle velat be sin far om råd men denne är ju död. Då fantiserar han om att han klättar upp till himlen:

Han tyckte, att han helt hastigt kom-
mit ända upp till sin gamle far i himlen.
»När jag så kommer in i storstugan,» fortfor
han, »sitter där fullt af bondkarlar kring väggarna,
som alla ha grårödt hår och hvita ögonbryn och
stor underläpp och äro så lika far, som ett bär är
likt ett annat. När jag får se, att där är så mycket
folk, så blir jag blyg och stannar nere vid dörren.
Men far sitter högst uppe vid bordet, och så fort
han får se mig, säger han: — ’Välkommen du, Lill
Ingmar Ingmarsson.’ Och så kommer far upp
till mig. — ’Jag skulle allt vilja tala ett par ord
med er, far,’ säger jag, ’men här äro så många
främmande.’ — ’Å det är bara släkten,’ säger far,
’de här karlarna ha alla bott på Ingmarsgården,
och den äldste af dem är ända från hedenhös.’—

Han berättar om sitt dilemma men får inget svar från sin far:

»Då lyfter gubben på ögonen, och så säger
han: ’Det här är en svår fråga, Ingmar. Jag tror
att jag skall gå in och fråga de andra Ingmars-
sönerna.’ Och så går far in i storstugan, och jag
blir sittande. Och där får jag sitta och vänta och
vänta, och far kommer inte tillbaka. Så när jag
väntat i många timmar, blir jag led och går in till
far. ’Ge dig till tåls därute, Lill Ingmar,’ säger
far, ’det här är en svår fråga.’ Och jag ser alla
de gamla hur de sitta med slutna ögon och fun-
dera. Och jag väntar och väntar, och jag väntar
väl än.» — —

Han blev förlovad med Brita men det var inte frivilligt från hennes sida. Britas far har tvingat henne att förlova sig med storbonden Ingmar. Efter lysningen flyttade Brita in till Ingmarsgården för att kunna hjälpa hans mor i hushållet. Men av ren snålhet har inte bröllopet blivit av för honom. En storbonde förväntades ha ett stort och dyrt bröllopskalas. Hans far har alltid sagt att det stora boningshuset ska rödfärgas på nytt när Ingmar gifter sig och det kostar också pengar. Däremot har han gjort sin fästmö med barn. I ilska, skam och ångest har Brita dödat barnet. Lill-Ingmar spelas av Victor Sjöström själv. Brita spelas av Harriet Bosse (Strindbergs tredje hustru).

Filmerna visades tillsammans så att det blev en helaftonsfilm på nästan 3,5 timmar. Recensionerna var entusiastiska:

SvD hade som rubrik "En storartad svensk film!skapelse" och Quelqu'une fortsatte:
---
Inför intet svenskt filmverk hitintills har man i högre grad haft denna känsla än inför Ingmarssönerna (-). Man var verkligen stolt att vara svensk under de timmar, då denna inkarnation av ursvenskt kynne och ursvensk natur upprullades inför ens blickar, troget åtföljd av berättelsens egna, starkt karaktäristiska text och satt i bild och gestalt på ett sätt, vars pietetsfulla anda och grundliga kunnighet lämna intet övrigt att önska. (-) Inför Victor Sjöströms mästerliga regi nedlägger man villigt sitt hjärtas och sitt förstånds oinskränkta hyllning. Här finns allt förenat -- teknisk rutin, kulturhistoriskt vetande, konstnärlig blick och framför allt en kärlek till svensk bygd och svensk natur som träder fram, strålande och värmande, i varje liten detalj i det stora verket."
http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item ... 5#comments

En annan recensent:
"Fru Bosses briljanta spel står över allt beröm och ändock är det en debut! I hennes uttrycksfulla ansikte kan man läsa den hårda kamp hon kämpar inom sig då hon tvingas att flytta till Ingmarsgården.
---"
"Träffad på kornet, som det brukar heta, synes också herr Sjöströms Lill-Ingmar vara. Man bara förvånar sig över att han hunnit med att så intensivt gå upp i den vid sidan av sina maktpåliggande regissörsbestyr. (-) På ett mera betagande sätt än här sker kan detta verk icke gärna bli illustrerat. Åt såväl dess realism som mystik och skira poesi göres den fullständigaste rättvisa. Rent tekniskt överraskar filmen med en hel del nyheter, som väcka både undran och beundran (-) planlagda av den outtröttlige, av sin uppgift entusiasmerade regissören."

Mest uppmärksamhet fick i övrigt Harriet Bosses debut som filmskådespelerska och alla tycks ha fallit för hennes rollgestaltning, trots att hon egentligen var på tok för gammal för rollen, 1918 var hon 40 år!

Det blev visserligen succé för filmen i Sverige men det gick sämre utomlands:

Den såldes visserligen till rätt många länder, men uppenbarligen var berättelsen denna gång lite för svensk -- och kanske lite för långsam.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 39275
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Verk av Selma Lagerlöf som filmatiserats

Inläggav Alien » 2021-07-05 2:47:03

Victor Sjöström fortsatte med ytterligare två kapitel i Jerusalem del 1.

De handlar om Stor-Ingmars äldsta dotter Karin. Lill-Ingmar är ännu ett barn. Karin har otur med sin make, Eljas Elof. Det framgår att ingen av dem gift sig av kärlek. Troligen var Eljas far angelägen om att sonen gifte sig med en kvinna av den ansedda ätten, och Stor-Ingmar såg att Eljas Elof var en hårt arbetande man. Det var han dock inte av naturen, han lydde sin stränge far och senare Stor-Ingmar.

Men så länge Ingmar Ingmarsson
lefde, syntes Eljas Elof vara fullt nöjd, han bara
trälade utan att begära något bättre. Folk sade,
att Ingmarssönerna nu fått en måg efter sitt sinne,
ty Elof Ersson visste ej om något annat i världen
än arbete.

Men så snart Stor Ingmar var död, började
mågen att dricka och föra ett vildt lif. Han sökte
upp alla glada karlar, som funnos i socknen, bjöd
dem hem till sig på Ingmarsgården eller dref om-
kring med dem i lekstugor och gästgifvargårdar.
Han upphörde alldeles att arbeta och drack sig
full hvarje dag. På endast ett par månader blef
han en försupen stackare.
https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfat ... a/83/etext

(Lekstuga betydde förr ett ställe där vuxna roade sig.) Mannen är ett dåligt föredöme för hennes lillebror och lurar honom att dricka alkohol. Så Karin ber skolmästaren att ta hand om Lill-Ingmar. När Eljas faller så illa att han bryter ryggen och inte själv kan skaffa sig sprit blir det än värre för Karin.

Doktorn hade strängeligen förbjudit Karin
Ingmarsdotter att ge mannen några dryckesvaror,
emedan han då inom kort skulle supa ihjäl sig.
Eljas sökte då tvinga sig till, hvad han önskade,
genom att skrika och föra oväsen framför allt om
nätterna. Han bar sig åt som en vansinnig och
störde allas ro.

Detta var Karins tyngsta år. Mannen pinade
henne mången gång så svårt, att hon trodde, att
hon ej skulle kunna härda ut. Han fyllde gården
med ondt och giftigt tal och med svordomar, så
att den var som ett helvete.

Karin bad skolmästarns, att de skulle låta Ing-
mar stanna hos dem. Hon ville ej, att brodern
skulle komma hem en enda dag, inte ens om
julen.

Alla tjänarna på Ingmarsgården voro på långt
håll släkt med husbondfolket och hade lefvat på
gården hela sin tid. Om det ej varit så, att de
varit som hopvuxna med Ingmarssönerna, kunde
de ej hafva stått ut att stanna i sin tjänst.

Det var ej många nätter Eljas lät dem sofva
i ro. Och ständigt hittade han på något nytt för
att pina dem och Karin så, att de skulle blifva
tvungna att gifva efter för hans böner.
Under detta elände lefde Karin en vinter, en
sommar och så än en vinter.
https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfat ... a/90/etext

Det verkar vara självklart för Karin att hon måste lida och härda ut. Att skiljas var det inte tal om.

Det blev en helaftonsfilm kallad Karin Ingemarsdotter som hade premiär år 1920. Den kända skådespelersakan Tora Teje spelade Karin. Nils Lundell spelade Eljas. Men kritikerna menade att Sjöströms film var alltför långsam och detaljerad.
Den självklara jämförelsen med Victor Sjöströms Ingmarssönerna (1919) utföll inte till denna nya films favör enligt de flesta kritikernas mening, därtill var tempot i Karin Ingmarsdotter alltför saktfärdigt och händelseförloppet alltför odramatiskt. Visserligen talade man om en gedigen och äktsvensk bondeskildring med många vackra tavlor, inte minst av den översvämmade Dalälven, men det var tydligt att de flesta recensenterna var besvikna på Victor Sjöström den här gången.
http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item ... 5#comments

Sjöström och Selma Lagerlöf beslöt då att lägga ned resten av projektet.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 39275
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Verk av Selma Lagerlöf som filmatiserats

Inläggav Alien » 2021-10-11 1:50:02

År 1925 tog sig Gustaf Molander an bägge delarna av Jerusalem. Molander var först manusförfattare till Victor Sjöström och Mauritz Stiller men var fr o m 1920 regissör. Han regisserade 64 filmer under åren 1920-1967.

I samband med filmatiseringarna utkom Selma Lagerlöfs böcker i nytryck och det var en anledning till att hon lät sig övertalas att låta filma Jerusalem igen. Hösten 1924 förhandlade filmbolaget med författaren om detta.

”Det var tänkt som en glansstart för SF:s nybildade svensk-tyska dotterbolag Nord-Westi och Gustaf Molander skulle regissera. Selma Lagerlöf var inte lätt att övertala. Hon ville helst avvakta, i hopp om att Victor Sjöström skulle återvända från Hollywood till den svenska filmproduktionen. Då det son återstod av romanerna rörde utvandringen från Nås och kolonisternas liv i Jerusalem skyllde hon också på betänkligheter kring hur de verkliga kolonisterna i Jerusalem och deras släktingar i Nås skulle reagera. Hon träffade emellertid Gustaf Molander i Stockholm i december 1924 och fick förtroende för honom. Dessutom kunde hon vid denna tid i tidningarna läsa att Victor Sjöström skulle bli kvar i Hollywood.
---
I kontraktet med Nord-Westi hade Selma försäkrat sig om en paragraf som gav henne rätt att godkänna den slutliga utformninen av scenariot.”



Den första delen bygger på Jerusalem I (utan prologen) och heter Ingmarsarvet. På annandagen 1925 fick Ingemarsarvet premiär. Karin Ingemarsdotter spelades av Märta Halldén och hennes bror Ingmar Ingmarsson av Lars Hansson, och Conrad Veidt spelade den karismatiska väckelspredikanten Helgum.

I romanen beskrivs skeppet Univers undergång med otäcka detaljer:

Men med ens höjdes ett förfärligt skri. Det var
någon, som i ångesten hade stigit miste och fallit
i vattnet. Detta måtte hafva skrämt de öfriga, ty
höga rop höjdes från fartyget, och passagerarna
trängde besinningslöst ut genom vattenporten och
började knuffas och kämpa på fallrepstrappan. Flera
föllo i hafvet under striden, och flera, som sågo,
att det var omöjligt att komma utför trappan,
kastade sig handlöst i vattnet för att nå båten
simmande. Men så rodde båten bort. Den var
mycket tungt lastad allaredan, och de, som fått
plats där, togo fram knifvar för att skära af fing-
rarna på dem, som försökte klättra upp.
https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/Lagerl%C3%B6fS/titlar/JerusalemI/sida/207/etext

Det under dessa hemska scener som mrs Gordon fick sin religiösa uppenbarelse.
Ombord på ångaren befann sig en ung ameri-
kanska, en mrs Gordon, som skulle resa öfver
till Europa för att råka sina gamla föräldrar, hvilka
bodde i Paris sedan flera år tillbaka.
Hon hade sina båda barn med sig. Det var
två små gossar, de lågo och sofvo i samma hytt
som hon, då den stora olyckan inträffade.
Hon vaknade genast, lyckades att få en smula
kläder på barnen och sig själf och kom ut i den
smala gången mellan hytterna.
I gången var alldeles fullt af människor, som
alla störtat ut för att skynda upp på däck. Men
där var det dock ingen svårighet att komma fram.
I trappan däremot var det vida värre. Där upp-
stod en förfärlig trängsel, då mer än hundra män-
niskor ville alla på en gång störta uppför den.
Den unga amerikanskan stod och höll sina
barn, ett i hvardera handen. Hon såg längtans-
fullt uppåt trappan och undrade hur hon skulle
kunna komma fram där med de små. Hon såg,
att människorna trängdes och knuffades endast
tänkande på sig själfva. Ingen tycktes ens så mycket
som se henne.
Mrs Gordon var tvungen att ge akt på de
andra, därför att hon behöfde hjälp. Hon hoppa-
des, att hon skulle råka någon, som ville taga den
ena gossen på armen och bära honom uppför
trappan, medan hon själf bar den andre.
Men hon vågade ej tilltala någon. Männen
kommo framrusande, klädda hur som helst, som-
liga omsvepta med filtar, andra med en ytterrock
öfver nattkläderna Flera af dem hade tagit sina
käppar i händerna, och då hon lade märke till
den stela blicken i deras ögon, fick hon det in-
trycket, att de alla voro farliga.
För kvinnorna var hon ej rädd, men hon såg
ingen enda, som hon kunde anförtro sitt barn.
De voro alla utan sans och besinning, deras för-
stånd hade öfvergifvit dem, de skulle ej hafva
kunnat fatta hvad hon begärde af dem.
Hon stod och mönstrade dem och undrade,
om det fanns någon enda, som kunde tänka en
redig tanke. Men då hon såg dem komma, som-
liga bemödande sig att rädda de blommor, som
de fått vid afresan från Newyork, andra skrikande
och vridande händerna, vågade hon ej vända sig
till någon af dem.
Till sist försökte hon hejda en ung man, som
varit hennes granne vid bordet och visat henne
mycken artighet.
»Ack, mr Martens ...»
Han såg på henne med samma stela, onda
blick, som strålade ur de andra männens ögon.
Han lyfte på käppen något litet, och om hon sökt
kvarhålla honom, skulle han slagit henne.
Straxt därpå hörde hon ett tjut, fast det var
egentligen ej ett tjut, utan ett ljud af hväsande
ilska, som då en bred, stark vind blir hejdad i en
trång gränd. Det kom från människorna i trappan,
som hade blifvit hindrade i sitt framträngande.
Uppför trappan hade burits en man, som var
en krympling och ej kunde gå själf. Han var till
den grad hjälplös, att hans betjänt hade burit ho-
nom på sin rygg från och till bordet. Det var en
stor och tung man, och betjänten hade nu mödo-
samt släpat honom uppför halfva trappan. Där
hade han stannat ett ögonblick för att hämta andan,
och då hade folk trängt på, så att han fallit på
knä. Nu fyllde han och hans husbonde trappans
hela bredd och bildade ett sådant hinder, att ingen
vidare kunde komma fram.
Då såg mrs Gordon, att en stor, grof man böjde
sig ned, lyfte upp krymplingen och vräkte honom
öfver trappräcket nedåt. Men hon såg äfven att
så förfärligt som detta än var, blef ingen skrämd
eller upprörd öfver det. Ingen tänkte på annat än
att rusa vidare uppåt. Det var, som om en sten på
vägen blifvit kastad i diket, ingenting vidare.
Den unga amerikanskan förstod, att bland
dessa människor fanns ingen räddning. Hon och
hennes små barn voro dömda att förgås.

Det var ett ungt par, en man och en hustru,
som gjorde sin bröllopsresa.
---
»Skeppet sjunker,» sade han därpå.
Han satte sig ned i detsamma, och då hustrun
ville rusa ut, bad han, att hon skulle stanna hos
honom.
»Alla båtarna äro redan borta,» sade han, »de
flesta människor äro drunknade, och de, som finnas
kvar ombord, kämpa uppe på däck på lif och
död om plankor och räddningsbälten.»
I en trappa hade han måst stiga öfver en
ihjältrampad kvinna. Han hade hört dödsskrän
hvina från alla håll.
»Det finns ingen räddning,» sade han. »Gå
ej ut! Låt oss dö tillsammans!»
Hustrun tyckte, att han hade rätt och satte
sig lydigt ned bredvid honom.
»Du bryr dig väl ej om att se alla dessa män-
niskor, som strida,» sade mannen. »Vi skola dö,
låt oss dö en stilla död!»
Hon förstod, att det ej kunde vara för mycket,
att hon stannade hos honom dessa korta ögon-
blick, som de hade kvar att lefva. Hon hade ju
ämnat ge honom hela sitt lif från tidig ungdom
till sen ålderdom.
»Jag tänkte,» sade han, »att då vi varit gifta
i många år, skulle du sitta bredvid mig på döds-
bädden, och jag skulle tacka dig för ett långt,
lyckligt lif.»
I detsamma såg hon en smal strimma vatten
komma insilande under den stängda dörren. Då
blef det henne för mycket.
Hon sträckte upp armarna i förtviflan.
»Jag kan inte,» ropade hon. »Låt mig gå!
Jag kan inte sitta instängd och vänta på döden.
Jag älskar dig, men jag kan inte.»
Hon störtade ut, just då skeppet började vackla
och kränga före sjunkandet.

Den unga mrs Gordon låg i vattnet, ångaren
hade sjunkit, hennes barn voro drunknade, själf
hade hon varit djupt, djupt nere i hafvet.
---
Hon tänkte endast på
att höja sin själ till Gud.
Och hennes själ upplyfte sig som en frigjord
fånge. Hon kände, hur anden gladde sig att få
afkasta människolifvets tunga bojor och i jubel
beredde sig att draga upp till sitt verkliga hem.
»Är det så lätt att dö,» tänkte hon.
---
Och det hon hörde, svarade henne.
»Det är sant, att det är lätt att dö. Det, som
är svårt, är att lefva.»
Ja, så är det, tänkte hon och undrade hvad
som fordrades för att lifvet skulle bli lika lätt som
döden.
---
»Det, som fordras för att lifvet skall bli lika
lätt som döden, det är enighet, enighet, enighet.»
Alien
Moderator
 
Inlägg: 39275
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Verk av Selma Lagerlöf som filmatiserats

Inläggav Alien » 2021-10-11 2:32:25

Producenten Oscar Hemberg reste tillsammans med manusförfattaren Ragnar Hylttén-Cavallius till Mårbacka med manus och 20.000 kr i kontant betalaning för att Selma Lagerlöf skulle godkänna manuset till den första delen, Ingemarsarvet. Selma skriver till Valborg rätt nedlåtande efter visningen av filmen i Stockholm:
"De äro lugna hyggliga karlar dessa regissörer, de ha inte Sjöströms genialitet eller Stillers reklamlust och deras verk är också lugnt och medelmåttigt".

"Den bjuder på ytterligare glansnummer av fotografen Julius Jaenzon i suggestiv visuella framställlning av Lagerlöfs övernaturliga inslag ... Den religiösa väckelsen bryter fram efter en stormnatt av skräckinjagande apokalyptiska scener med den vredgade åskguden Tor i kamp mot folktrons kaosmakter."

Det var tal om censur. De brutala scenerna från atlangångarens undergång kändes ännu brutalare på film. Granskarna på Statens Biografbyrå ville klippa bort dem.
"Men beslutet omprövades efter att Selma Lagerlöf bestämt hade motsatt sig det, under förevändningen att scenen var konstnärligt avgörande för att upnå den avsedda psyklogiska effekten. Andemenginen med hennes makering var också att hennes konstnärliga frihet skulle respekteras och att endast hon hade auktoriteten att ta på sig det moraliska ansvaret för sitt författarskap, även i filmisk framställning."

Den andra delen kallades Till Österland. Den var spelades in i Palestina och det var så dyrt att filmbolaget Nord-Westi gick i konkurs. Det tyska storbolaget Ufa tog över produktionen. Både Ingmarsarvet och Till Österland hade stor framgång i Sverige och i Tyskland. Tyvärr finns inte Till Österland kvar.

År 1996 hade ännu en filmatisering av Jerusalem på över 2 timmamr premiär. Regissör var Bille August. Ingmar spelades av Ulf Friberg, den vackra Gertrud av Maria Bonnevie och predikanten Hellgum av Sven Bertil Taube. Den gick även som teve-serie i 4 timslånga avsnitt.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 39275
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Verk av Selma Lagerlöf som filmatiserats

Inläggav Alien » 2021-10-12 1:54:30

Herr Arnes penningar

Det var meningen att Victor Sjöström skulle ha regisserat Herr Arnes penningar, men han skulle också regissera Hans nåds testamente och hann inte med. Han överlät därför detta projekt till Mauritz Stiller.

Herr Arnes penningar är en kort roman, en historia om ond bråd död, spökerier och hämnd.

Den börjar med att fiskmånglaren Torarin åker släde till prästgården Solberga som så många gånger förut. Då börjar hans hund tjuta och Torarin kastar till slut ut hunden från släden. Hunden kan tydligen se in i framtiden. Det kan även den gamla prästfrun.
” - Varför sliper de knivar på Branehög?
--- Hon lade armen på herr Arnes arm och frågade honom: - Jag vet inte varför de i denna kväll slipar så långa knivar på Branehög?--- Den gamla kvinnan fortfor att sitta och lyssna. Hon fick tårar i ögonen av förfäran, och hennes händer och huvud skälvde allt häftigare. ---
- Kan ni inte höra hur det skrapar och filar? frågade den gamla. Kan ni inte höra hur det väser och gnisslar?
---
- Jag är rädd för de långa knivarna, som de filar på Branehög? - Hur kan du höra att de slipar knivar på Branehög? sade herr Arne och log. Den gården ligger ju en fjärdingsväg härifrån.”


Albert Edelfelt hade illustrerat utgåvan i Nordiskt familjebibliotek 1904. Slutscenen med tåget över isen var inspirerad av Edelfelts slutbild.

”Herr Arnes pengar är den Stiller-film som är mest trogen Lagerlöfs original. Den brukar också rankas bland Stillers allra bästa och har tillsammans med Sjöströms Körkarlen fått en palts i intenationella filmhistoriska översikter. Herr Arnes pengar hade premiär den 22 september 1919 på Svenska Bios paradbiografer i storstädena och fick mycket positiv kritik. Flera ansåg att svensk film aldrig tidigare nått så långt tekniskt och konstnärligt och nu visade sig jämbördig med den bästa amerikanska flimkonsten och den store filmberättaren D W Griffith. Även Selma Laerlöf var mycket nöjd med filmen, som förnyade intresset för ytterligare en av hennes internationellt mindre kända kortberättelser. Men inte heller denna gång deltog hon vid någon av perimiärvisningarna. Valborg såg den däremot i Falun i oktober tillsammans med Selmas syster Gerda och båda gladde sig storligen åt framgången.”

Valborg Olander fäste sig särskilt vid spökerierna. ”I det fallet förmår filmen mer än teatern.”

”I Herr Arnes pengar finns inga longörer i filmberättandet. Klipp och åkningar används frekvent och spökeffekternna när Elsalills mördade syster går igen åstadkoms med en dubbelexponering, som vidareutvecklades i Körkarlen.”

Den tyska nobelpristagaren Gerhart Hauptmann hade omarbeat Herr Arnes penninngar till en pjäs på blankvers, Winterballade. Selma Lagerlöf var rasande. Han hade inte frågat henne om lov, han lurade henne ekonomiskt och han berättade inte i förväg att pjäsen skulle ha urpremiär på Max Rheinhardts Deutsches Theather i Berlin. Framför allt ansåg hon det vara en undermålig bearbetning. Pjäsen är en blandning av sagospel och kriminalberättelse. Selma Lagerlöf ägnade en hel sommar åt att bearbeta stycket för svenska sccener. Trots hennes bearbetning/förbättring spelades stycket bara tre gånger på Nya teatern i Göteborg och har sedan aldrig spelats i Sverige.

”I likhet med Sjöström hade Stiller besökt Selma Lagerlöf innan inspelningen satte igång och läst upp filmmanuseet, som Gustaf Molander till stora delar skrivit, delvis med pjäsen Vinterballaden som förlaga. Precis som pjäsen är filmen kronologiskt berättad, utan fiskmånglaren Torarins återberättande reflektioner, och till skillnad från i boken ryms i filmen aldrig några tvivel kring vilka som herr Arnes och hans familjs mördare. Spökhstorien tappar därmed sina drag av kriminalgåta.”

Mary Johnson spelade Elsalill och Richard Lund Sir Archie.

Författaren Ellen Mattsson har skrivit vackert om Lagerlöfs berättelse.
"[...] 'Herr Arnes penningar' är [...] bland de grymmaste av verklighetsbeskrivningar. Den handlar om mord och hämnd och en mängd spökerier, skriver Selma Lagerlöf i ett brev, men jag har aldrig tänkt på 'Herr Arnes penningar' som en spökhistoria. [...]
Jag vet knappt en grymmare historia än denna, eller en allvarligare. Det finns ingen plats där man kan gömma sig undan sitt samvete. Och världen låter oss heller inte göra det. Jag vet inte om det är Gud som styr i Selma Lagerlöfs värld, eller om det är naturen, eller om det är ödet eller trolldomen eller de gamla sagorna, myterna, sägnerna, spådomarna och förbannelserna, jag tror det är alltihop i förening. De samarbetar. Så länge mördarna går fria på Marstrands gator stänger havet deras flyktväg med is – för en stor allseende makt håller världen samman."
Stiller gjorde berättelsen kronologisk och strök några av Lagerlöfs övernaturliga episoder, men han respekterade texten och tog det moraliska budskapet på allvar. Författaren – som skulle hata hans Gösta Berlings saga – var nöjd.
Stillers, Victor Sjöströms och fotografen Julius Jaenzons sätt att skildra naturen som djupt förbunden med inre skeenden, gjorde den svenska filmen berömd. Herr Arnes pengar nämns ofta som Stillers främsta verk. Kompositionerna i djupled, ljussättningen, kamerarörelserna och dubbelprojektionerna – allt är utfört med sådan säkerhet att bilderna känns självklara.
https://www.filminstitutet.se/sv/fa-kun ... es-pengar/

I samband med premiären så utgav Bonniers med en ny upplaga i påkostat foliantformat med filmfotografier. Detta gillade förstås Selma Lagerlöf också, hon fick ökade inkomster.

På stumfilmstiden kunde svenska regissörer som Sjöström och Stiller göra succé. Alla repliker var ju textade så det spelade ingen roll vilket exotiskt språk (i amerikanernas öron) som talades. De rörliga bilderna var internationella. Med ljudfilmen kom texterna och i vissa länder dubbningen. I USA gillade publiken varkendera, så jag har fått uppfattningen att endast studenter och andra högutbildade och filmintresserade gör sig besväret att titta på icke-engelskspråkiga filmer.

Ingen annan samtida författarens romaner blev så ofta filmade som Selma Lagerlöfs. Hennes namn gjorde att intresset och statusen för filmerna höjdes. Och det tog hon ordentligt betalat för.

”Hjalmar Bergman blev den stora svenska filmförfattaren under perioden, men i jämfrelse med Selma Lagerlöf fick han jobba hårt för sina filminkomster. Han skrev ett fyrtiotal manus mellan 1917 och 1930 och bara ett av dessa gav honom Lagerlöfs standrardhonorar på 10 000 kronor. För filmrättigheterna till sina romaner fick han vanligtvis 2 000 kronor och i det ingick att han skulle skriva manus.”

År 1954 gjordes en ny filmatisiering, Herr Arnes penningar, denna gång med både ljud och färg. Ulla Jacobsson spelade Elsalill, Bibi Andersson hennes fostersyster och Ulf Palme Sir Archie. Regissör var Gustaf Molander. Tre musikstycken: Highland Fling (komponerad av Oscar Rundqvist), Svärddans (bearbetad av Knut Brodin) och Auprès de ma blonde.

Kritikerna gjorde jämförelser mellan Stillers mästerverk och den nya filmen och jämförelsen utföll till Stillers fördel.

DN (C B-n): "(-) Gustaf Molander har -- med Jan Fridegård som biträdande manuskriptförfattare och Oscar Wieselgren som s.k. kulturhistorisk rådgivare -- lyckats; eller åtminstone: lyckats bättre än man haft anledning frukta. Herr Arnes penningar är visserligen ingen stort inspirerad film, men den har inspirerade scener -- ibland inspirerade både av Selma Lagerlöf och av pieteten för Stiller. Och sitter man inte fängslad hela tiden, så sitter man ändock hela tiden intresserad. Om man undantar en del historiskt bråte i filmens begynnelse, så är det en film utan longörer. En film berättad med en kultiverad röst, en målande stämma.
Stiller gjorde ju på sin tid sensation just med sin målande atmosfär och sina briljerande effekter. Vi har blivit bortskämda med sådant sedan dess, men man konstaterar gärna att också Gustaf Molander lagt ner mycken omsorg på att med kraftfulla penslar återge sin miljö av ödsligt 1500-tal i västerhavets omedelbara närhet. (-)
Ulf Palmes porträtt av sir Archie har lidelse och värdighet, och Bengt Eklund och Carl-Hugo Calander som hans båda kumpaner är illusoriska utan att offra åt de fysionomiska överdrifter som brukar vara vanliga hos filmskurkar i historisk kostym. Av de båda styvsystrarna är Bibi Andersson mjukast och spelar friskt och mest spontant, men Ulla Jacobsson växer efter hand in i sin roll och har några scener av skrämd lojalitet.
Herr Arnes penningar är över huvud taget ett omsorgsfullt utfört arbete. Men filmen äger denna gång inte mycket av det stora måleriets ljusdunkel, den är icke regisserad f u r i o s o, och blott i enstaka ögonblick förnimmer man att "Herr Arnes penningar" är en svensk Vintersaga berättad av Mårbackas Scheherazade."

http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item ... 1#comments
Alien
Moderator
 
Inlägg: 39275
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Verk av Selma Lagerlöf som filmatiserats

Inläggav Alien » 2021-10-13 19:45:32

Dunungen

Nästa film som också fick premiär år 1919 var Dunungen. Det var en novell ur Osynliga länkar som Selma Lagerföf hade omarbetat till en teaterpjäs. Regissören var Ivan Hedqvist som hade regisserat pjäsen på Skansens frilufssteater. Han spelade också den manliga huvudrollen onkel Teodor som han tidigare gjort på teatern. Titelrollen spelades av Renée Björling. Filmfotograf var den berömde Julius Jaenzon som även filmat Herr Arnes pengar. Anne Marie ("dunungen" kallade av sina föräldrar) och Maurits kommer till onkelns gård. Om de bara kan få onkelns godkännande så är deras framtid ordnad. Men under de tre dagar de är där så blir Anne Marie och onkel Teodor förtjusta i varann. Det handlar om förbjuden kärlek men med lyckligt slut.

Dunungen skrev:Emellertid är dunungen, det lilla flarnet, den lilla silkesblomman, vid rätt gott mod, där hon åker framåt vägen. Litet rädd för fästmannen, förstås, det är hon nog; men i grund och botten är dunungen litet rädd för alla människor, och det har hon gott av, ty därför söka alla människor bara visa henne, att de inte äro farliga. Aldrig har hon haft sådan respekt för Maurits som i dag. Då de ha lämnat bakgatan och alla hennes vänner bakom sig, tycker hon, att Maurits riktigt sväller upp till något stort. Hatten och kragen och polisongerna riktigt styvna, och halsduksrosetten pöser. Rösten blir liksom tjock i halsen på honom och har svårt för att komma fram. Hon känner sig litet modstulen därvid, men det är grant att se Maurits så där storartad.

Maurits är så klok, han har så mycket att förmana. Man skulle rakt inte kunna tro det, men Maurits talar bara förstånd hela vägen. Men se, sådan är Maurits. Han frågar dunungen om hon riktigt förstår vad den här resan gäller för honom. Tror hon, att det bara är fråga om en lustresa utåt landsvägen? Sex mils resa i den goda schäsen med fästmannen vid sidan, det. Och ett präktigt ställe att fara till, en rik onkel att gästa! Hon har nog trott, att allt bara var en lek, eller hur?

Tänk, om han visste, att hon hade berett sig på den här färden under långa samtal med mor i går, innan de lade sig, och med en lång rad av ängsliga drömmar under natten och med böner och med tårar. Men hon låtsas vara dum, bara för att desto mer få njuta av hur vis Maurits är. Han tycker om att visa det, och det får han så gärna, så gärna.

Egentligen var det så svårt med det, att hon var så söt, säger Maurits. Ty det var därför han hade kommit att fästa sig vid henne, och det var ju ändå bra dumt av honom. Hans far var alls inte för det. Och hans mor, han tordes inte tänka på hur hon hade bråkat, då Maurits hade tillkännagivit, att han hade förlovat sig med en fattig flicka från bakgatan, en flicka, som inte hade någon uppfostran eller några talanger och som inte ens var vacker, bara söt.

I Maurits ögon var naturligtvis en bagarmästares dotter lika god som borgmästarens son, men alla hade inte så fri åskådning som han. Och om inte Maurits hade haft sin rika onkel, så kunde det väl ingenting ha blivit av hela saken, för han, som bara var student, hade ju ingenting att gifta sig på. Men om de nu kunde vinna onkel för sig, då vore allt klart.

Jag ser dem så tydligt, när de resa framåt landsvägen. Hon har en liten olycklig min, medan hon lyssnar till hans visdom. Men så nöjd hon är i sina tankar! Vad Maurits är förståndig! Och då han talar om vilka offer han gör för henne, så är det bara hans sätt att säga hur mycket han håller av henne.

Spoiler: visa
Han håller på att tala om för henne vad onkel är för en karl. En sådan man är han, att om han bara vill beskydda dem, så äro de genast inne i lyckans hamn. Onkel Teodor är så otroligt rik. Elva masugnar äger han och dessutom gods och gårdar och gruvdelar och fjärdeparter. Till allt detta är Maurits rätte arvingen. Men onkel är litet vansklig att ha att göra med, om det är någon, som han inte tycker om. Om han inte blir nöjd med Maurits’ hustru, så kan han testamentera bort alltsammans.

Det lilla ansiktet blir allt färglösare och tunnare, men Maurits bara styvnar och sväller. Det är ju inte stora utsikter för att Anne-Marie ska kunna förvrida huvudet på onkel liksom på Maurits. Onkel är en helt annan sorts man. Hans smak, ja, Maurits har inte höga tankar om hans smak, men han tror, att det ska vara något högröstat, något blixtrande rött, som ska slå an på onkel. Dessutom är han en sådan inbiten ungkarl och tycker fruntimmer bara äro till besvär. Men det enda, som behöves, är, att onkel inte tycker för illa om henne, så ska Maurits nog sörja för resten. Men inte ska hon vara något sjåp. Gråter hon? Å, om hon inte ser modigare ut, då de komma fram, så ska onkel ge båda två respass inom en minut.

https://litteraturbanken.se/skolan/wp-c ... nungen.pdf

Vid det här laget har läsaren blivit trött och irriterad på den nedlåtande och självbelåtne fästmannen. Kanske Anne-Marie också, men det erkänner hon inte ens för sig själv. Men hon är redo för en bättre man och det blir onkeln. Hon blir plötslig och oförståeligt förälskad i honom. När tre dagar gått vill hon inte fara ifrån onkel Teodor, och onkel Teoder vill inte se henne fara heller.

Dramaten skrev:Det var Selma Lagerlöfs andra bok efter debuten med Gösta Berlings saga 1891. Berättelsen utspelar sig i Värmland på 1840-talet och handlar om den ljuva, vackra, “dunmjuka“ bagardottern Anne-Marie, som tillsammans med fästmannen Mauritz, en dryg och självupptagen ung herre, besöker Mauritz onkel, den stenrike men lättsinnige brukspatronen Teodor Fristedt. Mauritz tanke är att brukspatronen skall komma att intressera sig för honom, ge honom en anställning, ja allra helst ett järnbruk. Anne-Marie kan här komma väl tillpass – om hon nu kan uppföra sig. Hon är ytterst blyg och tillbakadragen. Mauritz uträkningar slår dock fel. Långsamt men obevekligt tänds under några sommardagar kärleken mellan den unga flickan och brukspatronen själv, allt inramat av den skira grönskan i det undersköna Värmland.

Selma Lagerlöf kom att kalla 1913 “de dramatiska experimentens år“. Hon hade då tillsammans med Bernt Fredgren dramatiserat en annan av sina noveller, Stormyrtösen, som med framgång gavs av det Selanderska sällskapet i landsorten. En fransman vid namn Edouard Schneider hade även försökt sig på att dramatisera Dunungen, Le Duvet, ett arbete som sporrade Selma Lagerlöf till att göra en egen version. Den lämnade hon in till Dramatenchefen Tor Hedberg, som genast antog pjäsen till spelning. Repetitionerna började den 11 augusti 1914, bara några dagar efter det första världskrigets utbrott. Som Dunungen såg man teaterchefens fru, Stina Hedberg. Brukspatronen gjordes av Ivan Hedquist och Mauritz av Gösta Hillberg. Efter en månads repetitioner kunde man gå till premiär. Den gick av stapeln den 18 september.

Uppsättningen fick ett i stort sett välvilligt mottagande. Visst fattades det en del i författarinnans tekniska handlag, vissa avsnitt blev stillastående och odramatiska.

Skådespelarna fick dock beröm överlag. Bortsett från sin utpräglade stockholmska var Stina Hedberg övertygande i Dunungens roll, som hon spelade med “värme och verkligt okonstlat behag av god effekt“. Mest lovord fick som så ofta förr Ivan Hedquist. Alldeles förträffligt gjorde han onkeln, en “öfvertygande typ af svensk brukskarl från förr, ett bullrande, hänsynslöst, rättframt och varmblodigt temperament, som känner djupt och starkt och som är att lita på“, skrev Stockholms Dagblad. Även Dagens Nyheter var nöjd, även om rosorna gavs med en lätt gäspning:
Det var en trivsam kväll med påfallande hjärtlig stämning. Man fick alltid komma bort några timmar från den bistra verkligheten, och kanske är det vad en teaterpublik just nu vill.
Kontrasten mellan de dagsaktuella händelserna och de ljuva kärleksstormarna i Selma Lagerlöfs pittoreska Värmland var naturligtvis stor.

Men pjäsen kom att gå bra. Redan det första året spelades den 56 gånger.
Spoiler: visa
Med jämna mellanrum togs den upp ända fram till 1920, då man gjorde att femårigt uppehåll. 1925 blev det nypremiär, denna gång med Mona Mårtenson som Dunungen och Sven Bergvall som onkeln. Under de följande fjorton åren kom en lång rad Dramatenskådespelare att figurera i de olika rollerna. Georg Blickingberg övertog så småningom onkelns roll, Dunungen spelades av i tur och ordning Reneé Björling och Signe Hasso.

Inte minst kom många elever att få försöka sig i smårollerna.
Sista gången pjäsen framfördes var på hösten 1950. Som kärleksparet såg man då Max von Sydow och Ingrid Thulin, båda tredjeårselever.
https://www.dramaten.se/kronlunds-kroni ... h-dunungen

Ja, det var en långvarig succé. Först efter år 1950 hade teatercheferna/publiken tröttnat på det slitstarka temat den äldre lättsinnige mannen som rumlat om och den unga ljuva (tr)oskyldiga flickan som räddar honom till det lugna lyckliga äktenskapet.

De erotiska känslorna hade tonats ned i pjäsen och ännu mer i filmen, så filmen var mest av allt ett folklustspel. Den vände sig också till barnen.

Valborg, Selma Lagerlöfs trogna ”hustru” rapporterar:
”vet du, den är förtjusande. Och till nöjet bidrar inte minst ackompanjemanget av glada skrattsalvor dels från barn, dels från den övriga publiken, som njuter av din kvicka text och verkligen senterar din fina humor.”

Nu ser jag inget att direkt skratta åt i novellen. Snarare kan man le sardoniskt åt hur den förståndige fästmannen resonerar och avslöjar sig själv, men det är knappast något som barn förstår och uppskattar. Själv suckar jag mest åt alla dessa våp som Selma skildrar och som tydligen är sådana som kvinnor ska vara. ”O, forna tiders kvinnor!
---
Mjuka som ekorrungar hängden I om mannens hals. Aldrig
skalv er röst i vrede, ...”
som det står i Gösta Berlings saga.

”Tidningarna skrev återigen om ’triumf för svensk filmkonst’ och Dunungen slog särskilt an hos den tyska och franska biopubliken. Framgångarna för svensk film f919 kunde toppas med att Tösen från Stomytorpet från 1917 i en publikomröstning i USA korades till bästa utländska film. Det var den första av Sjströms filmer som visades i USA och väckte intresset för svensk film.”

Själv gillar jag inte riktigt novellen. Den verkar förorda att en ung flicka ska gifta sig med en äldre man, som varit med om både det ena och det andra och därför har förstånd att uppskatta den snälla och glada unga flickan. Fästmannen är bara några år äldre medan hans onkel säkert är minst 20 år äldre. Nu är förstås fästmannen rätt egenkär och fyrkantig, så man ska övertygas om att det är helt rätt att Anne Marie blir tänd på onkeln i stället. Men det känns väldigt mycket 1800-tal, att en äldre man är bättre att gifta sig med.

Men den tiden skulle en ung flicka främst bli gift med en bra man och att han var mycket äldre var ingen nackdel. Det var det självklara lyckliga slutet, även om det inte var det för Selma Lagerlöf själv.

Även i detta fall filmatiserades Dunungen igen, år 1941. Då förstås inte som stumfilm men med samma fotograf, Julius Jaenzon. Regissör Weyler Hildebrand. Karin Nordgren spelade titelrollen och Adolf Jahr onkeln. Den tidens förste älskare och flickidol George Fant spelade fästmannen Maurits. Även här jämförde kritikerna med stumfilmen och jämförelsen utföll till stumfilmens favör.

Filmen fick genomgående dålig kritik i Stockholmspressen. Kritiken riktades i lika delar mot Weyler Hildebrand som manuskriptförfattare och regissör, Adolf Jahr som brukspatron Theodor Fristedt och den unga, som skådespelerska alltför oerfarna Karin Nordgren som Dunungen.

O R-t i DN: "Weyler Hildebrand har inte haft mycket känsla för den specifikt Lagerlöfska poesin i Dunungen. Han har nöjt sig med att nödtorftigt stuva om teaterpjäsen, vilken ju knappast är dikt på samma sätt som novellen."
---
I BLM erinrar Nils Beyer om hur rollen tolkades i stumfilmen Dunungen 22 år tidigare. Hans starkaste minne av den är "Hedqvists anletsdrag och allt det förbrända och ödsliga, som denna makalöse aktör lade in i rollen."

Adolf Jahr hade i stället, fortsätter Beyer, "spökat ut sig som en cirkusdirektör från förra seklet, och i stället för den betvingande manlighet, som hör rollen till, hade han gett den en fryntlig och hemtrevlig farbroderlighet. Men en Theodor Fristedt, som inte är farlig, är ingen Theodor Fristedt. Han berövar skådespelet dess mening. Ty denna är, att de demoniska makterna kan endast mildheten besegra, och finns det inga sådana makter, har Dunungen förlorat sin livsuppgift."
http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item ... 8#comments
Alien
Moderator
 
Inlägg: 39275
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Verk av Selma Lagerlöf som filmatiserats

Inläggav Alien » 2021-10-17 18:27:59

Körkarlen

Romanen utkom år 1912. Körkarlen är en moralitet och troligen ganska svårsmält för dagens publik. Den manlige huvudpersonen David Holm är en elak alkoholist. Man kan misstänka att Selma Lagerlöf var inspirerad av sin egen fars alkoholism. Hon verkar också inspirerad av A Christmas Carol av Charles Dickens.

"De två konkurrerande filmbolagen Skandia och Svenska Bio hade i slutet av 1919 slagits ihop till Svensk Filmindustri. Industrimannen Ivan Kreuger investerade i bolaget och nya filmateljéer byggdes på en gammal strutsfarm i Råsunda utanför Stockholm. Den första filmen som spelades in i nya Filmstaden blev Körkarlen.

I april 1920 reste Victor Sjöström till Selma Lagerlöf på Mårbacka och satt i två timmar och läste upp sitt manus för henne. Därefter bjöds på lunch och snaps i matsalen. Stämningen var god."


Victor Sjöström var inte bara regissör och manusförfattare utan spelade även den manliga huvudrollen, David Holm. Hans fru spelas av Hilda Borgström och syster Edit av Anna Holm. Fotografen var som vanligt Julius Jaenzon.

Den börjar med att slumsystern Edit ligger döende. En slumsyster var en kvinna i Frälsnngsarmén som bodde och verkade i slummen, bland de fattigaste. Runt sänger sörjer hennes mor, en annans slumsyster Maria och kapten Andersson. Men Edit tänker inte på någon av dem. Nej, hon är besatt av att få träffa drinkaren David Holm nnan hon dör. Syster Edit har lungsot och det har David Holm med.

Körkarlen skrev:Det var en stackars liten slumsyster, som höll på att dö.

Hon hade fått lungsot, och hon hade inte stått emot längre än ett år. I det längsta hade hon gått omkring och skött sina vanliga åligganden, men när det tog alldeles slut med krafterna, hade hon blivit skickad till ett sanatorium. Där hade hon vårdats under några månader utan att bli bättre, och när hon till sist förstod, att allt hopp var ute, hade hon begett sig hem till sin mor, som bodde i ett eget litet hus borta vid en förstadsgata. Nu låg hon till sängs i en trång kammare, densamma, där hon hade bott som barn och ung, och väntade på döden.
http://runeberg.org/korkarlen/

Slumsystern Maria lyder Edit och ger sig iväg till hans bostad för att hämta honom. Men är ute och super med några supkamrater, den enda som är hemma är hans fru.

Där ute stod en kvinna, som knappast kunde vara mer än trettio år gammal, men som hade en så grå och liksom omilt tillskrynklad hy, ett så tunt hår och en så avmagrad
gestalt, att mången åldring inte var så illa lottad som hon i dessa avseenden. Därtill var hon så tarvligt klädd, att man kunde tro, att hon hade satt på sig några särskilt dåliga paltor för att gå ut på en tiggarvandring.

Frälsningskaptenen såg på denna kvinna med en känsla av häftigt uppstigande ångest. Det var inte hennes eländiga
kläder eller hennes förtidiga ålderdom, som var det värsta
med henne, utan det var den stela orörligheten i hennes
anletsdrag. Det var en människa, som rörde sig, gick och
stod, men som tycktes vara alldeles okunnig om var hon
befann sig. Hon tycktes ha lidit så förfärligt, att hennes själ stod vid något slags vändpunkt. I nästa ögonblick kunde den brista ut i vansinne.

— Detta är David Holms hustru, sade slumsystern. Jag fann henne så här, då jag kom opp i deras bostad för att kalla hit honom. Han var utgången, och hon gick där ensam och kunde inte svara ett ord på vad jag frågade henne. Jag tordes inte gå ifrån henne, utan jag tog henne med mig hit.

— Är detta David Holms hustru? utropade frälsningskaptenen. Jag har bestämt sett henne förr, men jag kan inte känna igen henne. Vad kan det ha hänt henne?

— Det syns väl vad som har hänt henne, svarade slumsystern häftigt, liksom gripen av ett vanmäktigt raseri. Det är mannen, som håller på att plåga ihjäl henne.

Frälsningskaptenen betraktade kvinnan om och om igen. Ögonen stod utsprängda ur sina hålor, och pupillerna stirrade envist rätt fram. Ett par av fingrarna vreds
oupphörligen om varandra, och gång efter annan trängde ett
svagt huttrande över läpparna.

En gång har hon lämnat sin man och fått arbete och ett bra liv. Men syster Edit lyckades förmå henne att återvända till mannen och sedan dess har hon haft ett helvete.

David Holm berättar spökhistorien om Körkarlen för sina supkamrater:

— Jag hade en gång en kamrat, säger den talande, och hans röst har en mycket allvarlig, nästan hemlighetsfull klang, medan det lyser en glimt av illfundighet i hans ögon, som blev sig alldeles olik på nyårsafton. Inte så, att han på
den dagen gick igenom några stora räkenskaper och var missnöjd med årsvinsten, utan därför, att han hade hört
talas om något farligt och hemskt, som man kunde råka ut för den dagen. Jag försäkrar herrarna, att han satt tyst och
ängslig från morgon till kväll och inte såg åt en sup en
gång. Han var inte ledsen av sig annars, men att en nyårsnatt få honom med ut på ett sådant här litet skämt skulle ha varit likaså omöjligt, som det vore för någon av herrarna att få dricka brorskål med landshövdingen.
Och vet herrarna, att han höll sig så där nykter och stilla på nyårsafton, bara för att han inte skulle råka ut för något slagsmål eller någon olyckshändelse och komma att dö den dagen. Han brydde sig inte om, ifall han gick åt vilken annan dag som helst, bara det inte hände honom något dödligt på nyårsafton, för då trodde han, att han skulle bli tvungen att köra dödskärran.

— Dödskärran? upprepar de båda åhörarna på en gång med ett frågande tonfall.

Den långa karlen roar sig med att öka deras nyfikenhet genom att än en gång fråga om de verkligen vill höra historien, då de sitter där de sitter, men de ivrar för att han ska fortsätta.

— Jo, den här kamraten påstod alldeles säkert, börjar han, att det ska finnas en gammal, gammal kärra av samma slag, som bönderna brukar, då de kör in varor till torget, men så förstörd, att den aldrig borde få visa sig på en landsväg. Den är så nerstänkt av ler och så dammig, att man knappt ser vad den är gjord av. Hjulaxeln är bräckt, och hjulringarna sitter så lösa, att de skramlar, hjulen har
inte sett smörja, så länge som man kan minnas tillbaka, och gnisslar så, att man kan bli tokig. Den har kärrbottnen
uppmurken och åkdynan trasig och uppriven och halva karmen kring åkstolen bortsliten. Och till den kärran hör en gammal, gammal häst, som är enögd och halt och grå av ålder i man och svans. Den är så mager, att ryggraden står opp som ett sågblad under skinnet och alla revbenen kan räknas. Den är stelbent och lat och ovillig och rör sig inte så fort, som ett barn kryper. Och till den hästen finns det seldon, som är utnötta och sönderfrätta och har förlorat alla sina söljor och hakar, så att de nu är sammanfogade med segelgarnsstumpar och björkvidjor. De har inte kvar ett enda beslag av mässing eller silver, bara några glesa och smutsiga garntofsar, som är mera till vanprydnad än till prydnad. Och tömmarna är passande till seldonen, för de består bara av knut vid knut och har blivit lagade så
länge, att nu kan ingen mer göra något åt dem.

Han håller upp och sträcker ut handen efter en flaska, kanske mest för att åhörarna ska få tid på sig att rätt
besinna vad de har fått höra.

— Herrarna tycker kanske inte, att det här låter så
märkvärdigt, tar han vid på nytt, men se, nu är saken den, att till de seldonen och de klena tömmarna finns det en körkarl, som sitter krokig och led i den trasiga kärrsitsen och kör den gamla hästen. Han är blåsvart om läpparna och gråblek om kinderna, och ögonen är dunkla som sönderslagna
speglar. Han är klädd i en lång, svart, nerfläckad kåpa med en stor hätta, som han drar ner över ansiktet, och i handen håller han en rostig och slö lie på ett långt skaft. Och ser herrarna, den mannen, som sitter och kör med de där hopknutna tömmarna, han är inte någon vanlig körkarl, utan han är i tjänst hos en sträng herre, som heter Döden. Natt och dag måste han fara omkring i hans ärenden. Så snart som någon ska dö, bör han vara tillstädes, förstår herrarna, och då kommer han också skramlande i sin gnisslande gamla kärra så fort, som den halta hästen kan släpa fram honom.

Berättaren gör ett uppehåll och försöker att få syn på kamraternas ansikten. När han märker, att de är så
uppmärksamma, som han någonsin kan begära, fortsätter han:

— Herrarna har säkert sett en eller annan avritning av Döden, och då har herrarna kanske märkt, att han mestadels
brukar gå till fots. Men det här är inte heller Döden själv,
utan bara hans körkarl. Se, man får tänka sig, att en så hög herre kanske bara vill bärga in den allra förnämsta
skörden, och de små fattiga strån och örter, som står, utmed
vägkanten, dem får hans körkarl ta vara på. Men nu ska
herrarna lägga märke till det allra märkvärdigaste i den
här historien. Jo, det lär förhålla sig så, att fastän det
ständigt är samma kärra och samma häst, som far omkring i
det där ärendet, så är det inte alltid samma körkarl. Det är
den sista människan, som dör under året, den, som ger opp
andan, just som klockan slår tolv på nyårsnatten, som är
förutbestämd att bli körkarl åt Döden. Hans döda kropp blir begravd som alla andras, men hans vålnad måste sätta på sig kåpan och fatta om lien och fara omkring från dödshus till dödshus under ett helt år, ända tills han blir avlöst nästa nyårsnatt.

Han tystnar och ser på de små karlarna med en blick av illfundig förväntan. Han märker, att de vänder blickarna
uppåt, i fåfängt bemödande att se vilken tid tornuret utvisar.

— Klockan slog nyss tre kvart till tolv, upplyser han, så
att herrarna behöver inte ha det minsta bekymmer för att den farliga timmen redan är inne. Men nu förstår herrarna
kanske vad det var, som min kamrat var rädd för. Ingenting
annat, än att han skulle dö, just då klockan slog tolv på
nyårsafton, och nödgas bli en sådan där körkarl. Jag tror,
att han hela den dagen satt och inbillade sig, att han hörde
dödskärran gnissla och skramla. Och vet herrarna, att det
märkvärdiga är, att han lär ha dött i fjol just på själva
nyårsafton.

— Dog han strax före årsskiftet också?

— Jag vet bara så mycket, som att han dog på nyårsafton, men timslaget har jag inte reda på. Nå, det hade jag kunnat förutspå honom, att han skulle dö just den dagen, så som han brukade ängsla sig för den. Om herrarna skulle få en sådan där inbillning, så skulle det kunna gå herrarna
likadant.

De två små karlarna har liksom på gemensam överenskommelse fattat om var sin flaskhals och tagit sig var sin långa sup. Därpå börjar de att långsamt och fumligt resa på sig.

— Nej, men herrarna tänker väl aldrig på att bryta laget,
innan midnatt är slagen? säger han, som har berättat historien, när han märker, att han har lyckats alltför väl i
att skrämma dem. Jag kan väl aldrig tro, att herrarna fäster
den minsta vikt vid en sådan här gammal saga? Den kamraten, som jag hade, han var mera vek av sig, ser herrarna, inte riktigt av gammal, svensk, kärnfrisk stam som vi andra. Nå, nu tar vi en sup och sätter oss ner igen!

Det var ju väl, fortsätter han, när han åter har dem nere på marken, att vi får sitta kvar. Detta är det första ställe, där jag har fått vara i ro på hela dagen. Varhelst
jag annars har visat mig, har jag blivit överfallen av
frälsningssoldater, som vill, att jag ska gå till syster Edit, som lär hålla på att dö. Men jag har betackat mig. Man går väl inte frivilligt och utsätter sig för ett sådant där äckligt predikande.

De små karlarna, så omtöcknade de är efter de sista långa
suparna, spritter till båda två, då de får höra talas om syster Edit, och frågar om det är hon, som förestår slumstationen här i staden.

— Ja, visst är det hon, svarar den yngre mannen. Hon har hedrat mig med sin synnerliga uppmärksamhet hela detta år. Jag hoppas, att hon inte hör till herrarnas närmare bekanta, så att sorgen blir alltför stor.

När slumstatiionen öppnades för ett år sedan är den berusade David Holm den förste som kommer. Men han ärinte intresserad av att prata med dem utan vil bara sova. Under tiden arbetar syster Edit med att laga hans trasiga och stinkande rock.

Slumsystern Maria berättar för en manlig frälsningssoldat.

— Gud vare tack och lov, fortfar slumsystern, att syster
Edit aldrig har ångrat, att hon den där natten satt oppe och
sydde i knappar och stoppade revor ända till klockan fyra
utan att tänka på all den smitta och stank, som hon inandades! Gud vare tack och lov, att hon aldrig har ångrat,
att hon satt i ett rum, där vinternattens stränga köld trängde in, så att det blev alldeles utkylt, innan hon fick gå till sängs!

— Hon var alldeles förstelnad av köld, när hon äntligen var färdig, säger slumsystern. Jag hörde hur hon låg och vred och vände sig i flera timmar utan att kunna bli varm. Hon hade knappast hunnit somna, förrän det var tid att stiga opp igen, men då övertalade jag henne att bli liggande och
låta mig sörja för gästen, ifall han skulle stiga opp, innan
hon var fullsövd.

— Jag vet, att det var en stor försakelse för syster Edit,
fortsätter slumsystern med skymten av ett småleende, men
hon gjorde det för min skull. Det blev inte lång stund hon
fick ligga, för när mannen drack sitt kaffe, frågade han mig
om det var jag, som hade lagat hans rock, och när jag

svarade nej, bad han, att jag skulle hämta den systern, som
hade hjälpt honom.

Han var nykter då och stillsam, och han la sina ord bättre, än sådana karlar brukar, och som jag visste, att det skulle vara en stor fröjd för syster Edit att få höra hans tacksägelser, gick jag efter henne. När hon kom, såg hon inte ut som den, som hade vakat hela natten, utan hon hade en skär rodnad på kinderna och var så vacker i sin glada
förväntan, att mannen visst blev på något sätt slagen av häpnad, när han fick se henne. Han hade stått vid dörren och väntat med ett så ondskefullt uttryck i ansiktet, att jag fruktade, att han ämnade slå henne, men han ljusnade nu, då hon kom. "Det är inte farligt", tänkte jag. "Han gör henne ingenting. Henne kan ingen vilja skada."

— Halleluja, halleluja! kommer det instämmande från
frälsningssoldaten.

— Men han mörknade åter, och när hon hade gått ända fram till honom, tog han sig för att rycka opp den korta kavajen, som han bar, med sådan fart, att de nyisydda
knapparna slets ur. Därpå körde han händerna ner i de
nylagade fickorna, så att vi hörde hur de brakade sönder, och allra sist fläkte han opp rockfodret, så att det hängde i värre trasor, än då han kom.

"Ser fröken, det är så, att jag är van att ha det på det
här sättet", sa han. "Det faller sig lättast och bekvämast
för mig. Det var synd, att fröken skulle göra sig så mycket
besvär, men jag kan inte hjälpa det."

— Inte förrän i det ögonblicket hade jag tänkt på hur karlen såg ut, fortsätter slumsystern. Men när han stod där
och ryckte sönder det, som syster Edit hade sytt samman

under många vackra tankar, kom jag att betrakta honom. Och jag såg, att han var en man, som var så hög och välvuxen, att man måste förvånas över ett sådant naturens verk. Han hade också en god och ledig hållning, hans huvud var stort och av bästa skapnad, och hans ansikte torde en gång ha varit vackert, fastän det nu var rödsprängt och uppsvällt,
så att dragen flöt tillsammans och man inte kunde veta hur
det hade varit meningen att det skulle ta sig ut från början.

Och fastän han gjorde vad han gjorde och därvid uppgav ett högt och elakt skratt, och fastän hans ögon glimmade fram gula och ilskna mellan de rödsvullna ögonlocken, så tror jag, att syster Edit bara tänkte på att hon hade mött något stort tillämnat, som var på väg att fördärvas. Jag såg, att hon först ryggade tillbaka, som om hon hade blivit slagen, men sedan lågade det opp ett klart ljus i hennes ögon, och hon gick honom ett steg närmare.

Hon sa bara detta enda till honom, att innan han nu gick, så ville hon be honom, att han måtte komma till hennes hem också nästa nyårsnatt. Och när han blev stående och såg på henne helt förvånad, la hon till: "Ser ni, jag bad Jesus i natt, att han skulle skänka den första gästen på denna station ett gott nytt år, och jag vill se er igen, så att
jag får veta om han har bönhört mig."

När han nu förstod vad hon menade, så bröt han ut i en svordom. "Ja, det ska jag lova er", sa han. "Jag ska komma och visa er, att han inte har frågat det minsta efter er och ert pjoller."


Det naturliga hade ju varit att även en helgonlik slumsyster blivit arg över att han förstört hennes arbete av bara ren elakhet. Men inte syster Edit. I stället blev hon kär i honom. Ännu ett exempel på den goda kvinnan som är beredd att rädda en fördärvad man med sin kärlek. Eller tänker jag cyniskt, ett exempel på att goda kvinnor älskar bad boys.

”Körkarlen handlar om att komma till andlig mognad innan det är dags att dö.”

Handlingen är inte kronologisk utan går s a s både bakåt (återblickar) och framåt.

”Manuset skrevs på en vecka och är genomsyrat av direkta citat eller lätta omskrivningar. här finns noggranna beskrivningar av interiörer och exteriörer och det samma gäller ljussättnng, kameraanvisnngar och instruktioner för utspel och ansiktsuttryck. Mest omtalade är dubbbelexponeringarna, som är själva förutsättningen för att gestalta filmens tema och framställa intrikata själsliga förflyttnngar i tid och rum."
Alien
Moderator
 
Inlägg: 39275
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Verk av Selma Lagerlöf som filmatiserats

Inläggav Alien » 2021-10-17 18:43:10

Trailer:

Var Kubrick inspirerad av Körkarlen i The Shining? Fast det finns väl fler ondskefulla äkta män och fäder i filmens värld.


Recensionerna i Sverige:
"Med denna premiär går till offentlighet den svenska filmkonstens i flera avseenden starkaste verk hittills, överlägset alla och oehört överlägset de flesta tidigare svenska filmalster samt i konstnärlig utformning och i verkan på åskådaren minst fullt jämbördigt med vilket utländskt slagnummer det vara må. Detta har nåtts genom en innerlig samverkan av författarinnans sant mänskliga, djupt gripande livsskildring, iscensättarens mästerliga förmåga, utomordentliga skådespelarprestationer samt ett utnyttjande av den underbaraste fotografiteknik, parad med sant konstnärlig uppfattning hos operatören." (Rl i FDP)
Körkarlen fick sin mästerverksförklaring omedelbart. Stor gripenhet präglar recensionerna, och flera kritiker jämförde filmens allmängiltighet och angelägna allvar med "Det gamla spelet om Envar".
Spoiler: visa
---Selma Lagerlöfs betydelse för den svenska filmdiktningen harangerades, de fototekniska underverken noterades, inte minst för att de underordnats helheten och inte blivit självändamål. Victor Sjöström hyllades som en mästare, både för rollprestationens skull och för den samlande regiauktoritet som förenat de individuella prestationerna till ett fulländat helt.
"Som det färdiga dramat framstår, är det ett fullödigt konstverk, gripande som skådespel, sant såsom livsskildring, väckande som en predikan -- ett glänsande exempel på vad svensk filmkonst kan åstadkomma om den utövas p å a l l v a r." (Rl i FDP)

"Man torde obetingat kunna sätta denna gripande nyårspredikan på samma plan som 'Det gamla spelet om Envar'. Samma andlösa spänning som härskade då detta gamla spel gick över tiljan, rådde i salongen när Körkarlen rullades upp på den vita duken. Effekten blev också betydligt större på filmen än om man skulle tänkt sig Körkarlen på teatern. Att på samma realistiska sätt åskådliggöra Körkarlens hemska färd på nyårsnatten och att i varandra så infläta fantasi och verklighet torde ej de mest utvecklade sceniska resurser kunna åstadkomma. Bokens underbart fängslande innehåll och mystiska stämning har Victor Sjöström lyckats uppfånga och kvarhålla även på den vita duken." (AB)
---

Vid sidan av de kommersiella föreställningarna kom den att ses av stora mängder människor via andra distributionskanaler. Så använde sig nykterhetsrörelsen av den i en kampanjverksamhet som IOGT startade tidigt 1922. Filmen har också använts som uppbyggelsefilm av Frälsningsarmén samt som skolfilm.
De utländska framgångarna inleddes med den närmast klassiska "trade show" i London som ägde rum den 4 februari 1921 och till vilken Sjöström själv rest ned eftersom det ryktades att den engelska textredigeringen grovt förvanskats för att passa rådande publiksmak. Regissörens ingripande ledde åtminstone till vissa kompromisser från den engelske distributörens sida. Specialvisningen på Alhambra-teatern blev i alla händelser en enastående triumf för Sjöström och den svenska filmen.
http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item ... ease-dates

"Omedelbart efter premiären på nyårsdagen 1921 kröntes Körkarlen i pressen till ett mästerverk och blev också en stor publkiframgång. På ett par månader ska 98 0000 biljetter ha sålts bara i Stockholm. Men tvärtemot förhoppningarna om en lysande framtid för svensk film var det ett publikrekord som sklle bli svårt att slå. Massarbetslöshet och ekonomisk kris fick antalet biobesökare att sjunka kraftigt, och 1922 hade biografernas publikunderlag minskat med en fjärdedel sedan toppåren 1919-1920. Importen av amerikanska filmer ökade, medan den svenska filmproduktionen sjönk. Genombrottet av amerikansk film försvårade också exporten av svensk film i Europa. Men Körkarlen fick väldiga framgångar bland filmkritiker utomlands och Selma Lagerlöf gladdes över utsikterna till försäljningsboom i Storbritannien. I Sverige utkom Körkarlen i en storsäljande lågprisutgåva med omslagsbild från filmmen och i Storbritannen gavs boken ut illustrerad med fotografier från filmen. Även i USA uppmärksammades Körkarlen bland både filmkritiker och filmskapare för sin originalitet, men den blev långtifrån samma publikframgång som Tösen från Stormyrtorpet."

Ingmar Bergman:
Ingmar Bergman var en stor beundrare av Körkarlen vilket bland annat lämnat spår i hans egen film Smultronstället. Enligt Bergman hade Körkarlen för honom "betytt mest av alla filmer".[4] Bergman skrev vidare om filmen:
Jag såg den första gången då jag var femton år. Numera ser jag den minst en gång varje sommar antingen ensam eller tillsammans med yngre personer. Jag ser tydligt hur Körkarlen ända in i minsta detalj har påverkat min yrkesutövning.
https://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%B6rk ... film,_1921)
Alien
Moderator
 
Inlägg: 39275
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Verk av Selma Lagerlöf som filmatiserats

Inläggav Alien » 2021-10-18 2:27:31

Körkarlen har filmatiserats två gånger till.

En fransk version La Charrette fantôme 1939, regisserad av Julien Duvivier. Tanken var att de skulle visas på filmfestivalen i Cannes 1939, men som bekant kom andra världskriget i vägen och festivalen ställdes in. Filmen fick världspremiär i Sverige 8 september 1939. Den fick premiär i frankrike 16 februari 1940. Först år 1946 blev den första filmfestivalen i Cannes av.



År 1958 en ny svensk version, regisserad av Arne Mattsson. George Fant spelade David Holm, Ulla Jacobsson spelade syster Edit och Anita Björk fru Holm.
Det var stor spännvidd mellan recensenternas uppfattning om Körkarlen. Staffan Tjerneld i Expr kallade filmen ett mycket vackert arbete, och Robin Hood i StT utnämnde den, trots vissa invändningar, till Mattssons mest vägande insats hittills. Andra var i varierande grad negativa, till stor del utifrån jämförelser med de tidigare filmatiseringarna av romanen. Höken i SvD kallade Mattssons verk ett stort, ambitiöst misslyckande.
StT (Robin Hood): "Första intrycket av den nya Körkarlen är:
-- Vad det är vackert! Filmen har inte färg i vanlig mening, men i Max Wiléns foto blir det svartvita som färg -- det svarta djupt, och mjukt som sammet, det vita vitt som nyfallen snö med sol över. (-)
Det har sagts att all djupare människoskildring omöjliggörs av den breda duken, som inte kan använda närbilder. Men -- som man kunde vänta -- lär sig b e g å v a d e regissörer snabbt att använda bredduken rätt.
Mattsson gör det här i sitt första försök med agascope. Han har närbilder. Då uppmärksamheten bör riktas på bara en eller ett par personer, åker kameran så att något skymmande mörkt -- en dörr, en vägg, ett träd -- kommer i vägen och 'avskärmar' duken, så att bara det begränsade fältet med personerna 'syns': i övrigt står duken svart. (-)
Det mest utmärkande för denna version är klarheten. Det betonas t ex tydligt att lilla syster Edith förälskat sig i den förfallne Holm.
I klarheten förflyktigas något av den legend-mystik, som Duvivier byggde s i n version på. I stället vinns en 'aktuell' slagkraft. Mattssons upplaga av boken är så att säga vår tids syn på Körkarlen. Filmen är mindre mystik än en psykologisk studie av alkoholisten och hustruplågaren, sådan han återfinns på tidningarnas sidor var eller varannan dag. (-)

http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item ... 9#comments

Jag skulle vilja se alla tre versionerna. Stumfilmen har faktiskt funnits på SVTPlay men jag missade det.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 39275
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Verk av Selma Lagerlöf som filmatiserats

Inläggav Alien » 2021-10-19 1:31:07

En herrgårdssägen (Gunnar Hedes saga)

Filmen fick heta Gunnar Hedes saga med undertiteln Filmskådespel med motiv från En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf. Den hade premiär nyårsdagen 1923.

En herrgårdssägen, kap 1 skrev:Det var en skön höstdag mot slutet av trettiotalet. På den tiden fanns i Uppsala ett högt, gult tvåvåningshus, som stod underligt ensamt på en liten äng, långt borta i en utkant av staden. Det var ett rätt ruskigt och otrevligt hus, men det förskönades av den massa vildvin, som växte där, och som på solsidan krälade så högt uppför den gula väggen, att det alldeles omramade de tre fönstren i övervåningen.

I ett rum innanför ett av dessa inramade fönster satt en student och drack sitt morgonkaffe. Han var en lång, vacker karl med ett fint utseende. Håret bar han högt uppstruket ur pannan, det krusade sig vackert, och en lugg ville beständigt välta ned mot ögonen. Han var klädd i en bekväm och ledig dräkt, men var rätt elegant.

Han hade det fint i sitt rum, där fanns en god soffa och stoppade stolar, stort skrivbord och präktiga bokhyllor, men nästan inga böcker.
http://runeberg.org/herrgard/01.html

Och varför har en student nästan inga böcker? För att han är en lat student som inte gillar att plugga, däremot att spela fiol. Hede möter cirkusparet Blomgrens och Ingrid med "stjärnögonen" som leder sin blinde morfar:

Herr Blomgren bad herr studenten, att han skulle fästa litet uppmärksamhet vid den lilla blindförerskan. Hade han sett sådana ögon? Trodde han inte, att sådana ögon måste betyda något? Kunde man ha de ögonen utan att vara ämnad till något stort?

Hede vände sig om och såg på det lilla bleka barnet. Jo, hon hade ögon som stjärnor i ett sorgset och en smula avtärt ansikte.

»Vår Herre vet alltid vad han gör», sade fru Blomgren, »och jag tror till och med, att han har någon mening därmed, att han låter en sådan konstnär som herr Blomgren uppträda på gatan. Men vad tänkte han på, då han gav den flickan de ögonen och det leendet?»

»Jag skall säga er något», sade herr Blomgren. »Hon har inte de minsta anlag för konst. Och med de ögonen!»

Hede började misstänka, att de inte talade för honom, utan endast höllo en föreläsning för flickan. Hon kom tätt efter dem och kunde höra varje ord.

»Hon är inte mer än tretton år och alldeles inte för gammal att lära något, men omöjlig, omöjlig, totalt utan anlag. Lär henne sy herr student, om ni inte vill förspilla er tid, lär henne inte stå på huvudet!»

»Det där leendet hon har gör människor alldeles galna i henne», sade herr Blomgren. »Bara för det leendets skull har flickan ständiga anbud från familjer, som vilja adoptera henne. Hon kunde växa upp i ett förmöget hus nu, om hon ville överge sin morfar. Men vartill behöver hon ett leende, som gör människor galna, då hon aldrig vill visa sig varken på en hästrygg eller i en trapets?»
---
»Är det inte grymt av henne, att hon inte vill tillåta oss att göra en konstnär av henne?» sade de.

Hede såg sig om. Den lilla blindförerskan gick där med ett tåligt lidande inpräglat på sitt ansikte. Han såg på henne, att hon visste, att den, som inte kunde dansa på lina, var en obegåvad och föraktlig varelse.
---
Just då tågade de in på en ny gård, men innan de började sin föreställning, satte Hede sig på en upp- och nedvänd skottkärra och började predika.

Och nu försvarade han den stackars blindförerskan. Han förebrådde herr och fru Blomgren, att de ville lämna ut henne till den stora, grymma publiken, som skulle älska henne och applådera henne till en tid, men sedan hon hade blivit gammal och utsliten lämna henne att traska omkring på gatan i höstregn och köld. Nej, den var konstnär nog, som gjorde en människa lycklig. Hon Ingrid, skulle bara ha ögon och leende för en, skulle spara dem för en enda, och denne ende skulle inte övergiva henne, utan skänka henne ett skyddat hem, så länge han levde.

Tårarna stego Hede upp i ögonen, medan han sade detta. Han talade mer för sig själv än för de andra. Han kände det med ens fasansfullt att bli driven ut i världen, att bli skild från det stilla hemlivet.

Så såg han hur de stora stjärnögonen började stråla på flickungen. Det var, som hade hon förstått varje ord. Det var, som om hon åter vågade leva.

M a o, Ingrid var inte född att bli cirkusartist och försörja sig själv, hon var född att älska en man och bli gift.

”När Selma Lagerlöf läst Stillers manus förbjöd hon honom att använda titeln En herrgårdssägen. Stillers bearbetnng avvek alltför mycket, ansåg hon. Hon hade övervägt att förbjuda honom att filma boken. ”Stöd för det visste hon fanns i 1919 års nya lagstiftning kring den ideella upphovsrätten, som förtydligade Bernkonventionens författarrätt. Anledningen till att hon inte utverkade ett stopp för inspelningen var hot från Stiller och bolagsledningen om att ett sådant skulle sätta hela Svensk Filmindustri i konkurs. Saken diskuteras utförligt i ett brev till Valborg och det förefaller som om Stiller vid sitt besök hemfallit åt ren utpressning:

’Nu lär en filmtext till herrgårdssägen, som varit lik boken ha blivit förkastad av engelsmännen varemot denna usla text, som jag nu fått se, hade blivit gillad och därför sätta de nu allt sitt hopp till denna smörja. Om jag sade nej nu förklara de båda två, måste de upphöra med sitt försök. Alla deras arbetare vid Råsunda (100 man) skulle bli brödlösa, de själva måste gå i konkurs och ta anställning i utlandet.--- Körkarlen hade bara haft tidningssuccés. I verkligheten hade det varit så att den gått med tomma hus och uppförandet hade måst hejdas. Om de bara däremot lyckades slå igenom med en enda film, så att den bleve populär där ute, så skulle de för all tid vara räddade, och de skulle också kunna återvände till att göra god konst igen!’

Något engelskt bolag var veterligen aldrig inblandat i inspelningen och även om ekonomin i Sverige var i kris och Svensk fimindustri under 1921 hade haft likviditetsproblem och aldrig producerat så få filmer som under 1922, klarade man sig ur knipan genom att sälja de flesta av sina biograffastigheter. De livfulla överdrifter Selma Lagerlöf redogör för antyder att Mauritz Stiller antingen var helt desperat, eller att han drev med den ur hans perspektiv till åren komna och i filmproduktion inte så hemmastadda författarinnan. Ett nej från Selma Lagerlöf skulle onekligen ha varit en nesa för Svenska Filmindustri och Stiller ville uppenbarligen visa att svensk film med nya produktonsmetoder skulle kunna konkurrera med den snabbt växande amerikanska filmindustrin.

Ur den aspekten hade han misslyckats med Herr Arnes pengar. Den ansågs alltför konstfärdig och beroende av den i USA tämligen okända litterära förlagan. Exportchefen på Svensk Filmindustri och distributörerna i Frankrike, England och USA hade varit särskilt kritiska mot det olyckliga slutet och Mauritz Stiller lär även ha blivit erbjuden att göra om det, så att det bättre skulle passa den utländska marknaden. Det var inget han funnit möjligt.”


Nej, vad är det för film och spökhistoria som måste sluta ”lyckligt”? En konstfilm är inte samma sak som en kioskroman. En historia som börjar med att en gammal präst och hans gamla hustru, deras gamla tjänare och unga sondotter slaktas, hur tänker man sig att den ska sluta lyckligt? Men En herrgårdssägen slutar lyckligt, ändå ansåg Stiller att han måste ändra historien för att den skulle bli mer säljande, mer "amerikansk".

”Det konventionellt lyckliga slutet betonas däremot starkt i Gunnar Hedes saga. En annan anpassning var att filmen utspelades i framtiden, inte som i romanen på 1830-talet. Den vackra Mary Johnson, mycket beundrad i Herr Arnes pengar, fick återigen den kvinnliga huvudrollen, men nu som söt 1920-talsflicka i knälånga klänningar. Exportchefen hade också förordat Mary Johnson i en skrivelse om hur svenska filmer skulle kunna få större framgångar på den internationella marknaden. Den likaså vackre Einar Hansson fick spela Gunnar Hede.

Giunnar Hedes saga blev en enkel melodram med mycket dramatik kring en renhjord som ska drivas fram i fjällnatur. Ledarrenen skenar och släpar Gunnar Hede efter sig över ett fjällstup i en actionfylld scen där Hede slutligen slås medvetslös och tappar förståndet. Utan tvivel försvann i filmen en hel del av kvaliteterna i Lagerlöfs roman om konstens och kärlekens skapande och helande krafter."

I boken var det getter, inte renar, men en renhjord ansågs väl både mer dramatisk och mer exotisk.

"Filmen såldes tll sjutton länder, men trots att Stiller följt exportchefens regelbok blev Gunnar Hedes saga till skillnad från tidigare Lagerlöf-filmer inte någon stor internatonell publikframgång. Inte heller i Sverige blev filmen särskilt framgångsrik. Filmkritikerna uppskattade inte anpassningen till mer amerikanska produktiionsformer - det som Märta Lindquist i sin recension kallade ’banal utländsk filmsmak’. Mauritz Stiller kritiserades också för att ha tagit sig för stora friheter i förhållandet till Selma Lagerlöfs berättelse.”

Recensioner

Storstjärnan Lars Hanson skulle spela titelrollen när Mauritz Stiller plötsligt ändrade sig och gav den till den sammetsögde Einar Hansson, som knappt hade gjort någonting. Han tar i allt han kan i rollen som den drömmande ynglingen som inte får bli "fiolspelare och fantast" för sin mor, utan ska läsa bergsvetenskap och rädda dem från utmätning. Han blir kär i fiolspelerskan, men åker lydigt iväg och studerar sten. Från bergen skriver han att han ska tjäna en förmögenhet genom att driva en renhjord tjugo mil söderut och sälja djuren för dubbla priset. Det låter ju lätt.

Ljuv förälskelse, oväntad (nåja) katastrof och frälsande kärlek. Stiller har rätat ut och plattat till Lagerlöfs berättelse och gjort en rafflande melodram med spöklika dubbelexponeringar och mäktiga bilder av väldiga renhjordar. Giganten Julius Jaenzon (pseudonymen J. Julius) fotograferade. Med filmer som Terje Vigen, Berg-Ejvind och hans hustru, Körkarlen och Herr Arnes pengar satte han, Victor Sjöström och Mauritz Stiller svensk film på världskartan.
---
"Hede, som i Selma Lagerlöfs berättelse blir vansinnig på grund av själsskakningen vid åsynen av levande varelsers dödskval, förlorar i filmen sitt förstånd på grund av en fysisk chock och de skador han lider […]", skrev Quelqu'une (Märta Linqvist) i Svenska Dagbladet. Och året därpå skulle Stillers version av Gösta Berlings saga göra Lagerlöf rasande.

"De ögonen måste du lyda" säger herrgårdsfrun till sist till sin son i Gunnar Hedes saga. Mary Johnson hade gjort succé som den renhjärtade Elsalill i Herr Arnes pengar – den enda av Stillers tre filmatiseringar Lagerlöf inte tyckte direkt illa om. Här himlar den änglalika skådespelerskan en hel del med ögonen, men när det gäller tar hon sig samman. Hon fick extatiska recensioner.
http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item ... t-the-film
Alien
Moderator
 
Inlägg: 39275
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Återgå till Intressanta intressen



Logga in