Hade svårt att hitta lämplig rubrik här. Jag brukar ha svårt med att omsätta socialt beteende som jag upplever som oärlig eller inte äkta. Trots att jag ju har klart för mig att det bör göra så för att det fungerar bättre. Jag är nog lite "ärlighets-fanatiker". Och det är väl många med Asperger som är såna?

Exempel: Jag ringde runt för att fixa en flera läkartider och recept.Jag hade missat en läkartid och har inte koll på alla recept och grejer. Och orsaken till det är min ADHD och eventuellt också min Asperger för att jag inte orkar ha koll på allt. Ändå så sa jag att jag tyvärr missat tiden för att jag har jobbat för mycket under den perioden. Folk verkar ha lättare att relatera till det, jag kände på mig att det nog funkar bättre att säga så.

Låter ju bra, men problemet är att jag verkar bli stressad av att "ljuga" i såna situationer. Om ni nu tycker att man inte hade behövt "ljuga" i den situationen - det finns massor med andra situationer där man verkligen klarar sig bättre socialt om man använder sig av såna lögner. Och det är ju inget etiskt fel med det. Man lurar inte någon, man håller sig ju ändå så nära sanningen som möjligt. Men bara den flexibiliteten - att framhäva en annan aspekt, att välja taktiskt vad man tar upp.... varför tycker jag det är så ansträngande? Jag skulle ju vilja bli bättre på det sociala och det här känns som ett onödigt hinder.

Känner ni igen det? Jag är förstås mycket intresserad om någon har en strategi att komma över det.

Men för det mesta är det ändå bäst att vara ärlig. Som i det där fallet ovan, kunde du inte ha sagt att du har ADHD och AS och att du därför har svårt för sådant? Eller inte ha gett någon förklaring alls? Ljuga skulle jag inte ha gjort.

Men visst kan det vara så att vi med AS kan vara för ärliga ibland, när en vit lögn kunde ha varit mer acceptabelt för de flesta. Och det kan ta flera år att lära sig det.

För att överhuvet taget överleva måste man dra till med en lögn då och då, se bara hur NT:folket gör dom svamlar och skrävlar jämt medan dom armbågar sig fram som ångvältar, så om man drar till med en liten vit lögn får man nog försöka att överse med, även om det känns fel...

Furienna skrev:Men för det mesta är det ändå bäst att vara ärlig. Som i det där fallet ovan, kunde du inte ha sagt att du har ADHD och AS och att du därför har svårt för sådant? Eller inte ha gett någon förklaring alls? Ljuga skulle jag inte ha gjort.

Men visst kan det vara så att vi med AS kan vara för ärliga ibland, när en vit lögn kunde ha varit mer acceptabelt för de flesta. Och det kan ta flera år att lära sig det.

Om det skulle ta flera år - det skulle jag kunna acceptera. Men jag är över 50 och det har inte blivit lättare. Då är det kanske läge att byta strategi.

Om jag hade sagt att jag har ADHD och AS - min erfarenhet är att folk inte vill veta sånt och i värsta fall blir det t.o.m. en diskussion över om man inte kan ha strategier för att komma ihåg...... Och om man inte säger nåt alls, tror folk att man är slarvig och/eller inte tar ansvar. Och det vill jag inte att folk ska tro.

antonius skrev:För att överhuvet taget överleva måste man dra till med en lögn då och då, se bara hur NT:folket gör dom svamlar och skrävlar jämt medan dom armbågar sig fram som ångvältar, så om man drar till med en liten vit lögn får man nog försöka att överse med, även om det känns fel...

Visst, men det tar emot för mycket för mig. Så jag funderar om jag på nåt sätt kan ha en speciell strategi som kan göra det enklare. Ibland funkar det för mig om jag kan "byta inställning". Men det krävs övertygande argument för det....

Åh jag förstår exakt vad du pratar om!

Enda sedan jag var liten har jag alltid observerat. Alltid stått vid sidan av och lyssnat. Var bra så då, man slapp ju alla jobbiga kontakter. Men nu när jag är snart 25 fyllda så inser jag att så fort jag är ute bland människor eller måste ha kontakt med andra, så är jag inte mig själv. Det krockar så mycket med när jag är med min mamma eller min pojkvän så är jag mig själv jag lever ut mig. Men när jag sen kommer i konfrontation så låter jag mig överköras för att - det var så jag såg att man skulle vara. Så här ska man säga för att pleasa någon och det är inte ok att tex inte ta i hand osv.

Så det jag försöker helt enkelt är att vara ok med mig och släppa lös mig själv i sådana situationer där jag helt enkelt inte kan anpassa mig utan att må totalt piss. Min pojkvän stöttar mig med orden att vi lever för oss själva! Och det hjälper om man matar in det. så jag skulle säga att försök inte att pleasa andra. Du mår ju sämre av det själv. Och så länge man inte skadar någon så ser inte jag att man gör något fel mer än att man är utanför normen, men där är vi ju många så befinner oss!

Jo, jag förstår vad du menar. Men det varierar också lite beroende av i vilket livsskede man är. Jag har också haft perioder i livet, då jag kunde ignorera vad andra tycker. Just nu kan jag inte det så bra.

Fast egentligen är poängen snarare att jag vet hur man gör och jag skulle må bra av att säga "rätt" saker så att jag kan känna mig accepterad - jag är jätte-less på att folk tittar konstigt för att jag har sagt något "ovanligt". Och trots att jag vet vad jag borde säga, så har jag som en blockering, tänker för mycket. Oavsett vad jag säger så grubblar jag för mycket.

Att kunna ignorera låter som en skön egenskap.
Jag tror vi är ute efter vad den andre kan. Alltså jag vill inte behöva stå i dilemmat - behaga mig själv eller behaga andra? Eftersom jag är så rädd så slutar det med behaga andra, men det Jag vill är att bara vara mig själv hur konstig jag än framstår för att för mig skulle det innebära så mycket mindre problem.
Och om jag förstår dig rätt så vill du då behaga andra med att göra och prata som man "ska" utifrån majoriteten av samhället? ^^

Om jag då förstått dig rätt så är väl mitt tips det Jag själv gjorde, stå vid sidan av och inspektera hur andra gör. Ta inte plats och fokusera tänkandet på att fråga utifrån vad dom pratar om för då behöver man inte tänka på något direkt att säga. Alla verkar älska att prata om sig själva! Till sist blir det inmatat och man har en litet frågeformulär i huvudet :p

Hur man dock kommer över grubblandet det kan jag inte komma med några tips om för jag kan inte sluta tänka även om jag tror jag gör och säger som man ska så funderar jag på om jag verkligen gjorde det. >.<

Träffade en granne som under samtalet berättade att hennes bror avlidit. Att de stod varandra nära.
Jag fick under hela samtalet tänka på att ha rätt ansiktsuttryck och tänka på vad jag sa så det inte skulle bli helt fel.

Mountain_lion skrev:Träffade en granne som under samtalet berättade att hennes bror avlidit. Att de stod varandra nära.
Jag fick under hela samtalet tänka på att ha rätt ansiktsuttryck och tänka på vad jag sa så det inte skulle bli helt fel.

Sånt där vill man så gärna undvika genom att bortförklara sig.

Jag har svårt med det men har fått öva mig i mitt vuxna liv. Dock så har jag märkt att jag oftast kommer bäst överens med andra som är "lite egna" (diagnos eller ej) eller de som är mer tysta och till bakadragna. Människor som pratar och skrattar hela tiden är det nog dem som jag kommer sämst överens med.
Jag tycker att det är väldigt jobbigt att vara tvungen att tänka på dessa anpassningar jag ständigt måste göra men samtidigt klappar jag mig själv på axlen för att jag klarar det för det mesta. det tar mycket energi dock.
Jag brukar tänka ut vad jag skall säga till människor som jag vet att jag kommer att möta under dagen men tyvärr så stämmer ju inte alltid dessa planer med verkligheten.
Jag blir ledsen ibland när människor säger Var inte så fyrkantig. Det är ju mitt sätt att vara på...

Ser jag någon jag känner t ex en vän på stan, i varuhus, affärer, motionsanläggningar utan att den ser mig så flyr jag i hopp om att inte bli upptäckt. Jag måste vara förberedd och ha laddat med energi och standardfraser innan jag pratar med någon. Annars förblir jag helt tyst och hittar inga ord, inte ens: hur är det?

Jag är tyvärr? kvar i NT-skådespeleriet även i de enstaka "nära relationer" (inklusive familjen) jag har.

Tyvärr blir det värre med åren, åtm för många. När man är ung orkar man hålla upp garden och spela med i det många påpekat, "NT:spelet." Sen blir man mer undflyende, kräver mer egentid, på bekostnad av det sociala och NT:folkets blickar. De ser en som mer och mer kufisk, när det i själva verket är nu man är som man råkar vara, inte springer i deras ekorrhjul längre. Nej nu är man fri från de bojor etablissemanget tvingat på en, VIV LA REVOLUTION!!...haha

Det har du helt rätt i, Antonius. Man orkar inte lika bra när man blir äldre.

Toblerone skrev:Det har du helt rätt i, Antonius. Man orkar inte lika bra när man blir äldre.

Många verkar bli klokare och mer rädda om sig själva med åren (ibland kan några år i vuxenlivet räcka). Kanske är det för att man får erfarenheter och vågar ta konsekvenserna det kan innebära att inte spela för att vara samhället, vänner, familj til lags.

Flinta skrev:

Toblerone skrev:Det har du helt rätt i, Antonius. Man orkar inte lika bra när man blir äldre.

Många verkar bli klokare och mer rädda om sig själva med åren (ibland kan några år i vuxenlivet räcka). Kanske är det för att man får erfarenheter och vågar ta konsekvenserna det kan innebära att inte spela för att vara samhället, vänner, familj til lags.

Visst, det beror helt på omständigheterna. Det är kanske så för mig för att jag fick diagnos sent.

Toblerone skrev:Det har du helt rätt i, Antonius. Man orkar inte lika bra när man blir äldre.

Mod och mognad tror jag kan vara avgörande för om man orkar "dra sig tillbaka". Samt avgörande för om man orkar ta konsekvenserna av att bli missförstådd av NT som (om de inte känner en) mer eller mindre kan bestämma att man blivit deprimerad, oföretagsam och/eller drabbad av social fobi och mena att man behöver KBT. När det är precis tvärtom. Man har lärt känna sig själv och
kan göra val för att behålla hälsan/undvika ohälsa och ladda och/eller spara energi för det man behöver prioritera.

Flinta skrev:

Toblerone skrev:Det har du helt rätt i, Antonius. Man orkar inte lika bra när man blir äldre.

Mod och mognad tror jag kan vara avgörande för om man orkar "dra sig tillbaka". Samt avgörande för om man orkar ta konsekvenserna av att bli missförstådd av NT som (om de inte känner en) mer eller mindre kan bestämma att man blivit deprimerad, oföretagsam och/eller drabbad av social fobi och mena att man behöver KBT. När det är precis tvärtom. Man har lärt känna sig själv och
kan göra val för att behålla hälsan/undvika ohälsa och ladda och/eller spara energi för det man behöver prioritera.

Fy, ja! Det är så jäkla irriterande när de försöker "hjälpa". Jag har haft jättejobbigt med folk som försökt övertala mig till terapier som skulle vara förödande för mig. Och jag tänker ibland: Räcker det inte att vi har dem problemen som vi har. Måste folk göra det värre genom att försöka blanda sig i med saker som bara gör det värre.

Toblerone skrev:Fy, ja! Det är så jäkla irriterande när de försöker "hjälpa". Jag har haft jättejobbigt med folk som försökt övertala mig till terapier som skulle vara förödande för mig. Och jag tänker ibland: Räcker det inte att vi har dem problemen som vi har. Måste folk göra det värre genom att försöka blanda sig i med saker som bara gör det värre.

Det här är väl lite av dilemmat med NT:folket, att de tror att det går att "bota", att man har drabbats av något slags sjukdom. För dem är det inte "normalt" att saker inte går att hela, som man syr ihop ett sår eller gnider på hemorojdsalva, det finns lixom inte på deras karta. "Ryck opp dig för faan och ta och se till att platsa" är tillropen...