Såg "Phantom of the opera" igår, med Peter Jöback, bl.a. Den är bra, inte lysande, men det är inte nåt av mina favoritmusikaler heller. Det var främst min man som ville se den. Värt att se i alla fall. Det är på svenska, även sångarna. Jag kände inte sångarna så väl innan, annars hade jag kanske stört mig på det.

Jag var på den med min dotter, men just den kvällen blev Jöback sjuk. Han var med i början men sen blev det en annan.

Men jag älskar musiken och dottern blev positivt överraskad (hon hade mest gått för min skull).

Nu hörde jag en låt från en nyare musikal, Dear Evan Hansen. Titelpersonen har sociala svårigheter. Vet inte hur bra hela musikalen är, men denna låt går rätt in i hjärtat, man kan känna hans utanförskap.

Waving through a window, heter låten:

Give them no reason to stare
No slipping up if you slip away
So I got nothing to share
No, I got nothing to say

Step out, step out of the sun
If you keep getting burned
Step out, step out of the sun
Because you've learned, because you've learned

On the outside, always looking in
Will I ever be more than I've always been?
'Cause I'm tap, tap, tapping on the glass
I'm waving through a window
I try to speak, but nobody can hear
So I wait around for an answer to appear
While I'm watch, watch, watching people pass
I'm waving through a window, oh
Can anybody see, is anybody waving back at me?

We start with stars in our eyes
We start believing that we belong
But every sun doesn't rise
And no one tells you where you went wrong