Hej alla, hoppas ni med asperger framförallt kan ge er syn på saken Om ni orkar att läsa så långt

Via gemensamma vänner träffade jag en kille, som de beskrev som jättefin, trevlig, snäll, blyg, otroligt pedant (kläder och skor och hela livet ska vara på ett visst sätt, men ingenting negativt så), bra pappa (har barn sedan tidigare), som har varit singel sedan separation för 6 år sedan (där han blev lämnad på ett riktigt fult sätt). Killen i frågan träffade dessutom mina föräldrar och jobbade ihop med min bästa vän. Allt lät ändå väldigt bra och jag ville lära känna honom också, antingen som vän eller om det blir något mer. Även fast jag inte är desperat ute efter något. Trivs bra med mitt liv som det är.

Jag träffade honom totalt tre gånger, på hemmafester anordnade av våra kompisar och en gång hos mig (med gemensamma vänner). Vi två har alltså aldrig träffats ensamma för jag kände att något var diffust kring honom och att han var mer trygg när andra var med oss. Men de tre gånger har vi haft det så bra och trevligt, mycket skratt och ingen ville åka hem till tidigt på morgonen. Redan andra gången hörde jag av våra kompisar att det var så tydligt att jag och killen är intresserade av varandra och de nästan kände som att vi var ett par, så tydligt var det att det var bara givet från deras synvinkel.

Utan att gå in i detaljer så kände jag att det var otrolig dragningskraft mellan oss, det var tydligt och inte kan missuppfattas. Men kände ändå att något saknades, framförallt under tiden vi inte sågs. Han var dålig att höra av sig först. När jag messar honom så kan det ta flera timmar, ibland en dag innan han svarar. Han tog ingen initiativ att ses, men när jag gjorde det så var han på och allt blev så bra, mysigt och trevligt. Jag addade honom på FB och han accepterade vänskapen även fast han inte är så aktiv på sociala medier.

Började bli mer och mer förvirrad och fick inte ihop det. Om intresse mellan oss är så tydlig (vilket det var, har haft en del relationer och man vet), han frågar vår kompis om mig (om jag inte hör av mig ett par dagar), hans smältande blickar när vi ses, han pussade mig på kinden när vi skulle säga hejdå, de subtila beröringar, handen i mitt hår när vi satt i soffan osv. varför hör inte av sig först själv, varför tar det så långt tid att svara. Kände nästan tvång till slut att ta reda på vart vi står. Så jag ringde honom en dag, han blev ganska ställd men pratade på sen och jag frågade honom om han ville gå ut på bio och ta en drink efteråt, alltså för första gången bara vi två. Han var positiv till det men skulle kolla upp barnvakt och höra av sig. Två dagar efter messar han och säger: jag har funderat lite och tror det är bäst om vi är vänner. Jag är inte redo att ge mig in på något än. Hoppas vi ses någon dag. Kram/namn. Jag fattade ingenting längre, våra kompisar blev chockade och fattade ingenting heller, de kände inte igen hans beteende alls gentemot mig (just den plötsliga och nästan nollkontakt avståndet). Eller de sa att han förmodligen blev rädd, vad han kände osv. och stängde av nu helt.

Jag tänkte att han inte är intresserad, att vara vän och att man inte är redo än är bara ett finare sätt att säga att man inte är intresserad. Så jag backade helt och efteråt tog bort honom på fb också då jag där har bara riktigt nära vänner och familj. Messade ingenting tillbaka och tänkte att han förmodligen inte ens bryr sig. Tänkte att om han vill ha något får han höra av sig. Detta var för mer än en månad sedan och vi har inte haft mer kontakt sen dess.

Nu fick jag ta reda på (via våra vänner) att han har asperger, hans barn också. Att han inte mår så bra psykiskt just nu, det är strul på hans jobb och att det gick för fort alltihop. Våra gemensamma vänner menar att han menade det han sa (inte redo än) och att jag inte borde ha tagit bort honom på FB, för nu tror han att jag inte vill ha något överhuvudtaget med honom att göra. Fast jag vet inte om jag vill höra av mig igen, vill liksom inte vara för på och störa, tänker att han i så fall borde höra av sig när han är redo (om det är nu sant och han blir det). Vi kommer att träffas via våra vänner, det är bara frågan om tid. Men ni som har asperger, känner ni igen något av ovan beteende? Borde jag höra av mig till honom och i så fall vad ska jag skriva? Önska typ god fortsättning eller, fast det har ingen fråga i sig och då kanske som AS brukar man inte svara något på det? Jag gillar honom på ett sätt fortfarande och kan tänka mig att bara vara vän då vi har haft det roligt och trevligt när vi sågs, men han gjorde mig så förvirrad så jag ville bara till slut bryta allt för att få lite avstånd och då visste jag inte alls om hans asperger och att han hade en tuff period (kanske fortfarande har). Eller ska jag bara låta det vara och se vad som händer med tiden utan att göra något aktivt själv.

Hej SaraF,

Problemet med att försöka ge råd är att folk med Asperger är lika olika sinsemellan som alla andra s.k. normala människor. Med andra ord, vi som är medlemmar på det här forumet kan inte ge mer initierade råd om en speciell person (med AS) än andra. Jag tror faktiskt att det är bättre att lyssna av vad era gemensamma vänner säger.

Min personliga, spontana, reaktion, hur som helst: om jag var du, och alltså verkligen ville fortsätta vara vän med den här killen utan behov av något "mer", då skulle jag skriva precis det du postat här till honom. Min gissning är att det blir lättare för båda om det är klart uttalat att det räcker gott att "bara" (jag tycker inte att det är så "bara") vara vänner, och att ni båda trivs tillsammans.

Sen är luften rensad när ni ses i något annat sammhang, om ni inte har annan kontakt innan dess, och ni har en gemensam grund att fortsätta från.

Det är svårt att veta varför folk gör saker, men spontant är mitt intryck att det inte har med Asperger att göra. Det är sånt som händer ganska ofta, framför allt när det gäller män. Många som först är nyfikna och sedan ändå inte vill ge sig in i en relation. Det är tyvärr ganska vanligt. Visst kan det ha att göra med att han har jobbigt just nu, men det kan också vara så att det inte skulle gå bättre annars heller. Det är svårt att veta. Generellt är det dock slöseri på tid, energi och känslor att hänga kvar och vänta på att något ska ändras. Det är bättre om du går vidare. Om det ändå skulle vara så att han ändrar sig, så hör han väl av sig. Asperger eller inte - han verkar helt enkelt inte tillräckligt intresserad.