Vart hör jag hemma?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: atoms, Alien, marxisten

Vart hör jag hemma?

Inläggav Jossie94 » 2019-11-19 0:13:07

Vill mest bara diskutera eller få råd och tips gällande denna situation.

Hur gör man om man hamnar i mitten av en linje där balansen är att ha en diagnos och vara neurotypisk och den balansen gör att folk missförstår en och att man inte har hittat hem ännu? Kan man hitta rätt i en sådan situation eller måste man acceptera att man har båda delarna? Det är klart jag accepterar min diagnos men tycker det är jobbigt att man inte är helt rimlig för omgivningen.
Jossie94
 
Inlägg: 144
Anslöt: 2019-06-25

Vart hör jag hemma?

Inläggav Jannemanne » 2019-11-21 17:35:24

En sak är säker: alla är vi olika och det måste vi acceptera. Man måste hitta sig själv och satsa på att vara sig själv.
Jannemanne
Ny medlem
 
Inlägg: 6
Anslöt: 2019-11-21

Vart hör jag hemma?

Inläggav antonius » 2019-11-21 18:42:01

Jossie94 skrev:Vill mest bara diskutera eller få råd och tips gällande denna situation.

Hur gör man om man hamnar i mitten av en linje där balansen är att ha en diagnos och vara neurotypisk och den balansen gör att folk missförstår en och att man inte har hittat hem ännu? Kan man hitta rätt i en sådan situation eller måste man acceptera att man har båda delarna? Det är klart jag accepterar min diagnos men tycker det är jobbigt att man inte är helt rimlig för omgivningen.


Att tvingas "höra hemma" är mest en NT uppfinning för att delvis göra att dom som är lite "utanför", skall falla tillbaka inom deras ramverk, även om man inte platsar där, det gör inte så mycket i deras värld, för man blir användbar som driftkucku, och slagpåse.

Deras uppfattning om hur man ska vara, är ganska distinkt, för en sak som gör NT:communityn orolig det är när någon lyckas och går sin egen väg, för att bli sin egen lyckas smed, det får bara ledarhundarna som har åsiktsföreträda göra... :-)063
antonius
 
Inlägg: 15188
Anslöt: 2012-12-06
Ort: In my escape pod.

Vart hör jag hemma?

Inläggav Jossie94 » 2019-12-11 4:02:03

Såhär:

Innan jag fick min diagnos så var jag enligt mig själv normal (neurotypisk) Folk fattade ju inte bara det eftersom de förstod inte att jag bara ville ha kompisar. Alla vill ju vara en del av gemenskapen, framförallt när det gäller skolan. Så att jag ville ha kompisar var ju enligt dem något konstigt. Men de hade ju redan sina kompisar sen de var 7 år, så de var ju inte så att de själva tog initiativet till att skaffa nya kompisar. Det var mest jag som var den drivande och framåt: de förstod inte saker som att jag ville passa in, att jag var precis som dem (både stilmässigt och så) Jag menar, jag var en helt normal tjej, gillade smink och shoppa/fika mm. Dock var jag väldigt osäker. Jag berättade tex en rolig grej inför mina sk vänner men de förstod ju inte att det bara var en rolig grej. För de blev rätt hysteriskt. Dessa sk kompisar tog på sig mamma rollen och var beskyddande mot mig och hade någon av de berättat samma sak, hade de inte blivit lika hysteriskt. Då hade det varit mer accepterat och mer åh vad roligt, dem reaktionerna.

Jag trodde ju aldrig att jag skulle få sådana reaktioner på det jag berättade. Sedan trodde ju jag att det inte var något mer med det. Nej då tar de upp de inför hela klassen på en lektion. Jag fattade ju såklart ingenting för att jag blev ju påhoppad bara sådär. Jag hade ju inte gjort något och jag visste ju inte heller vad.

Om detta är ett normalt beteende hos NT så tycker jag att de är väldigt konstigt, för att berätta en rolig grej för sina sk kompisar (de var inga kompisar) det är ju inget att waina(vet inte hur det stavas) över. Jag hade ju förstått om det var något väldigt konstigt som jag eller någon annan hade berättat, något allvarligt men nu var ju så inte fallet. Ja, många var jätte omogna, men just den händelsen, herregud vilka riktiga barnrumpor.

Jag tyckte att denna händelsen som hände för några år sedan, var och är väldigt patetisk. Det var ju på dagisnivå. Jag tycker tjejkompisar är rätt överskattat, för det är ju rätt sjukt om man nu är en NT person att man beter sig sådär, killar är ju mer rakare då och i detta fallet tyckte killarna detta var löjligt. Ja håller med dem.
Jossie94
 
Inlägg: 144
Anslöt: 2019-06-25

Vart hör jag hemma?

Inläggav nomemorytoday » 2019-12-11 10:43:08

Du är ej patetisk. Utgår från att du är född 94 samt har kompisar över 7.

Dem man har, är som dem är. Att likna går inte så lätt. Ofta träffar man fel, oavsett. Tjejpolare, enligt mig är i regel sköna så. Killar med.
nomemorytoday
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 1910
Anslöt: 2018-01-13

Vart hör jag hemma?

Inläggav antonius » 2019-12-11 15:00:10

Jossie94 skrev:Om detta är ett normalt beteende hos NT så tycker jag att de är väldigt konstigt, för att berätta en rolig grej för sina sk kompisar (de var inga kompisar) det är ju inget att waina(vet inte hur det stavas) över.


Det här med grupperingar är hos NT en väldigt big deal, de kan i sina värsta stunder liknas vid en hundflock, där det är allt från ledarhunden ner till den lilla hackkycklingen. Ofta kan det slå över i ren mobbing, det bara är så. Som färsk i en grupp ska man undvika att ta upp saker som kan uppfattas fel, det får bara de som är etablerade och har sk åsiktsföreträde göra, för hen kommer lätt undan om det uppfattas fel, medan för en newbie kan bli förödande... :-)063
antonius
 
Inlägg: 15188
Anslöt: 2012-12-06
Ort: In my escape pod.

Vart hör jag hemma?

Inläggav geocache » 2019-12-11 17:51:39

Hallå Jossie94!

Den "problematiken"/frågan har jag "dragits med" sedan jag började upptäcka att jag var "avvikande" (avvikande från vad, egentligen; vem sätter normen för vad en människa är/ska vara?"...), och lösningen som visade sig fungera var att jag medvetet valde att tillbringa mycket tid för mig själv, under hela min uppväxt. På det sättet httade jag "mitt sätt att vara". När jag gick i mellanstadiumet var det några i min klass som försökte mobba mig, men åren i min självvalda "ensamhet" gav mig styrkan att inte bry mig, och efter ett tag tröttnade de, och lät mig vara ifred.

(Det var när jag var i kanske tioårsåldern som jag började ana att jag hade något som jag i vuxen ålder fick diagnostiserat som Aspergers syndrom med inslag av DAMP. Psykologen som utredde mig berättade för mig att det finns medicin som hjälper mot det, men att den skulle göra värre saker med mig än vad den skulle avhjälpa, och då valde jag att inte börja använda den medicinen alls. Men samtidigt kännde jag att jag ändå ville dämpa effekterna av det diagnosen beskrev, och då kom jag på att använda "Asperger"-delen som en sorts medicin mot "DAMP"-delen. Nu har det gått omkring 25 år sedan jag fick diagnosen, och min "medicin" fungerar fortfarande.)
geocache
 
Inlägg: 9310
Anslöt: 2008-06-16
Ort: Ludvika

Vart hör jag hemma?

Inläggav Jossie94 » 2019-12-11 23:40:29

nomemorytoday skrev:Du är ej patetisk. Utgår från att du är född 94 samt har kompisar över 7.

Dem man har, är som dem är. Att likna går inte så lätt. Ofta träffar man fel, oavsett. Tjejpolare, enligt mig är i regel sköna så. Killar med.



Jag menade att de och den händelsen var patetisk. Jag är född 94a ja, och jag syftade på att när man är i min ålder är det svårt att träffa nya vänner (redan när jag gick i gymnasiet) och då förstod inte dem att jag bara ville ha vänner precis som alla andra. Då är det så pass svårt att man måste ha kompisar sedan man var 7 år, för sedan är majoriteten inte så öppna för nya människor. De har ju bara sina kompisar sedan de var typ 7 år och de har ju känt dem i flera år, och då vill de inte ha fler vänner. De blir ju svårt för mig då att bli vän med dem då eftersom de redan har för många vänner och inte vill ha flera.
Jossie94
 
Inlägg: 144
Anslöt: 2019-06-25

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in