Är det samma sak? Kan det vara så att schizoid är nånting man blir pga av fel uppfostran och yttre påverkan och aspergers nånting man föds med?
Symptomen är ju i stort sett samma, så det kanske svårt att skilja dem åt. Får man någon hjälp överhuvudtaget om man har diagnostiserad schizoid personlighetsstörning?

Enligt ICD-10 karaktäriseras schizoid personlighetsstörning av minst tre av följande:

* Känslomässig kyla, likgiltighet eller reducerad känslosamhet.
* Begränsad kapacitet att uttrycka antingen positiva eller negativa känslor mot andra.
* Föredrar ihärdigt ensamma aktiviteter.
* Väldigt få (om några) nära vänner eller relationer och en avsaknad av lust att ha sådana.
* Oberörd av antingen beröm eller kritik.
* Känner glädje av få, om några, aktiviteter.
* Oberörd av sociala normer.
* Upptagen med fantasier och själviakttagelser.
* Avsaknad för lust av att ha sex med andra personer.

Diagnostiseringskriterier enligt DSM-IV-TR DSM-IV [redigera]

Enligt DSM-IV-TR karaktäriseras schizoid personlighetsstörning av följande symptom:

* Varken längtar efter eller gillar nära relationer, inklusive familje-relationer
* väljer nästan alltid ensamma aktiviteter
* har lite, om några, intressen för sex med andra personer
* finner nöje i få, om några, aktiviteter
* saknar nära vänner eller bekanta förutom närastående familj
* verkar likgilting mot beröm eller kritik från andra
* uppvisar känslomässig kyla, avtrubbning eller begränsad känslomässig påverkan av andras känslor

Schizoid är väl snarare en preferens och asperger förmåga? (grovt förenklat)

Jag trodde att schizoid ps skulle vara vanligare bland aspergare men många verkar ju väldigt sociala, om man bara hittar någon att vara social med, och får vara det i lagom doser. Är väl själv något mittemellan. Älskar verkligen att vara ifred, men så är det trevligt med sällskap också.

Sen tycker jag de flesta jag träffat verkar ha starka känslor och är allt annat än likgiltiga för andra. Men det är bara det intryck jag fått, kan ju vara fel. De som är schizoida på riktigt kanske inte ens är intresserade av att delta på forum.

Har vi inte haft någon omröstning/quiz om personlighetsstörningar?

Hmm, jag trodde jag hade stött på den här likheten förr men efter att ha konsulterat mini-dsm4 så ser jag att det är Schizotyp ps som ibland sammanblandas med Aspergers syndrom (där är det paranojan och misstänksamheten som man misstar sig på enär den Schizoides paranoja bygger på en vanföreställning medan den hos Aspergianen snarare är erfarenhetsbaserad). Nu kanske det blev lite OT.

Schizoid skulle kunna vara en typ av aspergare. Alltså att - OBS teoretiskt sett - skulle "alla" schizoida kunna vara aspergare, men det omvända gäller inte.

Atoms: Skriver du om schizoid eller schizotyp?

Men i alla fall, det där om att en paranoja bygger på vanföreställning är åskådarnas åsikt. Det behöver inte vara så. Om de har bestämt sig för att de har vanföreställningar, så blir det den tolkningen - typ.

Vi vet ju hur fel experterna tolkar oss. Beskrivningar på schizoida är väl inte direkt yngre än beskrivningar på aspergare.

Håller med Svante, Inger och BD. Förstår inte var Peace ser några grundläggande likheter. Ser inga sådana med schizotyp personlighetsstörning heller.

Vore naturligtvis intressant att få en karta över hur människan är uppbyggd över hela det här fältet, men som BD antyder, vem skulle ge oss den när vi vet från vårt håll hur fel exprterna kan se och tolka?

BD: det var Schizotyp jag syftade på i textsnutten
"den Schizoides paranoja bygger på en vanföreställning" så den ska egentligen vara "den Schizotypes paranoja..."

Jag kan ju tänka mig hur lätt det var missta en djupt deprimerad person med Aspergers för att vara antingen Schizoid eller Schizotyp.

När jag läser beskrivningen av Schizoid ps så känner jag en viss avund; Så jävla skönt det vore att helt slippa känna pressen från världen och helt leva i sin egen bubbla (ifall det nu är så de Schizoida upplever det?).

atoms skrev:Jag kan ju tänka mig hur lätt det var missta en djupt deprimerad person med Aspergers för att vara antingen Schizoid eller Schizotyp.

Finns det någon statistik som bekräftar detta påstående ?

Det vore överjävligt om någon slapp psykiater sätter diagnosen Schizoid Personlighetsstörning och placerar en sådan individ på ett vårdhem ("läs dårhus!") bland andra som verkligen har diagnosen när man istället borde ha gjort en seriös utredning kring AS i första hand.

Undrar om någon i detta avlånga land har gjort en utredning av konsekvenserna för enskild individ med AS som feldiagnosticeras som Schizoid Personlighetsstörning och placeras på ett vårdhem bland andra som verkligen har den diagnosen ?

Och vem ska man sparka på för att undvika denna typ av misstag (eller rätta till redan begångna) ?

Dårhusen är nedlagda.

Hej!

Men det finns psykiatriska kliniker där man kan bli inlagd, och de är som dårhus ibland. Fast allt är ju inte som på film.

Hälsningar

Lilla Gumman

Det beror väl på.
Om symptomen har sin debut i 20årsålder någonting, som så många andra psykiatriska sjukdomstillstånd så kan vi nog utgå ifrån att det inte rör sig om dåligt diagnostiserad asperger.

Grimuald skrev:

atoms skrev:Jag kan ju tänka mig hur lätt det var missta en djupt deprimerad person med Aspergers för att vara antingen Schizoid eller Schizotyp.

Finns det någon statistik som bekräftar detta påstående ?

Det vore överjävligt om någon slapp psykiater sätter diagnosen Schizoid Personlighetsstörning och placerar en sådan individ på ett vårdhem ("läs dårhus!") bland andra som verkligen har diagnosen när man istället borde ha gjort en seriös utredning kring AS i första hand.

Undrar om någon i detta avlånga land har gjort en utredning av konsekvenserna för enskild individ med AS som feldiagnosticeras som Schizoid Personlighetsstörning och placeras på ett vårdhem bland andra som verkligen har den diagnosen ?

Och vem ska man sparka på för att undvika denna typ av misstag (eller rätta till redan begångna) ?

Risken för feldiagnosticering har väl avtagit med åren sedan 1994 men inkompetensen rörande autismspektrumtillstånd verkar ju inte precis låg och med en läkarkår som har sin utbildning upp till 40 år tillbaka i tiden är det väl inte så konstigt. Men någon statistik är förmodligen svår att hitta.

Min första kontakt med psykvården var 1997 och jag fick efter en tid diagnosen Personlighetsstörning (Utan Närmare Specifikation), men 1999 noterade samma läkare i min journal att hon misstänkte att jag hade något autismliknande. Denna läkare var sjukskriven en del runt sekelskiftet och gick därefter i pension pga ålder, så någon vidare utredning av misstanken kom aldrig till stånd.

Det skulle finnas ett inlägg av flawed (innan mitt) skrivet kl. 01:40 (?) den 2/11.

atoms skrev:Min första kontakt med psykvården var 1997 och jag fick efter en tid diagnosen Personlighetsstörning (Utan Närmare Specifikation), men 1999 noterade samma läkare i min journal att hon misstänkte att jag hade något autismliknande. Denna läkare var sjukskriven en del runt sekelskiftet och gick därefter i pension pga ålder, så någon vidare utredning av misstanken kom aldrig till stånd.

Det är denna typ av slöhet som irriterar mig. Man får en misstanke, men släpper den vind för våg när någon pensioneras. Jag menar inte att det kan vara svårt att vara läkare men hur blir det med samvetet när man släpper patienter vind för våg med kanske felaktiga diagnoser ?

Grimuald skrev:Det vore överjävligt om någon slapp psykiater sätter diagnosen Schizoid Personlighetsstörning och placerar en sådan individ på ett vårdhem ("läs dårhus!") bland andra som verkligen har diagnosen när man istället borde ha gjort en seriös utredning kring AS i första hand.

Men placeras man verkligen på ett vårdhem om man får den diagnosen? Jag fick själv den diagnosen när jag var lite yngre och då jag var mer inåtvänd än vad jag är nu för att jag inte riktigt orkade med den här världen, men det ledde inte till någon sådan åtgärd. Utan det var nog en ganska vanlig diagnos man satte på dom mer introverta aspergarna när det inte blivit vanligt ännu med just aspergerdiagnosticering.

Är det någon här som är mer utåt än tillbakadragen?

Jag vet två med AS som är väldigt busiga eller vad man ska säga. Alltså inte alls korrekta och försiktiga. Den ena är ganska moody och den andra skrattar mycket och driver med folk genom att göra höga ljud så att dom vänder sig om.

schitzoid personligetsstörning får man väl av trauman i tidig barndom.

1. Nej man blir inlagd för sch. ps men vanligt man rekommenderas någon slags terapi. Uppenbarligen (per fakta dock orkar jag inte gräva fram länkar) är det mycket vanligt med kombo diagnos med detta.
2. Som jag också förstått påstås det att inte gå att få både AS och sch ps samtidigt då de överlappar, dock är det något som också förekommer.

3. Gällande feldiagnoseringen är det tydligen också vanligt med As diagnosering istället för sh ps eller/och sh ps istället för AS.

Av personlig erfarenhet fick jag just det, sch ps samt lite andra "flummat fram" diagnoser och gick i "felaktig" terapi i ett år. Det enda bra i det var ju att, i och med den typ av terapi ansågs som lite av återvändsgränd eller snarare, sista utväg, var den vårdgrupp mer specialiserade (läs kunnigare) och därmed fattade lite snabbare att det var något annat som inte riktigt stämde. Följt till att jag slutligen blev utredd mer på djup och fick en mer fast och slutlig diagnos som var just As...


sanny: Personlighetsstörningar får man inte enbart av trauman utan kan uppstå av flera skäl. Det är en medicinsk fält som precis som med asperger, är för litet utforskat och med alltför många kryphål om dess uppkomster.
Det är dock mycket vanligt förekommet av personlighetsstörningar uppstått i samband med traumor.

Grimuald skrev:

atoms skrev:Min första kontakt med psykvården var 1997 och jag fick efter en tid diagnosen Personlighetsstörning (Utan Närmare Specifikation), men 1999 noterade samma läkare i min journal att hon misstänkte att jag hade något autismliknande. Denna läkare var sjukskriven en del runt sekelskiftet och gick därefter i pension pga ålder, så någon vidare utredning av misstanken kom aldrig till stånd.

Det är denna typ av slöhet som irriterar mig. Man får en misstanke, men släpper den vind för våg när någon pensioneras. Jag menar inte att det kan vara svårt att vara läkare men hur blir det med samvetet när man släpper patienter vind för våg med kanske felaktiga diagnoser ?

Lite OT men kanske ändå inte...
...saken är den, tror jag, det handlar om en generell mentalitet hos nordisk vård, inte minst hos den svenska vården. Vi har inte ett system som är uppbyggt på förebyggande och uppföljning utan snarare på lösa problem som är just nu. Sådant system ger vårdpersonal mindre stress generellt sätt och för ögonblicket mindre arbetsbörda som i sin tur medför de kan fokusera på den för ögonblickligen behandlande patienten.
Å andra sidan, medför det också problematiken med återkommande fall, fördjupande och förvårande av fall, för att inte tala om multikonsekvenser det troligast ger.

Det som också många känner igen när man beskriver att vården oftast bara behandlar symptom och inte roten till symptomen.
I medicinska problematik såsom mer profilerade/specifika diagnoser, får då vårdutförare svårare att upptäcka vad felet beror på, då det inte är ett vanligare förekommet men.

Då shizoid eller egentligen schizofreni är något aningen mer känt, då personlighetsstörning också är, vilket så småningom smältes samman och var något lättare identifierbar, tror jag blev också orsak att feldiagnosering mellan As och detta blev/är vanligt/vanligare.

Tyvärr är dessa två diagnoser inte de enda som är snarlika i beskrivning och är advekat oerhört olika i sin grund och allt omkring. Utan en grundlig kontakt (förebyggande) och uppföljning, förblir tyvärr alltför vanligt att det "inte hinns med".
Man kan då vidare fråga sig vems fel det är förstås: läkarens? forskarnas?Lagen? Annan beslutande organ?
Det skulle bli alltför stor diskussion och OT tror jag

Vidare, som reflektion till tidigare nämnts om läkare som struntar i misstankar, tror jag man kan konstatera just det jag nyss skrev; läkare kan tyvärr inte agera på enbara misstankar om denne inte har resurser (såväl som kunskap eller budget/tid) utan måste ta till de medel som finns till hands. Självklart finns det undantag där läkare/annan vårdutövare skiter i det i ren arrogans men jag tror startkt på grunden till icke agerande vid misstanke är helt enkelt okunskap och tillgång till kunskap.

Nuvarande svenskt system ger tyvärr lite rum för vetgiriga läkare och för dem att följa upp tex misstankar om det ena eller det andra. Det är så idag och varit så i troligast 50år bakåt. En läkare utan resurser som ändå väljer engagera sig i en enskilds fråga när det inte finns resurser (tid/pengar mm) kan få konsekvens till att riskera andra patienters hälsa, till och med liv på kuppen. Då det är behandla-det-som-är-just-nu-system, måste de också hålla sig till det. Tyvärr.

clivia skrev:

Grimuald skrev:

atoms skrev:Min första kontakt med psykvården var 1997 och jag fick efter en tid diagnosen Personlighetsstörning (Utan Närmare Specifikation), men 1999 noterade samma läkare i min journal att hon misstänkte att jag hade något autismliknande. Denna läkare var sjukskriven en del runt sekelskiftet och gick därefter i pension pga ålder, så någon vidare utredning av misstanken kom aldrig till stånd.

Det är denna typ av slöhet som irriterar mig. Man får en misstanke, men släpper den vind för våg när någon pensioneras. Jag menar inte att det kan vara svårt att vara läkare men hur blir det med samvetet när man släpper patienter vind för våg med kanske felaktiga diagnoser ?

Lite OT men kanske ändå inte...
...saken är den, tror jag, det handlar om en generell mentalitet hos nordisk vård, inte minst hos den svenska vården. Vi har inte ett system som är uppbyggt på förebyggande och uppföljning utan snarare på lösa problem som är just nu. Sådant system ger vårdpersonal mindre stress generellt sätt och för ögonblicket mindre arbetsbörda som i sin tur medför de kan fokusera på den för ögonblickligen behandlande patienten.
Å andra sidan, medför det också problematiken med återkommande fall, fördjupande och förvårande av fall, för att inte tala om multikonsekvenser det troligast ger.

Det som också många känner igen när man beskriver att vården oftast bara behandlar symptom och inte roten till symptomen.
I medicinska problematik såsom mer profilerade/specifika diagnoser, får då vårdutförare svårare att upptäcka vad felet beror på, då det inte är ett vanligare förekommet men.

Då shizoid eller egentligen schizofreni är något aningen mer känt, då personlighetsstörning också är, vilket så småningom smältes samman och var något lättare identifierbar, tror jag blev också orsak att feldiagnosering mellan As och detta blev/är vanligt/vanligare.

Tyvärr är dessa två diagnoser inte de enda som är snarlika i beskrivning och är advekat oerhört olika i sin grund och allt omkring. Utan en grundlig kontakt (förebyggande) och uppföljning, förblir tyvärr alltför vanligt att det "inte hinns med".
Man kan då vidare fråga sig vems fel det är förstås: läkarens? forskarnas?Lagen? Annan beslutande organ?
Det skulle bli alltför stor diskussion och OT tror jag

Vidare, som reflektion till tidigare nämnts om läkare som struntar i misstankar, tror jag man kan konstatera just det jag nyss skrev; läkare kan tyvärr inte agera på enbara misstankar om denne inte har resurser (såväl som kunskap eller budget/tid) utan måste ta till de medel som finns till hands. Självklart finns det undantag där läkare/annan vårdutövare skiter i det i ren arrogans men jag tror startkt på grunden till icke agerande vid misstanke är helt enkelt okunskap och tillgång till kunskap.

Nuvarande svenskt system ger tyvärr lite rum för vetgiriga läkare och för dem att följa upp tex misstankar om det ena eller det andra. Det är så idag och varit så i troligast 50år bakåt. En läkare utan resurser som ändå väljer engagera sig i en enskilds fråga när det inte finns resurser (tid/pengar mm) kan få konsekvens till att riskera andra patienters hälsa, till och med liv på kuppen. Då det är behandla-det-som-är-just-nu-system, måste de också hålla sig till det. Tyvärr.

Så slutsatsen är kanske den att man måste finna sig i att leva resten av sitt liv med en helt felaktig diagnos....

Varför bygger man ut system med mängder av diagnoskriterier om de är alldeles för avancerade i praktiken ? Verkar helt obegripligt ...

Är det inte bättre att använda skattemedel till att hjälpa människor så att de kan känna sig trygga i tillvaron istället för att de ska känna att de för all framtid ska känna sig missförstådda, felbehandlade och leva i otrygghet ?

Det är säkert inte helt omöjligt att ha asperger och senare utveckla en schizoid personlighetstörning ovan på det.

Tack för svaren. Tror ni att överbeskyddande föräldrar kan göra så att man får asperger-drag?

Peace skrev:Tack för svaren. Tror ni att överbeskyddande föräldrar kan göra så att man får asperger-drag?

Asperger är något man föds med, så nej. Sen är det säkerligen vanligt att personer med asperger har överbeskyddande förälder/föräldrar, eftersom föräldern/föräldrarna själva vet hur det är att växa upp med aspergers.