Är det ett problem att tjejer med AS får sin diagnos senare? Min pappa har läst på och fått höra att tjejer ofta diagnosticeras senare än killar, pga bättre social kompetens samt att de i regel är mindre utåtagerande och därmed drar till dig mindre uppmärksamhet. Och liksom "upptäcks" senare.

Nu fick jag idag höra samma sak av två psykologer. Ligger det någon sanning i detta? De snackade om att tjejer tar mindre plats "av naturen" (bullshit, "av samhället" säger jag) och därför upptäcks kanske autismen senare.

Jag borde fått en utredning när allt började gå riktigt åt helvete för sisådär 10 år sedan, men fick den istället nu vid 19 års ålder. Idag, närmare bestämt. Säg grattis! Jag har AS och PTSD.

Så vad tror ni?

Det kan nog stämma, men så går forskningen framåt också. Jag utreddes när jag var 10 år, men var för LUGN - diagnoskriterierna var formade efter pojkar. Min diagnos fick jag först när jag var 18 år.

"Förr i tiden" var det ju bara killar som kunde få aspergers syndrom.

Grattis till diagnosen om ca 3-4 veckor är det min tur att få diagnos förhoppningsvis!

Ingen aning faktiskt, väldigt dålig på skillnaden mellan tjejjer och killar, vi är väll exakt samma varelse fast med olika kön, det är väll snarare media som format oss, tex. att alla tjejjer som e deprimerade SKA skära sig annars e man onormal. alla tjejjer ska städa å laga mat, alla killar ska meka med bilar och måla huset. osv.

jag vet dock att man har väldigt svårt och upptäcka AS hos tjejjer eftersom ni uppträder annorlunda än killar (?) och att man inte ens visste vad AS var för något bara för några år sedan.

Är inte diagnoskiterierna som används än idag fortfarande baserade på pojkar? Jag har för mig att jag läst det någonstans. Även jag tror att det kan stämma att tjejer kan ha en tendens att glida under "aspergerradarn" och att det kanske inte heller alltid upptäcks ö.h.t.



GRATTIS!

Ofta är väl symptomen mindre tydliga för flickor, inte lika lätta att se eftersom de inte är så utåtagerande i tex skolan, många håller masken och släpper loss all ångest hemma. Ofta försöker många passa in socialt genom att tex bli "mammade" i skolan, dvs hitta någon som kan agera som beskyddare som de samtidigt kan iaktta och härma, eller hålla sig i ytterkanten av gruppen, inte med men heller inte direkt utanför vid första anblicken...

Min nästäldsta är en liten härmare och har en beskyddare i skolan, utan sin kompis är hon helt lost socialt. Så vid första anblicken ser det ut som om hon är väldigt social tillsammans med sin kompis och så, men det är hon alltså inte. Men skolan fattar givetvis ingenting.

Anna med fyra skrev:Ofta är väl symptomen mindre tydliga för flickor, inte lika lätta att se eftersom de inte är så utåtagerande i tex skolan, många håller masken och släpper loss all ångest hemma. Ofta försöker många passa in socialt genom att tex bli "mammade" i skolan, dvs hitta någon som kan agera som beskyddare som de samtidigt kan iaktta och härma, eller hålla sig i ytterkanten av gruppen, inte med men heller inte direkt utanför vid första anblicken...

Min nästäldsta är en liten härmare och har en beskyddare i skolan, utan sin kompis är hon helt lost socialt. Så vid första anblicken ser det ut som om hon är väldigt social tillsammans med sin kompis och så, men det är hon alltså inte. Men skolan fattar givetvis ingenting.

Låter som hur jag var när jag var liten (fast jag vet inte om jag härmade), jag agerade svans och häftplåster på vissa personer vilket jag gör fortfarande. Jag var även väldigt beroende av min storasyster, var inte hon med så visste jag inte riktigt hur jag skulle bära mig åt med/mot de andra barnen.

Jag var 31 när jag fick min autismliknande tillstånd-diagnos. Har hört av min läkare att man tydligen kan kompensera väldigt bra för sina svårigheter om man är normal-/högbegåvad och att tjejer ofta klarar sig länge utan att få någon diagnos. Dessutom kan det tydligen spela in om man har andra tilläggsdiagnoser som tex ADHD. Det blir liksom mindre tydligt med autismspektrumsymtomen då om jag förstått saken rätt.

Min äldsta flicka, 11 år, har ju autism/adhd och hon körde alltid sitt eget race, så att säga. Flera av killarna (hon lekte bara med killar, tjejer visste hon inte hur hon skulle prata med) ville gärna leka med henne för hon var framåt, lite halvvild och sprang gärna runt och lekte dinosaurie på rasterna...Så en liten pojkflcika var hon och raka motsatsen till sin lillasyster. Antar att det egentligen stog "autism och adhd" skriviet i pannan på henne men är man inte insatt så förstår man inte tyvärr, varken vi eller skolan.

Hej Rabies och "grattis" till din AS-diagnos!

Ja, det är nog tyvärr så att tjejer ofta får sin diagnos senare i livet, om de nu har "turen" att få någon sådan överhuvudtaget alltså.

Jag är själv 45 år och har ganska nyligen fått "avslag", men jag hade i.o.f.s. också oturen att träffa en mycket okunnig, "vet bäst" - neuropsykolog - "nöt", (förlåt, men jag kunde inte låta bli att avreagera mig lite där), så jag vet ju inte vad en mer kunnig utredare skulle ha att säga om undertecknad stolle.

Jag har sett att bl.a. Christopher Gillberg oroar sig över hur även kommande DSM-V ser ut att kunna bli ett "bakslag" för flickor/kvinnor vad gäller detta, och Tony Attwood är ju helt på det klara med att flickor/kvinnor ofta "flyger under autism spektrum - radarn".

Trots att jag vet att "min" neuropsykolog är skrämmande okunnig, tydligen har svårt för att bli ifrågasatt och att ta till sig t.ex. en ganska påläst "psykfalltants" kunskap, så börjar jag likt förbaskat tvivla på mig själv igen.

När man återigen känner sig så här kapad vid fotknölarna märker jag hur viktiga just de "hörbara" orden är, utöver alla de man slukar via böckerna, och när man är ganska ensam kan ju "nätet" vara en räddning här.
När man lyssnar blir ju orden liksom mer riktade till en själv, man är inte lika ensam i kaoset ... förlåt, lite löjligt kanske, men jag är som jag är jag.

Jag har redan tidigare tipsat om denna "radio", men ett par länkar kan jag väl ändå få posta igen och dessa två samtal med Tony Attwood passar ju mer än väl i denna tråd!?

Tony Attwood, 2009
Tony Attwood, 2010

Ta hand om er efter bästa förmåga, både tjejer och killlar!

Ja, det stämmer iaf in på mig. Fick diagnos vid 27, och tydligen har jag ganska klar Asperger, men det märks inte så tydligt på ytan, om man inte vet vad man ska leta efter. Sen har jag ADHD också, det gör säkert sitt till. Så - intelligent, kvinna och ADHD, tre faktorer som försenat min diagnos.

Fick också höra detta med att hög intelligens kan försena diagnos. Jag är överintelligent, IQ ganska nära geni, (Take that alla som trott att de är bättre än mig för att jag är lite annorlunda) och detta ska vara en faktor som försenat min diagnos. Förjävligt egentligen.

Jag har haft kontakt med psykiatrin sedan jag var tolv år gammal. Likt förbaskat fick jag ingen diagnos förrän nu när jag är tjugofyra. Enligt min neuropsykolog har jag alltid haft lätt för att lära mig att anpassa mig till olika miljöer. Jag har gjort det på ett aspigt vis, men eftersom jag är så intelligent (precis som så många andra med aspergers) har jag lärt mig att hitta strategier för att klara av sådant som människor med aspergers ofta har svårt för. Därför tror jag att Rabies har rätt i att hög intelligens kan försena diagnos. Högintelligenta människor är bra på att hitta lösningar på problem, även sociala problem.

När jag var yngre skadade jag mig själv och hade självmordstankar. Det tolkades bara som en vanlig depression. Ändå var många aspergerdrag tydliga när jag var liten. Jag hade svåra motorikproblem och saknade helt behov av att umgås med jämnåriga. På den tiden kände ingen till aspergers så jag kan förstå att de missade det, men att ingen reagerade över huvud taget är jättekonstigt. Bara mina föräldrar märkte att något inte var riktigt normalt med mig, men ingen lyssnade på dem.

Jag tror att anledningarna till att jag inte fått en diagnos tidigare är tre.
1. Jag är kvinna. Jag har aldrig varit särskilt utåtagerande och därför har ingen haft någon anledning att ta mina problem på allvar.
2. På BUP hade de fullt upp med att hantera min depression som var väldigt allvarlig. De prioriterade det i stället för att leta efter orsaker bakom den.
3. Jag har alltid varit förbaskat envis och inställd på att jag ska kunna göra samma saker som alla andra, så jag har tvingat mig att vara social och lära mig NT-kommunikation och sådant. Därför beter jag mig förmodligen inte särskilt aspigt i många situationer. Människor som har erfarenhet av aspergers och känner mig hyfsat väl brukar dock märka det.

Kan handla om hur väl man fungerar i skolan och tjejer brukar vara bättre i skolan rent allmänt.

Förresten, grattis till diagnoserna!

Ja grattis till diagnoserna! Glömde säga det tidigare!

Anna med fyra skrev:Ofta är väl symptomen mindre tydliga för flickor, inte lika lätta att se eftersom de inte är så utåtagerande i tex skolan, många håller masken och släpper loss all ångest hemma. Ofta försöker många passa in socialt genom att tex bli "mammade" i skolan, dvs hitta någon som kan agera som beskyddare som de samtidigt kan iaktta och härma, eller hålla sig i ytterkanten av gruppen, inte med men heller inte direkt utanför vid första anblicken...

Det här stämmer oerhört bra in på mig.
Jag var en tjej som alltid höll mig i ”ytterkanten” av gruppen, och med ytterkanten syftar jag INTE på att jag stod lite vid sidan om gruppen rent rumsmässigt, jag menar att jag inte deltog aktivt – jag ”svävade” bara med. Jag var alltså inte utanför gruppen men samtidigt inte riktigt med heller. Jag märktes inte av eftersom jag aldrig sa något, jag bara fanns där i gruppen som ett svävande moln.

Att jag överhuvudtaget fick vara med i gruppen berodde nog på att jag hade en kompis som ”mammade” mig. Hon accepterade mig som jag var. Hon försökte få mig mer engagerad i olika sociala kontexter och drog med mig i olika aktiviteter och gruppkonstellationer. Det fungerade ganska bra eftersom hon skötte snacket och jag bara flöt med. Detta innebar att jag tog mig igenom grundskolan ganska hyfsat utan några stora påhopp eller mobbingsincidenser, men det innebar också att inte ens mina föräldrar märkte att jag var annorlunda eftersom de ansåg att jag hade så många vänner samt att jag var lugn och ”svävade omkring” och aldrig agerade ut. Nu var det ju inte så att jag hade många riktiga vänner. Jag hade min ”stöttepelare”, resten var inte mina kompisar och de umgicks aldrig med mig om inte stöttepelaren var med. Och istället för att agera utåt så vände jag allting inåt. Jag analyserade allt inuti mitt huvud. Jag kunde fundera över händelser i evigheter och jag dissekerade mig själv (och allt annat socialt beteende) intill det orimliga.

En annan nackdel med att bara ”sväva med” var att jag aldrig riktigt fick chansen att utveckla mig själv. Jag blev identitetslös och har än i dag svårt att veta vem jag är. Och det tär på en. När man inte har någon självkännedom så har man inte ens GRUNDEN till en självkänsla. Självkänslan är mitt eget värde i mina egna ögon, alltså hur jag upplever det att vara jag. Men jag saknar den upplevelsen eftersom jag inte har någon självkännedom – jag är identitetslös, jag vet inte vem jag är. Jag kan inte beskriva mig själv mer än med rena konkreta ting som att jag är mamma, att jag har ett namn, en viss ålder samt var jag bor. I övrigt kan jag flacka mellan att ena dagen TRO att jag gillar något för att andra dagen hata det. Och det här gäller det mesta i mitt liv, inte bara enskilda saker eller åsikter.

Jag har ingen kontroll över vad eller vem jag är, hur jag fungerar, vad jag gillar osv. Och kontroll är viktigt för mig att ha. Jag har läst att kvinnor med AS ofta utvecklar kontrollbehov som en strategi för att minska stress. Kontrollbehov är i sin tur kopplat till ångest, tvångssyndrom och än mer stress, vilket gör att ett överdrivet kontrollbehov är en kontraproduktiv strategi. Detta med kontroll, ångest, tvångssyndrom och stress var ingenting som andra uppfattade hos mig då jag var liten, utan det växte långsamt fram och blev tillslut så förödande att jag bröt ihop. Och i samband med en av mina stresskollapser så fick jag min AS-diagnos, dock alldeles försent. Nu känns det som om hjärnan har havererat. Jag hittar inte i ”garnnystanet”. Det är bara en ofantlig mängd med sönderklippta trådar som inte leder vidare någonstans, som bara slutar vid ytterligare en sönderklippt trådände.


Ja, jag skull kunna fortsätta ett bra tag till, men jag känner att jag börjar sväva iväg för mycket.
För att svara på Rabies fråga:
Är det ett problem att tjejer med AS får sin diagnos senare?

I mitt fall, JA.
(och eftersom jag misstänker att en del/några/många har liknande erfarenheter så borde det vara ett problem för mer eller mindre alla).

Laika skrev:Jag har haft kontakt med psykiatrin sedan jag var tolv år gammal. Likt förbaskat fick jag ingen diagnos förrän nu när jag är tjugofyra. Enligt min neuropsykolog har jag alltid haft lätt för att lära mig att anpassa mig till olika miljöer. Jag har gjort det på ett aspigt vis, men eftersom jag är så intelligent (precis som så många andra med aspergers) har jag lärt mig att hitta strategier för att klara av sådant som människor med aspergers ofta har svårt för. Därför tror jag att Rabies har rätt i att hög intelligens kan försena diagnos. Högintelligenta människor är bra på att hitta lösningar på problem, även sociala problem.

När jag var yngre skadade jag mig själv och hade självmordstankar. Det tolkades bara som en vanlig depression. Ändå var många aspergerdrag tydliga när jag var liten. Jag hade svåra motorikproblem och saknade helt behov av att umgås med jämnåriga. På den tiden kände ingen till aspergers så jag kan förstå att de missade det, men att ingen reagerade över huvud taget är jättekonstigt. Bara mina föräldrar märkte att något inte var riktigt normalt med mig, men ingen lyssnade på dem.

Jag tror att anledningarna till att jag inte fått en diagnos tidigare är tre.
1. Jag är kvinna. Jag har aldrig varit särskilt utåtagerande och därför har ingen haft någon anledning att ta mina problem på allvar.
2. På BUP hade de fullt upp med att hantera min depression som var väldigt allvarlig. De prioriterade det i stället för att leta efter orsaker bakom den.
3. Jag har alltid varit förbaskat envis och inställd på att jag ska kunna göra samma saker som alla andra, så jag har tvingat mig att vara social och lära mig NT-kommunikation och sådant. Därför beter jag mig förmodligen inte särskilt aspigt i många situationer. Människor som har erfarenhet av aspergers och känner mig hyfsat väl brukar dock märka det.

Jag har ingen diagnos, står i kö för utredning, men jag kommer antagligen inte få någon då det är så mycket som inte stämmer in på mig.

Jag har aldrig varit "aspig" (vad detta uttryck nu egentligen innebär) och ingen har någonsin reagerat på att jag skulle varit annorlunda som barn. Det enda mamma har reagerat på är att jag aldrig haft ögonkontakt och att jag vägrade hälsa på folk när jag var liten. Ingen dålig motorik, inget lugnt litet barn utan utåtagerande (tolkades som uppmärksamhetsbehov/mellanbarnssyndrom), ingen överintelligens och inget självskadebeteende ; endast en känsla av att inte förstå, att svansa efter min syster eller någon annan för att få vara med, att aldrig känna gemenskap och att ha sociala svårigheter.

Jag var en flicka i ytterkanten, var med men ändå inte, ingen såg mig eller pratade med mig. Jag lekte med de barn som " blev över". Hade aldrig någon riktig kompis och har ofta mått mycket dåligt, vet inte heller riktigt vem jag egentligen är. Är fortfarande utanför, enda skillnaden är att jag inte längre söker eller önskar kompisar (bara ibland;)), nu har jag istället en familj och min man är min "beskyddare". . När jag var liten märkte tydligen mina föräldrar ganska tidigt att jag inte kunde de sociala koderna och jag vräkte tydligen ofta ur mig "pinsamma" saker (enligt min mamma) och hade inte koll. Banzai: ditt sätt som liten påminner om min nästäldsta dotter, hon gör precis som du beskriver, svansar med, förstår inte, uppe i det blå, har sociala svårigheter etc etc. Hon genomgår utredning för autism för nuvarande.

Anna med fyra skrev:Banzai: ditt sätt som liten påminner om min nästäldsta dotter, hon gör precis som du beskriver, svansar med, förstår inte, uppe i det blå, har sociala svårigheter etc etc. Hon genomgår utredning för autism för nuvarande.

Just detta med att inte förstå (främst andra barn/människor) är ju något som jag alltid har känt, men det har aldrig (såvitt jag vet) märkts. Min mamma har uppfattat mig som ett normalt och socialt barn med ett uttalat uppmärksamhetsbehov, även skolan har uppfattat mig på detta vis (tills jag började bli för uppkäftig). Min storasyster är/var mer tillbakadragen och tystlåten jämfört med både mig och min bror.

Eftersom flickor uppfostras på ett annat sätt än pojkar, skiljer vi oss som vuxna. Men vi har samma problematik i grunden, så när man väl utreds som vuxna gör vi lika ifrån oss på testerna.

Fast vi skiljer oss ändå lite från killarna, när de räknar ihop poängen (vet inte riktigt vad jag talar om nu, ha överseende med det! Brukar nämligen missa hälften...) så skulle lägsta poäng bli 26 för kvinnor och (rätta mig om jag har fel) strax över 30 för män. Just för att vi skiljer oss från männen. Just detta är en av mina stora svårigheter, att återberätta, jag får kanske hälften rätt om jag har tur...

Jag fick diagnos förra året då jag var 35 år. Har fyllt 37 nu.