Jag har aldrig förstått varför folk inte uppskattar en gammal gubbe som är ständigt bitter...
Jodå, när det gäller sällskap så kan jag nog förstå det. Men, allvarligt talat, jag vet knappt något eller någon som hjälpt mig så mycket och så grundligt och gjort mig så lycklig som bitterheten. Problemet är snarast att jag alltför sällan tar till den.

Bitterhet är själens fredliga alternativ till kroppens våld (och kanske till medicinens ECT...). Fy skäms, för den som tar till våld! Men jag är mer bekymrad över skulden än över skammen. Fy skäms, för den som går omkring och är bitter! Han tänker bara på sig själv! I stället för att ta vara på livet, otacksamt! Det går ju knappast att skuldbelägga någon för att hen är bitter, så då skambelägger man i stället.

Nu kan man visserligen diskutera semantiken. Kanske ska det heta bitterljuvhet, eftersom det går att uppskatta - till skillnad från ljuvbitterhet där det ljuva har förstörts. Men bitterheten är inte vilken surhet som helst eller en depression, utan enormt kreativ, läkande och kraftfull. Den släpper löst alla tabun - utan att man tar till våld.

Är vi med AS bättre på att begripa bitterhetens potential, vi som inte ska vara så måna om skammen?

"Var inte så jävla munter!"

BloodyPirate skrev:"Var inte så jävla munter!"

Nej, det kan vara skönt att slippa behöva vara det, det är kanske det som hjälper...

Hmm... jag har aldrig tänkt på att det skulle kunna finnas en potential i att bli bitter. Så alla med AS är inte bättre på att begripa bitterhetens potential.

Men tråden fick mig att börja fundera på om jag skulle kunna lösa mina bekymmer genom att bli bitter. Jag vet iofs inte hur jag uppfattas men jag känner mig inte speciellt bitter. Jag känner mig mest bara ledsen.

Hur som helst så ska det bli intressant att följa diskussionen i den här tråden.

Förstår inte heller. Folk säger till mig att jag inte får vara bitter och jag är pga av det är dum i huvudet och patetisk och misogyn och så börjar dom hata mig. Och sen så rabblar dom en massa om att jag förtjänar ensamhet, det är ingen rättighet att få en flickvän etc.

Jaha ja är mitt svar. Har inte hävdat nåt alls.

Menar bara att det skulle vara nice om jag var en helt normal kille som precis som 98 % av alla andra killar i denna världen kunde hitta någon man älskar och dela livet med och starta en familj.

Nej, istället ska jag acceptera ett liv i total ensamhet, livet ut och vara glad över det. Dessa människor som skriver detta är så långt ifrån min sits som det går så det är komiskt att dom uttalar sig. Dom vet ingenting hur det känns. Dryga jävlar som har det bra men ändå ska trycka ned folk som mår dåligt.

En sak också...

Tjejer som är bittra har inga problem med att få närhet & kärlek.

Det är fakta.

Men för bittra killar är det kört.

Och tjejer hävdar att dom har lika svårt som killar...lol.

kjwkjw skrev:Dessa människor som skriver detta är så långt ifrån min sits som det går så det är komiskt att dom uttalar sig. Dom vet ingenting hur det känns. Dryga jävlar som har det bra men ändå ska trycka ned folk som mår dåligt.

Det vet ju inte du något om dock.

Ilska kan vara en enorm drivkraft, som får en att sträva efter förändring.
Jag uppfattar bitterhet som ilska utan det produktiva elementet, det är något som enbart tär på en, man är inte ute efter en lösning utan vill bara gå omkring och tycka synd om sig själv, och det får en bara att må sämre.
Tänker på ett citat om hat, bitterhet är väl ett slags hat?
"Hat är som att dricka gift och hoppas att den andra personen dör".

Myrkr skrev:Ilska kan vara en enorm drivkraft, som får en att sträva efter förändring.

Absolut, speciellt om man gör det till ett specialintresse att ge igen för oförrätter. Hämnd är undervärderat.

Myrkr skrev:Jag uppfattar bitterhet som ilska utan det produktiva elementet, det är något som enbart tär på en, man är inte ute efter en lösning utan vill bara gå omkring och tycka synd om sig själv, och det får en bara att må sämre.

Jo, så har även jag uppfattat det. Att det handlar om att vältra sig i sin olycka - så till den milda grad att man inte ens skulle se en lösning om den så dansade naken mitt framför en.

Däremot har jag själv blivit anklagad för att vara bitter utan att begripa halvsju om varför. Oftast handlar det om situationer där folk frågat om man funderat på en eller annan lösning där man helt sonika talar om att det inte går att lösa. Direkt förutsätter folk på något vis att man är bitter när det, för min del, handlar om att ha accepterat något så man kan gå vidare istället för att älta det om och om igen.

Jag tycker om och har väldigt lätt för att skratta åt bittra eller misantropiska personligheter. Kanske därför några av mina närmaste vänner har varit sådana. Mina favoritcitat:
"Vad fan ser du så glad ut för?"
"Jag vill inte leva längre än till 35."
Samma person under gymnasietiden: "Avskyr skolan. Vi borde hoppa av och åka till Irak istället. Och dö innan vi blir 35."

Pao Bing!

Även om trevlighet och sådant oftast varar längst så är det lättare att förstå och acceptera bitterheten ibland eftersom man kan har både dåliga dagar och annat sådant då och då. Sen kan jag tycka att bitterhet är särskilt acceptabelt om det ligger en kris bakom, typ en förlust och saknad av någon eller något.

Däremot, de som är bittra bara för bitterhetensskull och utan anledning plus att de måste snäsa, fräsa och tjura etc på andra det har jag personligen ganska svårt för.

Är inte bitterhet ett ord man sätter på andra människors känslor när man inte förstår? Som med ordet galen och lat. Man ser en slags reaktion och så hittar man på hur den känns och projicerar sin uppfattning på personen som visar något.

Flera av de som andra tror är bittra vet jag mest är ledsna, besvikna eller vet inte hur de ska komma vidare. För att jag pratar med dem istf att bara döma.

Känslan av själens motsvarighet till kroppens våld kan jag fatta. Men skulle nog inte kalla för bitterhet. För mig är ordet bitterhet öronmärkt för att trycka ner andra med.

Alla har missförstått bittra förutom du? Ja det låter rimligt.

Snarare att det är ett skällsord mer än något annat. Att det egentligen saknar betydelse.

Heathcliff i Svindlande Höjder är enligt min åsikt ett exempel på en bitter person i litteraturen . Han har något mörkt och dystert över sig som han tvingas att leva med . Mot andra människor är han korthuggen .

kiddie skrev:Snarare att det är ett skällsord mer än något annat. Att det egentligen saknar betydelse.

kiddie skrev:Är inte bitterhet ett ord man sätter på andra människors känslor när man inte förstår? Som med ordet galen och lat. Man ser en slags reaktion och så hittar man på hur den känns och projicerar sin uppfattning på personen som visar något.

Flera av de som andra tror är bittra vet jag mest är ledsna, besvikna eller vet inte hur de ska komma vidare. För att jag pratar med dem istf att bara döma.

Känslan av själens motsvarighet till kroppens våld kan jag fatta. Men skulle nog inte kalla för bitterhet. För mig är ordet bitterhet öronmärkt för att trycka ner andra med.

Jag kan känna mig både galen, bitter och till och med lat från tid till tid. Men jag kanske bara har förutfattade meningar om mig själv när jag hellre ligger och lögar framför tv:n än att ta itu med städningen.

Eller så är det helt enkelt du som har förutfattade meningar om hur personer använder sitt vokabulär.

Kanske. Har bara känslan att är ngn galen utifrån så kan det betyda massa olika saker hos själva personen, han kanske har en panikattack, kanske har mani, kanske är väldigt uprörd och förvirrad.

Känslan jag talar om kände jag igen lite av när jag såg en slutscen i en film eller kanske bara ett program på teve, minns bara att det var lite som Thelma&Louise, men i stället för att köra ut för ett stup så kör de med en sprängladdning rakt mot en varuhusentré fast det slutar precis innan det smäller. Handlingen är ju på alla sätt vedervärdig, men jag tyckte mig kunna förstå deras uppsluppna skratt och lättnad. Man behöver ju inte alls göra något vansinnigt för att få känna sig fullkomligt fri och skita i allt för ett ögonblick.

Jag skiljer gärna mellan ilska som något tillbakahållet och tärande å ena sidan och å andra sidan vrede som något frigörande och njutbart - diametralt motsatta känslor i alla fall. Vreden kan vara besläktad med det jag kallar bitterhet här, kanske bitterljuvhet, man flyr genom vreden i stället för att slå sönder något för att bli av med den.

Det du beskriver låter ju inte alls som bitterhet, det är iallafall inget jag förknippar med skratt och uppslupenhet.
Nej det låter snarare som de accepterat att det är kört. Och det är väl raka motsattsen till bitterhet, bittra kan inte acceptera, det är därför de ältar och aldrig blir nöjda.

Myrkr skrev:Det du beskriver låter ju inte alls som bitterhet, det är iallafall inget jag förknippar med skratt och uppslupenhet.
Nej det låter snarare som de accepterat att det är kört. Och det är väl raka motsattsen till bitterhet, bittra kan inte acceptera, det är därför de ältar och aldrig blir nöjda.

Sista raden där var riktigt bra! Så för att inte bli bitter ska man låta bli att försätta sig i situationer man inte vill acceptera.

Inget fel med att vara bitter - de som kommer med klämkäcka och muntra (självgoda) kommentarer är oftast idioter. De har bara flyt med att lyckas leva på andras bekostnad med sitt tingeltangel och mumbojumbo - sedan genom deras kommentarer och "expertis" (personliga idéer tagna ur bakstjärten) lyckas de på något sätt rättfärdiga sin tillvaro som en evig parasit på samhällskroppen.

Våga vara bitter.

//Bitterkewken/fethan.

Att liksom bara släppa allt, det är mystiskt skönt. Men samtidigt brukar rätt mycket spärrar släppa med, man kanske blir av med social återhållsamhet och gör lite skumma saker eller säger något man verkligen menar. Men det är en ganska trevlig känsla. För att det just är en slags frihet.

Tror inte folk förknippar det med bitterhet. Om den känslan har ett namn så vill jag veta det.