Med "klara av" menar jag arbete. Eftersom jag frågar på ett forum och inte söker bland vetenskapliga artiklar, är jag ute efter svar baserade på erfarenhet.

Just nu är jag nästan livrädd för allt omkring mig, eftersom det inte känns verkligt. Jag har ont i magen hela tiden (har IBS), spända axlar, är nervös och tycker att arbetet i skolan känns onödigt. Jag är själv medveten om att jag arbetar väldigt mycket. Jag försöker ta mig till skolan 07:00 och gå därifrån 17:00. Vid 07:00 och 17:00 är det tyst och lugnt, och det gillar jag.

När jag kommer hem är det första jag gör att äta, sedan förbereder jag mig inför nästa dag och sedan skriver jag på min bok i ungefär en timma. Att skriva på min bok är ett intresse som är väldigt viktigt för mig, men det är inte det enda. Jag gillar även att måla och bygga tekniska saker.

Eftersom den mesta tiden på vardagarna går ut på skolarbete hinner jag bara med skrivandet och tar det andra på helgen. Även helgen är alltså fullsatt med arbete.

Problemet med detta är att jag inte bara kan sluta med arbetet, för om jag gör det så mår jag ännu sämre. Mina intressen är väldigt viktiga för mig, och om jag inte sitter så länge i skolan kanske jag inte hinner göra klart läxorna där.

Först och främst: Arbetar jag för mycket? Kan detta ha påverkat att jag mår som jag gör?
Om ja: Hur kan man lösa detta? Hur kan man dela upp intressen och skolarbeten så att det inte blir lika jobbigt?

Kroppen klarar väldigt mycket. Jag antar att din skolgång och ditt intresse inte är speciellt fysiskt krävande.

Jag tolkar det som att din fråga handlar om ifall kroppen klarar stressen. Nej, kroppen klarar inte stress någon längre tid. Stress är en akut åtgärd som kroppen använder för att ta sig bort från situationer som är farliga. Psyket kan inte skilja på bra och dålig stress och i nuläget låter det som att du helt enkelt har för mycket att göra och är stressad på grund av det. Det är inte hälsosamt i längden.

Har du kontakt med habiliteringen/psykiatrin? Det låter som att du skulle må bra av att prata om din arbetsbelastning med någon som kan hjälpa dig att strukturera din tillvaro eller hjälpa dig med avlastande övningar.

Du har inte funderat på fysisk träning, stretchövningar, armhävningar och sånt? Kanske skulle massage kunna vara nåt?

Jag är ingen expert men jag vet in i märgen hur jävla bra man mår om man är i bra fysisk form. En gång i tiden kände jag mig odödlig.

Provade längdskidor för första gången när jag var omkring sexton och ett halvt. I riktiga Norrland. Var väl fyra-fem kilometer, inget märkvärdigt på så sätt.
Men jag hade aldrig stått på skidor innan och det var en gnistrande, klar dag med blå himmel och ylande slädhundar i bakgrunden. Jag stavade mig fram med plankhelvetena och vid behov pressade jag mig uppför backarna enbart med triceps.
Jag hade ju börjat med styrketräning ett halvår tidigare så jag visste hur triceps skulle jobba.
Man snackar om alpluft, jag var Alpernas Konung! När jag svettig kom fram efter det snåriga spåret som gick över issjöar, skog och mark tog jag en runda till.

Fan, dit ska jag komma igen.
Att vara i toppform är en gudomlig känsla.

Kolla upp var du lägger tiden på och om du kan göra något mer effektivt. Kanske prioritera måla och teknisk byggnation framför dagbok osv. Ibland är det bara så att livet suger tills man blir klar med gymnasiet eller annan utbildning.

Att hälla på med sina intressen gör att man skapar (oftast) den energi som behövs för att man ska orka med sådant som stjäl energi (ex.vis social samvaro som skolan/jobbet kan utgöra).

Motion och sömn är viktiga ingredienser för att orka med att leva, men även mat samt att man faktiskt även bör motionera hjärnan (utan intellektuell stimulans skulle mitt liv vara värdelöst).

"Kroppen klarar mer än man tror", folk tänjer väl gränserna. För att må bra så går jag på promenader ( helst när solen fortfarande är uppe för att få vitaminerna oxå ) och sjunger så mycket jag kan. Yoga är en ny träningsform, där jag fokuserar på andning, och knyter kontakter...har varit uppehåll nu, ska höra med ledaren om det börjat igen...


Miljöombyte om man mår dåligt gör nog sitt, att få nya infallsvinklar eller få hjärnan att fokusera på annat.

Jag tycker att @Miche:s råd är bra.

När jag pluggade mycket i gymnasiet gick jag alltid en halvtimmes promenad efter maten varje kväll innan jag satte igång med läxorna. Du skulle inte kunna hitta på något liknande? Kanske är det också så att 7-17 blir för länge för dig att arbeta i sträck så du måste gå hem tidigare för att orka.

Jag tycker inte att man i första hand skall styra hur lång tid man ägnar åt studier, arbete eller annat. Utan istället mest styra att man använder den tiden på sätt som man mår bra av på lång sikt. Själv har jag arbetat upp till 80 timmar på en vecka, men det har varit trevligt jobb, ej fysiskt slitsamt, och jag har skött mig själv och sluppit sociala kontakter som tar energi.

Att man är trött efter en arbetsdag är att räkna med, och aspergare som har fått anstränga sig socialt brukar vara jättetrötta. I viss mån kan man minska tröttheten med effektiv vila och ta hand om sig själv.

Jag hade dött efter en kvart.

Men allvarligt. Var det inte du som hade jätteproblem med stress redan före jul? Om du inte har lyckats återhämta dig mer över helgerna så är du i allvarlig risk för att hamna i en stressreaktion och i så fall orkar du inte göra något av allt det där du försöker göra längre.

Instämmer, se till att du kan återhämta dig varje helg så att du känner dig bättre än förra måndagen (eller veckan). Om det är t.ex folk du inte måste träffa som orsakar att du blir så trött så sluta träffa dom.

Och om du pluggar har du ju rätt att få hjälp av klara av studierna, från skolans sida. Om du studerar på högre nivå, finns det ju studenthälsan att kontakta - de har också ofta kurser i hur man bäst lägger upp kurser, och även i stresshantering. Sen tror jag också att de flesta skolor har någon typ av funktionshinder samordnare som man ska kunna få hjälp av.

Och som folk skrivit i tråden tidigare, så klarar inte kroppen av stress under längre perioden - både psykiskt och fysiskt. Det är en reaktion för att tillfälligt klara av en situation, sen behöver kroppen vila. Meditation och yoga, kan vara bra för sånt. Långa perioder av stress kan leda till depression, ångest, sömnsvårigheter och allt sånt det innebär (och det låter ju delvis som du har den typen av problem.)

Det är inget fel att söka hjälp, även om det kan kännas jobbigt. Det finns inget som säger att man behöver klara av allting själv.

Kroppen är stark beror ju på hur man använder den
endå bra att du jobbar så hårt som du gör
önskar att jag var likadan

Förlåt nummer 13 men det kan också vara skadligt att utsätta sig gör långvarig stress. Du kan drabbas av akut stressreaktion och i förlängningen kanske även utmattningssjukdomar Trådstartaren har flera av de klassiska fysiska symptomen på stress. Så det är inte direkt något att leka med.

Det är extremt viktigt att en ung aspergare lär sig hushålla med energin. Nu menar jag inte att man inte får motionera och sånt, det får man. Men som ung har man ofta rätt mycket energi och det är lätt att göra för mycket just för att man inte förstår att man använder mer energi än andra och har högre stressnivåer.

Tycker inte man ska sluta göra det man är intresserad av, absolut inte. Däremot kan skola och jobb totalt slita ut en. Det som är lite läskigt är just att man orkar för att man är ung. Man tänker att det går nog bra.

Så många 25-30åriga aspergare jag träffat som gått in i väggen. De har kört på med jobb eller universitet eller båda, inte gett sig själv en paus att andas, och med sin ökade stress och ökade energiåtgång så har de kraschat mer eller mindre från en dag till en annan.... Själv trillade jag ur högskolan med 2 månader kvar...

Man måste lära sig att begränsa energiåtgång och "unna" sig att stressa ner ordentligt, sova länge nog osv. Önskar att jag hade haft bättre självinsikt.

Om två veckor så har jag påsklov. Tror ni det vore klokt att stanna hemma veckan innan för att kunna slappna av och arbeta i lugn och ro? Just nu sitter jag mest och stirrar rakt fram, har svårt för att sova och ont överallt...

Hej Autismsmurfen
Långvarig kronisk stress när vi inte har fått tillräckligt mkt återhämtning kan ge en rad symtom bla ont i kroppen, svårt att fokusera, yrsel, sömnsvårigheter, depression, ångest, och en hel drös med andra mindre bra saker. Och jag talar av egen erfarenhet tyvärr...

Att du studerar mkt gör ju i sig inget utan det är snarare hur du upplever dina studier som påverkar. Som nån annan skrev tidigare i tråden så kan man arbeta mkt utan att alls få stressymtom om man upplever sitt arbete positivt och lustfyllt.

Det låter ju onekligen som att du är överbelastad - du får leka detektiv och ringa in vad det är mer exakt som utlöser din stress... Det bästa är att undvika dom situationerna helt, men det är ju inte alltid det går. Då får man se till att man har tillräckligt med tid för återhämtning för att ladda batterierna.

Exempel på hur vi kan återhämta oss är via sömn, meditation, motion, kreativitet, umgås med människor man tycker om och trivs med, lustfyllda aktiviteter av olika slag - man behöver alltså inte enbart vila för att återhämta sig. Du behöver alltså ta hand om dig själv ordentligt o tänka på vad du behöver för att må bra... lycka till o hoppas du kan få ett vilsamt påsklov
mvh Pentti Varg

Och p.s tveka inte att söka hjälp om du behöver.

Ja kroppen klarar ju av väldigt mycket, och vanligen mycket mer än man tror. Dock verkar det på det sätt du beskriver som att du skulle behöva varva ned lite grann en period. Jag har också under större delen utav mitt liv maximerat min produktivitet och dessvärre har jag drabbats utav stress och depressiva perioder på grund utav detta. Ta en funderare du och känn efter ifall du inte skulle kunna skära ned på någon aktivitet.

Autismsmurfen skrev:Just nu sitter jag mest och stirrar rakt fram, har svårt för att sova och ont överallt...

Exakt de symptomen var de första tecknen på den långvariga depression som drabbade mig efter överansträngning. Så min rekommendation är att du tar det lite lugnare i fortsättningen. Du behöver inte känna skuld inför det utan i framtiden kommer du istället att känna tacksamhet för att du valt rätt =)

@Pentti Varg skriver om kronisk stress, man brukar prata om positiv och negativ stress men ur ett kroppsligt perspektiv är båda lika illa (positiv stress kanske t.o.m. är värre eftersom man har en tendens att strunta i den), båda formerna kan leda till kroppsliga problem och utbrändhet.

Hmm... Ja Miche du har också rätt i att även positiv kortvarig stress kan ställa till stor skada om vi fortf inte ser till att återhämta oss... Men då kanske man också förmodligen börjar sluta uppleva dom sakerna som positiva eftersom det stjäl mer energi än man får tillbaka...? Kroppen orkar ju inte hur mkt som helst.

Det jag ville mest ha fram var att det ändå beror mkt på HUR man upplever och tolkar en situation som avgör huruvida man blir stressad eller inte. Men jag håller helt med dig: såväl positiv som negativ stress kan leda till många sk stressymtom OM vi inte återhämtar oss.

Jag läste om "positiv stress". Skriver det här istf att starta en ny tråd.

Att negativ stress (med höga krav och låg kontroll) är farligt vet man ju, men även positiv stress kan bli farligt till slut. Ett reportage om en chef som älskade sitt jobb och kände sig som en ung 50-åring:

Chef skrev:Vila? Nej, det var överskattat. Han märkte aldrig hur stressen kom smygande. Förrän den höll på att ta livet av honom.
---
Jobbet som äldreomsorgschef i Sundsvalls kommun var det tuffaste som han hade haft. Han stängde aldrig av mobilen. Med 2 300 medarbetare måste han ständigt vara tillgänglig om något skulle hända. Hösten 2011 skulle dessutom en stor omorganisation påbörjas.

http://chef.se/hakan-littzell-tar-inget ... et-langre/

Han hade många järn i elden, både på jobbet och hemma. (Jag blir trött bara av att läsa om det.) Så fick han svårt att hålla balansen och frun körde honom tll akuten:

Läkarens diagnos blev en chock: Håkan Littzell hade fått en stroke, en blodpropp i hjärnan.

Att hans blodtryck var lite för högt visste han. Men han tog blod­tryckssänkande medicin för att hålla det i schack. Han var inte överviktig och motionerade regelbundet.

Ändå drabbades han, hur allvarligt visste han inte. Inte än.

“Men jag kände hur jag hela tiden blev sämre och sämre.”

Dagen efter, på fredagen, var han uppe och gick lite.

“På lördagen skulle jag gå upp för att vinkla persiennerna mot solen. Då vek sig vänsterbenet under mig, jag störtade mot fönstret och var nära att ramla ut.”

Han hade ingen kraft i vänster arm så att han kunde ta emot sig. I ett regn av glassplitter föll han till golvet.

Nu fick han ta det lugnare, till en början ett liv i rullstol. Det verkar faktiskt som orsaken till slaganfallet var just stress, trots att det var s k positiv stress.

Efter tre månader var han tillbaka på kommunkontoret, till en början skulle han jobba 25 procent. Under hans sjukskrivning hade en annan person tillförordnats för att göra hans jobb. Den ordningen permanentades nu.

“Min chef beslutade att jag inte skulle tillbaka i chefsrollen. Visst, det var en sorg, men det var det enda logiska.”
---
Han gör ingen hemlighet av att han saknar chefsrollen.

“För mig handlar det om att känna att jag kan påverka, att det jag gör kan vara skillnaden för andra människor”, säger han.

Annars har man fått uppfattningen att stress är ingen fara, så länge det är positiv stress. Men det kan bero på åldern också, med åren klarar inte kroppen av stressen.

"Enligt en studie i år från Arbetsmiljöverket har mellan 1 och 15 procent av alla strokeanfall arbetsrelaterade orsaker.
---
Sambandet mellan stroke och arbetsmiljöfaktorer gäller främst stress. Där pekar många studier på ett samband." (DN 2012-12-09 "Högt blodtryck är den största risken")

För en aspergare kan reaktionen komma långt tidigare än vid 50 år. Stroke kan man få vid ung ålder men utbrändhet med depression och ständig trötthet är kanske vanligare.

Man kan ju fundera på hur långvarig mobbning (stress) påverkar..

Alien skrev:
Annars har man fått uppfattningen att stress är ingen fara, så länge det är positiv stress. Men det kan bero på åldern också, med åren klarar inte kroppen av stressen.

Jag har fått uppfattningen av det jag läst om stress att såväl positiv som negativ stress är inte farligt så länge den är kortvarig. Är den kortvarig så hinner vi återhämta oss. Men bara för att en person arbetar mkt så behöver ju inte det per automatik betyda att vederbörande är stressad. Det viktiga är att det finns en balans mellan de egna resurserna och dom krav och förväntningar som finns från omgivningen. Vad som utlöser stress kan ju i allra högsta grad variera från person till person... Här är det ju viktigt att vara observant och lyhörd inför sig själv och de egna reaktionerna för att kunna förebygga olika stressymtom.