Svängningar i beteende beroende på förälder

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: atoms, Alien

Svängningar i beteende beroende på förälder

Inläggav Sammelsurium » 2011-01-09 19:51:32

Jag har delad vårdnad om mina barn som bor varannan vecka hos mig och varannan hos sin mamma.

Min son är sex år och är diagnosticerad med genomgripande störning i utvecklingen utan närmare specifikation samt ADHD och fungerar väldigt annorlunda hos mig jämfört med hos sin mamma.

Hos mig är han nästan alltid lugn. Ofta en smula uppmärksamhetskrävande och ibland impulsiv, men alltid "hanterbar", även om det tidvis kan vara påfrestande.

Hos sin mamma blir han väldigt impulsiv och destruktiv; kastar glas i golvet, river sönder tapeter, kissar på saker, slåss och bits (hårt!) etc när han inte får som han vill. Så beter han sig aldrig hos mig.
Där har han också i perioder mycket stora problem med sömnen, trots att han får melatonin. Hemma hos mig märks detta inte av alls, mer än att han kan somna sent (runt tio) vissa kvällar eller vakna förhållandevis tidigt på morgnarna ibland och då utan melatonin.

Delvis kan det här kanske förklaras av att mitt aspie-liv passar honom bättre (mamman är NT), men vad jag har förstått har hon anpassat sitt liv för att passa honom. Dragit ned på sitt sociala liv varannan vecka, planerar alla aktiviteter, tidsstock, belöningssystem etc.

På det här viset har det varit mer eller mindre sedan vi flyttade isär. Hon har gått på rådgivning hos habiliteringen och följer de råd hon fått där, men det verkar inte ge så tydliga resultat.

Värt att tillägga är också att sonen fungerar bra när han t ex sover över hos sin mormor eller sina farföräldrar.

Är det någon som har liknande erfarenheter? Goda råd?

Mamman har föreslagit att jag ska ha sonen en större del av tiden, men just nu känner jag att jag helt enkelt inte mäktar med, eftersom det tar så mycket energi att vara ensam förälder och samtidigt jobba.
Sammelsurium
 
Inlägg: 588
Anslöt: 2009-11-29

Inläggav LILITH_ » 2011-01-09 20:28:54

Det jag spontant tänker på är att barn krånglar mest där de vågar göra det. På gott och ont.
Dels kan det vara ett trygghetstecken att ett barn vågar leva ut sina olika sinnestämningar, dels ett uttryck för att gränssättningen inte fungerar.
LILITH_
f.d Eyes wide open
 
Inlägg: 1594
Anslöt: 2009-12-26
Ort: Månens baksida

Inläggav animal » 2011-01-10 5:15:20

I sådana här lägen brukar jag hänvisa till mina katter -- enkel betingning. Beteenden som belönas förstärks. Lönar det sig att jävlas, skrika och böla när man inte får som man vill så gör man det, om man inte har ett starkare incitament för att låta bli. Jag tycker att TS:s beskrivning är en utmärkt illustration till principen. TS kanske ska ge sitt ex en hint om det gamla uttjatade "orsak-verkan". Slutar exet att vaddera tillvaron för ungen och ger honom en tydlig struktur och ramar att förhålla sig till så blir det säkert bättre med tiden. Nu låter det som att hon är mer piga än förälder.

På sistone så har jag dock ofta fått höra att det är kränkande och smaklöst av mig att hänvisa till mina katter i frågor om uppfostran. Undligt nog (?) så tycker jag ändå att de flesta människor som jag stiftat bekantskap med (stora som små) är ungefär lika mottagliga för betingningsprincipen som mina katter (även om kapacitetstaket varierar).
animal
 
Inlägg: 1029
Anslöt: 2010-05-02
Ort: On the side of the angels. ᶘ ᵒᴥᵒᶅ

Inläggav animal » 2011-01-10 5:25:20

LILITH_ skrev:[...] På gott och ont.
Dels kan det vara ett trygghetstecken att ett barn vågar leva ut sina olika sinnestämningar [...]

Trygg och trygg... Man blir inte vuxen att förlägga sin trygghet hos något externt objekt. Att "vara sig själv" och "följa sin ingivelse" leder enbart till att vi får fler barn i en vuxens skepnad. Mognad och personlig utveckling är en process där individen utvecklar mentala/emotionella strategier och verktyg för att kunna uträtta det som förväntas av henne och i längden bli kompetent nog att ta rodret i sitt eget liv.
animal
 
Inlägg: 1029
Anslöt: 2010-05-02
Ort: On the side of the angels. ᶘ ᵒᴥᵒᶅ

Inläggav Sammelsurium » 2011-01-10 10:35:12

Jag tror inte att min son utagerar mer hos sin mamma pga att han inte vågar agera ut mot mig. Jag försöker så långt jag förmår att inte bli arg och istället sakligt förklara de negativa konsekvenserna utan att vara fördömande.

Vad jag förstått från mamman så försöker hon sätta ramar, inte ge så mycket uppmärksamhet på utagerande beteende och belöna bra beteenden. Men att det blir kaos i alla fall.

Kanske är det så enkelt att de har hamnat i en negativ spiral som är svår att bryta, där min son uttrycker frustration genom sitt utagerande beteende vilket försämrar relationen och i sin tur skapar mer frustration.
Sammelsurium
 
Inlägg: 588
Anslöt: 2009-11-29

Inläggav Miche » 2011-01-10 12:44:25

Om barnet inte skulle ha ADHD så tycker jag att mamman agerande verkar vara helt rätt, men eftersom barnet har ADHD så fungerar uppenbarligen inte det.

Tyvärr måste hon anpassa sig till det som fungerar. Du har hittat en metodik som fungerar på sonen, som han accepterar. Mamman måste tyvärr prova med olika metoder för att hitta en fungerande (och det är inte alls säkert att det är samma metod).

Jag tycker inte att du ska gå med på ensam vårdnad, sonen behöver båda sina föräldrar och du kommer att bli utsliten vilket varken är bra för dig eller sonen. En avlastningsmöjlighet kan vara ex.vis kontaktfamilj för sonen.

Det är inte omöjligt att sonen tycker att det är hennes fel att ni separerat och att han därför är utagerande hos henne (alla barn vill nog helst att föräldrarna bor tillsammans med dem, åtminstone tills de förstått att det kan vara bättre att de separerat).
Miche
 
Inlägg: 28797
Anslöt: 2009-01-08
Ort: Karlholmsbruk

Inläggav LILITH_ » 2011-01-10 14:03:53

animal skrev:
LILITH_ skrev:[...] På gott och ont.
Dels kan det vara ett trygghetstecken att ett barn vågar leva ut sina olika sinnestämningar [...]

Trygg och trygg... Man blir inte vuxen att förlägga sin trygghet hos något externt objekt. Att "vara sig själv" och "följa sin ingivelse" leder enbart till att vi får fler barn i en vuxens skepnad. Mognad och personlig utveckling är en process där individen utvecklar mentala/emotionella strategier och verktyg för att kunna uträtta det som förväntas av henne och i längden bli kompetent nog att ta rodret i sitt eget liv.

Därför finns det också en anledning till att det tar minst 18 år att bli någorlunda vuxen. Du kan inte förvänta dig att ett barn ska agera vuxet vid sex års ålder oavsett uppfostringsmetodik.
Dessutom handlar det om att som vuxen kunna härbärgera alla de känslor och frustrationer ett barn kastar ur sig, inte att kväsa dem som du avser med din betingningsmetodik.

Gränser sätter man på ett kärleksfullt sätt, inte genom att knäpsa katten/barnet på nosen när hon beter sig fel.

Till Sammelsurium:
Eftersom det för tillfället fungerar så mycket bättre hos dig så vore det väl bra om han också kunde vara mer hos dig.
Mamman verkar behöver tid att pusta ut, ordna sitt liv och hämta nya krafter för att kanske senare orka ta sig an uppgiften som varannan vecka förälder igen?
Varför ska barnets välmående ligga emellan?
Det är jobbigt att vara förälder och oftast är det mammorna som har det största ansvaret utan att någon ifrågasätter det. Det är lite förvånande att du som pappa får råd som att du inte ska behöva ta ut dig och att barnet behöver båda sina föräldrar osv.
Mamman finns ju kvar och kommer väl träffa sitt barn regelbundet ändå?

Ursäkta om jag låter hård eller något annat jobbigt men om ditt ex. uttryckligen efterfrågar avlastning så är det något som hon antagligen borde få om inte situationen hemma hos henne ska urarta än mer.
Sedan kan det, som Miche skrev, finnas fler alternativ att ta till.

Hoppas att ni hittar en bra lösning.
LILITH_
f.d Eyes wide open
 
Inlägg: 1594
Anslöt: 2009-12-26
Ort: Månens baksida

Inläggav Angelic Fruitcake » 2011-01-10 14:46:45

Jag hoppas jag inte hamnar off topic nu, men just det här med utåtagerande beteende har jag ju en del erfarenhet av och min situation är också sådan att jag tror barnen agerar ut mer hos mig än med sin pappa, i a f den äldre, som har autism.

Vill börja med att konstatera att i stort sett alla barn uppför sig mycket bättre på dagis än hemma. Detta har i min åsikt både med trygghet och med konsekvenser att göra. Trygghet i den mån att det faktiskt är svårare att förutsäga konsekvenserna av utåtagerande beteende om man är bland människor man inte känner så väl. Dessutom känner barn tidigt av förväntningarna på ett visst beteende och anpassar sig därefter.

Därför byggs naturligtvis en hel del frustration upp under dagen om barnet inte får som han/hon vill, råkar ut för konflikter etc och ändå demonstrerar ett "behagligt" beteende. Outtryckta känslor kan ju leda till härdsmälta för vem som helst. Sen kommer de hem till en välbekant miljö där de kan förutsäga vad som sker om de får ett utbrott. Visserligen är konsekvenserna inte behagliga, men de är förutsägbara och de vet att ingen kommer skada dem. Då lättar de på trycket helt enkelt.

När det gäller olika beteenden i samband med barnpassning är min erfarenhet att de alltid beter sig mycket bättre där. Ofta är det ju roligt och spännande och då är det lättare att hålla humöret uppe. Men många föräldrar kan nog vittna om utbrott vid hämtning både från dagis och barnvakter. Barnet orkar helt enkelt inte kontrollera sin frustration längre.

Mellan föräldrar är det svårare. Utåtagerande beteende kan i viss mån kontrolleras genom gränssättning och tydliga konsekvenser ("nanny"-metoder med behaviouristiska förtecken och annan dressyr). Barnen betingas att göra det ena eller det andra, men utan att egentligen förstå varför. Dessutom finns det inga tillgängliga sätt att uttrycka negativa känslor utan att bli bestraffad, vilket jag personligen tror är väldigt skadligt för barn och de vuxna som de växer upp till att bli.

Om den ena föräldern tillämpar mycket gränssättningar kommer barnen vara laddat till bristningsgränsen med outtryckt frustration när den kommer hem till den andra. Eftersom det kanske är mer okej att vara arg, dum och ledsen där får den andra föräldern då ta smällen.

Däremot kan en brist på gränser innebära att vardagen upplevs som kaotisk och stressfylld. Visst kan barn lära sig att få sin vilja igenom genom att vara dryg och jobbig och skrikig, men ett sådant barn är inte lyckligt. Det är dock stor skillnad på att ge efter för utbrott som barnen har för att de inte får vad de vill ha, och att låta bli att bestraffa utbrott som är en konsekvens av frustration som barnet inte förmår att hantera. Om man bestraffar barnet för något det inte har kontroll över riskerar konsekvenserna att bli de motsatta; han eller hon känner sig då både kränkt och osedd.

Det är väldigt svårt att avgöra i varje enskilt fall. När det gäller barn med speciella behov och problem med t ex känsloreglering, impulskontroll och förståelse för andra människor gör man klokt i att lägga ribban lite lägre. Det går inte att förvänta sig åldersadekvat beteende av ett barn som inte har en åldersadekvat förmåga.

Min målsättning för min egen gränssättning (även om jag misslyckas mer än jag skulle önska) är att konsekvenserna av barnets betydelse ska vara relevanta för handlingen.

Ex 1

Barnet kastar sina leksaker. Jag varnar och säger att jag vill inte att något går sönder eller någon gör illa sig. Om barnet kastar igen tar jag prompt bort leksaken.

Sen får man anpassa efter ålder. Vad jag däremot inte gör är att dra in guldstjärnor eller nästa veckas lördagsgodis.

Ex 2

Barnet skriker och slåss. Jag använder då ofta samma fraser om och om igen för att han inte ska bli tvungen att tolka nya ord när han är arg och frustrerad (min son har en språkstörning utöver autismen). Jag säger:

"Det gör ont när du slår mig och ont i öronen när du skriker. Jag vill inte vara med dig då. Gå ut härifrån och kom tillbaka när du är lugn. Jag inte höra vad du säger när du skriker."

Ibland har det hänt att han följt efter mig och fortsatt. Då har jag antingen satt honom i hans rum eller om han även kastar saker, i sängen, och sagt:

"Jag får ont när du slår mig. Jag vill inte att du har sönder dina saker. Eftersom du inte kan låta bli får du sitta här tills du är lugn. Sen tycker jag att du ska säga förlåt och innan du får leka igen ska du plocka upp alla saker du har kastat"

Att städa är en naturlig konsekvens av att kasta saker - en gräns men inte ett straff.

Att inte få vara med är en naturlig konsekvens av att göra andra illa.

Om man däremot förlorar guldstjärnor för negativt beteende blir man en ögontjänare som inte förstår de negativa konsekvenserna av beteendet. Får man belöningar för att vara lugn och snäll lär man sig att kräva betalning för sin godhet, istället för att vara snäll för att det gynnar samvaron med andra människor.

Jag rekommenderar alltid föräldrar att läsa "Explosiva barn" av Ross Green.
Angelic Fruitcake
 
Inlägg: 3352
Anslöt: 2010-05-21
Ort: Täby

Inläggav jorand » 2011-01-10 17:34:09

Angelic Fruitcake skrev:Får man belöningar för att vara lugn och snäll lär man sig att kräva betalning för sin godhet, istället för att vara snäll för att det gynnar samvaron med andra människor.

Så sant.
jorand
 
Inlägg: 4668
Anslöt: 2008-05-09
Ort: Norrbotten

Inläggav animal » 2011-01-10 18:29:03

Angelic Fruitcake skrev:[...] Därför byggs naturligtvis en hel del frustration upp under dagen om barnet inte får som han/hon vill råkar ut för konflikter etc och ändå demonstrerar ett "behagligt" beteende. Outtryckta känslor kan ju leda till härdsmälta för vem som helst. Sen kommer de hem till en välbekant miljö där de kan förutsäga vad som sker om de får ett utbrott. Visserligen är konsekvenserna inte behagliga, men de är förutsägbara och de vet att ingen kommer skada dem. Då lättar de på trycket helt enkelt.

Hela ditt resonemang bygger på det Freudianska/psykoanalytiska felslutet att känslor är någonting som man med nödvändighet behöver behöver lyfta upp, uttrycka och gå till botten med. Självklart är det en bekväm tes om man befinner sig i rollen som professionell psykoanalytiker, men vad beträffar oss mer naturvetenskapligt orienterade människor så finns det ingen som helst grund för antagandet. Det finns tvärt om ett starkt stöd för motsatsen inom den moderna psykologiforskningen. De känslor du fokuserar din tankeverksamhet på och uttrycker är samtidigt de som du förstärker.

Genom ditt resonemang så validerar du a) tanken om att ha blivit kränkt från första början, b) responsen att svara med ilska och bitterhet bortom den korta tidsram där en reaktion är välanpassad och c) strategin att "lösa" problemet med sin uppdämda ilska och känsla av oförrättelse genom att försöka få någon som inte kan eller förmår hindra dig att må lika dåligt.

Känslor väcks och släcks på löpande band hos alla människor. Deras blotta existens ger ingen fingervisning om ifall de a) är befogade eller b) ett svar/en anpassning som gynnar dig i samvaron med andra människor. Vilka känslomässiga svar som är lämpliga i varje situation är något som varje människa måste lära sig.

Det kommer ofrånkomligen att komma en dag då barnet i fråga måste stå på egna ben. Om du under lejonparten av hans liv har lärt honom ett mönster av emotionella reaktioner som är helt misanpassade till verkligheten så har du garanterat gjort honom en otjänst, även om det under tiden "känts sympatiskt" att tolerera/bekräfta hans känslor och "se honom för den han är".

Angelic Fruitcake skrev:[...]("nanny"-metoder med behaviouristiska förtecken och annan dressyr. [...] Dessutom finns det inga tillgängliga sätt att uttrycka negativa känslor utan att bli bestraffad, vilket jag personligen tror är väldigt skadligt för barn och de vuxna som de växer upp till att bli.

Nu har jag inte sett alla avsnitt i Nanny-serien, men jag har svårt att tänka mig att nannyn förordar att man ska bestraffa sina barn för att de gråter eller säger "nu blev jag ledsen/kränkt/sårad för att X gjorde si och så". Det är att uttrycka sina negativa känslor. Att slå sina husdjur eller närstående för att få utlopp sina negativa känslor är att vara ett svin.


Angelic Fruitcake skrev:Om den ena föräldern tillämpar mycket gränssättningar kommer barnen vara laddat till bristningsgränsen med outtryckt frustration när den kommer hem till den andra. Eftersom det kanske är mer okej att vara arg, dum och ledsen där får den andra föräldern då ta smällen.

När barnet blivit vuxen och genom livet fått strategier som den ovannämnda validerade av samhällets företrädare no. 1 -- föräldrarna -- så kommer det såklart ligga nära till hands att fortsätta använda dem. När han kommer hem efter en dålig dag på jobbet så blir det hunden, barnen och sambon som han pryglar istället, för att han "tappar kontrollen" och är uppfostrad till en känsla av att hans emotioner är någonting speciellt som står över hans medmänniskor. Tråkigt nog för dem så är han vid det här laget stor och stark nog för att slå ihjäl dem.

Angelic Fruitcake skrev:Om man bestraffar barnet för något det inte har kontroll över riskerar konsekvenserna att bli de motsatta; han eller hon känner sig då både kränkt och osedd.

Jag tror att du förväxlar "inte har kontroll över" med "inte tar kontroll över". Kan man välja bort att ge sin chef/lärare/klasskamrat på käften medan det går bra med hunden eller någon annan familjemedlem så har man per definition kontroll. Varje gång "inte har kontroll" duger som ursäkt så blir incitamenten att lära sig nya tricks svagare.

Angelic Fruitcake skrev:"Det gör ont när du slår mig och ont i öronen när du skriker. Jag vill inte vara med dig då. Gå ut härifrån och kom tillbaka när du är lugn. Jag inte höra vad du säger när du skriker."

Jag skulle säga att det är en variant på "Sluta tjata. Sluta tjata! [...] Okej då, vi gör som du vill den här gången. Men du måste sluta tjata! Det är jätteirriterande!"

Visst, det är en markering. Man säger ifrån, "det här är inte ok för mig". Men hur kommer det låta nästa gång barnet ifråga känner att den har ett trängande behov som någon utomstående kan råda bot på? Action speaks louder than words, som man säger i Amerika (?).

Angelic Fruitcake skrev:Jag rekommenderar alltid föräldrar att läsa "Explosiva barn" av Ross Green.

Om jag skulle rekommendera föräldrar att läsa något så är det grundläggande fysik på gymnasienivå, särskilt med avseende på principen orsak-verkan. Barn är inte magiska (förutom i ögonen på sina föräldrar), de är framförallt outvecklade och outbildade.
animal
 
Inlägg: 1029
Anslöt: 2010-05-02
Ort: On the side of the angels. ᶘ ᵒᴥᵒᶅ

Inläggav Sammelsurium » 2011-01-10 20:12:44

@LILITH_
Det handlar inte om att jag "inte ska ta ut mig", en formulering som jag tycker är förringande. Dessutom har jag alltid tagit mer än min del av ansvaret vad gäller barn och hem (apropå skillnader mellan mammor och pappor då), något jag tror att mitt ex skulle hålla med om.
Trots att jag har det lättare i relationen med min son så har jag andra svårigheter och problemområden pga asperger dess följdåkommor.
Om jag kände att jag hade energin skulle jag självklart inte tacka nej till att tillbringa mer tid med min son.

@Miche
Jag har också föreslagit kontaktfamilj för mitt ex (för egen del vill jag inte ha den formen av stöd), men det är tydligen svårt att få om man har delad vårdnad.

@AF
Jag är också skeptisk till bestraffningar, iom att jag tror att det skapar en känsla av dubbelt misslyckande. Samtidigt som jag självklart inte accepterar vissa beteenden, men det är viktigt att tänka på hur man bemöter det. Att inte stigmatisera.
Jag ska kolla upp boken.
Sammelsurium
 
Inlägg: 588
Anslöt: 2009-11-29

Inläggav animal » 2011-01-10 21:26:05

LILITH_ skrev:Dessutom handlar det om att som vuxen kunna härbärgera alla de känslor och frustrationer ett barn kastar ur sig, inte att kväsa dem som du avser med din betingningsmetodik.

Gränser sätter man på ett kärleksfullt sätt, inte genom att knäpsa katten/barnet på nosen när hon beter sig fel.

Det handlar inte om att "kväsa" barnet, utan att guida barnet till att utveckla strategier som fungerar bortom den vadderade tillvaron hos mamman.

Det finns bara ett mått på "kärleksfull gränssättning", det stavas pragmatism.
animal
 
Inlägg: 1029
Anslöt: 2010-05-02
Ort: On the side of the angels. ᶘ ᵒᴥᵒᶅ

Inläggav Angelic Fruitcake » 2011-01-10 22:37:20

animal skrev:
LILITH_ skrev:Dessutom handlar det om att som vuxen kunna härbärgera alla de känslor och frustrationer ett barn kastar ur sig, inte att kväsa dem som du avser med din betingningsmetodik.

Gränser sätter man på ett kärleksfullt sätt, inte genom att knäpsa katten/barnet på nosen när hon beter sig fel.

strategier som fungerar bortom den vadderade tillvaron hDet handlar inte om att "kväsa" barnet, utan att guida barnet till att utveckla os mamman.

Det finns bara ett mått på "kärleksfull gränssättning", det stavas pragmatism.


Pragmatism, absolut. "Do what works". Men vad är då slutmålet? Med betingning som strategi får man vadå? Troligtvis ögontjänare och opportunister. Målet för min uppfostran är att mina barn ska vara bra människor av sin egen vilja, dvs att de ska bete sig sunt och vettigt för att de själva tycker att det är det rätta att göra. Hur åstadkommer man då det? Jo genom att demonstrera de kvaliteter man vill att barnen ska eftersträva, genom att förklara vad det innebär att vara en bra människa och genom att uppmuntra dem när de är snälla och givmilda.

Om du vill tala vetenskapliga perspektiv är det nog värt att påpeka att all forskning pekar på att positiv förstärkning är det enda som fungerar i längden för att förändra människors (och barns) beteende, såvida beteendet inte är en direkt reaktion på något smärtsamt i deras tillvaro (t ex att en del autistiska barn skriker av ren smärta vid vissa ljud). Negativ förstärkning fungerar bara så länge förstärkaren är närvarande och skapar därmed ögontjänare.

Sedan vet jag själv av min egen plågsamma erfarenhet att positiv förstärkning inte räcker i en akutsituation. När läget är akut behövs två saker- en handling för att stoppa beteendet (fysisk eller psykisk) men också en utväg, ett acceptabelt alternativ till det barnet gör.

Men man ska inte underskatta människors (och barns) kontrollförlust. Se dig omkring på forumet och fråga dig själv hur ovanligt det egentligen är att människor säger eller gör fel saker när de är upprörda, trots att de egentligen vet bättre. Om barn nu är omogna och underutvecklade, hur kan du då förvänta dig att de ska klara av att "välja att kontrollera" sina känslor om vuxna inte ens kan det? Din syn på människor verkar vara väldigt mekanisk.

Att uppfostra barn är ett projekt varje dag. Man måste alltid försöka tolka utbrottet och se om det beror på trots, på inre kaos, på frustration eller helt enkelt fysisk smärta. Givet ens tolkning får man sedan göra en avvägning på respons. Men det finns inte ett enkelt recept som går ut på att handling A leder till konsekvens B i alla lägen. Det enda sättet att göra "rätt" rent pragmatiskt, är att känna sina egna värderingar väl och applicera dem anpassat efter varje given situation.

Barn är inte katter. Katter uppnår fullständig mognad efter ett par år. Om du vill jämföra barn med djur får du åtminstone välja samma utvecklingsstadium. En fyraårig människa motsvarar en kattunge på ett par månader. Hur mycket fungerar gränssättning där, jämfört med att kärleksfullt avvärja hot och avleda oönskat beteende? Skulle du knäppa en 2-månaders kattunge på nosen om den klev på fel ställe eller är det snarare en två-årig katt du tänker på då?
Angelic Fruitcake
 
Inlägg: 3352
Anslöt: 2010-05-21
Ort: Täby

Inläggav Miche » 2011-01-10 22:44:47

Jag hoppas verkligen att Änglalika Fruktkakan verkligen får uppfostra sina barn utan inblandning från djuret...

Barn behöver bra förebilder som lever som de lär, har barnen ADHD eller andra handikapp kan det vara väldigt krävande att vara förälder och ibland kan även hjälp utifrån vara nödvändig. Det är även väldigt viktigt att föräldrarna är överrens och inte har två helt olika synsätt på uppfostran, däremot är det inte fel att ha olika regler vid delad vårdnad. Barn kan lära sig och hantera olika regler, men reglerna får inte vara motstridiga.
Miche
 
Inlägg: 28797
Anslöt: 2009-01-08
Ort: Karlholmsbruk

Inläggav animal » 2011-01-10 23:58:27

Angelic Fruitcake skrev:
animal skrev:
LILITH_ skrev:Dessutom handlar det om att som vuxen kunna härbärgera alla de känslor och frustrationer ett barn kastar ur sig, inte att kväsa dem som du avser med din betingningsmetodik.

Gränser sätter man på ett kärleksfullt sätt, inte genom att knäpsa katten/barnet på nosen när hon beter sig fel.

strategier som fungerar bortom den vadderade tillvaron hDet handlar inte om att "kväsa" barnet, utan att guida barnet till att utveckla os mamman.

Det finns bara ett mått på "kärleksfull gränssättning", det stavas pragmatism.


Pragmatism, absolut. "Do what works". Men vad är då slutmålet? Med betingning som strategi får man vadå? Troligtvis ögontjänare och opportunister. Målet för min uppfostran är att mina barn ska vara bra människor av sin egen vilja, dvs att de ska bete sig sunt och vettigt för att de själva tycker att det är det rätta att göra. Hur åstadkommer man då det? Jo genom att demonstrera de kvaliteter man vill att barnen ska eftersträva, genom att förklara vad det innebär att vara en bra människa och genom att uppmuntra dem när de är snälla och givmilda.

Om du vill tala vetenskapliga perspektiv är det nog värt att påpeka att all forskning pekar på att positiv förstärkning är det enda som fungerar i längden för att förändra människors (och barns) beteende, såvida beteendet inte är en direkt reaktion på något smärtsamt i deras tillvaro (t ex att en del autistiska barn skriker av ren smärta vid vissa ljud). Negativ förstärkning fungerar bara så länge förstärkaren är närvarande och skapar därmed ögontjänare.

Sedan vet jag själv av min egen plågsamma erfarenhet att positiv förstärkning inte räcker i en akutsituation. När läget är akut behövs två saker- en handling för att stoppa beteendet (fysisk eller psykisk) men också en utväg, ett acceptabelt alternativ till det barnet gör.

Men man ska inte underskatta människors (och barns) kontrollförlust. Se dig omkring på forumet och fråga dig själv hur ovanligt det egentligen är att människor säger eller gör fel saker när de är upprörda, trots att de egentligen vet bättre. Om barn nu är omogna och underutvecklade, hur kan du då förvänta dig att de ska klara av att "välja att kontrollera" sina känslor om vuxna inte ens kan det? Din syn på människor verkar vara väldigt mekanisk.

Att uppfostra barn är ett projekt varje dag. Man måste alltid försöka tolka utbrottet och se om det beror på trots, på inre kaos, på frustration eller helt enkelt fysisk smärta. Givet ens tolkning får man sedan göra en avvägning på respons. Men det finns inte ett enkelt recept som går ut på att handling A leder till konsekvens B i alla lägen. Det enda sättet att göra "rätt" rent pragmatiskt, är att känna sina egna värderingar väl och applicera dem anpassat efter varje given situation.

Med reservation för vissa av dina snipigare kommentarer så börjar det låta som att vi är ganska ense om hur en god/ändamålsenlig metodik ser ut när det kommer till uppfostran (av både små och stora människor). Fast jag har en känsla av att du gör välvilligare tolkningar än mig på vägen, i synnerhet vad gäller "inre kaos" och "frustration". Frågan är om dessa tolkningar i första hand speglar din egen fantasi eller objekten för den.

Edit: Kom och lägg dig nu bebis.
animal
 
Inlägg: 1029
Anslöt: 2010-05-02
Ort: On the side of the angels. ᶘ ᵒᴥᵒᶅ

Inläggav Maldita » 2011-01-11 8:17:14

Jag fick straff för att jag gjorde saker som jag inte kunde hjälpa, som att jag hade svårt att äta "fint" med bestick (jag hade även svårt att hålla i saxen korrekt) när jag var liten, och att jag var "elak" (jag hade svårt för vad som var okej att säga och inte). Att straffa ett barn för rena NPF-problem hjälper nog tyvärr inte mycket.

Vanliga barn kanske behöver höra att det är väl bara att skärpa sig, sluta pjoska, ät ordentligt, bete dig, med mera. Men för mig hjälpte det inte. Ett förvirrande kommando var "Nu tar du och beter dig!" eftersom allt jag gjorde ju var ett beteende hos mig, så när jag blev utskälld med just den frasen så fattade jag aldrig vad jag gjort fel och vad jag skulle göra.

Om man måste straffa sitt barn så ska man tänka på att:
Berätta, så barnet förstår, vad det gjort fel.
Berätta, så barnet förstår, hur det ska göra rätt.
Berätta hur lång tid straffet ska ta (inte "Nu sitter du på ditt rum tills du blir snäll!" och låsa dörren, utan kanske "Om en halvtimme så får du komma in igen, och då förväntar jag mig att du inte skriker på din syster nåt mer").
Maldita
Inaktiv
 
Inlägg: 1517
Anslöt: 2010-02-06

Inläggav Angelic Fruitcake » 2011-01-11 9:39:22

@Miche

Gemensam barnuppfostran har aldrig varit aktuellt. Mitt och djurets relation inkluderar bara oss två. Trots hans åsikter är han bara respektfullt tillbakadragen med barnen.

@animal

Jag tror vi pratar förbi varandra en del. Semantikproblem skulle brorsan säga. Vår aspighet förnekar sig inte.
Angelic Fruitcake
 
Inlägg: 3352
Anslöt: 2010-05-21
Ort: Täby

Inläggav Bjäbbmonstret » 2011-01-11 12:26:16

Att vara barn är ett helvete. Det är att vara utsatt för ett ständigt legitmerat förtryck både från sina föräldrar och de flesta andra vuxna man möter vilka som vuxen inte skulle komma på tanken att lägga sig i ens liv. Man får inte bestämma vad man själv ska göra med sin tid, vad man ska äta eller ens vad man ska tycka och tänka. Det är inte så jävla konstigt att ungar blir superfrustrerade med tanke på vad de får genomlida.
Bjäbbmonstret
 
Inlägg: 10578
Anslöt: 2007-11-15
Ort: Mälardalen

Inläggav A » 2011-01-15 19:22:35

Sammelsurium

Det du berättar är vanligare än du vet om, men skulle nästan kunna säga att motsatsen utgör ett undantag.

Det du beskriver drabbar UTESLUTANDE den förälder som är s a s längst bort, vilket oftast är pappan även om barnet har växelvis boende.

Det är nämligen i mammas mage man bodde allra först, det är i mammas famn man får mat och tröst och all den trygghet man söker. Det är oftast så. Mamma är en del av det egna jaget, inte en egen person i barnets medvetande.

Därför finns inte samma inre "krav" eller vad man ska kalla det, att uppträda som barnet ofta känner sig tvunget att försöka göra på andra ställen och med andra människor.

Det är därför man ser detta beteende som du observerar. Det uppstår inte pga mammas brister i sitt förhållningssätt gentemot barnet, utan det finns där från början just pga att HON är modern, inte du.

Det är en oerhört svår situation för den förälder som drabbas av det. Det brukar nämligen ofta drabba pappan om det är där barnet bor stadigvarande. Då uppstår samma inre omedvetna förhållningssätt hos barnet gentemot pappa, han blir inte längre en egen person utan omvandlas till att vara en del av barnet.

Det du kan göra är ffa att inte misstänkliggöra mammans sätt att vara. Hjälp henne istället med att börja förstå varför det är som det är. Hjälp henne också genom att vara beredd att tillsammans med henne granska era respektive sätt att lägga upp struktur, stödja och anpassa och förhålla er till ert barn. Bara att ni har en uttalad, tydlig gemensam syn på problemet, struktur och förhållningssätt kan åstadkomma förändringar i ert barns beteende.

Skaffa litteratur som ger er kunskaper och en fördjupad förståelse för problemet. Lär er tillsammans metoder för bemötande mm.

Gör likadant i era hem så att barnet inte måste förhålla sig på två olika sätt beroende på hos vilken förälder det för tillfället bor hos. Bara det kan räcka för att trigga mycket av det beteende du beskriver. Det är nämligen oerhört energikrävande att ständigt behöva anpassa sig till olika människor, olika omgivningar, olika förväntningar, rutiner, strukturer mm. Så se till att ni kan komma överens om hur ni ska förhålla er, vilka vardagsrutiner ni ska ha osv.

Och en sak till som ni bör granska, är hur vardagen ser ut för ert barn beroende på hos vem av er det bor hos. Händer samma saker, gör barnet och ni föräldrar samma saker, sker det på ungefär samma sätt osv.

Osäkerhet och bristande förutsägbarhet kan vara förödande och ställa till mycket problem om man inte är observant på detta. Så granska er vardag, både VAD den innehåller och HUR detta innehåll "utförs". Och hur ni uttrycker er och pratar med barnet! Det handlar om tydlighet, att vara konkret, att vara kortfattad och konsekvent. Att man själv tänker på hur man kommunicerar.

Som sagt, detta är mer än vanligt och ni är inte ensamma om att ha det såhär. Det gäller särskilt barn med just den kombinationen av diagnoser och vanligare hos pojkar än hos flickor. Det gäller också om båda föräldrarna bor tillsammans, det gäller om barnen är hos andra, på dagis, i skolan, hos släkten, kontaktfamiljer - you name it. Så gör det inte till en personfråga!
A
 
Inlägg: 647
Anslöt: 2005-10-22

Inläggav Angelic Fruitcake » 2011-01-15 20:43:21

Tack A, du satte ord på något jag inte lyckats uttrycka.
Angelic Fruitcake
 
Inlägg: 3352
Anslöt: 2010-05-21
Ort: Täby

Inläggav A » 2011-01-15 20:52:01

Tack Fruitcake! Ibland lyckas man utan att veta hur .... :)
För det här problemet är ju faktiskt inte så lätt varken att formulera eller förklara
Jag tycker alla som skrivit i tråden har kommit med en massa bra synpunkter och tips. Vi får hoppas att Sammelsurium har nytta av det.
A
 
Inlägg: 647
Anslöt: 2005-10-22

Inläggav Miche » 2011-01-15 22:27:22

Jävlar vad bra du skriver A! Jag är djupt imponerad!
Miche
 
Inlägg: 28797
Anslöt: 2009-01-08
Ort: Karlholmsbruk

Inläggav prodge64 » 2011-01-15 22:30:55

Det sociala arvet. ;)
OBS, länken kräver Spotify. Tyvärr hittade jag inte låten på youtube.
prodge64
 
Inlägg: 1246
Anslöt: 2008-10-31
Ort: Södermland

Inläggav A » 2011-01-21 0:37:30

Miche
Tack
Rodnar djupt ..
man har sina ljusa ögonlick och gör sitt bästa.
A
 
Inlägg: 647
Anslöt: 2005-10-22

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in