Tyckte detta var ganska intressant, en avhandling om skam och de strategier vi använder för hantera den samt hur det påverkar oss. Känner igen mig själv i de som verkar bli mer "sjuka" :S

http://www.medfak.umu.se/om-fakulteten/aktuellt/nyhetsvisning/hanteringen-av-skamkanslor-paverkar-den-psykiska-halsan----.cid176984

De personer som betraktar andra som i allmänhet pålitliga, medkännande och tillgängliga som stöd när nöden så kräver, verkar lida mindre svårartade effekter av sin skambenägenhet. Personer som istället betraktar andra människor som avståndstagande och ogillande, samt hanterar stress och skamkänslor med flyktstrategier, undandragande, självnedvärdering eller aggressivt klander mot andra verkar lida svårare psykiska hälsoeffekter. Dessa associationer förefaller vara tämligen lika bland män och kvinnor.

Det var väl ändå att vända på saker och ting:

De personer som betraktar andra som i allmänhet pålitliga, medkännande och tillgängliga som stöd när nöden så kräver, verkar lida mindre svårartade effekter av sin skambenägenhet.

Och varför gör de det då? Rimligtvis för att de har livserfarenheten att andra människor är pålitliga, medkännande och tillgängliga för stöd. De personer som inte har upplevt detta har inte samma förmåga att söka stöd om/när de behöver det och mår följaktligen sämre.

Det vill säga att söka orsakssammanhang om det nu är det hon gör i personens inställning som om det var en inneboende egenskap hos personen utan att se på vad personen har för livserfarenheter verkar synnerligen suspekt. Eller det kanske inte är det hon gör?

Bjäbbmonstret skrev:Det vill säga att söka orsakssammanhang om det nu är det hon gör i personens inställning som om det var en inneboende egenskap hos personen utan att se på vad personen har för livserfarenheter verkar synnerligen suspekt. Eller det kanske inte är det hon gör?

Nu läste jag väldigt snabbt igenom hela avhandlingen och det snuddades vid att det kan vara pga erfarenhet, men mest genom anknytningsteori, men erfarenheter av att folk är opålitliga eller icke-stödjande kan man få senare i livet i sådan grad att man hamnar på minussidan så att säga. Allt handlar inte om barndom, man går liksom inte igenom sina första år och är sedan färdigstöpt. De hade undersökt grupper av människor som blivit utsatta för brott t ex och där skilde sig folk åt i hur de handskades med det, vilket tillskrevs skambenägenheten och vilka strategier de tillfrågade hade för att ta hand om sådant. Hela avhandlingen kändes mer som en kartläggning än något som skulle ge lösningar.

Risken är att det används att köra i halsen på den som inte använder "rätt" strategier och har "fel" attityd, vilket ytterligare skambelägger.

Jag menade inte att det nödvändigtvis måste vara barndomen. Men orkade du läsa avhandlingen så har du ju större uppfattning om vad den handlar om.

Hej alla?

Denna avhandling riktar sig nog inte till sånna som oss, som har en jävligt lång erfarenhet av att skämmas för vår blotta existens.
Däremot tror jag att folk som skall ta hand om sånna som oss, om dom är helt vanliga NT, inte ser det hela som helt självklart att det förhåller sig som kommit fram i avhandlingen.
Ibland känns det som viktigt att att även den, som sköter djungelns mest tilltrasslade dela, kan se träden så att dom inte bara ser skog.

lasseivägen skrev:Hej alla?

Denna avhandling riktar sig nog inte till sånna som oss, som har en jävligt lång erfarenhet av att skämmas för vår blotta existens.

+1