Lev i nuet, uppmanas man, men hur lätt är det?

TT/UNT 7 AUGUSTI 2020 skrev:Försök för en stund att vara i nuet. Inte tänka bakåt eller framåt. Låt tankarna vara här och nu.

Hur lång tid tar det innan de börjar irra? När börjar du oroa dig för något som har hänt eller som kanske kommer att hända?

https://unt.se/artikel/roland-paulsen-v ... o/1l7xox5r

Enligt buddismen är lösningen meditation. Men enligt Roland Paulsen är lösningen dels att lära oss leva med oron, dels basinkomst.

Människor kan inte låta bli att oroa sig för vad som kan hända. Och enligt Roland Paulsen har det evolutionära orsaker. Vi har oroat oss ända sedan vi slutade vara jägare/samlare och blev bönder.

– Det som hände när vi blev jordbrukare var att framtidshorisonten förlängdes, vi började tänka på sådd och skörd, vi började tänka längre in i framtiden.

Tankar på framtiden skapar oro

Sedan dess, menar Roland Paulsen, har varje stor samhällsomställning flyttat horisonten allt längre fram, inte minst industrialisering då lönearbete kom in i bilden på allvar. Och ju större tidsrymd, desto mer att tänka på som har att göra med framtidens osäkra natur.

Och det är osäkerheten vi inte kan med, det är där som problemet uppstår. Så fort en potentiell fara dyker upp i huvudet börjar tankarna gå på högvarv. "Tänk om jag blir sjuk? Hur ska jag undvika att bli sjuk? Vad ska jag göra om jag blir sjuk?"

– Det finns en kollektiv oförmåga att leva med osäkerhet, det gäller samhället i stort men också på individnivå, och där blir uttrycket oro.

Har man nu redan blivit sjuk/pensionär så finns alltid ekonomin att oroa sig för.

– Vi oroar oss för att inte ha något jobb eller för att förlora vårt jobb. Det börjar redan i skolåldern, man lär sig att det bästa sättet att hantera den ekonomiska oron är att uthärda det schemalagda livets tristess, att gå till jobbet även om det inte känns meningsfullt.

I dag finns en hård indelning mellan arbetslösa och anställda, mellan vinnare och förlorare, som genererar en oro vilken vi enligt Paulsen skulle kunna minska radikalt.

Det är där basinkomsten kommer in i bilden. Då skulle vi åtminstone slippa oroa oss över försörjningen. Sverige har råd med det, menar han, men då måste man värdera individernas psykiska mående högre än ekonomisk tillväxt. Men vilka "man" syftar han på? Majoriteten i Sverige? Politikerna? Företagarna som vill ha ut så mycket som möjligt av arbetskraften och betala så lite skatt som möjligt?

Roland Paulsen utvecklar sina tankar om detta i boken Tänk om - en studie i oro.

Jag vet inte om jag håller med Paulsen men tycker hans tankar är intressanta.

Tidigare böcker av Roland Paulsen:

- Arbetssamhället - hur arbetet överlevde teknologin (2010)

- Vi bara lyder - en berättelse om Arbetsförmedlingen (2015)

Är det någon som läst någon av hans böcker?

Har inte läst någon hel bok, men utdrag ur flera av dem och många artiklar av Roland Paulsen, främst i DN.
Jag sympatiserar med många av hans tankar.

Han verkar vara en populist.

På de här temat om oro och att leva i nuet. Jag var nära att förlora min lägenhet när FK beslutade att inte längre ge mig aktivitetsersättning. Då var jag väldigt orolig om de ekonomiska och de är jag fortfarande idag. Men inte på samma sätt. Jag har ändrat mina kostvanor skaffat en cykel. Jag har accepterat att min önskan om att kunna få hjälpa andra kommer att behöva läggas om... att de får agera som en hobbyverksamhet och inte ett betalande arbete. Idag får agera som en förebild för resten av mitt liv. Jag cyklar runt med min kamera och tar lite bilder då och då.... men för de mesta njuter jag bara av hur tyst de har blivit inuti mitt huvud. Jag behöver inte mycket att klara mig på med den framtiden. Till slut kommer jag sluta att följa nyheterna sluta bry mig om vilken dag de är vad klockan är. Jag kommer bara vara. För mig blev starten Imraldi. Sen började jag träffa en dietist och nu är jag här. 37 kg senare med en cykel. Om vi ska vara ärliga så hade jag en plan. När den dagen kom då jag blev 29 och inte kunde få någon mer aktivitetsersättning. Sjukpension ordet skrämmer mig fortfarande. Den planen ingav ett lugn. Jag var fortfarande 20 de skulle fortfarande vara " romantiskt " jag kunde kanske bli en martyr till psykisk ohälsa.

Jag hade självklart valt att få leva med er... andra människor och ha ett arbete där jag kände att jag kunde göra någon nytta. Jag känner ingen skam för att jag lever på aktivitetsersättning. Där slösas med pengar på så mycket annat skit i samhället. De som FK ger mig är en droppe I havet. Men jag vet att jag kunde hjälpa andra människor som varit eller är i samma sits som jag har varit. Jag hade velat få finnas där för dom. Men nu ser inte mitt liv ut så. Kanske behöver ingen min hjälp. Man antar så mycket som inte är sant. Men nej jag oroar mig inte längre. Jag tror inte att vi människor är byggda för att oroa oss. Bara som exempel. Jag oroade mig så mycket för vad andra människor tänkte om mig. Men människor noterar knappt att du går där på gatan eller att du handlar i den där matbutiken du kunde lika gärna vara ett spöke. Där finns en fundamental arrogans i mycket av de här oroandet.