Var hör jag hemma?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: atoms, Alien, marxisten

Var hör jag hemma?

Inläggav Jossie94 » 2019-11-19 0:13:07

Vill mest bara diskutera eller få råd och tips gällande denna situation.

Hur gör man om man hamnar i mitten av en linje där balansen är att ha en diagnos och vara neurotypisk och den balansen gör att folk missförstår en och att man inte har hittat hem ännu? Kan man hitta rätt i en sådan situation eller måste man acceptera att man har båda delarna? Det är klart jag accepterar min diagnos men tycker det är jobbigt att man inte är helt rimlig för omgivningen.

Moderator: Rättade "vart" i rubriken till "var".
Jossie94
 
Inlägg: 377
Anslöt: 2019-06-25

Vart hör jag hemma?

Inläggav Jannemanne » 2019-11-21 17:35:24

En sak är säker: alla är vi olika och det måste vi acceptera. Man måste hitta sig själv och satsa på att vara sig själv.
Jannemanne
Ny medlem
 
Inlägg: 6
Anslöt: 2019-11-21

Vart hör jag hemma?

Inläggav antonius » 2019-11-21 18:42:01

Jossie94 skrev:Vill mest bara diskutera eller få råd och tips gällande denna situation.

Hur gör man om man hamnar i mitten av en linje där balansen är att ha en diagnos och vara neurotypisk och den balansen gör att folk missförstår en och att man inte har hittat hem ännu? Kan man hitta rätt i en sådan situation eller måste man acceptera att man har båda delarna? Det är klart jag accepterar min diagnos men tycker det är jobbigt att man inte är helt rimlig för omgivningen.


Att tvingas "höra hemma" är mest en NT uppfinning för att delvis göra att dom som är lite "utanför", skall falla tillbaka inom deras ramverk, även om man inte platsar där, det gör inte så mycket i deras värld, för man blir användbar som driftkucku, och slagpåse.

Deras uppfattning om hur man ska vara, är ganska distinkt, för en sak som gör NT:communityn orolig det är när någon lyckas och går sin egen väg, för att bli sin egen lyckas smed, det får bara ledarhundarna som har åsiktsföreträda göra... :-)063
antonius
 
Inlägg: 15442
Anslöt: 2012-12-06
Ort: In my escape pod.

Vart hör jag hemma?

Inläggav Jossie94 » 2019-12-11 4:02:03

Såhär:

Innan jag fick min diagnos så var jag enligt mig själv normal (neurotypisk) Folk fattade ju inte bara det eftersom de förstod inte att jag bara ville ha kompisar. Alla vill ju vara en del av gemenskapen, framförallt när det gäller skolan. Så att jag ville ha kompisar var ju enligt dem något konstigt. Men de hade ju redan sina kompisar sen de var 7 år, så de var ju inte så att de själva tog initiativet till att skaffa nya kompisar. Det var mest jag som var den drivande och framåt: de förstod inte saker som att jag ville passa in, att jag var precis som dem (både stilmässigt och så) Jag menar, jag var en helt normal tjej, gillade smink och shoppa/fika mm. Dock var jag väldigt osäker. Jag berättade tex en rolig grej inför mina sk vänner men de förstod ju inte att det bara var en rolig grej. För de blev rätt hysteriskt. Dessa sk kompisar tog på sig mamma rollen och var beskyddande mot mig och hade någon av de berättat samma sak, hade de inte blivit lika hysteriskt. Då hade det varit mer accepterat och mer åh vad roligt, dem reaktionerna.

Jag trodde ju aldrig att jag skulle få sådana reaktioner på det jag berättade. Sedan trodde ju jag att det inte var något mer med det. Nej då tar de upp de inför hela klassen på en lektion. Jag fattade ju såklart ingenting för att jag blev ju påhoppad bara sådär. Jag hade ju inte gjort något och jag visste ju inte heller vad.

Om detta är ett normalt beteende hos NT så tycker jag att de är väldigt konstigt, för att berätta en rolig grej för sina sk kompisar (de var inga kompisar) det är ju inget att waina(vet inte hur det stavas) över. Jag hade ju förstått om det var något väldigt konstigt som jag eller någon annan hade berättat, något allvarligt men nu var ju så inte fallet. Ja, många var jätte omogna, men just den händelsen, herregud vilka riktiga barnrumpor.

Jag tyckte att denna händelsen som hände för några år sedan, var och är väldigt patetisk. Det var ju på dagisnivå. Jag tycker tjejkompisar är rätt överskattat, för det är ju rätt sjukt om man nu är en NT person att man beter sig sådär, killar är ju mer rakare då och i detta fallet tyckte killarna detta var löjligt. Ja håller med dem.
Jossie94
 
Inlägg: 377
Anslöt: 2019-06-25

Vart hör jag hemma?

Inläggav nomemorytoday » 2019-12-11 10:43:08

Du är ej patetisk. Utgår från att du är född 94 samt har kompisar över 7.

Dem man har, är som dem är. Att likna går inte så lätt. Ofta träffar man fel, oavsett. Tjejpolare, enligt mig är i regel sköna så. Killar med.
nomemorytoday
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 2472
Anslöt: 2018-01-13

Vart hör jag hemma?

Inläggav antonius » 2019-12-11 15:00:10

Jossie94 skrev:Om detta är ett normalt beteende hos NT så tycker jag att de är väldigt konstigt, för att berätta en rolig grej för sina sk kompisar (de var inga kompisar) det är ju inget att waina(vet inte hur det stavas) över.


Det här med grupperingar är hos NT en väldigt big deal, de kan i sina värsta stunder liknas vid en hundflock, där det är allt från ledarhunden ner till den lilla hackkycklingen. Ofta kan det slå över i ren mobbing, det bara är så. Som färsk i en grupp ska man undvika att ta upp saker som kan uppfattas fel, det får bara de som är etablerade och har sk åsiktsföreträde göra, för hen kommer lätt undan om det uppfattas fel, medan för en newbie kan bli förödande... :-)063
antonius
 
Inlägg: 15442
Anslöt: 2012-12-06
Ort: In my escape pod.

Vart hör jag hemma?

Inläggav geocache » 2019-12-11 17:51:39

Hallå Jossie94!

Den "problematiken"/frågan har jag "dragits med" sedan jag började upptäcka att jag var "avvikande" (avvikande från vad, egentligen; vem sätter normen för vad en människa är/ska vara?"...), och lösningen som visade sig fungera var att jag medvetet valde att tillbringa mycket tid för mig själv, under hela min uppväxt. På det sättet httade jag "mitt sätt att vara". När jag gick i mellanstadiumet var det några i min klass som försökte mobba mig, men åren i min självvalda "ensamhet" gav mig styrkan att inte bry mig, och efter ett tag tröttnade de, och lät mig vara ifred.

(Det var när jag var i kanske tioårsåldern som jag började ana att jag hade något som jag i vuxen ålder fick diagnostiserat som Aspergers syndrom med inslag av DAMP. Psykologen som utredde mig berättade för mig att det finns medicin som hjälper mot det, men att den skulle göra värre saker med mig än vad den skulle avhjälpa, och då valde jag att inte börja använda den medicinen alls. Men samtidigt kännde jag att jag ändå ville dämpa effekterna av det diagnosen beskrev, och då kom jag på att använda "Asperger"-delen som en sorts medicin mot "DAMP"-delen. Nu har det gått omkring 25 år sedan jag fick diagnosen, och min "medicin" fungerar fortfarande.)
geocache
 
Inlägg: 9377
Anslöt: 2008-06-16
Ort: Ludvika

Vart hör jag hemma?

Inläggav Jossie94 » 2019-12-11 23:40:29

nomemorytoday skrev:Du är ej patetisk. Utgår från att du är född 94 samt har kompisar över 7.

Dem man har, är som dem är. Att likna går inte så lätt. Ofta träffar man fel, oavsett. Tjejpolare, enligt mig är i regel sköna så. Killar med.



Jag menade att de och den händelsen var patetisk. Jag är född 94a ja, och jag syftade på att när man är i min ålder är det svårt att träffa nya vänner (redan när jag gick i gymnasiet) och då förstod inte dem att jag bara ville ha vänner precis som alla andra. Då är det så pass svårt att man måste ha kompisar sedan man var 7 år, för sedan är majoriteten inte så öppna för nya människor. De har ju bara sina kompisar sedan de var typ 7 år och de har ju känt dem i flera år, och då vill de inte ha fler vänner. De blir ju svårt för mig då att bli vän med dem då eftersom de redan har för många vänner och inte vill ha flera.
Jossie94
 
Inlägg: 377
Anslöt: 2019-06-25

Vart hör jag hemma?

Inläggav Fretshi » 2019-12-16 10:04:59

Vänner är inte lätt men jag har fått insikten att är man glad och mår bra i sig själv så kommer vännerna automatiskt om man bara anstränger sig lite.

Att söka sig till intresseförening är en bra idé för att hitta likasinnade.
Jag fann en god vän när jag började spela ett spel som heter warhammer och vi är fortfarande vänner.
Sen är det nog bra att man kan trivas i sitt eget sällskap också.

Jag är ofta ensam och har rätt få vänner men klarar mig bra med det.
Har några bekanta som inte skulle räknas som vänner.
Fretshi
 
Inlägg: 1129
Anslöt: 2015-05-26

Vart hör jag hemma?

Inläggav Jossie94 » 2019-12-16 15:47:21

Jag tycker att jag har försökt ett antal år och eftersom jag dels inte förstod problemet från början så visste jag ju inte om att de berodde på min diagnos och att jag hade sämre förmåga att förstå den sociala biten. Sociala koder och så.

Sedan var de ju mycket att jag träffade väldigt tråkiga personer, som visade det väldigt tydligt att det inte ville ha med mig och göra. Jag hade ju knappt hunnit säga hej. Det var mer att man försökte prata med andra på sociala tillställningar vilket är så man brukar träffa nytt folk. Syftar på tex en fest eller en bar eller liknande. Då var det som att de knappt förstod att jag bara ville lära känna dem. Hur ska jag annars kunna socialisera mig med folk om jag knappt får chansen att prata med dem? Det lär ju inte ske något om alla sitter och bara är tysta, om det är så folk lär känna varandra idag, då vet jag inte... :-)003 :-)063



Folk måste förstå att de sociala tillställningarna jag syftar är normala sätt att lära känna folk på. Sedan finns det ju forum, aktiviteter och så man också kan lära känna nya människor. Men om folk inte förstår att dessa är normala sätt att ta kontakt på, då vet jag inte hur DE skaffar vänner överhuvudtaget. Ska jag vara riktigt ärligt, så förstår de nog exakt vad jag vill, de bara väljer att inte förstå. Så egentligen är ju de rätt osmarta, för att de ger mig den bilden. De är som att kolla på PH och få en bild av personen där för det är ju den bilden de ger. Första intrycket liksom.


Det är precis likadant gällande personerna jag har träffat och försökt lära känna. Men de vill ju inte förstå det, de lever i sin egna bubbla och tänker "jag har för många vänner" Så de har sina vänner sedan de var typ 7 år gamla, de vill inte ha nya vänner. Hur ska jag kunna förstå att de inte vill ha nya vänner om det är första gången jag träffar en eventuellt blivande tjejkompis? Ska man bara förstå det eller ska man Utgå från att alla är tråkiga och inte vill lära känna någon?

Det är ju inte direkt så att man frågar de heller om de vill ha nya vänner heller, för det är ju konstigt. Jag gör ju på NORMALT sätt det som jag definierar som normalt men om de jag gör som är precis på samma sätt som hur andra gör och deras sätt är helt plötsligt rätt och mitt sätt är "fel", Hur gör man då?

Nu fattar jag ju att det kan vara olika betydelser för andra men jag menar mer allmänt normala saker som ALLA förstår. Ni fattar vad jag menar. Jag menar, alla förstår väl vad en bil är såvida man inte kanske är en nyfödd bebis. Det är ju inte så att man har levt i en grotta.


Så ja, 2019 snart 2020 så bör folk fatta hur man socialiserar sig med andra människor på ett vanligt/normalt sätt, men om dessa NT personer inte förstår de eller inte vill förstå det. Då lär de inte få nya vänner heller med den inställningen. Man kommer ju inte få nya vänner om man tänker som de har gjort i mitt fall.



Så min fråga är, HUR fasiken lär de känna folk då? Jag förstår inte det där alls. Det går liksom inte ihop att de är på 100 procent gällande sociala koder och så kan de inte ens förstå en sådan enkel sak som att någon annan vill lära känna dem. Jag hade ju förstått om de var så att personen stalkade spammade eller något sådant, för de är ju verkligen FEL sätt. De förstår ju alla. Men om man hälsar och är trevlig och bara små pratar, hur kan det ens bli på fel sätt? Jag börjar ju undra om NT personer (de jag har träffat) kommer härifrån för de vet ju inte ens hur man gör eller beter sig och de ska ju föreställa Neurotypiska/normala och kunna förstå saker betydligt mer än de med diagnoser. Men they dont. Det är ju mer deras sätt som är fel då för det makes no sense at all. Jag fattar ju om en person med asperger börjar prata med mig om tex någon sport eller musik eller vad det är för många med asperger är ju väldigt duktiga på ett specifikt ämne. Men det känns som om jag skulle börja prata om musik eller något normalt så skulle NT personer bara, Vad menar du?

Då blir jag, ska du föreställa normal/neurotypisk? Kan de inte bara erkänna att de inte förstår istället för att missbruka den makten de har gällande sociala förmågor och sedan ursäkta med att de inte ville förstå när de egentligen gör det. Eller ursäkta med att det sättet jag gör är icke normalt?
Jossie94
 
Inlägg: 377
Anslöt: 2019-06-25

Vart hör jag hemma?

Inläggav Fretshi » 2019-12-18 9:38:34

Jag tror att en viktig insikt är att man lär sig bli vän med sig själv.

Och inse att livet inte kommer vara enkelt.

Det kan rädda mig lite från den värsta paniken.

Jag tror jag ligger i ett övergångstullstånd till att leva ett bättre liv just nu. Har börjat gå upp tidigare på dagarna och insett hur mycket tid man har som sjukskriven till att återhämta på ett bra sätt. Måste bara lista ut hur.

Sen försöker jag ha som motto att oroa mig så lite som möjligt. En munk sa till mig år 2016 "There is nothing to be Worried about".

Så gäller väl att hitta ett liv man trivs med jag personligen gillar att göra saker känner att mitt liv är meningsfullt då. Sen är jag sämre på att koppla av, men brukar alla fall kunna sova hyfsat när jag haft en aktiv dag.
Fretshi
 
Inlägg: 1129
Anslöt: 2015-05-26

Vart hör jag hemma?

Inläggav Fretshi » 2019-12-18 9:43:14

Har du inga attention föreningar du kan träffa likasinnade på?

Jag fattar att det känns tufft just nu men ge inte upp kära du. Du är värd all lycka och framgång i ditt liv.

Jag har några vänner jag lyckats få innan min diagnos genom att vi delat intressen.
Sen har jag några bekanta i mitt innebandylag som jag börjar gilla mer o mer nu. De är verkligen snälla och det är en sak med personer jag träffat irl. De det här klickar med har varit snälla mot mig och kanske också mer framgångsrika kunnat mer om livet än mig och det här hjälpt mig lite.

Men jag tror stenhårt på "Ni Worries" attityden för det blir inte bättre av att man oroar sig för allt möjligt.
Kan man inte sluta oroa sig på egen hand borde man gå i terapi.
Fretshi
 
Inlägg: 1129
Anslöt: 2015-05-26

Vart hör jag hemma?

Inläggav Jossie94 » 2019-12-20 23:09:11

Jag har ju inte oroat mig innan utan de har ju blivit mer efteråt när man märkt att människor inte vill ha fler vänner eller inte ens vill lära känna någon annan överhuvudtaget, och jag hittar inte på, de är verkligen så! Det är rätt synd eftersom jag ändå har trott att folk tycker det är kul att träffa nya människor och så, men så fel jag hade....Dessutom var ju dessa personer enligt mig väldigt sociala och hade kompisar och så, så de fattade ju hur det hela funkade. Det är klart man då blir skeptisk när man själv inte får infon att gå gram. Der har ju inte varit så att jag har varit otydlig heller, utan de har ju varit de som har varit tröga. Jag förstår ju mer och mer nu vad det beror på och de är ju dels att jag missar de här signalerna men det har också att göra med att folk är så trångsynta och lever i sin egna lilla bubbla. De är inte kapabla till att förstå att någon annan vill lära känna just dem, för de är så inne i sig själva. Det är nog rätt vanligt men jag har bara inte trott att kommunikation ska vara så himla svårt och att det är så mycket som spelar in. När man var mindre då vart man ju bara bästa kompisar men nu, nu är det skitsvårt för att det är inte lika självklart längre. Vilket jag tycker det borde vara eftersom människor är flockdjur i grunden och det är ju rätt tragiskt att folk har blivit så isolerade, men mycket har nog med psykisk ohälsa och göra och samhällets ideal och media bland annat. Att man har så himla mycket krav på både sig själv och på hur andra ska vara och så.

Det är ju inte bara att bli vän med någon i min ålder för folk i min ålder är så kräsna, de ska dels vara intresserade av att lära känna någon och sedan måste man ju passa in hos dem på det sättet att man fattar sociala biten och så, för annars blir de som frågetecken och bara: Vad vill du mig? De kan ju inte tänka att jag som vilken tjej som helst vill lära känna dem, för de antra ju att andra ska fatta att de inte är intresserade.

Jag menar, folk som har kunskapen säger ju till mig, du är vältalig, du är tydlig, du vet vad du vill och sådant, och så har man sin egen omgivning som bara, vad menar du? Det där är så konstigt egentligen att det man tycker att man själv är jätte tydlig på förstår vissa, medan andra bara vad är en mobil telefon ungefär? (överdrivet exempel) De är som att de lever i en grotta vilket jag trodde folk inte gjorde men de gör ju tydligen det.

Pratar jag om något normalt eller något som alla fattar och vet om, det är inte säkert att folk då tror att jag kan sådant, för de ser ju ut som frågetecken då, man bara jo men ni vet detta..För jag vet att folk fattar vad jag vill då, de vill bara inte förstå och det är så himla synd...
Jossie94
 
Inlägg: 377
Anslöt: 2019-06-25

Vart hör jag hemma?

Inläggav LordNelson » 2019-12-20 23:15:26

Jag kan relatera till det du skriver men drar inte samma slutsats som du gör.
LordNelson
 
Inlägg: 3632
Anslöt: 2010-06-25

Vart hör jag hemma?

Inläggav Jossie94 » 2019-12-21 2:37:30

LordNelson skrev:Jag kan relatera till det du skriver men drar inte samma slutsats som du gör.


Vad är din slutsats då? och hur tänker du om dina blivande kompisar du försöker lära känna inte förstår att d u vill lära känna dem och dem inte ens ger dig en möjlighet? Det är ju det jag menar, de bara dömer mig och så utan att ens ge mig en chans. Jag får ju inte ens säga hej innan de fryser ut mig.

Jag och min sambo var ju på en bar med några och då kom de några andra som kände de vi var med. Är det då inte självklart att man då hälsar på då? Eller ska man då bara förstå att man inte ska hälsa på dem? Der är väl ändå ett sådant tillfälle där man ska hälsa på nya personer. Nu var dessa personer 30 år gamla och då trodde ju jag att de fattade att jag bara ville hälsa för att va artig. De måste ju ha haft några diagnoser eller så frös de ut mig för oklar anledning, de var ju en som sa att de bara fanns sådana personer. De här är ju inte för att de är blyga eller har social fobi eller så, de vet mycket väl om deras handlingar. Men de spelar som att de inte gör det medvetet, så då blir det ju jag som är den konstiga, för att jag märker det.

Kanske lite komplicerat men det är som att jag blir den dumma i det hela när det egentligen är de som är de dumma i detta fallet. Jag har ju inte gjort något fel och jag har ju inte fattat vad heller. Det är som att bli oskyldigt anklagad för något man inte har gjort. Man förstår ju inte ens vad det handlar om eller vad det sk felet är.

Detta var ju en av anledningarna till varför jag kände mig obekväm för att jag förstod ju inte vad felet var, för jag hade ju bara varit snäll och artig och försökt hälsa på dessa personer. Jag hade ju förstått om jag verkkligen hade gjort något fel, men jag har ju ingen aning om vad felet kan vara och jag får ju typ gissa mig fram isf för att ingen jäkel säger något, för att man ska ju bara fatta. Nej jag fattar inte...


Jag struntar ju fullkomligt i dessa 30 åringar som beter sig som småbarn, men däremot vill jag ju förstå vad jag nu gjorde för fel enligt dem. Var det för att jag hälsade på dem? Var det för att jag gjorde något sk socialt fel? Vad det felet nu är? Finns det ens något fl jag gör isf eller är det mer "vi bestämmer att det är något fel hon gör?) Eller är det normalt att man inte hälsar på nya människor? vad lever jag i för mysko värld då? Om det som är normalt plötsligt inte är normalt längre? Och säg inte vad är normalt? Ni fattar ju att jag menar det som alla vet, alltså vett och etikett. Man är trevlig, hälsar och sådant. Om folk inte tycker det är normalt, är det då normalt att frysa ut folk hur som helst eller bara bestämma eller hitta på att personer gör olika sociala fel som förmodligen inte ens existerar?

Tex som att man inte ska ta tags i cod, det är väl för sjutton det som man ska göra i kill confirmed? varför sa då en person att man inte skulle ta tagsen? Skulle jag ha fattat att det var en social kod på cod? Eller om man minglar lite i en social tillställning, skulle jag ha förstått då att personerna inte vill lära känna mig för att det också är en social kod? Ska jag bara utgå från att alla är dumma i huvudet för att jag vill ha nya vänner? För tro mig, om de inte fattar att Petra eller jag eller vem det nu än är, vill ha nya vänner, då är det ju mer synd om dem. För dem kan ju inte ens sina egna regler. De kan ju inte ens skaffa vänner själva om det nu ska vara så, för om jag skaffar vänner såsom de gör, det är ju inte ens en skillnad på deras sätt och mitt då. Nu menar jag bara metoden. Alltså att om jag tar en fika med en kompis, och en annan tar en fika med en kompis, det är ju samma sak. Eller ska jag bara nej men du tar ju en fika med en kompis, då gör du på fel sätt/härmar mig? Man kan ju inte ha den inställningen och sådana personer vill man inte ha som vänner heller, dem är ju tråkiga... Så då undrar jag, är inte deras sätt mer värt att säga är fel då? Än att jag bara vill skaffa nya kompisar men det är ju något "onormalt" tydligen ?

Jag må vara trög, men det låter ju bara som dagisnivå om det är såhär en normalt värld är där neurotypiska ska anses vara normala. De är inte normala någonstans då..


Jag försöker verkligen korta ner inläggen men jag måste ju få ner alla detaljer så att folk verkligen fattar vad jag menar. Jag kan ju inte bara skriva wknhiorewiHIFEIO och då bara ska folk fatta, hur kan man fatta något på bara det? Hur ska jag kunna skriva detta som jag menar enklare ? Tips uppksattas! :)
Jossie94
 
Inlägg: 377
Anslöt: 2019-06-25

Vart hör jag hemma?

Inläggav antonius » 2019-12-21 10:08:44

Jossie94 skrev: Tips uppksattas!


Är en ensamvarg så jag är väl fel person att ge råd, men många AS är det. Vi aspisar kan kanske vara lite för desperata ibland, och måste ta ett steg tillbaka, säger inte att det är så för dig, men många gånger så kan man bli lte för intensiv i sitt sökande, och när man så nästan gett upp i sina strävanden, så plötsligt händer det att man finner det man söker... :-)063
antonius
 
Inlägg: 15442
Anslöt: 2012-12-06
Ort: In my escape pod.

Vart hör jag hemma?

Inläggav nomemorytoday » 2019-12-21 13:06:41

Jossie94 skrev:... när man är i min ålder är det svårt att träffa nya vänner...

Be om telefonapparatnumret.
nomemorytoday
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 2472
Anslöt: 2018-01-13

Var hör jag hemma?

Inläggav LordNelson » 2019-12-21 15:15:58

Jossie94 skrev:Vad är din slutsats då?

Att den som är NT för den skull inte alltid är trevlig.

Jossie94 skrev:Tips uppskattas!

Hoppa över upprepningar och en del liknelser, budkapet går fram ändå. Men tänker ditt sätt att skriva är en del av dig.
LordNelson
 
Inlägg: 3632
Anslöt: 2010-06-25

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in