Hej!

Om det är många steg som krävs för att du ska göra en sak, blir det så övermäktigt att du hellre låter bli? Eller fastnar du på vägen?

Till exempel när du ska städa, klarar du av att veckostäda på några timmar eller fastnar du lätt i detaljer så att du inte kommer någonstans?

När du ska packa inför en resa, är du en sådan som skriver listor på det som behövs och kvällen innan du ska resa lägger upp allting på sängen innan du slutligen packar väskan? Eller tar du fram resväskan en vecka i förväg och lägger i lite i taget i väskan, efter hand som du kommer på det?

Tja, det var bara en tanke hur pass lätt vi med AS har för att organisera och planera. Och hur lätt vi fastnar i detaljer.

En annan sak jag har tänkt på. Och detta är bara ett exempel på ett tankemönster, ingenting annat. Om jag poppar popcorn i en kastrull blir den oljekladdig, och jag kan tycka att det är svårt att få bort oljan på kastrullen då jag diskar den eftersom jag har svårt att se oljan i kastrullen och därmed veta när den är borta. Alltså poppar jag inte popcorn i kastrull, utan använder micropopcorn eller färdigpoppade popcorn i stället. Då har jag kringgått problemet, istället för att övervinna det. Hur pass vanligt är det? Tankemönstret alltså, bortse från den oljekladdiga kastrullen.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag har en färdig lista på saker jag skall ha med, eller två, en för handväskan och en för packningsväskan. Skall jag bort nån längre period läser jag igenom listorna och lägger i det som står på dem, annars skulle jag glömma hälften. Medicinerna hamnade i packningsväskan, då försvann de ur handväskan så nu har jag inga meds... men oftast funkar det. Det funkar mycket bättre än utan.

fastnar i detaljer, skriver listor men följer dem inte, kan inte umgås med människor i längre stunder (även när jag vill) utan det får konsekvenser sen.
Har nog också en del sådana tankemönster men mer medveten om dem och försöker mitt bästa att inte låta det går verstyr för mycket.

när det gäller tider så kan jag bli överpetig.
Antingen är jag i tid eller så skipper jag det alls.
Så om jag märker att jag missat en buss och jag kommer att komma 10min sen så dyker jag inte upp alls.
Ibland kan jag få fixideer att inte vilja gå upp annat än just hela siffror tex 10över eller 5över men inte 7över eller 3 över eller 23....
5,10,15, and så on...

Känner igen mig i en del som clivia skriver.
Men har inga större problem i vardagen så länge det inte händer för mkt på en gång. Då kan jag bli totalt innesluten.

Bästa sättet att förlama mig är att stressa mig.

Klarar inte att göra saker som t ex laga mat med andra i köket. Eller jobba med koncentrationskrävande saker ihop med med folk som pratar mycket.

Har öht svårt för folk som pratar fort o mycket.

Om någon stressar mig -t ex genom att använda ordet "måste" - vilket är det värsta ord jag vet - slutar jag fungera, och bara stänger av. Ungefär som när en bakomliggande bilist ligger och pressar migvtrots att jag håller hastighetsgränsen - vilket händer nästan varje gång jag kör bil - vägrar jag öka farten utan utmanar h*n medvetet genom att inte öka farten, eftersom jag hatar stressiga bilister.

Blir även stressad om jag har mycket att göra och måste ringa upp okända människor. Listor o tankekartor hjälper men jag är aaltid orolig över att jag missar nåt.

Skulle nästan kunna klippa och klistra Barracubers inlägg. Det stämmer mycket bra på mig också.

En fin tråd, här finner vi våra likheter. Kan hålla med ovanstående.

kan ta som en praktiskt exempel om förra veckorna:
-Fick inte tillräckligt med vila, en massa viktiga saker som ska göras, en massa beslut som krävs av mig, ryck och slit här och där, resulterade att allting blev bara halvdant gjort. Jag hamnade i nån deppsvacka.
Försökte förklara och det blev inte bättre, skapade bara än mer missförstånd.
På gott och ont med nya telefonen som inte fungerade som det skulle och jag inte kom iväg på möten, så bidrog till stress men å andra sidan fick jag vila.
Denna helg hade jag inget inbokat och redan igår har jag genast varit betydligt mer produktiv än jag varit senaste månaden.

Jag kunde inte alls processa allt som pågick samtidigt, hur bra eller dåligt det än var, i min skalle så fanns inte ens bra eller dåligt, min kropp som reagerade (i vissa fall reagerade inte alls).

det ställer då till problem för många ser mig så funktionell och det är väl där det blir ett problem, för det är jag ju.....
...men går över As-gränsen om man säger så, då är det inte så funktionellt någonting längre.
Det är funktionellt så länge det är inom "ramarna", såsom Barracuber beskriver; det går bra vara i köket, själv eller en icke stressigt tillvaro.
Tyvärr kan man inte alltid få det så, då blir det hinder.

Lustigt att du nämner väskpackning.
Jag packar alltid 10 minuter innan jag drar och vet direkt vad jag behöver. Jag glömmer aldrig något heller.
Att skriva listor är för mig bara ett störningsmoment.

Kvasir skrev:Skulle nästan kunna klippa och klistra Barracubers inlägg. Det stämmer mycket bra på mig också.

Mig med.

Min AS ställer till det för mig under min fritid, dvs utanför jobbet.

Jag börjar förstå att det kan vara stressen kring arbetet som gör att jag inte orkar mer än att just arbeta, resten av tiden isolerar mig hemma för det mesta. Får ingenting gjort, diskar inte, städar inte, äter färdiglagat för det mesta...

Om jag ska gå och handla mat och sådant är det absolut nödvändigt för mig att ha en lista. Även om jag så bara måste handla något enstaka speciellt - t ex tvättmedel strax före ett tvättstugepass - så blir jag helt blank i skallen i butiken om jag inte har skrivit upp det, och kan i stället komma hem med ett impulsköp bestående av mjölk och godis. Väl hemma igen kan jag bara inte förstå hur jag tänkte, om jag nu tänkte.

Hej!

Jag skriver aldrig listor när jag packar, men jag vet att en del gör det. Jag kollar så att alla kläder jag ska ha med mig är rena, försöker tvätta typ underkläder i sista minuten så att inga underkläder ligger kvar i tvättunnan när jag reser.

Hämtar gärna väskor och sånt från förrådet en vecka i förväg, har lärt mig från mina misstag. När jag skulle resa den 2 augusti ifjol hade min största resväska försvunnit så jag fick köpa en ny. Väskan som försvann skrev jag om på forumet då, det var en Samsonite i hårdplast, med hjul och handtag och en datorutskriven påtejpad lapp med namn och adress.

Hälsningar

Lilla Gumman

Känner igen det där med att kommer man bara lite för sent så kommer man hellre inte alls, därför brukar jag ange tider som omkring ett visst klockslag eller mellan två klockslag.
På så vis brukar det gå rätt bra

Packar Precis som KS strax innan avfärd och missar ofta mycket.

Hmm skulle man kunna göra en dag med bara "göra saker" (om någon betalade det som kostar pengar )

Stressande bilister som absolut måste ligga nära framförvarande bil låter jag köra om genom att jag sänker farten.
Oftast ser man på håll i backspegeln ifall någon verkar ha brådis och kan hålla lite åt sidan, fast gillar inte när folk ligger nära, brukar iofs acceptera det i omkörningsögonblicket även om jag har en annan metod som funkar även för motorsvaga bilar.

Ställer din AS till problem för dig i vardagen?

Efter att ha läst tråden, och funderat lite, inser jag att jag nog måste svara nej på den frågan.

Jag har dagligen minst ett tiotal måsten runt mig och fungerar tydligen ändå. De enda listor jag någonsin skriver är matlistor när det är dags att storhandla. Faktum är att jag, vid något tillfälle, fick för mig att jag skulle skriva att-göra-listor. Det stressade livet ur mig, trots att det som stod på listan är det jag gör även i vanliga fall. Att se listan gav mig känslan av att någon hela tiden upprepade "det måste du göra, sedan det och sedan det".

Telefonsamtal är det jag som ringer, åt alla. Min mormor är snart 90 och ogillar alla knappval så henne ringer jag åt. Min bror klarar det inte alls och jag har föräldrar som undviker det i det längsta. Kvar blir jag. I ärlighetens namn ska jag säga att bara för några år sedan så klarade jag inte heller att ringa, inte ens till t.ex kundtjänst för en enkel fråga.

Så svaret är nej. Men jag fungerar i vardagen tack vare att jag inte pressas iväg på t.ex jobb, praktik eller skola. En sådan påtvingad och daglig kontakt med andra människor skulle göra att min vardag kollapsade helt, och jag med den.

Jag fattar inte hur folk kan bara packa väskan så här 10 minuter innan de åker... : )
Det är antingen skriva lista eller ta fram grejer i kategorier (t.ex. först kläder, sedan underkläder, sedan hygiensaker, sedan bok, sedan musik osv) som gäller för mig. Allt läggs i sängen och sedan i väskan i viss ordning...

För övrigt är det mina igångssättningssvårigheter som ställer till det. Det och att jag behöver ha allt planerat i mitt huvud för att kunna göra saker.
Har jag inte en plan för dagen vet jag inte vad jag ska göra eller hur jag ska göra och då slöser jag tiden hit och dit och glömmer bort saker jag borde göra.
Att ha en plan är tryggt och hjälper mig att komma igång med undantag vissa saker som jag kan skjuta upp i evigheter. Saker som tar kraft eller saker som jag ogillar. Eller dagar som jag känner mår dåligt och allt är ansträngande.
Samtidigt som mitt planeringsbehov blir extremt och jag behöver även planera löjliga saker som t.ex. köpa en pärm trots att jag går förbi en bokhandel ett par gånger i veckan. Nej, då kan jag inte gå in om jag inte tänkt det i förväg... usch...

Känner igen mig i det som clivia beskriver: när det händer för mycket på en gång och vilan inte är tillräcklig...

clivia skrev:Ibland kan jag få fixideer att inte vilja gå upp annat än just hela siffror tex 10över eller 5över men inte 7över eller 3 över eller 23....
5,10,15, and så on...

Det här var ett stort problem för mig en lång period (mer än ett år...). Alla aktiviteter borde jag börja antingen 15 över, 30 över, 15 i eller prick klockan X... Väldigt tvångsmässigt tankesätt och såklart resulterade det i att jag fick ångest för varje förlorad minut, för varje grej som inte började i tid...
Nu är jag tack å lov fri från det, men liknande tänk har jag när jag ska på promenad, det får t.ex. vara exakt 1 timme, har flera rundor som varar specifik tid så att det ska kännas rätt.

barracuber skrev:Bästa sättet att förlama mig är att stressa mig.

Klarar inte att göra saker som t ex laga mat med andra i köket. Eller jobba med koncentrationskrävande saker ihop med med folk som pratar mycket.

Har öht svårt för folk som pratar fort o mycket.

Om någon stressar mig -t ex genom att använda ordet "måste" - vilket är det värsta ord jag vet - slutar jag fungera, och bara stänger av.

Håller med dig barracuber.

Folk med mundiarré är såååååå jobbiga. Man blir helt stressad av att lyssna på dem trots att man inte är under någon tidspress. Får en jädra huvudvärk och ångestattacker.

Ordet "måste" är väldigt jobbigt. Oftast svarar jag med att bli förbannad och säga att "jag måste ingenting".

Som exempel: Jag kan ha planerat att dammsuga under dagen, så plötsligt kommer mina föräldrar på besök. Någon av dem får för sig att säga att jag måste damsuga meddetsamma. Då tar det tvärstopp, jag kommer garanterat att inte dammsuga alls under dagen. För nu har de raserat hela min planlagda dag och allt kommer att hamna i fel ordning och det blir bara stressigt och sedan kommer ångestattackerna som tack.

Lilla Gumman skrev:Ställer din AS till problem för dig i vardagen?

Nej. men om jag får diagnos så kanske "min AS" gör det.

Lilla Gumman skrev:En annan sak jag har tänkt på. Och detta är bara ett exempel på ett tankemönster, ingenting annat. Om jag poppar popcorn i en kastrull blir den oljekladdig, och jag kan tycka att det är svårt att få bort oljan på kastrullen då jag diskar den eftersom jag har svårt att se oljan i kastrullen och därmed veta när den är borta. Alltså poppar jag inte popcorn i kastrull, utan använder micropopcorn eller färdigpoppade popcorn i stället. Då har jag kringgått problemet, istället för att övervinna det. Hur pass vanligt är det? Tankemönstret alltså, bortse från den oljekladdiga kastrullen.

Låter för mig som en rationell lösning på ett diskproblem. Sen att micron kanske inte är den bästa hushållsmaskinen att laga mat i, behövs för de flesta fler bevis än de vi redan har för inte göra oss av med dem. Går enkelt och snabbt med micron, inte så mycket smakförlust, tro f-n att den används.

tahlia skrev:Men jag fungerar i vardagen tack vare att jag inte pressas iväg på t.ex jobb, praktik eller skola. En sådan påtvingad och daglig kontakt med andra människor skulle göra att min vardag kollapsade helt, och jag med den.

Du har svarat åt mig med

Lilla Gumman skrev:Om det är många steg som krävs för att du ska göra en sak, blir det så övermäktigt att du hellre låter bli? Eller fastnar du på vägen?

Om jag inte har fått in det på rutin, så att alla moment går av bara farten, så är det stor risk att ingenting blir gjort...

Lilla Gumman skrev:Till exempel när du ska städa, klarar du av att veckostäda på några timmar eller fastnar du lätt i detaljer så att du inte kommer någonstans?

Städar nånting en dag, nånting annat en annan dag. Har tyvärr inte lyckats få in rutiner för städning.

Kan tillägga att jag inte kan ta med mig rutiner jag haft tidigare, om jag flyttar. Och jag har nyligen flyttat, flera gånger det senaste året, och varje gång måste jag börja från början och försöka komma på hur jag ska kunna få till det med städning och matlagning i just den bostaden...

Lilla Gumman skrev:När du ska packa inför en resa, är du en sådan som skriver listor på det som behövs och kvällen innan du ska resa lägger upp allting på sängen innan du slutligen packar väskan? Eller tar du fram resväskan en vecka i förväg och lägger i lite i taget i väskan, efter hand som du kommer på det?

Att packa är för mig en process, som måste få ta minst en vecka. Det jobbiga är att jag alltid behöver andra saker än hemma, och jag kan aldrig förutse vad jag kommer att behöva på den plats jag åker till...

Lilla Gumman skrev:Tja, det var bara en tanke hur pass lätt vi med AS har för att organisera och planera. Och hur lätt vi fastnar i detaljer.

En annan sak jag har tänkt på. Och detta är bara ett exempel på ett tankemönster, ingenting annat. Om jag poppar popcorn i en kastrull blir den oljekladdig, och jag kan tycka att det är svårt att få bort oljan på kastrullen då jag diskar den eftersom jag har svårt att se oljan i kastrullen och därmed veta när den är borta. Alltså poppar jag inte popcorn i kastrull, utan använder micropopcorn eller färdigpoppade popcorn i stället. Då har jag kringgått problemet, istället för att övervinna det. Hur pass vanligt är det? Tankemönstret alltså, bortse från den oljekladdiga kastrullen.

Kan inte komma på nåt exempel från mitt eget liv, men jag tror jag gör likadant... Antingen avstår helt, eller gör det på nåt enklare sätt, även om resultatet inte blir lika bra.

Jag fastnar lätt i detaljer när jag engagerar mig i något, låter saker ta betydligt längre tid än egentligen nödvändigt. Jag är något av en perfektionist i det avseendet att jag ofta lägger ner alldeles för mycket jobb och själ i saker och ting, så till den grad att jag blir mentalt utmattad i slutändan. Vet med mig att jag kan vara svår att samarbeta med i kreativa sammanhang exempelvis; där mina kamrater är nöjda över resultatet vill jag bara fortsätta. Och fortsätta. Och fortsätta.. Får jag inte som jag vill blir jag tvär och vresig som en gammal, gravt sexuellt frustrerad, getbock- inte så kul att ha och göra med med andra ord.

När det gäller vardagsgrejer som städning och diskning, som ju i sig inte är särskilt roliga men mer ett nödvändigt ont, är det här inget jag störs av lika mycket. Däremot kan det bli många "ska bara'n" innan jag verkligen kommer igång men har jag bokat tid för tvätt så fullföljer jag den.

Jag är mycket, när jag ska ut någonstans, att jag springer ur och in i lägenheten flera gånger tills jag fått med mig allt. Ett konstant glömmande som måste tas igenom varje gång. så det blir mer i sista minuten för mig många gånger. Jag är något av en tidsoptimist. Gäller det en tidsbeställd, betald resa blir jag istället nojig och trippelkollar alla mina saker i väskan två timmar i förväg. Oftast fullkomligt i onödan.

Hmm, kanske. Det skulle ju vara klassikern att inte byta toarulle på toarullshållaren, utan låta den gamla sitta kvar och ställa den nya på golvet istället för i hållaren. En förbannelse som för övrigt tycks drabbat hela min familj.[/i]

Att jag är aspergare ställer till problem i min interaktion med NT-samhället. Alla andra problem kan jag lösa med egna, för mig fullständigt naturliga, metoder.

Att jag inte kan planera löser jag genom att skita i planering och göra vad som faller mig in. Detta löser oftast även problemet med mitt korttidsminne, som inte är något vidare. När jag vill komma ihåg något lägger jag en pryl eller en lapp där den ligger i vägen. När jag återupptäcker den blir jag beroende på humör antingen förundrad eller irriterad och funderar vad fan jag gjorde så för, och kommer då ihåg. Det har jag lärt mig av min farmor. Att etablera orubbliga rutiner fungerar också i de fall där det är tillämpligt.

Blir jag stressad "flyr" jag det som stressar mig så gott det går (t.ex. sociala situationer). Vanligtvis blir det "flykt" men flykt utan citattecken har väl också förekommit.

Jag klarar mig alltså bra i vardagen med mina egna mått mätt. Jag lyckas oftast upprätthålla en fasad av att vara en mogen, duktig och ordningsam typ, tror jag.

*LOL*
åt HISOKAS och Snömannens senaste inlägg:
Vilken igenkänning!! Tänkte att "När skrev JAG det där????"

När jag packar väskor så räknar jag antalet dagar som jag ska vara borta och packar samma antal uppsättning kläder +1 för outförsedda händelser.
Glömmer väldigt sällan någonting när jag packar, men det känns som om att jag alltid har glömt något så jag får dubbel- och trippelkolla så att allt är packat.

Städning är något som jag allra lättast gör om jag vet att någon ska komma på besök, annars så bryr jag mig inte särskilt mycket. Fastnar oftast i andra sysslor om jag inte har det "kravet" på mig. Dammtussarna bits ju inte, men man vill ju inte ses som en slusk i andras ögon. Haha.

Angående matlagning så lagar jag i princip aldrig mat till mig själv. Det känns som om att det tar för mycket utav min tid. Men att laga mat till någon annan kan jag göra utan större problem eftersom tiden inte är enbart min längre.

Några nämner människor som pratar för mycket, det är irriterande... Men(!) är det någon mer än jag som avskyr att behöva avbryta sysslor bara för att man behöver gå på toaletten? Jag tenderar att hålla mig in i det yttersta bara för att inte tappa tråden i det jag håller på med.

Jag kan hålla mig i flera timmar, måsta göra färdigt det jag håller på med innan jag går (springer) till badrummet.

För att komma ihåg det jag packar använder jag mig av det visuella. Men jag brukade dubbel- och trippelkolla. Istället för att låta mina tvångstankar ta över ännu mer så använder jag mig av minnet. Jag tycker om att träna upp mina egenskaper i och med att det känns som att jag inte klarar av så mycket. Men det gör jag, vilket jag måste bevisa för mig själv. Kanske är det så att tvångstankarna tagit över helt och hållet, kanske är det därför jag inte ser det. Hmm. Lol.

Jag har löst problemet med städningen genom att göra veckoscheman där jag skrivit ned exakt vad som ska göras i varje rum och delat upp städningen i ett rum/dag med undantag för helgen. På helgen städar jag istället akvarierna och tvättar. Det är dock inte alltid det fungerar, om det är för mycket annat runtomkring mig, t ex läkarbesök, papper som måste skickas in eller liknande, så orkar jag plötsligt varken städa eller diska. Då kan det ta två- tre veckor innan jag har återhämtat mig och kommit in i rutinen igen.. Samma sak gäller om det dyker upp flera kunder under en dag på min arbetspraktik. Då måste jag sova 2-3 timmar extra när jag kommer hem och planeringen faller.

När jag ska resa bort så skriver jag en packlista samt räknar antalet dagar jag ska vara borta och prickar av antalet klädplagg som jag lagt ned i ryggsäcken. Börjar ofta packa åtminstone en vecka i förväg för att hinna tvätta upp "rätt" kläder och tillräckligt antal av varje sort

Allting har försämrats de senaste åren, efter min senaste depression. Det har visserligen aldrig fungerat men jag upplever ändå att jag är ännu mer lättstressad än tidigare. Förut jobbade jag på vanliga jobb men sov bort all ledig tid och lät livet förfalla, struntade i att äta tills jag verkligen måste, städade inte, diskade inte, hade inget liv även om jag faktiskt tvingade mig själv att göra något som jag egentligen tycker är roligt emellanåt. Det brukade hålla i sig ungefär i ett halvår innan jag föll igenom och helt enkelt inte orkade mer. Så har jag kämpat mig upp och börjat om klättringen fram till jag fick min diagnos och insåg att jag också har rätt att ha ett liv, att det faktiskt inte ser ut såhär för alla människor.