Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: atoms, Alien

Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Inläggav Tintomara Ariadne » 2011-04-08 16:11:31

För att ha ett så där vidöppet hjärta och så starka känslor tycker jag att du verkar ha betett dig fullständigt oklanderligt "normalt". Det finns ingenting i det du gjorde som är det minsta lilla pinsamt. Med de där känslorna hade jag aldrig klarat av att bete mig sådär sansat som du beskriver. Helen vet ju inte hur du går och tänker nu. Jag råkade berätta det för en person jag var besatt av för ett antal år sedan. Jag skrämde skiten ur honom, fullständigt (på flera olika sätt). Ändå är vi faktiskt riktigt goda vänner nu (och besattheten är över). Jag resonerar som så att människor som blir skiträdda för att någon är intresserad av dem, är inte värda min känsloinvestering. Förtydligande: Jag skulle naturligtvis inte heller någonsin stalka någon. Däremot kan jag vara lite... intensiv.

Jag kan ha löjligt svårt att släppa något. En gång grämde det mig så fruktansvärt att jag hade blivit av med en vante (en helt vanlig billig, väl använd maskinstickad vante med fleece-innehåll, sådana som det går tretton på dussinet av), att jag ägnade en halv arbetsdag åt att försöka spåra bussen jag glömt den på. Jag fick prata med en massa olika personer för att kunna spåra just den bussen eftersom olika operatörer kör på samma sträcka och ingen riktigt verkar ha koll på vad den andre gör. Till slut kunde jag riktigt höra hur knäpp de tyckte att jag var som slösade både min och deras dyrbara tid på det sättet för en gammal vantes skull. De frågade mig om det var ett fint märke eller om den var hemstickad, och jag insåg att det jag höll på med var helt oproportionerligt. När jag insåg detta, lade jag ner projektet (efter att först ha stämt möte med en busschaufför som faktiskt hade hittat en vante, för att sedan upptäcka att nej, vanten jag har kvar är ju också en vänstervante, och därefter avboka mötet... Ja, jag är en idiot...). Men inte kunde jag ägna mig åt mina arbetsuppgifter resten av dagen, utan då var jag helt paralyserad av skuldkänslor och skam över hur jag är.

Det där hade jag förpassat till skrubben för minnen jag önskar förtränga, men får det dig att känna dig mindre dum i jämförelse så bjuder jag på det. :-)003
Tintomara Ariadne
 
Inlägg: 2195
Anslöt: 2009-03-04
Ort: Östergötland

Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Inläggav Kahlokatt » 2011-04-08 20:26:43

Så där blir jag också om jag tappar bort något. Alldeles paralyserad, det känns som om jag har förlorat en del av mig själv. När vi var med museologiklassen i Köpenhamn glömde jag kvar min halsduk på Louisiana. Det var ingen märkvärdig halsduk, jag tror den kom från KappAhl eller liknande. Andra skulle väl bara ha ryckt på axlarna och sagt "jag köper väl en ny", men jag var helt knäckt ända till nästa dag, då jag hade tid att gå och köpa mig en ny halsduk.
Kahlokatt
 
Inlägg: 21383
Anslöt: 2008-10-08
Ort: Personal Prison

Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Inläggav Joakoni » 2011-04-08 20:31:12

Kahlokatt skrev:Så där blir jag också om jag tappar bort något. Alldeles paralyserad, det känns som om jag har förlorat en del av mig själv. När vi var med museologiklassen i Köpenhamn glömde jag kvar min halsduk på Louisiana. Det var ingen märkvärdig halsduk, jag tror den kom från KappAhl eller liknande. Andra skulle väl bara ha ryckt på axlarna och sagt "jag köper väl en ny", men jag var helt knäckt ända till nästa dag, då jag hade tid att gå och köpa mig en ny halsduk.

Jaa... Oj, va bekant det låter...
Joakoni
 
Inlägg: 2623
Anslöt: 2010-12-21
Ort: Hälsingland

Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Inläggav Joakoni » 2011-04-08 20:33:30

Har grinat efter att ha slagit sönder en mugg...
Joakoni
 
Inlägg: 2623
Anslöt: 2010-12-21
Ort: Hälsingland

Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Inläggav Joakoni » 2011-04-08 20:34:19

Har fått ångest efter att ha raderat gamla sms...
Joakoni
 
Inlägg: 2623
Anslöt: 2010-12-21
Ort: Hälsingland

Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Inläggav Tintomara Ariadne » 2011-04-08 20:43:33

Så det är inte bara jag? Gud va' skönt!
Tintomara Ariadne
 
Inlägg: 2195
Anslöt: 2009-03-04
Ort: Östergötland

Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Inläggav Zombie » 2011-04-08 21:04:03

Nej, det är inte bara du. Eller ni, som kan bli helt ur balans av att tappa bort en småsak. Aspisar ska ju vara rutinbundna och tvångsmässiga. Men jag tror också en del kan vara att man har så små kraftreserver (om några alls, eller negativa) att ett sådant där litet streck i räkningen även därför kan innebära en mycket större extrainvestering än vad vi kanske själva heller begriper (indoktrinerade som vi är av det som är naturligt för "enterna"). Så är det åtminstone för mig.

I trådämnet håller jag med treeman och Tintomara Ariadne.
Zombie
 
Inlägg: 18092
Anslöt: 2007-12-26

Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Inläggav Tintomara Ariadne » 2011-04-08 21:16:25

Zombie skrev:Men jag tror också en del kan vara att man har så små kraftreserver (om några alls, eller negativa) att ett sådant där litet streck i räkningen även därför kan innebära en mycket större extrainvestering än vad vi kanske själva heller begriper (indoktrinerade som vi är av det som är naturligt för "enterna").


Makes sense.
Tintomara Ariadne
 
Inlägg: 2195
Anslöt: 2009-03-04
Ort: Östergötland

Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Inläggav Kahlokatt » 2011-04-08 22:01:16

Ur mitt anteckningsblock:

Kommer aldrig bli som du
Aldrig ens snudda vid det
I mig finns allt det svarta
Finns det ens
Något grått i dig, Helen?
Eller är allt bara vitt och rent?
Finns det något som någon gång
Har fått dig att se på livet
Och tänka: Jag vill inte mer nu
Finns det något som har fått dig att gråta
För att mörkret är så stort
Finns det något som har fått dig att skada dig själv
För att släppa ut det svarta
Finns det minsta lilla sår i dig, Helen?
Har du känt hur du trasas sönder
För att du inte orkar känna mer
Eller är det bara kärlek
Lycka
Harmoni?
Kahlokatt
 
Inlägg: 21383
Anslöt: 2008-10-08
Ort: Personal Prison

Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Inläggav locomotiv » 2011-04-10 17:24:31

Kahlokatt skrev:Jag har en samtalskontakt, en psykiatrisyrra, men henne kan jag inte ringa till, vi har ju bara inbokade besök. En läkarkontakt har jag också, men honom kan jag ABSOLUT inte prata med, för han har varit bekant med Helen (och pratar om henne som en "sådan rar och fin tjej"...)!


Du har en noja på det här, och jag tror absolut att du behöver prata med någon. Att det är en såpass "knasig" sak att haka upp sig på är ju bara ett tecken på att det finns mer krångel under ytan. Du vet hur hjärnan kan ta ut sina problem på de mest underliga sätt och saker.

Tror visst att du kan prata med läkaren, antingen kan du låta bli att nämna att det rör sig om just Helen Sjöholm, om det känns jobbigt. Eller så nämner du det, det är ju inte som att du antyder att hon är otrevlig eller att du vill döda henne, du har bara fått en noja och som läkare borde han ha förståelse för det oavsett vem objektet för din beundran är för honom.

Sett utifrån kan jag, liksom flera andra här, försäkra dig om att H S inte hatar dig eller tycker att du är ett jobbigt as - det finns ingen anledning för henne att ha några sådana åsikter, men kanske är det ett sätt för dig att inbilla dig att du betyder något mer för henne. Hellre hatad än sedd med likgiltighet.

Du är inte fånig. Inte fånigare än normalt i alla fall.
Alla människor är fåniga, deras hjärnor är jättefåniga, oavsett om de är av aspergersort eller annan sort. Det är något som gäller alla människor, men eftersom vi tror att alla andra är skitsmarta och vettigt funtade vågar ingen kännas vid att de också har fåniga hjärnor. Sånt tycker jag är fånigt.

Kram på dig.
locomotiv
 
Inlägg: 101
Anslöt: 2009-12-28

Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Inläggav Kahlokatt » 2011-04-10 21:51:46

locomotiv skrev:Sett utifrån kan jag, liksom flera andra här, försäkra dig om att H S inte hatar dig eller tycker att du är ett jobbigt as - det finns ingen anledning för henne att ha några sådana åsikter, men kanske är det ett sätt för dig att inbilla dig att du betyder något mer för henne. Hellre hatad än sedd med likgiltighet.

Oj, det där var väldigt bra sagt...det har jag faktiskt inte tänkt på förut. Men så är det nog på något konstigt plan.
Jag kom att tänka på ett citat och googlade det, det visade sig vara ur Doktor Glas:
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Kahlokatt
 
Inlägg: 21383
Anslöt: 2008-10-08
Ort: Personal Prison

Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Inläggav svartamolnet » 2011-04-13 12:17:56

Jag tror inte hon hinner läsa alla mail. Hon har nog någon annan som gör det åt henne och så väljer de slumpmässigt ut några som de svarar på. Du hade nog bara otur. Men skicka ett från din andra mail och förklara det där med tavlan och att ni vill ha signerade bilder på dem som besökt er. Det är ju inget konstigt med det!
svartamolnet
 
Inlägg: 1232
Anslöt: 2009-09-25

Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Inläggav regnif » 2011-04-19 23:05:10

Jaha. Då är inte jag ensam om det här heller, trots att mitt problem kanske inte exakt ser likadant ut. Jag tycker inte heller att du gjort något fel, dock förstår jag att du har destruktiva tankar som stör och inte gör det lätt för dig. Jag vet inte din exakta ålder, ser bara att du är över 30. Jag är nästan i den åldern själv och har idoler och har också haft dem som substitut för pojkvänner/flickvänner, som jag inte har klarat av i verkliga livet men nu förstår jag att de har sina familjer som de klart bryr sig mer om än mig (klart jag inte förut heller tänkt ta mig till deras hus osv.) men jag vill inte heller att de skall hata mig. Jag har svårt att lyssna på vissa idag. Jag känner också att de hatar mig och vissa skulle nog göra det om de visste om mig. Det är tungt när man inte kan lyssna på det som man brukat göra tidigare.

Jag har också tänkt att varför skall jag snöa in mig på massa artister för och inte börja tycka om någon person som finns i närheten eller hur man skall säga. Jag är nog lite annorlunda idag men fortfarande känner jag att de hatar mig. Jag har nog svarat något liknande i någon annan tråd av dig men ville väl skriva detta igen.
regnif
 
Inlägg: 3075
Anslöt: 2009-04-25

Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Inläggav Joakoni » 2011-04-20 15:53:07

Förlåt mig
att jag är för svag
för att inte synas.
Förlåt mig
att jag är för stark
för att inte finnas.


Det rimmas inte i originalet :)
Eller kanske:

Förlåt mig
att jag är för svag
för att inte vara synlig.
Förlåt mig
att jag är för stark
för att inte vara.


Det har jag skrivit när jag var 17. Då var jag blint förälskat i min mattelärare. Det var inte jag som var förälskad i honom. Jag var honom, andades honom, levde genom honom, han var livet, han var världen. Det var så översvämmande och absolut, så att jag nu inte ens kommer ihåg, hur det var. Besatt?... En grov underdrift.
Det har pågått i 4 år, sedan slutade jag skolan och såg honom inte ofta och han gifte sig.
Efter det här har jag varit besatt i män men inte i den omfattningen.

Nu har jag i alla fall blivit sugen på att översätta mina dikter till svenska :)
Joakoni
 
Inlägg: 2623
Anslöt: 2010-12-21
Ort: Hälsingland

Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Inläggav Joakoni » 2011-04-20 15:59:59

Jo, och i alla fall så kände jag också att han var trött på mig, att han stötte på mig hela tiden, att jag inte kunde dölja tillgivenheten i blicken. Att jag bara var och var och vad skulle han behöva mig för...
He, he! Rimmar igen :D
Joakoni
 
Inlägg: 2623
Anslöt: 2010-12-21
Ort: Hälsingland

Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Inläggav Joakoni » 2011-04-20 16:03:41

Jag ville bara försvinna och vara luften runt honom.
Joakoni
 
Inlägg: 2623
Anslöt: 2010-12-21
Ort: Hälsingland

Re: Snälla, hjälp mig fastän det här är helsjukt....

Inläggav lettan » 2011-04-21 21:13:56

Kahlokatt skrev:Redan innan jag börjar vill jag förbereda alla på att det här är fullständigt LARV från början till slut, att ni kommer att sucka och stöna och att jag förmodligen kommer att dra på mig en varning för tjat eller nåt. Men jag har ingen annanstans att ventilera det här, ingen att prata med. Mina föräldrar bara skäller på mig och säger att jag är sjuk och störd när jag försöker prata med dem.

Jag hade ju för en gångs skull kanontur och fick göra en radiointervju (på min DV finns en grupp som gör webradio) med min för tillfället stora idol (någon gång i höstas växlade jag från Sarah Brightman), Helen Sjöholm. Och det gick bra, även om jag fortfarande inbillar mig att jag gjorde henne arg. Hon tyckte att jag lät cool (wow! Tänk att få höra något sådant från sin idol!) som inte hade någon tillgjord radioröst. "Oj tack," sade jag, "men jag har varit asnervös."
"Sluta, det får man inte vara," sade Helen, varpå jag fnissade dumt. Sedan tolkade jag det hela dagen som att Helen menat "jävla idiot, går du och är rädd för mig? Vilken kränkning!"

Jag var hur som helst skitstolt över intervjun, men sedan var jag dum nog att komma med en ny dum idé. En kille på radion hade fått ett signat kort av en snubbe i The Ark och sade att radion skulle fixa en liten "wall of fame". Aha, tänkte idioten Kahlokatt, då skall jag skriva och be om ett signat foto från Helen! Vilket idioten också gjorde. Jag hade bara adressen till hennes pressansvariga (en människa som jag tyvärr gjorde bort mig inför när jag skulle fixa intervjun och som jag följaktligen är livrädd för), men jag skrev tydligt "Till Helen Sjöholm" i ämnesfältet. Jag tackade för intervjun, lovordade konserten jag varit på, bad artigt om ett signat foto och skrev adressen till radion. Klick. Tyvärr glömde jag att skicka det från min högst propra jobbwebbadress, som jag använt tidigare i kontakten med pressmänniskan, utan använde min privatwebbadress som är jättelarvig och inte har något med mitt namn att göra.

Det gick en vecka. Det gick två. Och det gick tre. Knäpptyst. Inte ett pip från Helen. Tankarna gick så här: "Hon är ute och turnerar och har fullt upp...nej, vänta, hon är ju ledig nu...ja men då vill hon ju vara med sin familj...men hur jobbigt kan det vara att skriva sin kråka på ett jädra foto, jag bad ju inte om en redogörelse för hennes liv, direkt!"
Allt eftersom veckorna har gått, har mina tankar blivit mer och mer störda och paranoida. Jag ser framför mig hur Helen fnyser åt mitt mejl, varpå hon slänger det. Klick. Jag ser framför mig hur Helens presskäring Carina säger att den där jobbiga aspergertjejen är igång igen och tigger foto, varpå Helen säger "släng skiten". Hur presskäringen Carina slänger mitt mejl i tron att det är spam. Hur Helen tänker "usch, vad är det här för påhängsen människa, en jävla STALKER, varför kan hon inte låta mig vara i fred!?"
Jag vet innerst inne att Helen inte ens kommer ihåg mig och omöjligt kan hysa något agg mot mig, att hon helt enkelt har fullt upp hela dagarna, men ändå kommer de paranoida tankarna och en röst i mitt huvud vrålar "Varför hatar du mig, Helen!? Varför hatar du mig, Helen!?"
Det känns som om jag inte kommer att överleva om jag inte får hennes bekräftelse, ett enda pyttigt litet tecken på att denna i min värld närmast perfekta uppenbarelse kan sänka sig till att skriva sitt namn på ett kort och skicka till en värdelös liten råtta.

När jag var tonåring skrev jag till två tjejer som var med i "Phantom of the Opera" i Stockholm. Det var på snigelpostens och de handskrivna brevens tid och båda svarade snällt efter några veckor. Den enda jag inte fick svar från var Sarah Brightman, men det hade jag full förståelse för, inte har hon tid att svara på alla tusentals beundrarbrev. Men eftersom det har gått så bra förr (en av Fantomen-tjejerna fixade alla solisters autografer åt mig, den andra brevväxlade jag med i flera år), tänkte jag att jag självklart skulle få svar nu med...
:cry:

Ja ni hör ju själva. Jag är rädd att jag har blivit psykiskt sjuk på allvar, jag fruktar för mitt förstånd, jag är rädd att jag faktiskt kommer att BLI en stalker. Jag har inte en tanke på att försöka komma nära Helen Sjöholm, ta mig till hennes hus, kidnappa hennes son eller något annat i den stilen, det är mig fullkomligt väsenskilt eller vad det nu heter. Men tänk om jag verkligen håller på att bli knäpp...?


Var också så besatt med allt möjligt upp till 24-årsåldern, sen orkade jag inte vara besatt mer, det gav inget och jag ville leva i verkligheten och inte tänka "tänk om den tänker så eller kanske så", man blir tokig. Till slut får man bara släppa allt det där.
lettan
 
Inlägg: 489
Anslöt: 2008-05-23

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in