Vad anser ni är normalt?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Vad anser ni är normalt?

Inläggav Heidi79 » 2020-12-21 1:24:43

Kidzi skrev:Som sagt, det är så autism funkar. Alla med autism är bra och dåliga på olika saker. Det är svårt att hitta någon som är bra på precis det man är bra på och dåligt på det man är dålig på.


Ja e det menar

Då inte e känkande gruppas med andra. Även om inte duktig det samma..
Å inte lika svårigheter. Å man inte får kalla andra misfoster och freak.

Gunshot får ha personal på sig 24/7. Senn e hon tycker e kränkande måste på grupp
andra som svårigheter inte hon har, Även om kanske dom bor själv.
Heidi79
 
Inlägg: 573
Anslöt: 2009-06-22

Vad anser ni är normalt?

Inläggav Jossie94 » 2020-12-21 2:34:43

Men har man själv en diagnos och tycker andra är dåliga, alltså att man kastar sten på glashuset eller hur man säger, så är det ju oftast för att man känner att den andra är ett slags hot.

Jag vet det själv, för jag gick i högstadiet med en person som hade en diagnos och jag och den personen kunde inte vistas i samma rum, men det var ju bara för att personen såg mig som ett hot eftersom personen själv hade en diagnos och blev retad. Jag vart inte retad på samma sätt då, däremot var jag ensam och hade inte mycket kompisar.

ja man kan vara bra på olika saker och det är det jag försökt säga, att jag tycker inte att jag har sådana svårigheter som klassas som grava, säger inte att det är lätt heller, men jag känner ändå att det är lättare svårigheter som en NT kan ha svårt med också.

Men ja NT har ju ännu lättare för de kan ju bara glida med saker. När det gäller att få jobb tex, eller som min sambo, han kan göra hemmasysslor väldigt snabbt medans jag tar längre tid med det men, jag tycker inte sådana saker är jobbiga, tycker bara det är skönt att ha rutiner.
Jossie94
 
Inlägg: 1191
Anslöt: 2019-06-25

Vad anser ni är normalt?

Inläggav Kidzi » 2020-12-21 3:03:44

Jossie94 skrev:ja man kan vara bra på olika saker och det är det jag försökt säga, att jag tycker inte att jag har sådana svårigheter som klassas som grava, säger inte att det är lätt heller, men jag känner ändå att det är lättare svårigheter som en NT kan ha svårt med också.

Men ja NT har ju ännu lättare för de kan ju bara glida med saker. När det gäller att få jobb tex, eller som min sambo, han kan göra hemmasysslor väldigt snabbt medans jag tar längre tid med det men, jag tycker inte sådana saker är jobbiga, tycker bara det är skönt att ha rutiner.


Har du analyserat varför jobb är svårt?

När jag var ung fanns lite fler jobb men ett tag fanns det färre än nu. Så nej, det var inte enkelt för de flesta.

Nu skrev jag CV:n för att jag skulle slippa arbeta. För jag höll på att bli utbränd men på den tiden visste man inte vad det var och men trodde inte man kunde bli det av skolan. Och var man under 50 kunde man inte vara utbränd. Men jag hade ett skydd inom mig som sa Nej, du ska inte jobba för det är inte bra för dig just nu.

Eftersom jag skrev CV:n som verkade äkta och avskräckte lagom, för soc läste alla så man inte skulle skriva något dåligt om sig så hade jag kunna skriva bra. Hade ursäkt om allt. Hade kunnat få jobb.

När jag hade praktiker så hade jag aldrig en handledare, på ett ställe inte ens en formell. Jag hade inga arbetsuppgifter. Det var helt upp till mig att lära mig vad jag skulle göra. Gå vid sidan fanns inte. På en av mina första praktiker blev jag satt på kontorssyssla utan att ha använt PC. Så då fick jag lära mig helt på egen hand hur en PC funkar. Fanns inget internet.

Men jag harvade på.

Jag sammanfattar svårighet att jobba så här:
Svårt med fysisk och mental energi
Har fysiska, neuropsyk, och psyksjukdomar som drar ner mig
Har svårt att sova så när jag gick upp kl 7 var det en slitig dag eftersom jag bara sovit högst 5 timmar. Ofta mindre. Käkade Ritalin för att klara att vara vaken.
Hade svårt med snabba orala instruktioner: Småkaninerna ska ha halv deciliter, stora ska ha en, lagom med hö, ankorna ska ha en matsked. Skutade med att jag matade första kaninerna sedan fick jaga reda på någon som visste. Kan bara hålla en sak i huvudet.
Inte snabb.

Men hade saker jag var bra på med:
Gjorde gärna de tråkiga sakerna.
Gjorde gärna saker som tog tid för de var enkla mentalt.
Skojade med folk i fikarummet på mitt fattafel-sätt, delade med mig hur dubbeltydigt saker kan uppfattas, folk skrattade så de grät men jag bjöd på det.
Tog med mig godis till jobbet trots jag inte äter det, för att göra de andras dagar bättre, de jobbade mer dagar.
Var sällskap och hjälpte till om de ville prata men jag egentligen inte behövdes.

Nästa praktik hade inga raster tillsammans och då blev det för mig omöjligt att lära känna någon. Slutade där efter ett tag. De ville gå för sig där och det trivdes inte jag med. Hade jag stannat hade jag behövt ta mer arbetsuppgifter för det var trist att de som var snabbast och vanast inte släppte in någon på att jobba.
Dvs vissa jobb är lurigare. Men säg att man tar ett städjobb. Då är det inte mycket som kan gå fel. Man får instruktioner genom att gå vid sidan eller i skrift. Jag råkade få ett städjobb för länge sedan när jag inte ville ha jobb, skrev till en som inte ens behövde städare, skrev att jag inte var teamplayer, ville jobba ensam i lugn och ro, var mycket bra på att städa men hatade folk.
Kidzi
 
Inlägg: 2919
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Vad anser ni är normalt?

Inläggav Jossie94 » 2020-12-21 3:40:44

Jag förstår att jobb kan vara jobbigt för vissa, att man kan ha social fobi och sådana saker som gör det svårt. Men nu finns det ju hjälp, tex DV i olika varianter, vissa som samlingsplats och andra mer inriktade på praktiker. Jag har haft handledare men då är ju svårigheten att de inte har tid att handleda, de har för mycket att göra och då är risken att man lär sig jobbet ganska liten, för de tror man klarar av allting som en NT gör och det är ju ändå en praktikplats där man ska lära sig jobbet, så förstår inte hur det går ihop. Många som tagit studenten som söker jobb ska ju ha 3 års erfarenhet av ngt enligt många företag, men hur ska de få jobb då om de kräver sån erafenhet? De är ju bara de som är lite äldre och har jobbat som kan söka jobbet då. Så det är ju svårt generellt med jobb, sen har vi ju de som kanske jobbar men är allergiska eller så och kanske inte kan jobba med allting och måste avstå vissa saker.

Jag har inte social fobi, ångest eller något sådant.

Däremot har jag trott att jag har haft ångest men det kan också vara känslan av att vara missförstådd. Jag har inte fått något bekräftat. Jag har bara trott att det kan vara det eller det. Då menar jag inte att jag har hypokondri. Bara att jag har tänkt att det kan vara ångest för att det har känns som att man då har varit väldigt liten och inte kan få någon att förstå sig på en och att det är en konstig känsla. Som att man inte hade rätt till sina egna känslor. Man var väldigt tom. Vet någon vad det kan vara? Detta har kommit i vissa situationer, när jag bodde hemma fortfarande. Jag kunde inte bli förstådd av någon kändes det som. För ingen verkade förstå, eller det visade inte det.
Jossie94
 
Inlägg: 1191
Anslöt: 2019-06-25

Vad anser ni är normalt?

Inläggav Kidzi » 2020-12-21 4:15:55

Jossie94 skrev:Däremot har jag trott att jag har haft ångest men det kan också vara känslan av att vara missförstådd. Jag har inte fått något bekräftat. Jag har bara trott att det kan vara det eller det. Då menar jag inte att jag har hypokondri. Bara att jag har tänkt att det kan vara ångest för att det har känns som att man då har varit väldigt liten och inte kan få någon att förstå sig på en och att det är en konstig känsla. Som att man inte hade rätt till sina egna känslor. Man var väldigt tom. Vet någon vad det kan vara? Detta har kommit i vissa situationer, när jag bodde hemma fortfarande. Jag kunde inte bli förstådd av någon kändes det som. För ingen verkade förstå, eller det visade inte det.


Gäller detta mest i jobbsituationer? Är det handikappande? Skrämmer det dig på något mystiskt sätt som nästan att det känns som de vill döda dig? Ja inte fysiskt.

Jag hade det i tonåren när jag som minst fick vara mig själv. Mina föräldrar sa att de visste allt om mig. De visste men jag visste inget. Jag förstod att de hade fel men det räckte inte.De verkade så många som missuppfattade mig att jag undrade om jag var galen och om jag var missuppfattningen och bara trodde att jag var mitt riktiga jag.

Det är ett trauma som slår mot ens personlighet och talar om för en att man inte är önskvärd och att man är något man inte är men det går inte att tro på sig själv helt för man har ingen på sin sida.

Det som händer då är att kroppen svarar med dissociation. Ibland kan det vara känslan att man inte finns, att känslor inte finns, att man håller på att dö, att man inte får finnas. Det är inte alltid samma känsla men det som är samma är att man splittras från sitt riktiga jag.

När jag blev äldre kunde jag använda detta till bra saker. T ex låtsades jag att jag hade en hushållerska och när den låtsaspersonen jobbade så kändes det inte lika jobbigt för mig, för hon hade mer flyt och jag påverkades mindre känslomässigt och brydde mig inte om motgångar. Sedan blev jag osams med henne trots at hon aldrig fanns på allvar, vilket kan verka helt puckat.

Men traumatiserar man folk på det viset att de hotar att döda ens personlighet, skapas det ett slags rum som i sig kan skapa personligheter.

Nu menar jag inte som i dissociativ identitetsstörning, för där är traumat värre och under barnaåren, och de som har det kan inte ta fram sina personligheter med flit eller ta bort det. Detta är mer som en lek. Deras är så mycket på allvar att de anser sig ha flera individer, inte bara flera identiteter.

Har man inte fått något positivt ur dissociationen kommer det bara bli jobbigt.

Traumat gör att man inte når sina känslor eller att man kanske helt plötsligt bubblar ur sig känslor man var omedveten om. Man kan ha en gnagande skräckkänsla fast man är trygg. Den är inte vanlig ångest. Den är mer som om man smälter bort.
Kidzi
 
Inlägg: 2919
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Vad anser ni är normalt?

Inläggav sussi83 » 2020-12-21 17:47:42

Kidzi skrev:Det är ett trauma som slår mot ens personlighet och talar om för en att man inte är önskvärd och att man är något man inte är men det går inte att tro på sig själv helt för man har ingen på sin sida.

Det som händer då är att kroppen svarar med dissociation. Ibland kan det vara känslan att man inte finns, att känslor inte finns, att man håller på att dö, att man inte får finnas. Det är inte alltid samma känsla men det som är samma är att man splittras från sitt riktiga jag.

Men traumatiserar man folk på det viset att de hotar att döda ens personlighet, skapas det ett slags rum som i sig kan skapa personligheter.

Nu menar jag inte som i dissociativ identitetsstörning, för där är traumat värre och under barnaåren, och de som har det kan inte ta fram sina personligheter med flit eller ta bort det. Detta är mer som en lek. Deras är så mycket på allvar att de anser sig ha flera individer, inte bara flera identiteter.


Kan känna igen detta från jag var yngre då jag kände att jag inte blev tagen på allvar, det var inget fel på mig vad jag än gjorde, det ger ju ingen sann bekräftelse och då kan man inte hantera känslor lika bra som andra. Det leder ju till att man sedan blir "problematisk" för självkontrollen inte är lika stark som hos andra eller förstå sig själv, jag hade också ganska uttalade problem.
Kunde inte äta skolmaten utan magrade, då fick en lärare för sig att jag hade anorexi fast det inte alls stämde, det handlade om att jag inte kunde vara i matsalen på grund av intrycken och att jag hade svårt för konsistenser.
Jag visste också att sprang jag och slängde mat så skulle elaka mattanter bromsa mig i dörröppningen och få mig att äta upp eller vilja lägga på mer mat.
Mina föräldrar förstod att det är lönlöst att tvinga i någon mat vilket var klokt, och skickade med matlåda, då fick jag istället höra av andra vuxna att jag var bortskämd för jag fick sätta mig i en annan lokal med micro och äta.
Så det blev praktiskt en bra lösning fast ingen förstod varför och inte jag heller efter som jag alltid har haft svårt att uttrycka mig.

Sådana saker följer en hela livet, man har liksom levt i parallela verkligheter där man i verkligheten med andra varit helt normal, men i sin egen verklighet levt med ångest och psykosomatiska problem väldigt länge från tidiga år.
Jag tror absolut det kan klyva ens personlighet så att man söker rätt svar i andras beteenden och förlorar sig själv på vägen.
Jag har svårt att tro att omgivningen inte skulle reagerat mer idag men detta var 80-tal och ingen visste tillräckligt mycket, men det betyder inte att man inte fått lida på grund av detta.

Jag vet också att pedagogiken där jag gick i lågstadiet gick till viss del ut på "hard love", men på fel sätt för barn som har verkliga problem kommer inte kunna ändra sig av bestraffningar.
Man blir mer och mer inlärd att är något fel på mig som jag inte kan sätta fingret på men de är ju vuxna och borde veta då jag är ett barn och verkar vara dålig trots allt.
Jag har fått spela fotboll med feber och många andra knäppa saker, skolan hade fått för sig att jag var en jävlig unge som föräldrarna inte rådde på, dessutom verkade jag vara ganska beskedlig hemma så det måste vara mitt fel att saker inte fungerade i skolan.

Senare har psykologen på hab beskrivit mina behov i efterhand, vad jag behövt för att kunna vara ett tryggt barn, och det kändes skönt att efter så många år fått det bekräftat.
Jag hade inte behövt vända allt inåt för det var inte mitt fel!
sussi83
 
Inlägg: 2758
Anslöt: 2010-10-21
Ort: Betongen

Vad anser ni är normalt?

Inläggav sussi83 » 2020-12-21 18:05:12

Jossie94 skrev:Men har man själv en diagnos och tycker andra är dåliga, alltså att man kastar sten på glashuset eller hur man säger, så är det ju oftast för att man känner att den andra är ett slags hot.

Jag tror att det personen gör är att försvara sin egen självbild på ett desperat och felaktigt sätt, projektiv identifikation kallas det, man mår så dåligt att man behöver hitta en syndabock som representerar delar av sig själv som man inte vill kännas vid.
Det är en försvarsmekanism.

Kan tyda på att personen är under så hård stress så det blir svårt att känna gränserna mellan sig själv och andra, det är en människa som lever i desperation och att livet som sådant känns hotat. Det är också en form av dicossiation för man behöver sina olika verkligheter för att klara sig.
Har hellikopterperspektivet varit svagt innan så krymper det än mer för man inte kan avgöra vem som är vänligt inställd och fiende.
Detta är nog ganska vanligt när personer varit utsatta för mobbning, och det kan följa med som en skavande packning på axlarna hela livet.
sussi83
 
Inlägg: 2758
Anslöt: 2010-10-21
Ort: Betongen

Vad anser ni är normalt?

Inläggav Jossie94 » 2020-12-21 18:52:58

sussi83 skrev:
Kidzi skrev:Det är ett trauma som slår mot ens personlighet och talar om för en att man inte är önskvärd och att man är något man inte är men det går inte att tro på sig själv helt för man har ingen på sin sida.

Det som händer då är att kroppen svarar med dissociation. Ibland kan det vara känslan att man inte finns, att känslor inte finns, att man håller på att dö, att man inte får finnas. Det är inte alltid samma känsla men det som är samma är att man splittras från sitt riktiga jag.

Men traumatiserar man folk på det viset att de hotar att döda ens personlighet, skapas det ett slags rum som i sig kan skapa personligheter.

Nu menar jag inte som i dissociativ identitetsstörning, för där är traumat värre och under barnaåren, och de som har det kan inte ta fram sina personligheter med flit eller ta bort det. Detta är mer som en lek. Deras är så mycket på allvar att de anser sig ha flera individer, inte bara flera identiteter.


Kan känna igen detta från jag var yngre då jag kände att jag inte blev tagen på allvar, det var inget fel på mig vad jag än gjorde, det ger ju ingen sann bekräftelse och då kan man inte hantera känslor lika bra som andra. Det leder ju till att man sedan blir "problematisk" för självkontrollen inte är lika stark som hos andra eller förstå sig själv, jag hade också ganska uttalade problem.
Kunde inte äta skolmaten utan magrade, då fick en lärare för sig att jag hade anorexi fast det inte alls stämde, det handlade om att jag inte kunde vara i matsalen på grund av intrycken och att jag hade svårt för konsistenser.
Jag visste också att sprang jag och slängde mat så skulle elaka mattanter bromsa mig i dörröppningen och få mig att äta upp eller vilja lägga på mer mat.
Mina föräldrar förstod att det är lönlöst att tvinga i någon mat vilket var klokt, och skickade med matlåda, då fick jag istället höra av andra vuxna att jag var bortskämd för jag fick sätta mig i en annan lokal med micro och äta.
Så det blev praktiskt en bra lösning fast ingen förstod varför och inte jag heller efter som jag alltid har haft svårt att uttrycka mig.

Sådana saker följer en hela livet, man har liksom levt i parallela verkligheter där man i verkligheten med andra varit helt normal, men i sin egen verklighet levt med ångest och psykosomatiska problem väldigt länge från tidiga år.
Jag tror absolut det kan klyva ens personlighet så att man söker rätt svar i andras beteenden och förlorar sig själv på vägen.
Jag har svårt att tro att omgivningen inte skulle reagerat mer idag men detta var 80-tal och ingen visste tillräckligt mycket, men det betyder inte att man inte fått lida på grund av detta.

Jag vet också att pedagogiken där jag gick i lågstadiet gick till viss del ut på "hard love", men på fel sätt för barn som har verkliga problem kommer inte kunna ändra sig av bestraffningar.
Man blir mer och mer inlärd att är något fel på mig som jag inte kan sätta fingret på men de är ju vuxna och borde veta då jag är ett barn och verkar vara dålig trots allt.
Jag har fått spela fotboll med feber och många andra knäppa saker, skolan hade fått för sig att jag var en jävlig unge som föräldrarna inte rådde på, dessutom verkade jag vara ganska beskedlig hemma så det måste vara mitt fel att saker inte fungerade i skolan.

Senare har psykologen på hab beskrivit mina behov i efterhand, vad jag behövt för att kunna vara ett tryggt barn, och det kändes skönt att efter så många år fått det bekräftat.



Jag hade inte behövt vända allt inåt för det var inte mitt fel!


Jag hade lite såhär nästan, folk trodde en massa saker om mig och tyckte att jag var annorlunda men jag ansåg ju inte mig själv vara annorlunda, inte mer än dem iaf. Jag kunde bara bli sur eller säga något typ jag ska till grönan i helgen eller något och folk tyckte de var jätte konstigt och pga det antydde att jag hade en diagnos och att de var tvungna att bli mammiga för det. Självklart kommer de sätta spår i mig att de såg mig som annorlunda för sådana allmänna saker. Jag menar sådana saker gör ju inte personen automatiskt att den får en diagnos. De kanske misstänkte en diagnos men helt ärligt verkar faktiskt deras sätt att se att någon har en diagnos lite skev faktiskt. För de tror ju att någon har en diagnos om någon blir sur. För sur kan ju alla bli.
Jossie94
 
Inlägg: 1191
Anslöt: 2019-06-25

Vad anser ni är normalt?

Inläggav sussi83 » 2020-12-21 19:23:04

Jossie94 skrev:
sussi83 skrev:
Kidzi skrev:Det är ett trauma som slår mot ens personlighet och talar om för en att man inte är önskvärd och att man är något man inte är men det går inte att tro på sig själv helt för man har ingen på sin sida.

Det som händer då är att kroppen svarar med dissociation. Ibland kan det vara känslan att man inte finns, att känslor inte finns, att man håller på att dö, att man inte får finnas. Det är inte alltid samma känsla men det som är samma är att man splittras från sitt riktiga jag.

Men traumatiserar man folk på det viset att de hotar att döda ens personlighet, skapas det ett slags rum som i sig kan skapa personligheter.

Nu menar jag inte som i dissociativ identitetsstörning, för där är traumat värre och under barnaåren, och de som har det kan inte ta fram sina personligheter med flit eller ta bort det. Detta är mer som en lek. Deras är så mycket på allvar att de anser sig ha flera individer, inte bara flera identiteter.


Kan känna igen detta från jag var yngre då jag kände att jag inte blev tagen på allvar, det var inget fel på mig vad jag än gjorde, det ger ju ingen sann bekräftelse och då kan man inte hantera känslor lika bra som andra. Det leder ju till att man sedan blir "problematisk" för självkontrollen inte är lika stark som hos andra eller förstå sig själv, jag hade också ganska uttalade problem.
Kunde inte äta skolmaten utan magrade, då fick en lärare för sig att jag hade anorexi fast det inte alls stämde, det handlade om att jag inte kunde vara i matsalen på grund av intrycken och att jag hade svårt för konsistenser.
Jag visste också att sprang jag och slängde mat så skulle elaka mattanter bromsa mig i dörröppningen och få mig att äta upp eller vilja lägga på mer mat.
Mina föräldrar förstod att det är lönlöst att tvinga i någon mat vilket var klokt, och skickade med matlåda, då fick jag istället höra av andra vuxna att jag var bortskämd för jag fick sätta mig i en annan lokal med micro och äta.
Så det blev praktiskt en bra lösning fast ingen förstod varför och inte jag heller efter som jag alltid har haft svårt att uttrycka mig.

Sådana saker följer en hela livet, man har liksom levt i parallela verkligheter där man i verkligheten med andra varit helt normal, men i sin egen verklighet levt med ångest och psykosomatiska problem väldigt länge från tidiga år.
Jag tror absolut det kan klyva ens personlighet så att man söker rätt svar i andras beteenden och förlorar sig själv på vägen.
Jag har svårt att tro att omgivningen inte skulle reagerat mer idag men detta var 80-tal och ingen visste tillräckligt mycket, men det betyder inte att man inte fått lida på grund av detta.

Jag vet också att pedagogiken där jag gick i lågstadiet gick till viss del ut på "hard love", men på fel sätt för barn som har verkliga problem kommer inte kunna ändra sig av bestraffningar.
Man blir mer och mer inlärd att är något fel på mig som jag inte kan sätta fingret på men de är ju vuxna och borde veta då jag är ett barn och verkar vara dålig trots allt.
Jag har fått spela fotboll med feber och många andra knäppa saker, skolan hade fått för sig att jag var en jävlig unge som föräldrarna inte rådde på, dessutom verkade jag vara ganska beskedlig hemma så det måste vara mitt fel att saker inte fungerade i skolan.

Senare har psykologen på hab beskrivit mina behov i efterhand, vad jag behövt för att kunna vara ett tryggt barn, och det kändes skönt att efter så många år fått det bekräftat.



Jag hade inte behövt vända allt inåt för det var inte mitt fel!


Jag hade lite såhär nästan, folk trodde en massa saker om mig och tyckte att jag var annorlunda men jag ansåg ju inte mig själv vara annorlunda, inte mer än dem iaf. Jag kunde bara bli sur eller säga något typ jag ska till grönan i helgen eller något och folk tyckte de var jätte konstigt och pga det antydde att jag hade en diagnos och att de var tvungna att bli mammiga för det. Självklart kommer de sätta spår i mig att de såg mig som annorlunda för sådana allmänna saker. Jag menar sådana saker gör ju inte personen automatiskt att den får en diagnos. De kanske misstänkte en diagnos men helt ärligt verkar faktiskt deras sätt att se att någon har en diagnos lite skev faktiskt. För de tror ju att någon har en diagnos om någon blir sur. För sur kan ju alla bli.

Du råkade ut för att allt blev fel enligt andra för att folk hade bestämt sig för en helhetsbild av dig som var väldigt förenklad.
Folk gör så när man är annorlunda, för alla bitar ska passa i varandra och ge en helhet som andra tycker stämmer överens med deras egen och majoritetens bild av en neuronorm.
Det som kan förbättra situationen är att vara självmedveten och skaffa sig jordens självförtroende, men då får man inte utmärka de annorlunda sidorna för mycket.
Hur man pratar, om man är osmidig, hur man för sig, om man är klumpig osv, det blir helt enkelt svårt att komma runt.
sussi83
 
Inlägg: 2758
Anslöt: 2010-10-21
Ort: Betongen

Vad anser ni är normalt?

Inläggav Kidzi » 2020-12-21 21:56:27

Konstigt att ibland förstår vi inte varandra här men sedan berättar jag någor kryptiskt jag inte kan sätta riktiga ord på. Men då verkar flera fatta och känna igen sig från liknande saker.

Märkligt att det ska behovas ett svårt ämne och ett språk som inte är anpassar till ämnet och då fattar folk.

Inte roligt att folk har dåliga erfarenheter men skönt när folk fattar när enklare ämnen inte begrips. Fattar inte varför men blir iallafall glad över att flera inte bara sa skitsnack du är störd utan de fattade hela känslan inifrån sig själva utan problem att förstå.

Man undrar vilka som lever ett liv där de tar på sig allt, saker de gör och inte gör och anse att de aldrig kan ha rätt för med aspergers har man bara fel, t ex kan man bli utskrattad och tvingad säga det är mest blått på Norges flagga. Blir rädd när jag tänker på att patienter har försvunnit och ersatts med de vårdarna tyckte man skulle vara.

Då förstår ja hur trist det blir att få diagnos. Min boendestödjare verkar tro att alla vi har exakt samma problem.

Och säger man att man har en bra sak pga asperger gimlar de med lgonen.

De gör bara trauma ännu värre.

Då kanske man inte orkar berätta att dettajag kunde det var aspergern, där jag gjorde fel var en moralfråga så de ska inte rätta en i moralfrågor. Mina boendestöjare tycker jag ska begå brott för det är normalt. Så egentligen hade jag laglig rätt. Sedan finns det saker som man strular till på grund av asperger men man får inte analysera och lära sig. Bara att man är en dålig människa.

Då förstår ja att man vill fly till NT-landet där knäppa saker passerar förbi och man behöver inte försvara sig. Annars är det den som har aspergers som får vara svarta fåret vare mig man hanterat moraliskt, hjälpt någod de ratar eller haft en för situationen förståelig reaktion.

Man vågar ju inte ha AS för det vänds enot en. Med NT får man tycka vad man vill.

Synd, för det fiins ofta något hos aspergaren som är mänskligt och bortanför rejset vem kan låtsas mest. Allt är inte symptom men vissa är det och det kan vara ett bra symptom som får andra att vakna. Och ber om ursäkt för att jag suger på att skriva på mobilen.
Kidzi
 
Inlägg: 2919
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Vad anser ni är normalt?

Inläggav Jossie94 » 2020-12-21 22:47:09

Känns skönt att även om vi tappar den röda tråden ibland att ni faktiskt förstår hur det är att ha blivit stämplad från första början och då vara den som inte förstått vad man gjort eller eller vad som händer. Plötsligt är man den konstiga när man själv knappt har någon aning om vad en diagnos är för något och det sista man tänker är att man själv är den som har en diagnos.

Så för mig som haft sådana dåliga erfarenheter med min diagnos så är det inga konstigheter om jag vill förbättra mina svårigheter och bli lite mer åt NT hållet. Kanske är fel egentligen då jag faktiskt har en diagnos men jag mår bra av att underlätta för mig själv och jag har märkt att det oftast är jag själv som har hindrat mig från att lyckas. För att jag har tänkt att jag inte kommer göra det.

Men jag tror jag kan bli bättre på mina svårigheter och mycket har jag ju redan bevisat att det går men det betyder inte att man måste strunta i att få hjälp med vissa saker. Däremot så kanske man inte behöver all hjälp. Jag vill ju inte hålla någons hand jämt om man säger så, jag vill ju bli självständig. För mig är det svårt att bli det helt om folk inte låter dig bli självständig och låta dig flyga ut ut fågelboet.


Så fort jag flyttade hemifrån så kände jag att jag hade lyckats med det. Man får ju ha tålamod. Man kan inte göra allting och kunna allting perfekt hela tiden. Sedan är det ju synd att folk inte förstår att mycket också beror på förutsättningarna, behov och miljö och omständigheter.
Jossie94
 
Inlägg: 1191
Anslöt: 2019-06-25

Vad anser ni är normalt?

Inläggav sussi83 » 2020-12-22 1:28:17

Kidzi skrev:Konstigt att ibland förstår vi inte varandra här men sedan berättar jag någor kryptiskt jag inte kan sätta riktiga ord på. Men då verkar flera fatta och känna igen sig från liknande saker.

Nog förstod jag vad det kunde handla om men det var svårt att få igång en diskussion eftersom det blev pajkastning och då tappar man intresset.

Kidzi skrev:Då kanske man inte orkar berätta att dettajag kunde det var aspergern, där jag gjorde fel var en moralfråga så de ska inte rätta en i moralfrågor. Mina boendestöjare tycker jag ska begå brott för det är normalt. Så egentligen hade jag laglig rätt. Sedan finns det saker som man strular till på grund av asperger men man får inte analysera och lära sig. Bara att man är en dålig människa.

Detta känner jag igen att folk anpassar sin egen sanning genom att tycka vissa saker är okej och andra inte och förvrida saker, en syndabock är alltid tacksamt att rikta alla problem på speciellt någon man inte behöver respektera som andra människor.
Nej det är inte normalt att uppmuntra handikappade att begå brott, men vissa tycker att de har rätt att bestämma vilken typ av hjälp en person behöver.
Om man gör något bra så är det inte riktigt bra för det är en person med asperger som gjort det, och allt som kommer ifrån en lägre stående blir aldrig tillräckligt bra, eller så kan inte personer med asperger göra bra saker och då blir det förvirring?
Det är sådana tankevurpor folk kan sitta och lura sig med hela dagarna.
Vissa tror att de är till hjälp fast samtalen inte blir givande utan mer handlar om att man sitter och samtalar och filosoferar om livet, det är inte till hjälp för det berör inte kärnan i något problem.
Antingen vill folk prata om sådant man inte behöver hjälp med eller så vill de filosofera.
Så kände jag många gånger i början när jag gick till habiliteringen, jag fick aspiekriterierna i handen och ett formulär att fylla i.
Personen jag pratade med gjorde ingen ansats att gå in djupare på varje punkt, jag var som ett frågetecken när personen sänkte rösten och började prata om brister och att man hade positiva sidor.
Antar att man undviker björnen som sover men vad hade jag för nytta av diagnosen om jag då kände att jag inte förstod den?
Kände att okej det är därför det är som det är men ändå begrep jag inte och det skulle nog påkallat mer uppmärksamhet än vad det gjorde för uppenbart mådde jag inte bra. Men det är mycket så jag känner men vet inte alls hur man resonerar kring dessa saker, men för vissa är det bättre att man inte låter någon björn sova vidare för det blir problem ändå.
sussi83
 
Inlägg: 2758
Anslöt: 2010-10-21
Ort: Betongen

Vad anser ni är normalt?

Inläggav Alien » 2020-12-22 1:57:58

slackern skrev:
Alien skrev:
slackern skrev:
Det låter ju som varenda person inskriven på arbetsförmedligen mer eller mindre, så helt ärligt tror jag du har helt fel i din tolkning.

Nej, jag har inte fel. Det är inte min privata tolkning utan den officiella graderingen av svårigheterna. Se http://dok.slso.sll.se/Autismforum/Om%2 ... autism.pdf


Har du helt missat att det innebär betydligt mycket större svårigheter än att få hjälp att hitta ett arbete? Dessutom får ju varje person som är inskriven hos arbetsförmedlingen den hjälpen om dom hittar ett arbete via AF.

Nu är det ju just med jobb som Jossie94 behöver hjälp, det har hon själv skrivit.

Sedan kan hon behöva hjälp med kommunikation. Hon kan få hjälp av Hab men det är ju kö dit.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 37689
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Vad anser ni är normalt?

Inläggav Jossie94 » 2020-12-22 2:13:23

Jag fick först göra olika tester i skolan och så gick jag till någon kvinna som jag tror var någon kurator eller något. Minns bara att jag pratade med henne om kompis relationer och sociala sammanhang osv. Så väldigt tidigt gjorde jag dessa saker men jag fattade nog inte riktigt då varför. Det bara hände.

Men i gymnasiet tror jag att det liksom kom till en punkt där jag var osäker och utsatt att jag bara "Varför har det blivit såhär?" Jag tror det var då jag fattade för första gången att något var fel. Innan så har jag inte riktigt förstått varför, för jag levde ju lite normalt eller för mig var världen typ frid och fröjd. Det var inget konstigt för jag trodde att bara folk hade tråkigt och var elaka, jag tror inte att jag tog det så personligt då. För jag fattade ju ändå inte vad det hela handlade om ändå. Klart man blev ledsen och så, men jag kände också att det var flera än jag som blev retade.

Tråkigt att det ska gå så lång tid innan man riktigt inser hur det ligger till. Det blir ju lite som att ingen har sagt något till dig hur det egentligen är, men sedan när du väl är äldre så kommer du ut och ser att allting du har trott på, är bara lögner. Finns säkert filmer som har denna typ av handling. Man blir lite hjärntvättad.
Jossie94
 
Inlägg: 1191
Anslöt: 2019-06-25

Vad anser ni är normalt?

Inläggav sussi83 » 2020-12-22 2:32:35

Jossie94 skrev: Däremot har jag trott att jag har haft ångest men det kan också vara känslan av att vara missförstådd. Jag har inte fått något bekräftat. Jag har bara trott att det kan vara det eller det. Då menar jag inte att jag har hypokondri. Bara att jag har tänkt att det kan vara ångest för att det har känns som att man då har varit väldigt liten och inte kan få någon att förstå sig på en och att det är en konstig känsla. Som att man inte hade rätt till sina egna känslor. Man var väldigt tom. Vet någon vad det kan vara? Detta har kommit i vissa situationer, när jag bodde hemma fortfarande. Jag kunde inte bli förstådd av någon kändes det som. För ingen verkade förstå, eller det visade inte det.

Jag tror många med autism känner på detta sätt och framförallt när de vill få svar på frågor andra förvägrar en svar på, de kan svaren men gör det till en lek för det ger andra någon känsla av makt och tillfredställelse. Man blir heller inte tagen på allvar utan snarare förminskad, och då kan man få höra barnprat och råd som ligger under ens intelligensnivå.
Skulle de vara ärliga så skulle de förlora makten, eller så känner de sig obekväma med att förklara hur människor egentligen fungerar, så svaret blir i grova generella drag istället.
Innehållslöst men med en massa anekdoter, helst ska man accepter att man inte förstår och "gå vidare" för att det blir bekvämast för omgivningen.
De flesta utan diagnos förstår oftast vad man frågar efter rent intelektuellt, det beror mest på vad de är villiga att bjuda på.
För vissa är det en härskarteknik, man stänger ute en person från att förstå och ta kontroll över sin situation, det håller en person kvar på botten av hackordningen.

Kidzi skrev:Det är ett trauma som slår mot ens personlighet och talar om för en att man inte är önskvärd och att man är något man inte är men det går inte att tro på sig själv helt för man har ingen på sin sida.

Det som händer då är att kroppen svarar med dissociation. Ibland kan det vara känslan att man inte finns, att känslor inte finns, att man håller på att dö, att man inte får finnas. Det är inte alltid samma känsla men det som är samma är att man splittras från sitt riktiga jag.

När jag blev äldre kunde jag använda detta till bra saker. T ex låtsades jag att jag hade en hushållerska och när den låtsaspersonen jobbade så kändes det inte lika jobbigt för mig, för hon hade mer flyt och jag påverkades mindre känslomässigt och brydde mig inte om motgångar. Sedan blev jag osams med henne trots at hon aldrig fanns på allvar, vilket kan verka helt puckat.

Men traumatiserar man folk på det viset att de hotar att döda ens personlighet, skapas det ett slags rum som i sig kan skapa personligheter.

Nu menar jag inte som i dissociativ identitetsstörning, för där är traumat värre och under barnaåren, och de som har det kan inte ta fram sina personligheter med flit eller ta bort det. Detta är mer som en lek. Deras är så mycket på allvar att de anser sig ha flera individer, inte bara flera identiteter.

Har man inte fått något positivt ur dissociationen kommer det bara bli jobbigt.

Ja, folk tycker man ska ägna sig åt affirmationer i dessa stunder för att skapa ett alterego eller en ny karaktär av sin dissociation som skapats av traumat, det är grov misshandel om det görs medvetet.
Jag kan känna igen detta från min senaste relation där jag sakta blev bestulen från den jag var för att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Personen förtryckte de delarna som jag faktiskt var och gjorde att de förknippades med olika sorters psykisk bestraffning, allting jag gjorde var dåligt och fick inget stöd förutom när jag höll på att lämna för då kom alla löften, efter ett tag står inte psyket ut med detta utan man börjar leva efter de saker man får uppmuntran för.
Så börjar man känna sig som en en känslolös robot som börjar tåla mer och mer stryk för man tappat kontakten med sina känslor, men krävs samtidigt på förmågor som att ta över omsorger för sköra personer i sin omgivning.
Det går absolut inte ihop så det blir ju en tyst protest man för då man känner att kontrollen är förlorad, man letar runt sig efter sätt att tala om hur man känner.
Jag kan ju på peka att personen kände till mina diagnoser, och mot bakgrunden jag redan har och berättat om här så kanske det inte var otroligt att jag tog väldig skada.

Men personen använde sig av samma teknik som Kidzi berättat väldigt bra och detaljerat om, så jag hamnade hos en riktig usling kan man säga.
Helt ensam utan grannar och vänner i en skog.
Jag hade kontakt med kvinnojouren men de konstaterade att denna situation är svår att ta sig ur utan hjälp, jag antar att de inte tar emot sådana fall eller så missförstod jag ett erbjudande om konkret hjälp.
Personens anhöriga verkade till och med försvara beteendet, men jag tror att kräket förvred sanningen till sin fördel då denne var manipulativ och kunde stå och spela sitt spel framför mina föräldrar, vid något tillfälle fick jag medhåll.
sussi83
 
Inlägg: 2758
Anslöt: 2010-10-21
Ort: Betongen

Vad anser ni är normalt?

Inläggav sussi83 » 2020-12-22 3:18:48

Man har blivit förnekad ett alternativt sätt att se på saker hela vägen, uppmärksamheten riktas hela tiden bort från en själv..
Blev det problem på jobbet så var det för att majoriteten var kärringar och de är lite av en egen sort.
Blev man mobbad så var det på grund av kulturkrockar och att man var en självständig tjej, för jag var ju självständig som gjorde det jag ville.
Blev det knas med ekonomin eller att man missade "självklara" saker så var jag en dålig människa, inget tolkades som symtom på ett större problem.
Var en partner destruktiv mot mig i en relation så var det helt enkelt för att personen inte tyckte om mig, så var det med det ingen kommentar om att det personen gjorde var fel eller olagligt, utan han tyckte inte om mig och jag var dum nog att inte förstå.

Skyll dig själv.
Se vad du har ställt till med.
Jag har minsann fått klara mig utan hjälp.

Hade dessa saker fått en rätsida mycket tidigare så hade man framförallt sluppit kopiösa mängder lidande från skolstart, men jag tror också att jag blivit en tryggare människa och kanske hade det gått bättre än vad det gjort.
sussi83
 
Inlägg: 2758
Anslöt: 2010-10-21
Ort: Betongen

Vad anser ni är normalt?

Inläggav sussi83 » 2020-12-22 3:39:48

Alien skrev:
slackern skrev:
Alien skrev:Nej, jag har inte fel. Det är inte min privata tolkning utan den officiella graderingen av svårigheterna. Se http://dok.slso.sll.se/Autismforum/Om%2 ... autism.pdf


Har du helt missat att det innebär betydligt mycket större svårigheter än att få hjälp att hitta ett arbete? Dessutom får ju varje person som är inskriven hos arbetsförmedlingen den hjälpen om dom hittar ett arbete via AF.

Nu är det ju just med jobb som Jossie94 behöver hjälp, det har hon själv skrivit.

Sedan kan hon behöva hjälp med kommunikation. Hon kan få hjälp av Hab men det är ju kö dit.

Japp, kommunikation, hoppas hon får träffa någon som är villig att gå in på djupet.
Vissa tycker om att köra den förenklade versionen som är mer fluffig, och det gör väl vi alla för man inte vill engagera andra i ens tankar helt men man vill hjälpa också.
Hos en psykolog tycker man att det ska vara okej för man ska inte behöva gå ut därifrån utan att ha fått svar på frågor och kommit en bit framåt.
Ställer man en fråga om sin diagnos så vill man ha en förklaring inte ett svar som att alla är olika, eller att hjärnan man har bearbetar information annorlunda mot andra.
Jag tycker tyvärr inte att det säger ett jäkla dugg, vad ska en undrande person med den yviga förklaringen till?

Så om Jossie94 besöker Habiliteringen så ger jag henne rådet att känna efter hur kemin funkar med psykologen. Det ska vara ett samtal som ska ge patienten något i sin utveckling framåt inte insamlande av material för att psykologen ska kunna utreda personen om och om igen.
sussi83
 
Inlägg: 2758
Anslöt: 2010-10-21
Ort: Betongen

Vad anser ni är normalt?

Inläggav Jossie94 » 2020-12-22 4:18:27

Jag kan ju absolut söka dit men jag trodde det var enklare att få svar från personer som hade diagnoser också. Jag menar, vi sitter ju i samma båt pga att vi har diagnoser. PÅ det sättet förstår vi varandra en samtidigt missförstår vi varandra också. Kan bero på att vi har olika diagnoser. Även om vi har ungefär samma egenskaper som är det centrala med diagnoserna, så behöver man inte alltid klicka med personen.


Jag klickade ju inte med de som hade väldigt grava diagnoser och jag har ju faktiskt folk som har trott/tror enligt mig att jag har en grav diagnos. Inte för att jag på något sätt gör något konstigt så att de tror så, utan mer frågar saker som jag vore dum i huvudet.

Sedan har det ju också varit att de själva är osäkra på min kunskap om saker, så de blir då att de ställer självklara saker som vem som helst skulle förstå. Men min uppfattning pga deras sätt och beteende gör ju att jag tolkar det som om de tror jag inte fattar någonting eller att de själva har okunskap.

Jag tänker ju snarare att de är de som är dumma i huvudet. Dessa personer vet ju om min diagnos, vilket blir mer tydligt. Man undrar ju då hur i helskotta de tänker, eftersom de frågar så korkade frågor. Man säger ju att det inte finns dumma frågar bara dumma svar, men detta tar ju priset.

Sedan har ju personer sagt saker som är personliga mot mig men i själva verket har de diagnoser också, så de blir ju lite dubbelmoral.

Sociala biten är ju väldigt komplicerad oavsett, men det underlättar ju om man är NT för då slipper man sitta och analysera om personen skämtade, eller känna sig dum för man inte förstod eller så. Självklart har man ju frågat men då har man ju fått ibland " Men jag drev" eller kortfattade svar när man själv har fått bilden av att personerna är väldigt framåt/utåtriktade personer som kan sociala koder och är NT och är sociala.

Då tror man ju att personerna ska bete sig så i sociala sammanhang. Ser jag att någon är helt off så tänker inte jag att personen är blyg eller liknande, för så vitt jag vet så har dessa personer inte haft diagnoser. Jag ansåg att de var NT personer, för att de beter sig som majoriteten av dagens folk. Följer strömmen osv. Ser likadana ut och har stabila liv med kompisar jobb osv. Så bilden de ger är lite missvisande. För om man har en bild av en person och fått ett första intryck och det visar sig inte riktigt vara så som man trodde. Då blir det ju lite förvirrande för andra och mig.

Det är lite som att man kollar på en tv serie och där framställer man någon på ett speciellt sätt, tex att tjejen eller killen är den där typiska populära personen. Och då får man ju bilden av att den personen har alla hästar i hagen. Men så visar det sig att killen eller tjejen är en ren idiot istället. Det blir ju svårt att förstå det när man inte har sett den sidan eller det kan också vara att personen som verkar vara populär och social och allt, verkar introvert istället när man har sett personen vara extrovert.

Det är ju också sådana saker jag ska ha förstått då att det inte alltid är som det ser ut, men då har jag ju ändå utgått från hur majoriteten är, sedan fattar jag ju om det är något som har hänt eller så att den kan vara the reason men då har det inte alltid varit tydligt, för ingen har ju sagt något. Jag kan ju inte bara fråga " Mår du dåligt?" För tänk om personen bara ser ut så, att den inte kan rå för att den har ett drygt ansikte eller ser sur ut. Man frågar ju inte tex en person som är mullig om den är gravid precis..
Jossie94
 
Inlägg: 1191
Anslöt: 2019-06-25

Vad anser ni är normalt?

Inläggav RapeRegs » 2020-12-22 9:31:41

Jossie94 skrev:Jag kan ju absolut söka dit men jag trodde det var enklare att få svar från personer som hade diagnoser också.


Fast nu har du ju under ett och ett halvt år försökt ställa dina frågor här på Aspergerforum och du förstår fortfarande inte de svar du får.

Kanske kan en professionell psykolog under andra omständigheter ha lättare att förklara så att du förstår? Ibland är det enklare att hantera en situation öga mot öga. Du kan också vara mer öppen och rättfram i en sådan situation tänker jag.

Jag tänker ju snarare att de är de som är dumma i huvudet. Dessa personer vet ju om min diagnos, vilket blir mer tydligt. Man undrar ju då hur i helskotta de tänker, eftersom de frågar så korkade frågor.


Med tanke på att du missförstår, nonchalerar och blir defensiv så fort man försöker förklara vad du gör fel är det kanske inte underligt att din omgivning börjar hantera dig som förståndshandikappad. Men jag tror inte du vinner något på att idiotförklara någon.

Med största sannolikhet har din omgivning bättre förståelse för sociala sammanhang än du. Försök dra nytta av det istället för att göra det till en defensiv "Men du då!"-situation.
RapeRegs
 
Inlägg: 1234
Anslöt: 2015-06-19

Vad anser ni är normalt?

Inläggav Jossie94 » 2020-12-22 11:03:33

Fast jag har också rätt att säga vad de gör för fel
Jossie94
 
Inlägg: 1191
Anslöt: 2019-06-25

Vad anser ni är normalt?

Inläggav Heidi79 » 2020-12-22 13:25:03

E jag eller andra vuxna svårighet til kommunisera? Typ i dag, Vi hade besök en dagis grupp må mitt jobb/dv. Var med dom för se på djuren. Ja var tomte. Håll på med mini get. Därför barnen tycker om alltid. Å ja tycker e jul djurs nått sätt.. Iaf.. så skulde en dagis tant absolut sätta nån röd fluga en på dom. Wtf? Hon gav dom till en liten gosse, ja sa honom inte fick föra. Å lyssnade mig på. Å Inte gjorde. senn skulde hon själv då. Även jag just sagt nej. Pröve förklara henne geten kommer äta. Å blir sjuk därför främmande kropp i magen.. å inte nått bra ju. Fick bli arg innan hon slutade.. Så e jag som svårighet göra till förstått. Å inte bara dom svårighet lyssna?

Fast en liten pojke på typ fyra år förstod. Bara andra vuxna ser en konstig tjej så e man cp mupp å dumskalle.. å inte behöver lyssna mig därför. Senn prövde hon berätta mig att geten inte äter plast. Ifall jag så dum inte förstår.. Fast e det dom gör ju. Äter allt som går tuggas. Å allt som inte går tuggas också. Å var mitt jobb vara med kolla till dagis gruppen när dom med djuren. Fast ja e nått utveckling störd autist bara. Å inte behöver lyssna mig då..därför jag bara dum i huvud. Eller nått. Tror jag där till skoj bara eller nått. Å e jag har komunikasjon problem därför? Fast e dom inte tar alvarligt mig bara..å inte lyssnar va säger. Nä... Föredrar vara tilsammans djur ock barn. Å inte andra vuxna.
Heidi79
 
Inlägg: 573
Anslöt: 2009-06-22

Vad anser ni är normalt?

Inläggav Heidi79 » 2020-12-22 13:39:43

Jossie94 skrev:
Jag klickade ju inte med de som hade väldigt grava diagnoser och jag har ju faktiskt folk som har trott/tror enligt mig att jag har en grav diagnos. Inte för att jag på något sätt gör något konstigt så att de tror så, utan mer frågar saker som jag vore dum i huvudet.

Sedan har det ju också varit att de själva är osäkra på min kunskap om saker, så de blir då att de ställer självklara saker som vem som helst skulle förstå. Men min uppfattning pga deras sätt och beteende gör ju att jag tolkar det som om de tror jag inte fattar någonting eller att de själva har okunskap.

Jag tänker ju snarare att de är de som är dumma i huvudet. Dessa personer vet ju om min diagnos, vilket blir mer tydligt. Man undrar ju då hur i helskotta de tänker, eftersom de frågar så korkade frågor. Man säger ju att det inte finns dumma frågar bara dumma svar, men detta tar ju priset.



Det e så det är.

Andra vuxna inte tar allvarligt mig. Å pratar mig till som vore dum eller nått. Typ brukar bara ord nån flicka på fem år förstå. Bara helt enkla ord. Å pratar langsamt. Å med så där snäll röst brukar till barn. :-)Raging

E så trott på.
Heidi79
 
Inlägg: 573
Anslöt: 2009-06-22

Vad anser ni är normalt?

Inläggav Lightworker » 2020-12-23 0:48:39

Jossie94 skrev:Fast jag har också rätt att säga vad de gör för fel

Klart att du har det! Andra har också ett ansvar för hur de bemöter dig, vad de säger och gör mot dig! Jag känner såväl till hur folk gärna vill skylla ifrån sig på oss som är känsliga, eller som har en diagnos, för att slippa ta tag i sig själva! Ta ingen skit! Allt beror inte på dig! Alla har ansvar för att samspelet här på jorden ska funka, och om nu någon påstår att det bara är ditt fel att det blir som det blir, då behöver den personen rannsaka sig själv och sluta skylla ifrån sig! Ha det bäst!
Lightworker
 
Inlägg: 82
Anslöt: 2020-03-05

Vad anser ni är normalt?

Inläggav Lightworker » 2020-12-23 0:56:42

PS. Dock kan man ju som bekant bara ändra sig själv och inte andra! Man önskar att man kunde förändra andra, men.. låt dem ta ansvar för sina brister och tillkortakommanden! Det kommer alltid finnas idioter! Du känner dig själv bäst! Lyssna inte på såna som påstår saker om dig som inte stämmer! Vissa vill tro att de känner en så himla väl fast de inte alls gör det! Vet inte vad det bottnar i, men ta det som en komplimang; du är intressant för dem! :-)173
Lightworker
 
Inlägg: 82
Anslöt: 2020-03-05

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in