Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

av **Nefarious** » 2011-08-03 12:01:40

fingal12 skrev:Konstigt att dom flesta svarar "dumpa honom, lämna honom". Det är så typiskt, så fort det blir eller är problem i ett förhållande så ska man "dumpa, lämna". Ett förhållande är ett hårt arbete för att fungera, precis som allt annat i livet

Nej, jag tycker faktiskt inte att ett förhållande ska vara ett hårt arbete. Om man hela tiden måste kämpa och må dåligt i sitt förhållande så är det inte värt det.

av **fingal12** » 2011-08-03 12:13:21

Börja med vad du kan göra innan du börjar med att klaga på partnern, det är inte bara den enes fel, i ett förhållande är man 2, alltså har bägge en skyldighet gentimot varandra att få det att fungera. Nu menar jag inte om det gäller våld av vilken sort sort som, då ska man direkt sticka.Om man inte vill arbeta med sitt förhållande, då ska man inte ha något heller. Men ok, jag som är ett missfoster, har väl fel som vanligt.Så stick då! Lämna honom! Dumpa honom! För allt är ju bättre bara man slipper anstränga sig eller hur?

av **Nefarious** » 2011-08-03 12:21:35

fingal12 skrev:Om man inte vill arbeta med sitt förhållande, då ska man inte ha något heller. Men ok, jag som är ett missfoster, har väl fel som vanligt.Så stick då! Lämna honom! Dumpa honom! För allt är ju bättre bara man slipper anstränga sig eller hur?

Jag tycker att ett förhållande ska vara behagligt och njutningsfullt. Om det inte är det, varför är man då i ett förhållande? För att plåga sig själv?

av **fingal12** » 2011-08-03 12:34:27

Ett förhållande är inte och kan inte heller hela tiden vara behagligt och njutningsfullt! Är det så på en arbetsplats t. ex. fasiken heller, och så är det inte i ett förhållande heller. Det är ungefär som en sandlåda med småbarn som bråkar så fort det inte blir som dom vill. Är det att vara vuxen? Nix. Man måste se vad som är viktigast i ett förhållande, för mig (har aldrig och kommer aldrig få det heller)partnern, gör jag allt för min partner så får jag tillbaks likamycket! Men det innebär hårt arbete att vilja och klara av att göra det.

av **kullan** » 2011-08-03 13:35:39

Ja inte skulle jag stanna hos en man som inte gav mig det jag behövde. Det finns ingen kompromiss på det. Sen får var och en tycka som den vill.

av **fingal12** » 2011-08-03 13:43:35

kullan skrev:Ja inte skulle jag stanna hos en man som inte gav mig det jag behövde. Det finns ingen kompromiss på det. Sen får var och en tycka som den vill.

Vad ger du då? Man ska titta först utifrån sig själv, vad är det man kan ge,sen kan man se vad man får, och återigen ger man i ett förhållande så får man tillbaks.Kanske inte alltid på det sättet som man vill exakt, men kanske på ett annat sätt,som man kan se ger precis likamycket även om det inte var så som man ville från början.

av **wuwei** » 2011-08-03 14:38:14

nallen skrev:många kloka saker

Jag håller med om mycket i det som nallen skrev. Var konkret. Det spelar också roll vad man säger och hur man säger något. Om jag ser till hur mina döttrar reagerar (har tre, två har autismspektrumdiagnos) så behöver de ofta tid på sig för att smälta och få igång ett nytt beteende. Det kan ta upp till ett år innan de har tagit till sig nya krav eller önskemål. Om jag då under den tiden gnäller, skäller eller på annat sätt är otrevlig (som de uppfattar det) så tar det ÄNNU längre tid innan de kan ta till sig och göra det jag vill. Milda påminnelser och tydlighet fungerar bara det inte blir för ofta. Då säger jag alltså konkret detta vill jag att de ska göra och varför.

Tyvärr verkar det vara så att man måste lära andra att behandla en som man vill bli behandlad. Jag gick länge och trodde att jag skulle göra mot andra som jag ville att de skulle göra mot mig, men det är för många inte tillräckligt tydligt och kan dessutom bli fel, eftersom de kanske inte alls vill ha det jag ger, för det är ju det JAG vill ha, inte något de uttryckt en önskan om att DE vill ha. Visst man kan komma undan med att andra har väldigt mycket liknande behov som man själv, men ibland fungerar inte det.
T ex om mitt behov av acceptans är väldigt stort och jag anstränger mig för att visa att jag accepterar den jag har en relation med så kan det bli rätt fel om just den personen har ett väldigt stort behov av integritet. Då kan mitt ständiga bevis på acceptans bli påträngande och kännas som att jag håller på att psykologiserar sådant som personen helst vill hålla för sig själv.

Rätt få av oss har full koll på oss själva och våra behov. Allt kan vi inte veta, ens om oss själva. Men det är bra att göra klart för sig vad som är viktigast.

För övrigt håller jag med om att ett förhållande inte ska vara ett ständigt kämpande. Det låter som att det är påfrestande och jobbigt. Visst man måste arbeta på sitt förhållande, men det jobbet ska kännas givande, intressant och tillfredsställande. Känns det under lång tid slitsamt, hopplöst och förtvivlat så är det god idé att fundera över vad man alls gör i en sådan relation.

av **gebbacoconut** » 2011-09-22 21:05:11

Jag började gråta när jag läste denna tråd, liksom jag känner likadant av alla trådar om AS män i relationer med kvinnor utan diagnoser. Jag har läst och läst och läst så mycket nu om detta. Det känns i hjärtat. Att det kan kännas så lika för så många. Att allt kan kännas så hopplöst.

Jag kommer kämpa vidare i mitt förhållande men man blir lite modfälld när man sitter och läser att i princip alla har det likadant och det verkar inte finnas något att göra hur mycket man än älskar dem och hur fantastiska de än vart i början och fortfarande är ibland men mer sällan.

av **Zombie** » 2011-09-22 21:10:25

Akta dig så att inte ditt liv har gått utan att du och ditt barn har fått ut vad ni hade behövt av samliv och vardagskärlek.

************************

I övrigt undrar jag vad de här berättelserna skulle ge för helhetsintryck om inte stereotypen av Aspergaren så länge hade varit som den är. Har de aspergermän som inte motsvarar stereotypen, eller som har utvecklats bort från den, överhuvudtaget kommit med i någon intervjubok? Och var finns intervjuerna av NT-män som lever med aspergarkvinnor? (Jag efterlyser då framför allt kunskap om de båda sakerna, inte tyckande.)

av **Benita** » 2011-09-22 22:19:53

Ja, lämna honom, han kommer aldrig att kunna förändras och tillfredsställa dina behov.

av **mikael** » 2011-09-23 8:05:42

fartpants skrev:Hej kära ni,

Jag är en NT-kvinna som lever ihop med en AS-man. Vi bor ihop redan (hans initiativ och tjat för detta främst) trots att vi bara varit tillsammans i blott ett halvår.

Jag har läst på en del kring AS och det har hjälp mig väldigt mycket i denna relation, då jag innan jag kunde någonting om diagnosen kunde bli helt galen på min man, nu har jag mer förståelse för honom. Inte alltid dock.

Våran relation har sedan dag ett varit väldigt intensiv, passionerad och full av förälskelse. Det var det som gjorde att jag blev fast i honom, han uppvaktade mig, gav mig massor med kärlek och närhet etc.
Sedan när jag flyttade in officiellt med honom förändrades allting. Intresset försvann. Jag får inte den bekräftelse, närhet och uppskattning jag vande mig med, men också den jag behöver och känner att jag är värd. Man kan säga att vi har blivit ett gift gammalt par efter bara några få ynka månader ihop. I början var jag hans specialintresse, nu har hans ögon gått över på nya specialintressen, som vissa tvprogram och tvspel som han kan sitta i timmar med. Mig och mina behov blir helt ignorerade.

Det som sårar mig är att mina behov inte längre blir tillfredsställda. Jag blir ofta avvisad och får ta initiativ, ibland när jag pussar på honom känns det som att jag pussar på en död fisk och jag tar det väldigt personligt. Andra saker som sårar mig är att att han känns uttråkad med mig i diverse sammanhang tex. sitter och leker med mobilen varje gång vi är ensamma utomhus typ åker buss eller sitter på café, om vi är ensamma när vi är ute samtalar han knappt med mig och ställer jag frågor får jag bara korta svar tillbaka etc...

Men, så fort vänner kommer eller något specialintresse skiner han upp och vaknar till liv och då blir det andra bullar helt plötsligt. Att se detta gör mig så fruktansvärt ledsen, speciellt när jag går runt och känner mig allmänt ratad.

Jag har försökt med alla medel; gråta, skrika, prata lugnt, skriva brev, diskutera på ett vuxet sätt, medla via hans familj etc etc... Inget fungerar, han verkar inte förstå hur jag mår/ vad jag behöver trots att jag inte har kunnat vara mer tydlig nu.
Det enda jag inte har prövat är parterapi, men jag är student och han sjukskriven, så tror inte detta är möjligt av ekonomiska skäl tyvärr.

Jag förstår ju att detta beteende har med hans AS att göra, och man kan inte förändra en AS-man, men betyder det att det är bara att ge upp för min del som NT-kvinna? Kommer jag aldrig att få den kärleken jag behöver, pga min man har AS? Ska jag bara gå vidare?

Om det är värt att stanna kvar och kämpa, finns det något sätt att göra att han kan sätta sig in i mina känslor och behov, om just lite grand?

Han är annars en underbar man jag inte vill mista,
Tack på förhand

En svår jobbig situation du hamnat i.
Undra om inte parterapi speciellt där en av partnern har AS kan vara en lösning, har för mig att man kan ansöka om kostnadsfri sådan.
Bara du själv kan avgöra om det är värt eller inte, vi kan bara tycka.
Kanske ni kan vara särbo som lösning om det är möjligt.
Kolla med aspergercenter om dom kan hjälpa er med terapiråd.
Om inte det går får ni gå skilda vägar låter det som.

av **sanny** » 2011-09-23 20:29:04

Ett tips.
Har för mig att det finns terapi man kan få via internet. Kanske inte är så dyrt.

av **micke83** » 2011-10-05 20:56:25

Instämmer helt med Nallen. Förklara tydligt, inte luddigt, vad du anser saknas och vad som kan göras åt det och varför.

Många tycker att det är svårt (och kanske spänningsdödande stelt?) att säga jag vill bli smekt tre gånger på låret, 8ggr på klitoris, få en puss på örsnibben samt stött 87ggr i musen för att komma (LOL), men vore det inte helt otroligt om man kunde känna sig själv så utan och innan att man kunde ge en så detaljerad beskrivning av vad man vill ha? Skämt åsido, det kan behövas en del självanalys för att man på ett sakligt sätt ska kunna tala om vad man vill ha. Är man inte beredd på att kommunicera rakt utan föredrar mer ludd bör man inte välja någon med as. När man väl har kommit över tröskeln blir det dock ganska skönt att kommunicera prestigelöst med sin partner och konflikterna blir nästan ett minne blott.

av **Minmanochvi** » 2011-10-08 11:16:04

Hej! Jag lever me en man som också har as.
Jag känner igen mej fullständigt i det du skriver. Min man har brutit ner mej sakta men säkert!
Ingenting me han är normalt. Det är bara hans behov som ska tillgodo ses. Mina är som bortblåst. Ibland känner jag hat och ibland kärlek

av **earlydayminer** » 2011-10-08 11:37:38

Du får starta upp honom ibland. Min sambo kan ibland behöva göra det med mig när jag är inne i mitt. Hon är dock väl medveten om hur tydlig man måste vara med mig. Sedan är det upp till mig att ta det på fullaste allvar. Finns en hel del eget ansvarstagande i detta.

Det är inte bara du som ska lyckas få mannen att förstå, mannen måste också ha kapacitet och vilja att förstå.

av **Pink78** » 2011-11-10 21:48:39

Hej

För mej är förhållandet det omvända.Jag är en As kvinna med Adhd och min man är Nt.Jag har varit tillsammans med honom i elva år och vi har varit gifta i åtta.Dessutom har vi tre barn i familjen.Vi har ungefär samma svårigheter som er fast här är det jag som inte alltid orkar med honom.

När han kommer och vill pussa eller krama mej drar jag mej ibland undan.Det beror på att jag just då inte klarar av någon närhet.Det är inte hans fel och det innebär inte att jag inte skulle älska honom.Det är helt enkelt så att jag har problem med närhet ibland.För mej känns det som att ha spindlar på kroppen när jag inte vill ha närhet och någon kommer mej för nära.

När jag får komma till honom och vara nära på mina villkor går det däremot bra.Det här är ett stort problem för oss och startar många gräl.Det är ju jätte tråkigt att det ska vara så men han förstår inte när jag förklarar.

Likadant är det när han pratar ibland.Har svårt att lyssna stänger liksom av öronen och då hör jag heller inte.Detta uppstår oftast när vi inte är hemma och jag reagerar på miljön runt omkring mej.Till exempel om man är i en affär med mycket ljud och intryck så är affären en tillräcklig prövning för mej.Min hjärna klarar inte alltid av att både lyssna på honom och handla samtidigt.

Jag känner ju inte din man jag kan bara berätta hur vi har det.Det finns en möjlighet att det du upplever som konstigt är helt självklart för honom.

Lycka till framöver.

av **Palindromus** » 2011-11-10 22:28:23

Men alltså detta att allt känns fanatiskt och sen flyttar man ihop och då eller efter en tid förändras saker snabbt och det fungerar inte längre är väldigt, väldigt vanligt över huvud taget. Fråga honom hur han ser på er relation. Är han nöjd med relationen som den är nu? Om man inte får någon kontakt eller känner sig ignorerad så tyder det, som jag ser det, på att partnern inte mår så bra eller att något inte känns riktigt bra. Är ni nöjda med ert liv? Men jag kan ju bara utgå från mig själv och mina egna ringa erfarenheter ... Men hur vill ni ha ert förhållande? Måste ni bo ihop? Vad är viktigt? Har han berättat vad som han har värdesatt särskilt? Vad har ni för målsättningar med er relation och vad har ni för inställning till saker?

av **Palindromus** » 2011-11-10 22:32:27

Nej, jag tycker faktiskt inte att ett förhållande ska vara ett hårt arbete. Om man hela tiden måste kämpa och må dåligt i sitt förhållande så är det inte värt det.

Det skall ge mer än vad det tar. Det gäller väl allmänt i livet. Men då skall man nog inte ställa en massa krav på ett förhållande heller. Det blir nog aldrig bra.

av **Palindromus** » 2011-11-10 22:43:15

kullan skrev:Ja inte skulle jag stanna hos en man som inte gav mig det jag behövde. Det finns ingen kompromiss på det. Sen får var och en tycka som den vill.

Ger man sig in i ett förhållande för att få det man behöver? Jag är inte riktigt säker på utgångspunkten. Själv försöker jag vara öppen för många olika möjligheter. Men självklart passar man inte med alla. Men det är så många pusselbitar i livet som behöver passa ihop för att man skall må bra och känna sig tillfreds med tillvaron. Det är verkligen inte lätt. Vad är det egentligen man värderar? Vad är viktigt i livet? Man kan inte få ut allting man vill ha i livet av en enskild relation. Och vad jag vill säga är alltså att om man inte är nöjd med sitt liv och känner att man har kontroll över tillvaron så är det mycket troligt att ens relationer inte kommer att fungera heller. Å andra sidan är det just i mötet med andra som potentialen finns och utan detta går det inte att komma vidare. Svårt.

av **Henkkalexi** » 2011-11-10 22:49:42

fingal12 skrev:Ett förhållande är inte och kan inte heller hela tiden vara behagligt och njutningsfullt! Är det så på en arbetsplats t. ex. fasiken heller, och så är det inte i ett förhållande heller. Det är ungefär som en sandlåda med småbarn som bråkar så fort det inte blir som dom vill. Är det att vara vuxen? Nix. Man måste se vad som är viktigast i ett förhållande, för mig (har aldrig och kommer aldrig få det heller) partnern, gör jag allt för min partner så får jag tillbaks lika mycket! Men det innebär hårt arbete att vilja och klara av att göra det.

Låter som om du skriver väldigt mycket utifrån din egen önskan om en partner, fingal12, men det är inte alls säkert att alla ser det på det sättet. Ett jobb du utför får du lön för, men "lönen" i ett förhållande är svårare att mäta och faktiskt mycket mer osäker. Att stå ut och vara tacksam och tålmodig är inte alltid värt besväret.

Ett förhållande ska vara ett hårt arbete - men bara om man får lön för mödan. För de som inte gör annat än längtar efter en partner, så kanske det kan låta själviskt eller slit- och slängaktigt av TS att hon börjar tröttna, men vi är inte i hennes situation och det är inte alltid bäst att stå ut med en partners mindre smickrande sidor.

av **Palindromus** » 2011-11-10 22:50:01

micke83 skrev:Instämmer helt med Nallen. Förklara tydligt, inte luddigt, vad du anser saknas och vad som kan göras åt det och varför.

Många tycker att det är svårt (och kanske spänningsdödande stelt?) att säga jag vill bli smekt tre gånger på låret, 8ggr på klitoris, få en puss på örsnibben samt stött 87ggr i musen för att komma (LOL), men vore det inte helt otroligt om man kunde känna sig själv så utan och innan att man kunde ge en så detaljerad beskrivning av vad man vill ha? Skämt åsido, det kan behövas en del självanalys för att man på ett sakligt sätt ska kunna tala om vad man vill ha. Är man inte beredd på att kommunicera rakt utan föredrar mer ludd bör man inte välja någon med as. När man väl har kommit över tröskeln blir det dock ganska skönt att kommunicera prestigelöst med sin partner och konflikterna blir nästan ett minne blott.

Håller med om det. Kommunikation är svårt för alla. Och att vinnlägga sig om att vara tydlig är bra oavsett vad ens partner har för diagnos. Som sagt, det krävs lite självkännedom också.

Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Re: Relationsproblem: NT-kvinna med AS-man

Om AspergerForum

Logga in

Vilka är online