Hej kära ni,

Jag är en NT-kvinna som lever ihop med en AS-man. Vi bor ihop redan (hans initiativ och tjat för detta främst) trots att vi bara varit tillsammans i blott ett halvår.

Jag har läst på en del kring AS och det har hjälp mig väldigt mycket i denna relation, då jag innan jag kunde någonting om diagnosen kunde bli helt galen på min man, nu har jag mer förståelse för honom. Inte alltid dock.

Våran relation har sedan dag ett varit väldigt intensiv, passionerad och full av förälskelse. Det var det som gjorde att jag blev fast i honom, han uppvaktade mig, gav mig massor med kärlek och närhet etc.
Sedan när jag flyttade in officiellt med honom förändrades allting. Intresset försvann. Jag får inte den bekräftelse, närhet och uppskattning jag vande mig med, men också den jag behöver och känner att jag är värd. Man kan säga att vi har blivit ett gift gammalt par efter bara några få ynka månader ihop. I början var jag hans specialintresse, nu har hans ögon gått över på nya specialintressen, som vissa tvprogram och tvspel som han kan sitta i timmar med. Mig och mina behov blir helt ignorerade.

Det som sårar mig är att mina behov inte längre blir tillfredsställda. Jag blir ofta avvisad och får ta initiativ, ibland när jag pussar på honom känns det som att jag pussar på en död fisk och jag tar det väldigt personligt. Andra saker som sårar mig är att att han känns uttråkad med mig i diverse sammanhang tex. sitter och leker med mobilen varje gång vi är ensamma utomhus typ åker buss eller sitter på café, om vi är ensamma när vi är ute samtalar han knappt med mig och ställer jag frågor får jag bara korta svar tillbaka etc...

Men, så fort vänner kommer eller något specialintresse skiner han upp och vaknar till liv och då blir det andra bullar helt plötsligt. Att se detta gör mig så fruktansvärt ledsen, speciellt när jag går runt och känner mig allmänt ratad.

Jag har försökt med alla medel; gråta, skrika, prata lugnt, skriva brev, diskutera på ett vuxet sätt, medla via hans familj etc etc... Inget fungerar, han verkar inte förstå hur jag mår/ vad jag behöver trots att jag inte har kunnat vara mer tydlig nu.
Det enda jag inte har prövat är parterapi, men jag är student och han sjukskriven, så tror inte detta är möjligt av ekonomiska skäl tyvärr.

Jag förstår ju att detta beteende har med hans AS att göra, och man kan inte förändra en AS-man, men betyder det att det är bara att ge upp för min del som NT-kvinna? Kommer jag aldrig att få den kärleken jag behöver, pga min man har AS? Ska jag bara gå vidare?

Om det är värt att stanna kvar och kämpa, finns det något sätt att göra att han kan sätta sig in i mina känslor och behov, om just lite grand?

Han är annars en underbar man jag inte vill mista,
Tack på förhand

Lämna honom.

fartpants skrev:Han är annars en underbar man jag inte vill mista

Vad är det som är underbart med honom?

Nefarious skrev:Lämna honom.

... och såra honom, troligen för evigt.

nallen skrev:

Nefarious skrev:Lämna honom.

... och såra honom, troligen för evigt.

Om han inte har något intresse av att få förhållandet att fungera så får han bli sårad, helt enkelt.

fartpants skrev:Jag förstår ju att detta beteende har med hans AS att göra, och man kan inte förändra en AS-man

Saken är väl den att man kan inte förändra någon. Inte så att man kan räkna med det som en möjlighet iallafall. På sin höjd kan man förändra sig själv, men inte heller det brukar ju gå fort eller ge sådär överväldigande resultat alla gånger. Aspie som NT.

Sedan kan aspergare visst både vara rigida och ha dåliga begrepp om världen utanför sig själva — särskilt som yngre eller om de inte har jobbat så mycket med sig själva — och ha genuina behov som kan vara svåra att kombinera med "entiska" krav. Samt till exempel ha större problem att sätta ord även på sådant man är medveten om än vad andra brukar räkna med. Varierar mycket med person, bör också påpekas, precis som alla andras egenskaper.

Mer har jag svårt att säga utifrån det du skriver. Vet till exempel inte vad det finns att bygga på i förhållandet. Och måste valet stå mellan samboskap eller ingenting? Snabbt verkar det ju ha gått — för snabbt för dig (?). Och ville du ha honom eller ville du ha ett förhållande? Eller var det kanske egentligen uppvaktningen eller förälskelsen du fastnade för?
...

Svenska Dagbladet hade en artikelserie för några år sen, jag har för mig att det var fler än de två artiklarna jag hittade nu dock:
SvD, Så länge vi umgås på hans sätt är allt jättetrevligt
SvD, Vuxen - utan att förstå socialt samspel

Nefarious skrev:Om han inte har något intresse av att få förhållandet att fungera så får han bli sårad, helt enkelt.

Jag kan tänka mig, utan att påstå att det är så, att han uppfattar det som att han har ett fungerande förhållande - således kan han ägna sig intressantare aktiviteter än att smöra för kvinnan.


EDIT: Zombie ställer bra frågor, särskilt den sista.

nallen skrev:således kan han ägna sig intressantare aktiviteter än att smöra för kvinnan.

Förlåt mig men är inte ens partner det allra viktigaste i ens liv så då finns det problem.

För mig skulle det inte finnas nåt viktigare än hur min partner mådde.

Och vaddå " smöra för kvinnan" ? Att bry sig är inte att " smöra ".

nallen skrev:

Nefarious skrev:Om han inte har något intresse av att få förhållandet att fungera så får han bli sårad, helt enkelt.

Jag kan tänka mig, utan att påstå att det är så, att han uppfattar det som att han har ett fungerande förhållande - således kan han ägna sig intressantare aktiviteter än att smöra för kvinnan.


EDIT: Zombie ställer bra frågor, särskilt den sista.

Eftersom TS skriver att hon försökt förklara för honom på alla sätt och vis att hon inte trivs i förhållandet, så borde han vara medveten om att det inte funkar. Och om det är så att han faktiskt inte förstår, vad ska hon göra?

Ja, en möjlighet är ju att han helt enkelt är så långt inne i sig själv eller så bekväm och hänsynslös att det är ohjälpligt kört.

Det är bara inte den enda jag kan se. Försöker inte rangordna dem, det kan bara TS göra.

Nefarious skrev:Vad ska hon göra?

Leva med sitt beslut.

Hej fartpants!

Av det du beskrev så tyder ju allt på att ert förhållande inte kommer att fungera bättre, eller till och med inte fungera alls, i framtiden. Får man fråga vilken boendeform ni har? Jag menar, är han/du "bara" inneboende, eller står ni båda för hyreskontraktet?

Uppenbarligen så är det ju du som får se till att "dansa efter hans pipa" då ni har besök av vänner (hans/dina/gemensamma?) och när han sitter med sitt specialintresse. Men då är det tydligen så att han inte "plötsligt" är trevlig, skiner upp, på grund av dig.

Trots att du har starka känslor för honom så skulle jag råda dig att lämna honom snarast möjligt. Blir han sårad över att du lämnar honom så är det inte på ditt ansvar. Som jag ser det har ett val nu, att bli övergiven eller att ändra livsstil så att du får den respekt du förtjänar.

Skriv gärna igen och berätta hur det går, om och när du orkar.

geocache

Nu ska jag först försöka vara lite konstruktiv:

Tala om vad du förväntar dig. Konkret! Att säga "jag vill att du visar att du tycker om mig" är inte konkret, det kan man tycka att man gör genom att man vistas i samma hus.

Motivera också varför du vill att han ska göra nåt, till exempel: "jag vill att vi kramas och pratar om vardags-saker varje dag - för det är så jag vet att du tycker om mig". Jag tror såna motiveringar är det som ger upphov förståelse, utan den blir det bara spel - trots att han i grunden tycker om dig. Ta sen med i beräkningen att det är skitsvårt att prata om ointressanta saker även med nån man tycker om.


Sen tar vi lite mer analys:

fartpants skrev:Sedan när jag flyttade in officiellt med honom förändrades allting. Intresset försvann.

Det låter som att aktiviteten "skaffa sambo" är avslutad. Han har antagligen inte förstått att du förväntar dig en operation "underhåll förhållandet" som tydligen skall vara lika krävande som "skaffa sambo".

fartpants skrev:Jag har försökt med alla medel; gråta, skrika, prata lugnt, skriva brev, diskutera på ett vuxet sätt, medla via hans familj etc [sic]

Nu pratar jag för mig själv.
Att gråta och skrika är inte konstruktivt, jag kan sällan extrahera ens vad som är fel ur en sån "kommunikation" - än mindre vad jag förväntas göra.
Prata lugnt, skriva brev och diskutera på ett vuxet sätt kan vara bra, omm det är så konkret att jag förstår både vad jag förväntas göra (och inte göra) och varför det förväntas av mig.
Att medla via familjen skulle jag ta som ett direkt påhopp - min familj har inte ett skit med mitt privatliv att göra.

Alla män med AS funkar inte per automatik dåligt med NT-kvinnor. Jag har AS och var ihop med en NT kvinna i 11,5 år. Jag visade intresse för henne i hela förhållandet, men vi fick problem sista två åren så då gled vi ifrån varandra.

Har du berättat för honom "exakt" hur du känner dej i er relation?

Om du har berättat "exakt" och han får dej må dåligt fortsättningsvis så kanske det är bäst att göra slut.

tack för era svar!

glömde tillägga en parantes bara, att det finns vissa undantag, kanske 1-2 ggr i veckan är han helt annorlunda och ger mig det jag vill ha, men resterande dagar ser ut såhär.
Det är väl det som gör att jag inte har lämnat honom hittills, att man får det ibland, kanske inte tillräckligt ofta, men man lever på hoppet eller något liknande.

Vet inte om det förändrar situationen....

Det låter i alla fall som ännu en anledning att se upp. Just den där "spelvinsteffekten" lär vara lätt att stanna kvar för, när man för sin egen skull borde bryta upp och söka sig någonstans där man kan få vad man behöver i stället för att hållas på svältkost.

Det lär vara välkänt från till exempel barn med nyckfulla föräldrar, kvinnor med misshandlande män och folk som har med psykopater att göra. Att bli slagen med ena handen och så plötsligt smekt med den andra, liksom.

Nu påstår jag inte alls att din man skulle vara ondsint eller manipulativ. Aspergare är nog det mer sällan än de flesta. Bara att effekten på dig kanske kan bli liknande om du inte ser upp.

Zombie skrev:Det låter i alla fall som ännu en anledning att se upp. Just den där "spelvinsteffekten" lär vara lätt att stanna kvar för, när man för sin egen skull borde bryta upp och söka sig någonstans där man kan få vad man behöver i stället för att hållas på svältkost.

Det lär vara välkänt från till exempel barn med nyckfulla föräldrar, kvinnor med misshandlande män och folk som har med psykopater att göra. Att bli slagen med ena handen och så plötsligt smekt med den andra, liksom.

Nu påstår jag inte alls att din man skulle vara ondsint eller manipulativ. Aspergare är nog det mer sällan än de flesta. Bara att effekten på dig kanske kan bli liknande om du inte ser upp.

väldigt givande svar, zombie och ni andra. jag är lite förvånad av att majoriteten säger "dumpa honom", trodde detta beteende är det som "tillkommer" om man är tillsammans med någon asperger, och alltså vanligt förekommande och något "man får acceptera och lära sig att leva med"....

Men nu har jag verkligen öppnat mina ögon och kanske inte ska slösa mer tid...

Kanske löser det sig ifall du definerar mer konkret vad det är du vill ha. Ex: "När jag kommer hem från skolan vill jag att du kramar mig för det tycker jag känns skönt." inte "Jag behöver närhet."

Själv fungerar jag att så länge jag har intresse så visar jag de, så om han fungerar likadant att han visar där de finns...så ser de inte så ljust ut för er eller så är han en sån som inte vet vad han ska göra av sina kännslor? AS är lite irrelevant på de viset, att man i ena stunden vet vad man ska göra men inte i andra, de stör jag mig extremt på med mig själv, jag ser situationen är likadan men vet inte hur jag ska hantera just DENNA stunden av samma situation.

Neko-chan skrev:AS är lite irrelevant på de viset

Jag tror du menar "irriterande".

Nefarious skrev:

Neko-chan skrev:AS är lite irrelevant på de viset

Jag tror du menar "irriterande".

Oh ja de med

Konstigt att dom flesta svarar "dumpa honom, lämna honom". Det är så typiskt, så fort det blir eller är problem i ett förhållande så ska man "dumpa, lämna". Ett förhållande är ett hårt arbete för att fungera, precis som allt annat i livet, t. ex. arbetslivet. Gör ni likadant där, dvs "dumpa, lämna" när det är problem? Nej, ni stannar kvar och kämpar kämpar, tyvärr så ser jag inte skillnaden mellan det ena och andra. Och vad är det som säger att gräset är grönare på andra sidan kullen? Det är något man jättegärna vill tro.Jag säger istället, kämpa kämpa kämpa.Livet är inte en dans på rosor!

fingal12 skrev:Konstigt att dom flesta svarar "dumpa honom, lämna honom". Det är så typiskt, så fort det blir eller är problem i ett förhållande så ska man "dumpa, lämna". Ett förhållande är ett hårt arbete för att fungera, precis som allt annat i livet, t. ex. arbetslivet. Gör ni likadant där, dvs "dumpa, lämna" när det är problem? Nej, ni stannar kvar och kämpar kämpar, tyvärr så ser jag inte skillnaden mellan det ena och andra. Och vad är det som säger att gräset är grönare på andra sidan kullen? Det är något man jättegärna vill tro.Jag säger istället, kämpa kämpa kämpa.Livet är inte en dans på rosor!

Du har verkligen rätt till en viss del. Men sen får man se det från andra sidan, hur mycket skit ska man behöva ta, om och om igen, istället för att bryta sig loss, gå vidare och kanske hitta en person som passar en bättre? Jag börjar bli orolig i min relation då det känns att det är en majoritet av dåliga dagar än bra dagar, och då börjar väl varningsklockan ringa...