Proffe Slimp skrev:

Charley? skrev:

Proffe Slimp skrev:Då skapar man sig en mening med livet. Det fungerade för Moberg efter att ha läst Schopenhauer.

Alla tar efter Schopenhauer. (Fast av någon anledning så är det huvudsakligen galningar [Moberg] och kokainister [Freud, Charley?, Charley?s vänner][kort överläggande gällande om jag huvudsakligen är kokainist eller galning].)

Jag läste om det i Norbergs biografi om Moberg.

Charley? skrev:Säger det emot mitt konstaterande om Mobergs vansinne?

Nej.

Jag säger mot det genom att undra om det inte är godmodigt raljerande eller intellektuell slöhet från din sida. Min personliga filosofi säger att det inte finns några handlingar som är meningsfulla i sig, utan att allting har en nyttoaspekt. Dock så är det upp till individen att avgöra vad som är meningsfullt. Om jag t.ex. lyckas med att försörja mig på 30 timmars arbete i veckan så kanske någon nationalekonom kan leda i bevis att jag inte är tillräckligt nyttig. Men oavsett om det är en medveten strategi från min sida för att t.ex. kunna träna 10 timmar i veckan och/eller att kunna slappa mera så är det mitt problem.

Först några länkar för att läsa litet mer.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psy ... 488295.svd

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=378319

http://www.resurs.folkbildning.net/obje ... brulde.htm

Lycka verkar ha en likhet med makt. Både förutsätter aktivitet. På samma sätt som makt bara finns när makt utövas så verkar lycka också bara finns när man gör saker, utför handlingar. I första hand då handlingar som får en att må bra. Och gärna tillsammans med människor man trivs med, gillar.

Så för den krasse lyckosökaren gäller det att hålla koll på vilka handlingar som hamnar var på lyckopoänglistan. Och göra fler saker som ger höga poäng och färre saker som ger låga eller inga poäng. Och gärna då jämföra det med vilka människor man gör saken med.

Vill man bli lyckligare ska man framförallt inte vara ensam. (Fast det låter väldigt NT-aktigt att säga så.)

Här blir ju detta komplicerat för en aspie. Hos oss kanske det där med att göra saker tillsammans med andra inte är en option, eller en option bara i begränsad utsträckning. Fast en del av oss trivs i sällskap med andra (bara vissa andra, bara aspiesar, men dock andra). [Se annan tråd om att växa med andra.]

Men lycka är ju en relativ företeelse. Även om man inte är jättelycklig så kanske man är litet lycklig och det är ju bättre än inte lycklig alls. Och en smula lyckligare i morgon än idag är ju en förbättring. Även om det inte är extatiskt eller himlastormande. Det kanske är så att förväntningar är viktiga? Man kanske måste vara realist i sitt lyckosökande.

Om man vet någorlunda vilka aktiviteter som gör en lycklig/lyckligare så måste man börja göra fler såna saker. Och färre som bevarar status quo, eller gör en olycklig.

Det finns ett strategiskt perspektiv också. Det är inte säkert att det som ger kortsiktig lycka leder till långsiktig d:o. Om långsiktig lycka är målet kan kanske vissa sorter av kortsiktigt lyckosträvande är kontraproduktivt. Det kan ju rent av vara så att egen lycka är så kopplad till andras lycka att man kan offra ganska mycket egen lycka (kortsiktigt) för att andra ska kunna öka sin lycka. [Och på längre sikt öka ens egen lycka.] Exempelvis kan det gälla en livspartner eller ens barn. Man kanske inte står ut med att se dom vara olyckliga. Och är beredd att offra väldigt mycket egen lycka för att öka deras?

Alltså: Vill du bli lycklig, gör saker som gör dig långsiktigt lycklig. Men framförallt, gör.

Finns det nån annan väg?

[Obs, ber om ursäkt för truismer och plattityder.]

Inger skrev:Igen?

Jag tror det är precis tvärtom (sa hon kryptiskt och gick och la sig).

"Jag tror på köttets olust och själens botbara ensamhet"? Eller "Jag tror på köttets olust och själens sällskaplighet"?

Vad som är lycka är olika för olika människor, att ha makt är lycka för en del, andra kan leva ytligt sätt ett ganska mediokert liv men ändå ha den där livsgnistan.

Vad som gör det flesta människor lyckliga tror jag är framför allt (förutom elementära saker som en fullgod hälsa, att inte hungra, törsta, frysa och liknande) meningsfulla sociala relationer, människor är gruppvarelser och att tillhöra en social gemenskap är enormt viktigt för välbefinnandet även om vi aspiesar kanske inte har lika stort behov av det som NT folk, så är trots allt de flesta av oss inga fullkomliga eremiter (Varför skulle då detta forum finnas?) utan finner stimulans och glädje i det sociala utbytet med andra människor.

Vi lever i ett konsumtionssamhälle så en hyfsad ekonomisk standard tror jag bidrar till lyckokänslan, att ständigt oroa sig över sin ekonomi, att aldrig ha råd med någonting och så vidare påverkar kraftigt känslan av lycka och välbefinnande, pengar bidrar alltså till lycka, men bara upp till en viss gräns. nota bene.

Tror nog att den allmänna lyckonívån hos forumets medlemmar skulle höjas märkbart om alla har hade en anständig försörjning med rejält höjda löner, pensioner eller bidrag (Säg gärna emot om om ni anser att jag har fel)
Alla människor vill känna sig behövda och uppskattade, att ha ett arbete och /eller sysselsättning där man känner sig behövd, blir bekräftad och ingår i en fungerande arbetsgemenskap tror jag verkligen höjer lyckan hos de flesta människor.

Proffe Slimp skrev:

Charley? skrev:

Proffe Slimp skrev:Då skapar man sig en mening med livet. Det fungerade för Moberg efter att ha läst Schopenhauer.

Alla tar efter Schopenhauer. (Fast av någon anledning så är det huvudsakligen galningar [Moberg] och kokainister [Freud, Charley?, Charley?s vänner][kort överläggande gällande om jag huvudsakligen är kokainist eller galning].)

Jag läste om det i Norbergs biografi om Moberg.

Proffe Slimp skrev:

Charley? skrev:Säger det emot mitt konstaterande om Mobergs vansinne?

Nej.

Jag säger mot det genom att undra om det inte är godmodigt raljerande eller intellektuell slöhet från din sida. Min personliga filosofi säger att det inte finns några handlingar som är meningsfulla i sig, utan att allting har en nyttoaspekt. Dock så är det upp till individen att avgöra vad som är meningsfullt. Om jag t.ex. lyckas med att försörja mig på 30 timmars arbete i veckan så kanske någon nationalekonom kan leda i bevis att jag inte är tillräckligt nyttig. Men oavsett om det är en medveten strategi från min sida för att t.ex. kunna träna 10 timmar i veckan och/eller att kunna slappa mera så är det mitt problem.

You lost me.

Utifrån det jag läste om Moberg så håller jag med om att livet är meningslöst men att man kan skapa sig en egen mening med det. Och att det därför inte går att skapa en standardlösning för vad som är ett gott liv.

Proffe Slimp skrev:Utifrån det jag läste om Moberg så håller jag med om att livet är meningslöst men att man kan skapa sig en egen mening med det. Och att det därför inte går att skapa en standardlösning för vad som är ett gott liv.

Problemet är att man inte skiljer på lycka och lycka. När folk säger lycka menar de ofta psykologiskt välmående, men vad jag tror att artikelförfattaren syftade till är snarare filosofisk lycka. Äh, nevermind, jag orkar inte utveckla det.

Charley? skrev:

Proffe Slimp skrev:Utifrån det jag läste om Moberg så håller jag med om att livet är meningslöst men att man kan skapa sig en egen mening med det. Och att det därför inte går att skapa en standardlösning för vad som är ett gott liv.

Problemet är att man inte skiljer på lycka och lycka. När folk säger lycka menar de ofta psykologiskt välmående, men vad jag tror att artikelförfattaren syftade till är snarare filosofisk lycka. Äh, nevermind, jag orkar inte utveckla det.

Jag tror att psykologisk och filosofisk lycka är nära besläktade (om de nu inte är samma sak.) T.ex. så kan jag se mig som lycklig, då jag har det bättre än många afrikaner. Men det är inte dom jag jämför mig med i stort, utan det svenska samhället.

Kristofer skrev:

Alien skrev:Vad behöver man då för att bli lycklig?

1. Intima relationer
2. Goda vänner
3. Individuell frihet
4. Arbete, även ett dåligt arbete är bättre än inget alls, enligt Brülde
5. Fysiska och sociala aktiviteter

Hmm... Strikt efter denna lista så låter det som om de flesta aspies är dömda till ett olyckligt och meningslöst liv.

Kanske kan man bli lycklig trots att man inte har allt detta. Individuell frihet har väl de flesta i västerlandet. Men där kan just pengar öka den individuella friheten. Även om inte pengar automatiskt leder till lycka, så känner man sig begränsad om man har mindre än de flesta andra. T ex om man lever på sjuksersättning.

Kanske har man som aspergare svårare att hitta många vänner men det behöver väl inte betyda att man inte har några alls. Själv är jag dålig på sånt men jag arbetar på att ändra lite på det.

Själv tyckte jag mig vara någorlunda lycklig när 3 av dessa punkter var uppfyllda (1, 3 och 4). Men 4 gjorde att tiden och orken inte räckte till för 5. Och när jag förlorade arbetet sjönk jag ner i depression. Kanske var jag löjligt fixerad vid arbetet.

Det finns förstås undersökningar om i vilka länder folk är lyckligast. På en skala 1-10 leder Danmark med 8,2. (Man kan alltså vara både lycklig och självisk, rätt nedslående.) Ju rikare land, desto lyckligare folk. Så pengar verkar ha en viss betydelse iaf.

Alien skrev:

Inger skrev:

Charley? skrev:Och på tal om Söderberg vill jag tillägga: Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.

Jag tror det är precis tvärtom.

"Jag tror på köttets olust och själens botbara ensamhet"? Eller "Jag tror på köttets olust och själens sällskaplighet"?

Tänkte en annan variant men dina var bättre.

Ganesh skrev:Lycka verkar ha en likhet med makt. Både förutsätter aktivitet. På samma sätt som makt bara finns när makt utövas så verkar lycka också bara finns när man gör saker, utför handlingar. I första hand då handlingar som får en att må bra. Och gärna tillsammans med människor man trivs med, gillar.

Så för den krasse lyckosökaren gäller det att hålla koll på vilka handlingar som hamnar var på lyckopoänglistan. Och göra fler saker som ger höga poäng och färre saker som ger låga eller inga poäng. Och gärna då jämföra det med vilka människor man gör saken med.

Vill man bli lyckligare ska man framförallt inte vara ensam. (Fast det låter väldigt NT-aktigt att säga så.)

Här blir ju detta komplicerat för en aspie. Hos oss kanske det där med att göra saker tillsammans med andra inte är en option, eller en option bara i begränsad utsträckning. Fast en del av oss trivs i sällskap med andra (bara vissa andra, bara aspiesar, men dock andra). [Se annan tråd om att växa med andra.]

Men lycka är ju en relativ företeelse. Även om man inte är jättelycklig så kanske man är litet lycklig och det är ju bättre än inte lycklig alls. Och en smula lyckligare i morgon än idag är ju en förbättring. Även om det inte är extatiskt eller himlastormande. Det kanske är så att förväntningar är viktiga? Man kanske måste vara realist i sitt lyckosökande.

Om man vet någorlunda vilka aktiviteter som gör en lycklig/lyckligare så måste man börja göra fler såna saker. Och färre som bevarar status quo, eller gör en olycklig.

Det finns ett strategiskt perspektiv också. Det är inte säkert att det som ger kortsiktig lycka leder till långsiktig d:o. Om långsiktig lycka är målet kan kanske vissa sorter av kortsiktigt lyckosträvande är kontraproduktivt. Det kan ju rent av vara så att egen lycka är så kopplad till andras lycka att man kan offra ganska mycket egen lycka (kortsiktigt) för att andra ska kunna öka sin lycka. [Och på längre sikt öka ens egen lycka.] Exempelvis kan det gälla en livspartner eller ens barn. Man kanske inte står ut med att se dom vara olyckliga. Och är beredd att offra väldigt mycket egen lycka för att öka deras?

Alltså: Vill du bli lycklig, gör saker som gör dig långsiktigt lycklig. Men framförallt, gör.

Finns det nån annan väg?

[Obs, ber om ursäkt för truismer och plattityder.]

Ursäkten godtagen. Tyckte detta var ett riktigt lysande inlägg, nästan så att det borde skriva ut och sparas. (Tog mig friheten att fetmarkera det jag tyckte var extra tänkvärt.)

Garum skrev:Vad som är lycka är olika för olika människor, att ha makt är lycka för en del, andra kan leva ytligt sätt ett ganska mediokert liv men ändå ha den där livsgnistan.

Vad som gör det flesta människor lyckliga tror jag är framför allt (förutom elementära saker som en fullgod hälsa, att inte hungra, törsta, frysa och liknande) meningsfulla sociala relationer, människor är gruppvarelser och att tillhöra en social gemenskap är enormt viktigt för välbefinnandet även om vi aspiesar kanske inte har lika stort behov av det som NT folk, så är trots allt de flesta av oss inga fullkomliga eremiter (Varför skulle då detta forum finnas?) utan finner stimulans och glädje i det sociala utbytet med andra människor.

Vad du beskriver är väl egentligen Maslows behovshierarki?

Vi lever i ett konsumtionssamhälle så en hyfsad ekonomisk standard tror jag bidrar till lyckokänslan, att ständigt oroa sig över sin ekonomi, att aldrig ha råd med någonting och så vidare påverkar kraftigt känslan av lycka och välbefinnande, pengar bidrar alltså till lycka, men bara upp till en viss gräns. nota bene.

Tror nog att den allmänna lyckonívån hos forumets medlemmar skulle höjas märkbart om alla har hade en anständig försörjning med rejält höjda löner, pensioner eller bidrag (Säg gärna emot om om ni anser att jag har fel)
Alla människor vill känna sig behövda och uppskattade, att ha ett arbete och /eller sysselsättning där man känner sig behövd, blir bekräftad och ingår i en fungerande arbetsgemenskap tror jag verkligen höjer lyckan hos de flesta människor.

Ännu några väldigt bra synpunkter.

Jag skulle gärna vilja få bättre användning för ev talanger och ser ingen motsättning mellan att bli lycklig över goda relationer eller att bli lycklig över att ha råd att köpa något man verkligen har behov av. Jag blir jättelycklig när jag får extra pengar ibland så jag kan unna mig en bra mediaspelare eller annat som sen skänker mig glädje varje gång jag använder den. Att knappt ens ha råd med det nödvändiga däremot, känns verkligen frustrerande och begränsande, även om det förstås går att vara lycklig ändå.

sommar skrev:Mycket av det han hävdar gör en lycklig tror jag stämmer in på gemene man (men nog inte lika ofta på personer med As) och jag tycker själv det mesta låter rimligt och mycket av det stämmer in på mig. Det jag är tveksam mot är om man verkligen känner lycka inför ett dåligt jobb. Jag gjorde verkligen INTE det. Det ledde till sjukskrivning och sedan sa jag upp mig eftersom jag kom fram till att jag vill omskola mig. Jag tror inte heller att alla singlar är ledsna jämt utan ibland kan tycka det är okej eller rentav skönt att vara singel iaf. om man har As. likadant med goda vänner och sociala aktiviteter för en del med As, dock inte jag. Däremot har troligen nr. 3 lite större betydelse för oss med As. än för gemene man.

Fler tänkvärda synpunkter.

Charley? skrev:För övrigt vill jag tillägga att det verkar som att människor tror att lycka är någonting man kan få/uppnå, som en ny bil eller en tavla av Lichtenstein. Icke! Lycka är, precis som alla andra humör, tillfälligt. Det som gör dig lycklig idag blir till vardag imorgon, det som du söker nu har du funnit om ett år. Det enda sättet på vilket man konstant kan vara lycklig är genom att ständigt inta narkotika eller på annat vis stimulera neurotransmittorerna (vad fan heter det egentligen? Jävla morgonilliterathelvete), och en människa som konstant är lycklig är inte produktiv, varför det moderna producent/konsument-samhället inte uppfostrar oss till att söka faktisk lycka, utan istället objekt som vi tror ger oss lycka. Den lyckliga människan är inte produktiv, så tro inte att samhället är uppbyggt för att göra dig lycklig, det är uppbyggt för att göra dig produktiv.

Jaha. Rackarns.

Påminner om en diskussion med en representant för SAF, där en jag samarbetade med påpekade det som jag brukar säga; att vacker belysning och harmonisk färgsättning kan göra att de anställda mår bättre. "Jodå, visst" höll arbetsgivarrepresentanten med om, "men man vill ju inte att folk ska må för bra (för då jobbar de inte lika bra...)"

Proffe Slimp skrev:Jag tror att psykologisk och filosofisk lycka är nära besläktade (om de nu inte är samma sak.) T.ex. så kan jag se mig som lycklig, då jag har det bättre än många afrikaner. Men det är inte dom jag jämför mig med i stort, utan det svenska samhället.

Det är inte samma sak.. Hm. Alltså, psykologiskt välmående är när man är nöjd och glad, typ, medan filosofisk lycka snarare handlar om att leva ett rättfärdigt liv. Den filosofiska lyckan ska vara en slags grund som inte kan rubbas på grund av olika saker och så, utan som beror på om man ärligt kan säga att man levt så rättfärdigt man kunnat, medan de psykologiska lyckan är temporär och mest beror på yttre faktorer.

Ok, då är jag med. (Men är de helt oberoende av varandra?)

... men hvad er lykken? Et vedtægt kun; en mønt, der er gangbar fra sted til stund...

Eller flera. Lycka = tillfredsställelse (tendens till en oreflekterad förväxling där - åtminstone i vår tid och avkrok), lycka och olycka som längtans två sidor, lycka i otillfredsställelsen som driver en strävan, lycka i arbetet mot den strävan... med mera.

Och vad som (definiera annorlunda än jag kan man ju också): lycka för sin egen skull; lycka för andras (som förnekas av en del som väl då inte kan känna den(??) som kan brytas ner till en indirektare lycka för sin egen skull (som lyckan över ens barn) - men man torde akta sig för att bryta ner den alltför tvärsäkert cyniskt; egenintresset kan vara nog så ställföreträdande, men funnes det inte alls skulle det näppe resultera i lycka (?))...

Och som Ganesh var inne på: vad lever man i för värld och vad har man att jämföra med? Och för ideal att jämföra sig och sin lott med?
Vad kan vi säga om människors lycka eller olycka i vardagens lunk i världar i även vårt eget nära förflutna som ter sig som rena tortyrkamrarna för många av oss (som har satt sig nog in i dem)? Och före de moderna massmedia som har gett folk över nästan hela världen både alternativa definitioner av "lycka" (i praktiken ofta tätt kopplat till "status" för män och "frihet" för kvinnor) och något att jämföra med?
En del kan man sluta sig till, det finns ingen anledning att ge upp och idyllisera eller nihilisera. Men det är vanskligt alltsammans.

Vet inte om jag fick ord på det jag ville, men.

Proffe Slimp skrev:Ok, då är jag med. (Men är de helt oberoende av varandra?)

De kan vara det. Givetvis finns det människor som når psykologiskt välmående genom filosofisk lycka, och tvärtom.

AS eller inte, alla människor är olika.

Vad man behöver är ju olika, vissa trivs med att slöa medans andra vill vara hyperativa helatiden. Hur man kommer fram till att bli lycklig får man nog själv komma fram till, även om denna lilla gubbe kanske har rätt i en del av det han säger.

Bjäbbmonstret skrev:

Alien skrev:Vad behöver man då för att bli lycklig?

1. Intima relationer
2. Goda vänner
3. Individuell frihet
4. Arbete, även ett dåligt arbete är bättre än inget alls, enligt Brülde
5. Fysiska och sociala aktiviteter

Är man optimist så har man större chans till lycka än om man är pessimist, inga överraskningar där. Den som har idealistiska mål är lyckligare än den som har materialistiska. (Men har man inte större chans att lyckas skaffa sig en plasma-TV än fred på jorden?)

Tycker han missar mycket eller ställer frågorna fel. Jag tror att det som framför allt skapar lycka är en känsla av meningsfullhet. Denna känsla kan vara knuten till sociala kontakter eller arbete men den kan lika gärna vara knuten till intre skapande eller egen aktivitet som inte är arbetsrelaterat.

Om det arbetet framför allt skapar en känsla av meningslöshet och passivitet så tror jag inte att det leder till lycka.

Att kämpa för fred på jorden tror jag är mycket mer meningsskapande än att kämpa för en plasma-TV.

Ja, känsla av meningsfullhet tror jag också är viktig.

Jag kan tänka mig att just skapande verksamhet skapar lycka, när man har flow och är totalt uppslukad av något.

Ett arbete som annars känns meningslöst kan ändå vara positivt iom med att man får sociala kontakter och känsla av att göra nytta/vara en del av vanliga samhället. Men det är möjligt att det gäller mera NT än AS (el såna som jag som "levde som NT" i många år).

Problemet med att "arbeta för fred" är att det tycks vara något som ger ständiga bakslag och besvikelser. Plasmateven är iaf möjlig att uppnå.

Ur dagens Aftonbladet, en recension av Bob Hanssons nya bok "Kärlek - hur fan gör man":

"Bokens undertitel - Bob Hansson frågar dom som vet - är tack och lov en lögn, eftersom ingen av de intervjuade påstår sig veta något om kärleken eller har några sanningar att komma med.
Däremot har de erfarenheter som de öppenhjärtigt delar med sig av. Det görs upp med lyckokrav, det betonas vikten av vardag, vikten av att inse att ingen person är perfekt och att man inte kan överlåta på någon annan att göra en lycklig."

Kan det va nåt?

En annan reflektion:

Eleanor Roosevelt lär ha sagt ungefär "Ingen kan få dig att må dåligt utan din egen medverkan."

Fråga, är följande sant: "Ingen kan få dig att må bra utan din egen medverkan."

Bob Hansson var på skolan och föreläste i veckan. Tråkigare grejer får man leta efter...

Noterar att tidningen "Du & Jobbet" undersökt 684 016 gifta, yrkesaktiva heterosexuella par i Sverige. För att studera vilka man gifter sig med.

Vanligaste kombinationerna:
1. Läkare och läkare
2. Lärare och lärare
3. Lastbilschaufför och undersköterska.

Just thought someone would like to know.